Utan att gå in på några detaljer så kan vi väl bara säga att det inte har sovits så mycket i hushållet i natt. Av någon anledning så fick jag för mig att eftersom gossen sov så gott förra natten så skulle han göra det den här natten också. Vad nu det ena har med det andra att göra annat än när vi pratar berömda utvecklingsfaaaser. Och en sådan har vi precis passerat.

Hur som helst så gick jag inte och la mig klockan 21 som kvällen innan, för han skulle ju sova gott och då kunde jag ju sitta uppe en stund för att sen läsa i lugn och ro.

Han vaknade när jag släckte lampan ungefär och sista gången jag tittade var klockan 05.16, men då hade han faktiskt somnat om på riktigt och inte sådär på låtsas. (alltså när han sover så länge han har ett bröst i munnen, eller så länge man klappar på honom och så drar vrålet igång precis lagom när man drar på sig täcket igen. Jag är så glad över att han har legat hos oss tills nu)

När jag vaknade nästa gång var Josh hemma och han frågade om gossen hade varit bråkig inatt. Jag har för mig att jag grymtade nej, men att det inte hade sovits så mycket och att han bara var lugn när sänglampan var tänd.

Kan du inte sova med lampan tänd då? undrade han, men nej, det gick ju inte, för jag trodde att gossen skulle somna alldeles strax och vips var klockan massor. Okej, men varför stängde du inte av tvn då? frågade han då och jag fattade verkligen ingenting.

Det visade sig att när han kom hem strax efter sju så hörde han tvn utanför ytterdörren, vrålandes någon märklig discomusik och när han klev in så tänkte han förstås att det hade varit krig och det helt enkelt hade brunnit i skallen på mig och att jag dragit igång tvn på max för att inte höra gossen vråla eller något sånt.

Jag har då inte hört ett smack. Uppenbarligen inte gossen heller eftersom vi sov som små spädgrisar dagen innan julafton båda två. Sovrummet ligger för övrigt bredvid vardagsrummet om någon undrar.

Själv undrar jag mest vad granntanten tänkte.

Efter att ha funderat över hur detta ens är möjligt så har jag kommit fram till ett troligt scenario. Lilla katten, som numera går under namnet “tjockis” ägnar ganska mycket tid åt att göra livet lite surare för oss. Bland annat så sover han numera under mitt täcke, men bara när jag inte är där och konstigt nog så fastnar massor med kattsand mellan tårna på honom som sen råkar lossna under täcket. Jättekonstigt, men så är det. Precis som han promt måste hoppa upp i famnen på folk som kommer hit i mörka kläder och som han råkar halka och komma åt med sina nålar till klor. Såna saker.

Igår kväll när Josh tittade på tv eller skrev något på sin fantastiska netbook så la sig katten på fjärrkontrollerna. Inte första gången, men så länge vi inte behöver dem så kvittar det och så länge katten ligger där så sitter inte nålarna i våra lår. Min tanke är att han har helt enkelt surnat till över att jag inte gav dem mat när jag nu ändå var vaken och att han helt sonika la sig på kontrollerna igen och hade turen att trycka lite extra fläsk mot volymkontrollen. Numera har vi ju en såndär platt tv och tydligen så är avstängningsknappar sååå nittiotal. Alltså riktiga avstängningsknappar, såna där som bryter strömmen och som gör att man när man sätter sig i soffan och tror att man ska zappa upptäcker att man måste gå fram till tvn och trycka manuellt på en knapp för att tvn ska hosta igång.

Jag vet att min teori verkar mindre trolig än den förstnämnda, men alltså.. för det första så skulle jag inte ens våga dra igång tvn sådär högt och för det andra så verkar det jättedumt att fixa mer oljud när allt man vill är att det ska bli tyst

I fortsättningen måste vi alltså stoppa kontrollerna i någon låda eller så för att samma sak inte ska hända igen och någon granne faktiskt surnar till. Som ni förstår så har jag varit lite trött på sistone.

Andra bloggar om: katter, sömnlöshet, oljud, baby, nattvak, utvecklingsfas

För ett tag sen så ögnade jag igenom ett nyhetsbrev från bostadsrättsföreningen. Ett gammalt sådant som jag rimligen redan har läst, men tydligen hade förträngt innehållet, för att det numera skulle finnas en motionscykel i bastun blev för mig en stor överraskning.

Jag blev nästan lite glad, för jag har ju (fortfarande) tänkt att lite motion är nog inte så tokigt och även om gym och annan aktivitet tillsammans med andra människor inte lockar så kunde ju en motionscykel på löjligt kort avstånd kanske vara något.

