Saker som kryper in under huden (låt oss hjälpa Linnea)

Snart fyller vår yngsta fem år. Han tycker det är  så stort och han ska ha kalas och har dessvärre mycket bestämda åsikter om det mesta. Jag hatar kalas.

Men jag googlar på kalastillbehör och hur ska jag fixa tårtjäveln och vad ska glina göra och han är så liten att föräldrarna säkert kommer att stanna (jag avskyr småbarnsföräldrar) och..

Och samtidigt på twitter i mitt flöde ser jag att en som jag ibland interagerar med är orolig för sitt barn. En flicka som är fem år. Först verkar oron mest vara en diffus känsla, men oron bekräftas sen och det visar sig att det är inte bara illa, utan jävligt illa. Först idag fick jag veta vad flickan heter.

Femåringen heter Linnea och har en snabbväxande tumör i huvudet och hennes chanser att överleva är små. Den lilla möjlighet som finns, finns utomlands och kostar förstås mer än vad folk har råd med. Därför har hennes föräldrar startat en insamling. Du kan läsa mer om Linnea här.

Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag inte varenda år de närmaste tio åren ska bli förbannad och ha ångest över de satans kalasen som måste fixas. Jag vill att Linneas föräldrar ska få fixa kalas efter kalas till henne och att hon äter så mycket popcorn att det sprutar ur örona och så att hon får magknip efteråt.

Det ser ut som vilken snyfthistoria som helst och det finns förstås massor av ungar som är sjuka där föräldrarna inte har råd med behandling och i ärlighetens namn som vet jag inte vad Linnea har för chanser ens om hon får den här behandlingen.

Men jag har sett hennes mammas smärta och oro och om vi är många som hjälps åt så kan vi tillsammans i alla fall ge Linnea en möjlighet att bli frisk. Och äta popcorn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Enkla jobb”

Man pratar sällan om den psykosociala omvårdnaden när man pratar omvårdnad. Om samtalet, om att möta en annan människa till exempel.

Som inatt när jag svarade på ett larm och möttes av – hörrudu, nu när jag ligger här, ska jag ligga här tills jag dör? Jag har så mycket ogjort

Det är inget man avleder eller skojar bort.

Eller hen som var bekymrad över att syskonet hade dött och vad skulle hända med alla saker nu som fanns i ett litet rum på ett äldreboende någon helt annanstans i Sverige. – För jag kan ju inte göra något åt det härifrån. Hur gör man? Jag vet inte vem jag ska fråga ens.

Svara på det på ett sätt som gör att människan du möter känner sig sedd och tillfreds med svaret. Sånt gör vi också, vi undersköterskor inom äldreomsorgen som bara torkar bajs och har ett jobb som vilken idiot som helst klarar av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Äldreomsorg | Lämna en kommentar

2016

Det blir ingen årssammanfattning från min sida. Dels på grund av att jag jobbar hela helgen, men mest på grund av att av alla jävliga år jag genomlevt hör det här till åtminstone ett av de sämre och då tänker jag inte på att Kent har lagt av eller någon av alla kändisarna som dog.

Så jag tänker att det bästa är helt enkelt att göra sig av med det, för det verkar ju som att jag kommer ut levande på andra sidan tolvslaget. Det som inte dödar härdar osv, men ett år av lite vanlig jävla lugn och ro vore inte dumt.

Det har förstås inte bara varit dåligt hela tiden, men om man går tillbaka till inlägget om skedar och så lägger till ett par hårda livssmällar så.. ptja, jag tror årets skedar tog slut i juli nångång.

Så jag försöker leta efter det som ändå var bra bland all död, sorg, sjukdom, missfall och annat elände som fanns runt mig och det finns lite. En liten grå katt som på långt håll är släkt med en annan grå katt vi haft. Ett efterlängtat barn som kom alldeles för tidigt och skrämde slag på oss allihop. En familj som när det känns som att världen rasar samman inte släpper taget.