Det föll sig faktiskt så att jag samma kväll tog på mig skor och trotsade kylan för att boka cykeln (och bastun förstås). Bokar gör man då inte utanför bastun som man skulle kunna tro, utan på ett helt annat ställe, lite mer avsides, men eftersom jag hade bestämt mig så genade jag över gården och genom drivisen (nåja..) bara för att upptäcka att jag inte kommer in! Jag försökte och försökte vrida runt nyckeln så mycket jag vågade utan att något alls hände. Jag halkade till och med runt huset för att försöka ta mig in genom porten, men det var lika hopplöst det för koden hade slutat fungera och låset var inte det minsta medgörligt. Det var nästan så att jag trodde att de hade bytt lås, men insåg att det troliga var att låset helt enkelt frusit.

Så jag halkade hem igen och sa att det här, det måste ju vara ett tecken, för så här bestämd har jag inte varit på länge, så jag ska väl inte cykla då.

Jag blev övertalad att försöka igen och ett par dagar senare så gick jag förbi där igen. Den här gången trodde jag att jag var lite smart då som gick under dagtid, för om jag inte kom in på det ena stället så skulle ju portkoden fungera och jag kunde gå den vägen. Eller inte, för det ena låset var lika hopplöst som sist och visserligen kom jag in genom porten, men inte genom källardörren. Och källarlåset är var inte fruset. Verkligen inte.

Men nu måste det ju vara ett tecken, eller hur?

Efter det blev jag kräksjuk och sen blev jag genomförkyld och här sitter jag nu.

Det är tecken hela tiden. För mig står det helt klart att det är meningen att jag ska ha en sladdrig mammamage i all evighet. Oavsett vad jag tycker om den så tycker Herr Klåfinger att den är helt fantastisk att trumma på, förmodligen för att den liksom dallrar för sig själv även en stund efteråt och det låter liksom “schlof schlof” när små händer slår på den.

Andra bloggar om: träning, motion, motionscykel, bastu, mammakilon, tecken

Gossen upptäcks ha något i munnen. Efter undersökning visar det sig vara en liten boll strax under pingisbollstorlek, varpå pappan kläcker ur sig:

- Du, vi kanske måste börja se efter honom nu.

- Va?

Andra bloggar om: föräldraskap, baby, passa barn

Alltså, de här klassåterträffarna, vad är grejen med dem egentligen? Är det någon som tycker att de är kul att träffa de man gick i skolan med för tjugo år sen och sen tappade kontakten med direkt eftersom man inte hade något annat gemensamt förutom att man gick i samma klass? För om man nu hade så mycket gemensamt så hade man kanske ansträngt sig lite för att hålla kontakten, eller för all del tagit kontakt under åren som gått. Det är ju inte så att det är jättesvårt att hitta varandra med alla sociala kanaler som finns hemma i var mans vardagsrum.

För mig känns återträffar mer som “nu ska vi se vem som åldrats mest, tjänar mest pengar, har snyggast man och överlag blivit mest lyckad”, men vad vet jag egentligen? Jag har ju inte varit med.

Anledningen till att jag frågar är att jag fick ett mail från en människa som jag gick i grundskolan med som undrade just om jag skulle komma. Vi lekte ju ett par gånger, men att påstå att vi var nära vänner är ju att ta i. Jag minns inte att någon var min bästa vän, utan snarare som att jag fick vara med lite på nåder. Jag hade inte gått på dagis med de andra och uppfattades förmodligen som lite konstig.

Det lilla jag har läst om såna här träffar är att man nästan direkt faller tillbaka rätt in i samma roller som man hade då. Jamen vad kul det låter. Verkligen.

Kanske är det jag som inte fattar bara, det kanske är jättekul. Jag kan bara för mitt liv inte komma på vad jag ska prata med de här människorna om. Jaha, hur är läget? Vad gör du nu för tiden?

Edit: Jag har tydligen dubbelpostat och ingen har sagt något utan istället har jag fått kommentarer på båda inläggen, men eftersom dubletterna irriterar mig så tar jag bort det ena och kopierar in kommentarerna här.

Karibien skriver: Precis så är det. På ett ögonblick regredierar man till högstadieålder och alla intar sina gamla positioner. Klassens clown drar skämt som blir grövre i takt med nivån i glaset. Klassens brud skrattar åt alla skämten och hänger storögt beundrande vid armen på mannen som alla visste skulle lyckas. Medelmåttor av båda könen lyssnar artigt och grämer sig över att de tackade ja till inbjudan. Men så finns det de där som överraskar. Den omogne retstickan som vuxit nån decimeter i höjd och femtio år i personlig utveckling. Som med ödmjuk anspråkslöshet berättar om toppresultat i idrott, en spännande vändning i karriären och bilolyckan som sånär kostade honom livet. Det är då man känner att det var värt att gå på klassträffen.