Jag har alltid tänkt att människor som aktivt söker spänning inte har så spännande liv i övrigt. Alltså, har man häcken full av annat som stressar och tar energi finns inte utrymme för någon backpackerresa eller sug efter bungyjump utan snarare efter långa sovande nätter och dagar med fågelkvitter där det mest spännande som händer är att veckans reklamblad ramlar in i brevlådan.

Så. Till alla oss som kämpat, som knappt orkat igenom, ett riktigt gott nytt 2017 med fågelkvitter. Till er andra också förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i personligt | 1 kommentar

Låt oss prata om skedarna

I vanliga fall så vaknar jag motvilligt, är trött under tiden jag dricker mina två koppar te, piggnar till lite för att sen krokna igen ett par timmar senare. Jag kommer inte ihåg när det gick en hel dag utan att jag kände mig redo för sängen åtminstone ett par gånger. Jag går förstås inte och lägger mig, för jag har ett jobb att sköta, ett hem, en familj och mig själv och förutom det så kan jag nästan aldrig somna om när jag har vaknat. Det är som att jag går runt med konstant sömnbrist.

Men så ibland så piggnar jag till lite tidigare och har i mina ögon massor med energi. Som här om dagen när jag bakade, tog en promenad och körde en maskin tvätt före lunch. Jag vill minnas att jag tvättade håret också och sen hade jag möte på jobbet och..

Dagen efter gick jag som i dvala hela dagen istället och då slog det mig (igen) att det blir så varenda gång. Det är som att det inte finns något mellanting, eller som att jag i ren förvåning när jag har energi tar ut mig allt vad jag orkar ”för man vet aldrig när man orkar något nästa gång, så det är bäst att passa på”. Frågan är om det inte blir en ond cirkel och hur tar man sig ur den?

Att till exempel göra någonting en hel dag (arbeta, gå på kurs eller för all del gå och shoppa) för att sen gå och träna till exempel skulle jag inte orka. Uppenbarligen så gör andra människor det och jag kan inte riktigt förlika mig med det faktum att jag är kroniskt sjuk. Rent logiskt vet jag förstås det här, men samtidigt så finns det en stor del av läkarkåren som ”vet” att man mår ”som vanligt” med rätt dos Levaxin. Som vanligt, fast inte, säger jag. Att man inte är sjuk betyder inte att man är frisk och andra självklarheter.

Nå. Känner ni till skedteorin? Den korta versionen är att alla människor har ett visst antal skedar (man kan använda sig av vad man vill, stenar, chips, kottar) och allt man gör kostar skedar. När skedarna är slut är du det också. Att gå upp och duscha kanske kostar 2 skedar, att klä på sig och åka till jobbet 3 till osv. Man kan förstås låna från morgondagen, men då har du färre då och en dag går livet åt helvete och du behöver varenda skedjävel du kan få tag på.

En frisk människa kanske har 20 skedar, en sjuk (beroende på sjukdom förstås) kanske har hälften.

Jag tror att jag ligger på kanske 15 av 20 i normala fall och att jag under de där ”pigga” dagarna lånar några av dagen efter av bara farten. Det här året har varit ovanligt jobbigt (jag vet, det var jobbigt förra året också, men.. grader i helvetet osv) så mina 15 skedar har nog snarare varit 12. Och det jag har gjort är att rensa bort sånt jag tycker är roligt för att orka beta av alla måste. Som att betala räkningar, gå till jobbet, laga mat.

Som jag skrev tidigare, rent logiskt så vet jag det här, men det är som att jag ändå inte förstår det utan jag tar för givet att jag ska ha 20 skedar jag med när jag istället borde inse att jag har 15 och faktiskt leva därefter.

Det betyder till exempel att man inte löper amok och bakar och städar och tvättar idag för att man kan utan att man kanske nöjer sig med att baka och städa och sen lägger sig och läser för att orka tvätta och ta en promenad imorgon istället för att inte ens kunna fullfölja en tanke.

Och nu har jag inte ens gått in på hur det kan vara att vara anhörig till någon med få skedar. Eller om man är två som saknar skedar och man försöker låna ut skedar till varandra. Ni fattar ju att det inte fungerar i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Drottningsylt testar vården, personligt | Lämna en kommentar

Varenda år vid luciauppträdandet på dagis är det fika efteråt och varenda år har jag blivit förvånad över det där lilla fatet där de vill att man ska lägga en ”frivillig” betalning för fikat på en tia per person. De köper väl glass till ungarna eller något eller fler pärlplattor kanske.

I år kom jag ihåg.

I år har man en ny chef och då bjuder förskolan på fikat.

Sen i tisdags har jag alltså gått runt med 40nånting kronor i fickan som inte gick åt. Igår gick jag förbi en tom tiggarplats, ni vet, det ligger ett bylte utanför en butik och så en skylt i kartong och en kaffemugg i papp.

Där och då kom jag ihåg småpengarna som jag mentalt hade satt sprätt på för fikat, men aldrig gjorde, så snabbt som ögat rafsade jag ihop det jag hade och hällde ner i muggen. Och upptäcker att ett av mynten är en såndär vagnpeng!

Det finns förstås massor med sätt att förolämpa folk på, att ge en tiggare en låtsaspeng kändes.. inte så bra. Samtidigt så kunde jag inte gärna börja rafsa runt i muggen och ta tillbaka den, för hur skulle det se ut egentligen?

Jag hoppas hon vet (jo, det är en hon som sitter där. Jag har sett henne där ofta) att det inte är en riktig peng så att hon inte försöker betala med den. Och fast jag vet att det inte spelar någon roll, det var ändå riktiga slantar som rann ner i muggen också och vad spelar en ynka vagnpeng för roll om hundra år, så har jag ändå lite dåligt samvete för det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i samhälle | Lämna en kommentar

Här blir inga barn gjorda

Vi har ju en russian blue med stamtavla och allt, och eftersom det är en ganska liten ras så frågade uppfödaren om vi kunde tänka oss att avla lite på honom. Kanske, svarade vi. Eller nej, vi var inte intresserade, men … ja. Det hade kanske kunnat gå att lösa. Så kan man säga.

Sen kom livet emellan och vips så hade katten både blivit könsmogen och fyllt år.

Till en början var det nog rymmandet som ställde till det. Vi bor på bottenplan och han är ju inte dum i huvudet, den här katten och dessutom snabb. Jag vet inte hur många gånger jag har rusat ut i diverse utstyrslar (ja, vaddå? Går man i nattlinne finns inte tid till ombyte, för då har kattfan sprungit till Nykvarn redan) över gården för att få fatt honom. Och det är inte så att vi är ovana vid katter, utan han har lagt sig i bakhåll och kastat sig genom halva lägenheten och ut.

Sen började han yla. Varje kväll när någon gick och la sig satte han sig i trappen och vrålade. Han satte sig väl där för att det hördes bäst helt enkelt, men det dök inte upp något frivilligt fruntimmer för det. Vi har förvisso en honkatt också, men en kastrerad sådan som inte alls är intresserad.

Den senaste tiden har han dessutom märkt revir. Han vet nog att han inte fick, men instinkter är instinker osv så han satte sig på något litet papper i barnens rum. Ett par gånger satte han sig i badkaret.

Jag insåg ju redan för ett par månader sen att det var dags för ett beslut, men eftersom jag inte orkade ta tag i det alls så hoppades jag väl att det skulle lösa sig självt (beslutsfattandet alltså), men det gjorde ju inte det, så till sist så kontaktade jag vår uppfödare och bara: ja, nu är det så här och så kom vi överens om att just den här katten skulle inte bli pappa.

Han har varit rent vidrig den senaste tiden faktiskt. Förutom det här ylandet har han liksom sprätt omkring och studsat och.. det har ramlat krukor och det har blivit blodvite och..

I måndags var det då dags. Jag satte honom i buren en halvtimme innan avfärd, för hur skulle jag kunna veta att det här är en katt som går in frivilligt och sen inte säger någonting? Trots allt har jag haft katt som har slagit sig ut ur en kattbur och då vill man gärna ha marginaler.

Så man skulle kunna tro att det var lite lugnare hemma nu, men nej. I måndags kväll var han ganska spak och honkatten hatade honom intensivt. Det har gått över. Istället för att sitta vid trappen och yla på kvällarna så följer kattfan efter en människa hela tiden och skriker. Förutom att han massakrerar soffan och springer framför alla fötter samtidigt.

Lätt värt tusen spänn.

Det har i alla fall inte gått någon kruka sen i måndags.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Katter | 1 kommentar

Hurra! Grattis!

En annan såndär trist sak när man blir vuxen, eller åtminstone myndig är att man får låna pengar av andra än privatpersoner. Beroende på vad man tjänar får man erbjudanden om att låna svinmycket pengar utan säkerhet till larvigt hög ränta. Eller ja, jag får inga såna erbjudanden alls, men han jag bor med får det. Man kan välja mellan att tro att det beror på att han har en penis eller på att han tjänar mer.

Så man lånar pengar ibland. Sen kommer den där trista detaljen med att betala tillbaka och då upptäcker man att det inte bara är ränta de ska ha, utan påfallande många lägger på en ”aviavgift” på mellan 20 och 60 kronor. Påfallande många erbjuder inte E-faktura. Ren tillfällighet på grund av tekniska orsaker antar jag.

Men ändå, det är fint att man kan låna pengar, för vi är väl bättre på att betala räkningar än att spara lite till mans sådär. Vi brukar dock försöka betala av lånen betydligt snabbare än vad långivaren vill att vi ska göra.

Man betalar in det sista och drar en lättnadens suck för oavsett om det är 200 eller 2000 som ska in varje månad så blir det en utgift mindre och en räkning mindre att lägga in. D

Inga fanfarer? Inga trumpeter? Inga ”hurra” eller ”grattis”?

Nä. Räkningen slutar bara komma och det behöver ju inte betyda ett dugg med tanke på hur postgången idag fungerar. Man vet liksom inte om man inte fick någon post för att det inte fanns någon, för att någon annan fick den eller om den ligger kvar och skräpar på någon terminal någonstans. Ingen vet och PostNord tar som bekant inget jävla ansvar för att din post kommer fram.

Om jag var ett låneinstitut eller en bank så skulle jag faktiskt varenda gång någon betalade det sista på sitt lån skicka ut ett  gratulationskort. ”Bra jobbat” eller ”Grattis, nu är du fri”. Jamen någonting. Detta även om det för mig betyder en kund mindre och mindre intäkter.

Å andra sidan så skulle jag som kund, om jag fick ett vykort när jag hade betalat av min skuld antagligen vända mig till samma ställe nästa gång jag behövde pengar. Och tänk om CSN bara ”Grattis, nu har du både utbildning och en utgift mindre” när man var färdig med dem? Ett sketet vykort har man nog betalat flera gånger om till långivare som tar 60 kronor för att skicka ut en räkning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Finns det nån vuxen här?

Idag hände en sån märklig grej. De var ute, så jag följde med honom in för att hämta jackan och väskan. Kapprummet var fullt med tjoande glin i varierande lågstadieålder, expeditionen ligger också där, så vuxna passerar åtminstone regelbundet, men det var stimmigt och lite rörigt.

Efter ett tag så kommer två glin farande. De brottas ser det ut som. Inte så lämpligt beteende i ett trångt kapprum, tänker jag, men säger ingenting. Dels så har jag svårt att avgöra om de leker eller inte och dels så finns det minst en annan vuxen där. Jag inser efter en liten stund att i alla fall den ena killen tycker inte att det här är så kul, för han ruttnar nämligen och lyckas vända på den här barnhögen och klappar tillbaka med tårarna rinnande.

Jag har alltid varit strykrädd. Avskyr när folk skojbråkar, låter arga eller för all det kanske kan bli arga. Jag avskyr att lägga mig i och jag vill inte göra mig obekväm. Jag hatar att ”ta upp saker” och att ”prata ut” om saker. Jag vill att någon annan ska ta ansvar och kliva fram och styra upp. Jag vill titta åt det andra hållet så att någon som är vuxen och som vet hur man gör kan ta tag i det.

Så jag ser mig omkring och allt i vuxenväg jag ser är en kvinna i ytterkläder (antagligen en annan förälder) som mycket bestämt står med ryggen mot oss. Hon tänker definitivt inte kännas vid det här slagsmålet.

NÄhhhh… tänker jag och drar isär glina och säger åt dem att nu lägger ni av! Den ena börjar direkt ”men vi bara”. NEJ. Nu. Lägger. Ni. Av. Jag bryr mig inte om vem och var och varför, ni slutar NU. och så skickade jag dem åt var sitt håll. Den ena försöker ta sig förbi mig direkt för han ska till sitt skåp, men nej. Du. Ska. Inte. Gå. Dit. Nu.

Jag vet inte vem av oss allihop som blev mest förvånad, men det kan ha varit jag. Eventuellt så måste jag passa mig nu innan jag blir klassförälder av bara farten.

Nej, men ärligt talat så tror jag att vi som vuxna måste våga se även när vår unge inte har något med någonting att göra, för det ska helt enkelt inte vara okej att vara taskig mot andra. Jag menar inte att man ska in och peta i varenda konflikt som uppstår, för barnen måste också lära sig att hantera olika situationer, och kanske vågar/kan man inte på grund av orsak, men då kan man åtminstone säga till någon vuxen.

Precis som när vuxna råkar illa ut så kan man om inget annat i alla fall ringa polisen.

Det är vi som genom våra handlingar, inte genom det vi säger (alla som har barn vet att de bryr sig inte alls om vad man säger förutom när man svär typ) som visar hur man gör. Om vi vänder dem ryggen så lär de sig snabbt att man inte kan lita på folk och att man inte ska litas på. Så vill vi väl inte ha det? Och så vill vi väl inte att våra barn ska bli?

Jag vill att mina barn ska våga säga till, våga säga ifrån och våga vägra vara med om det är så. Hur ska de lära sig det om inte jag gör så gott jag kan jag också?

Så tänkte jag inte. Förstås. Jag såg mig omkring och hoppades att någon vuxen skulle komma och styra upp det här, men det kom ingen. Och där stod jag, typ.

Det måste vara åldern som gör det. Eller livet. För den som är jag vill vända sig bort, låta någon annan ta upp, prata ut, reda ut och lösa. Jag avskyr konflikter. Jag vill hålla mig för mig själv i mitt hörn. Inte vara i vägen, vara besvärlig eller riskera något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i barnen, personligt | 1 kommentar

Du kanske är deprimerad?

För några dagar sen var jag på vårdcentralen för att kolla mina sköldkörtelvärden igen. Inga konstigheter, utan en vanlig kontroll som skulle gjorts i juni, men som inte blev av på grund av livet.

Innan så funderade jag lite på vad jag skulle svara när läkaren frågade hur jag mådde. Jag var ganska säker på att mina sköldkörtelvärden var ungefär som sist, det vill säga ett omätbart tsh (som läkare på vårdcentralen blir nervösa av vare sig man har sköldkörtel eller inte), ett fritt T3 och T4 i övre referens någonstans. Precis som endokrinologer brukar vilja ha det för såna som mig.

Däremot så har det ju varit ett jobbigt år hittills. Jag har ju inte skrivit om allt i bloggen, så ni får tro mig på mitt ord, men en förälders död tänker jag är jobbigt nog för sig självt också. Såna saker påverkar ju hur man mår och stress påverkar ju bland annat sköldkörtelhormoner så kanske behövde levaxindosen justeras ändå? Jag är trots allt ingen läkare även om jag brukar ha koll på hur jag mår.

Nu är läkarbesök i sig ett stressmoment för mig och jag var hungrig och trött och.. men jag tänkte att jag säger som det är och börjar förstås gråta. Ja, jo, hon förstod ju att det hade varit jobbigt och så, hur sover jag? Kan jag jobba? Jag både sover och jobbar svarade jag och förklarade att vi ju inte är klara med pappas grejer på långa vägar och det i sig är tärande och att man i samhället nästan inte får sörja. Man får vara ledsen fram till begravningen ungefär, men sen får det faktiskt vara nog. Hade jag inte fått någon hjälp på sjukhuset, undrade hon då. Ja, alltså under tiden pappa låg inne och var sjuk. Eh.. nä? För han låg inte på sjukhus och var sjuk. (dör folk hemma är man som anhörig helt bortglömd, bara så ni vet. Ingen frågar hur man mår, om man behöver en läkare för egen del, informerar om vad man ska göra nu. De hämtar liket och där står man)

För att citera min yngsta (som nog inte riktigt sorterat begreppen): Du måste faktiskt sluta gnälla över att din pappa är död.

Så läkaren föreslog att jag borde prata med en kurator eftersom jag helt uppenbart inte mådde bra, för det kunde hon se. Att jag förklarade att hela den här situationen (läkarbesök) är ett stressmoment och att jag knappast går omkring och grinar hela dagarna och är apatisk i övrigt gjorde bara att hon tyckte att jag kunde ju gå på stresshantering kanske? Anledningen till att hon verkligen ville att jag skulle gå vidare var ju för min egen skull, för det är faktiskt inte normalt att vara ledsen så här långt efter (pappa dog 18 juni. knall fall) utan nu var det nog rentav tal om en depression och sånt finns det jättebra hjälp för.

Som boendes med en kronisk deprimerad så vet jag en hel del om både depression (för att inte tala om de gånger jag varit deprimerad själv. Inte samma som ledsen. Inte samma som deppig eller dålig dag. Ungefär samma som att inte orka leva, men inte orka ta livet av sig heller) och om den fantastiska hjälpen som finns.

(om någon undrar så fick jag med mig HAD-scale för att fylla i. Jag knep 2 poäng på depressionssidan. Över 10 poäng så riskerar man depressionstillstånd som kräver läkarvård)

Hon tyckte nog att jag var ganska vrång, tårar och snor till trots, så då övergick hon till mina sköldkörtelvärden. Kunde jag tänka mig att sänka levaxindosen lite? För minsann så var tsh fortfarande omätbart och både fritt T3 och T4 låg i övre referens. Som förra gången, fast de båda sistnämnda faktiskt hade sjunkit lite.

Så. Det jag förhoppningsvis lärde mig av det här besöket var att när någon frågar hur man mår, då säger man att man mår bra. Om man nu inte tycker sig behöva hjälp för att man mår dåligt alltså.

Jag vill inte prata om det senaste årets händelser på beställning, utan jag vill göra det när det känns bra för mig och när det kanske kan ge något. Att älta saker och vältra sig i sitt elände kan man väl göra ett tag, men sen får det vara bra. Det har läkaren förvisso helt rätt i. Att man i en stressad situation behöva prata om saker som är väldigt privata och jobbiga och att man då börjar gråta tyder inte på depression och att man inte kan vara ledsen mer än 3 månader utan att det blir onormalt… alltså?

Förr talade man om sorgeår och det gör man fortfarande i många kulturer. Här ska vi bita ihop, härda ut och sen må bra igen, men var tar all den där ledsamheten vägen?

Jag har en bekant som på grund av orsak inte längre kan bo med sin partner som är sjuk. Hon har dragit ett jättelass hemma innan samtidigt som det vanliga livet har tuffat på och föga förvånande så fick hon betala för det. Läkaren ville skriva ut antidepressiva till henne, men hon tackade nej. ”Jag har inte varit ledsen färdigt” sa hon.

Och det är ju just det. Man behöver inte vara ledsen för att man är deprimerad och man behöver inte vara deprimerad för att man är ledsen.

När man sörjer så behöver man tid. Och lite mera tid.

När någon dör så ska man ordna begravning, bouppteckning, avveckla ett liv, ett hem. Detta samtidigt som livet tuffar på som vanligt. Barnen ska till skolan, man ska jobba, betala räkningarna och laga mat. Ni vet, allt det där som man nästan hinner med i vanliga fall. Så när ska man ha tid att sörja?

Har jag haft tid att sörja? Ja. Den där akuta, förlamande sorgen som slår undan fötterna på en drabbar en ju vare sig man vill eller inte. Den förlåtande, accepterande sorgen, den som tar tid, när man bearbetar och ser något ”efteråt” tar längre tid. Till och med 1177 talar om sorgbearbetning under upp till ett år.

Jag tackade nej till kuratorn och jag tackade nej till att sänka levaxindosen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Drottningsylt testar vården, personligt | Lämna en kommentar

Ett ljus i mörket?

För ett tag sen visade det sig att en bekant har börjat göra och sälja doftljus. Jag är inte så mycket för det där med tända ljus och myyysa, alltså, det är inte det att jag tycker illa om det på något sätt, men mysfaktorn sjunker en hel del när man måste skotta fram sina ljuslyktor som man ställt på bordet under legobitar och tvpspel.

Ändå så har jag, som alla andra köpt hem ikeas satans doftljus som visserligen har kul färger, men när man eldat med dem en kväll så blir inomhusmiljön rentav kvalmig och åtminstone jag blir lite lätt illamående. Jag tror jag har haft samma förpackning med doftljus från ikea i ett par år åtminstone. De där i värmeljusoformat.

De här ljusen som bekanten säljer är gjorda av ekologiskt sojavax och doftolja. Bara. De kostar förvisso 90 kronor styck och det kan man ju ha åsikter om ifall man nu inte är en doftljusnörd. Om man är det så är priset inga konstigheter utan snarare riktigt bra efter vad jag förstår.

Förra helgen fick man dessutom rabatt, så jag beställde 3 stycken. Jo, jag köpte dem som en vanlig dödlig, utan några som helst förmåner. Det blev 3 för att om man tog 4 så hoppade man upp i fraktpris.

Jag tog jasmine, champagne roses och juniper breeze och hämtade ut dem hos ombud igår. De kom tidigare i veckan, men jag har inte haft tid innan. Jag fikade med en kompis och vi fick bryta oss in i paketet med gemensamma krafter för att sniffa på ljusen.

Gissa om jag blev förvånad när champagne roses luktar lite rosor, lite av något obestämdbart och har en tydlig bidoft av.. kräks? Ni vet, intorkat kräks. Först tänkte jag att det måste ju vara fel på mig, men kompisen sniffade också och sen tvingade jag sambon att köra ner näsan i ljuset också och vi var rörande överens om just detta.

Det kan ju vara planerat förstås. Doft som doft typ och våra preferenser är ju olika, men jag tänkte väl inte att champagne roses skulle lukta lite som ”dagen efter för mycket champagne”. Å andra sidan är det inte meningen att man ska stoppa ner näsan i ljuset, men alla gör ju det.

De andra två luktade däremot jättegott.

Jag testade kräkljuset igår kväll. Jo, betalar man det där priset för ett ljus så eldar man upp det också. Det luktar inte så mycket kräks när det är tänt, så det kommer nog att gå åt. Dessutom så verkar det drygt till skillnad från ni vet vilkas doftljus.

Det hade varit roligt om de som av en händelse hade rabatt på kräkljusen nu, men de tar faktiskt fullpris för dem. Däremot så kan man köpa spiced apple för 79 kronor den här helgen. Doft av äpple och kanel säger de. Och kanske kräks? Ingen vet. Chansa?

hemsidan står det att alla ljus tillverkas med hantverksmässiga metoder. Jag gissar att det betyder ungefär att de rör ihop det i kastruller på spisen och inte har några maskiner. Det jag däremot vet är att de har bikupor på taket och det är ju ganska coolt.

Nej, men ärligt talat. Ekologiskt är bra, få ingredienser är bra, begriplig innehållsförteckning är bra. Nästa gång jag ska köpa doftljus beställer jag igen och det kan ju vara så att doftljus är en såndär grej man kan ge bort i present till fröknar och fan och hans moster. Kräkljuset kan ni köpa till den där läraren eller chefen som är så jävla dum i huvudet, men då får ni sno er på innan den här batchen är slut, för till nästa har de nog ändrat receptet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Drottningsylt testar | Lämna en kommentar