Två träffar har jag varit på, och så har jag förstås hört berättelserna från vänner och bekanta. Klassträffen är en chans att upptäcka något oväntat hos någon du trodde att du kände en gång. Men mest är det samma gamla skämt, en portion skryt, skvaller om de icke närvarande och så lite dåligt ölsinne på det. Högstadiet revisited: nu med flyende hårfäste och bredare höfter. Jag är verkligen glad att jag fick möta den vuxna versionen av retstickan. Men nästa återträff får de ha utan mig.

och så Jenny som i sin tur skriver: Gå inte då Jag har inte gått på återträff från högstadiet eller gymnasiet. Den senare blev jag inte ens inbjuden till, så det var väl tur att jag ändå inte var intresserad av dem Tycker alltid det känns… meningslöst. Mamma o pappa har gått på sina återträffar, 10-,20-, 30-årsträffar osv. Numera är ju hälften döa och resten grå och skrynkliga så nu spelar det ju inte så stor roll. Men jag inbillar mig att de stod närmare sina klasskamrater än vi som gick i skolan på 70-90 talen…

Edit 2: Och av en händelse sprang jag på min gamla klassföreståndare från den tiden just idag. Vad är det för odds på det? Det var ganska precis tio år sen sist. Faktiskt den stora behållningen av de där åren och en sån människa jag faktiskt gärna träffar på oftare.

Andra bloggar om: klassåterträff, återträff, klasskompisar, vänskap, sociala roller, skola, sluta nian

Det känns lite vemodigt nu när jag har lämnat över alla nycklar till den gamla lägenheten och det börjar att sjunka in att jag aldrig mer ska kliva in genom dörren där. Lite märkligt kan tyckas, men jag har bott där i drygt tio år och känner varenda spricka och varenda repa i parketten. Vägen dit har etsat sig fast så att jag omedvetet nästan dras åt det hållet, fast jag numera sen månader tillbaka bor åt motsatt håll.

Jag fäster mig vid saker och sörjer när de försvinner även om jag vet och faktiskt förstår att det inte är vettigt på en fläck, men det förminskar inte känslan av vemod just idag.

Ärligt talat så symboliserar inte den där lägenheten ens en särskilt bra tid i mitt liv. Det började ganska uselt eftersom jag och min dåvarande sambo flyttade in och egentligen visste vi nog båda två vart vi var på väg redan då, och det var definitivt inte tillsammans. Sen bodde jag där ensam i flera år innan Josh och en tonåring flyttade in. Inte nog med att det blev trångt så var det i sanning en turbulent tid, och inte på det bra sättet. Avslutet blev lite bättre med herr Klåfinger som låg mellan oss varenda natt och snusade sådär som mycket små bebisar gör, men minst sagt utdraget. Om jag tänker efter så var de flesta grannarna inte enssärskilt trevliga, även om tanterna flinade upp sig på slutet när vi kom med barnvagnen. Ändå älskade jag den där lägenheten.

Så egentligen borde jag vara mest lättad över att vi är färdiga med varandra och jag känner faktiskt så också, väldigt mycket, för det har verkligen legat som en tyngd över mina axlar, men inte idag.

Den här lägenheten är annorlunda, för hit flyttade vi med ny bebis, friska katter, sund ekonomi och med lugn i hjärtat. Och jag kan inte riktigt hantera det, för det här är så långt ifrån vad jag är van vid.

Har inte så mycket att tillägga annat än att det här måste läsas och spridas, för vissa saker kan helt enkelt inte accepteras.

Osökt kommer jag att tänka på den här civilkuragelagen som var på tapeten för ett tag sen, skulle den gälla även när polisen begår brott då? För av detta kan vi lära oss att om vi ser poliser göra något som verkar tvivelaktigt så ska vi som goda medborgare bara vända bort blicken och fortsätta gå.

Se så, passera, här finns inget att se!

Andra som skriver mer är Thomas tvivlaren, Blogge Skivad lime, och Oscar Schwarz.

Andra bloggar om: polisen, t-banan, rättigheter, skyldigheter, moral, civilkurage

Någon upplyste mig om att OS börjar när som helst, möjligen till och med inatt. Lite typiskt eftersom det betyder att min tillgång till tvn kommer att bli ännu mindre än vanligt. Har ni ens tänkt på hur mycket sport som visas på tv? Och nu blir det alltså mer ändå under, ja hur länge då egentligen?

Sen sa samma människa att en hel del kommer ju att visas nattetid och då slog det mig. Sport nattetid betyder mer sova för mig eftersom herr Klåfinger då kan vara uppe med sin pappa istället för att sparka på mig eller ställa till med en scen.

Jag vill att det ska vara OS jämt.

Andra bloggar om: vinteros, OS, olympiska spelen, sömn, skrikfest, bebis, barn

I den här familjen valde vi bort inte bara nappen, utan också nappflaskan har det visat sig. Gossen suger fortfarande inte på tummen så om han inte börjar den närmaste tiden så gissar jag att han inte kommer att göra det när han är tolv år heller som några stycken i all välmening har förklarat för mig.

Nappflaskan var egentligen inte ett lika medvetet val som nappen, utan jag trodde ju att alla barn drack välling och det förstås i nappflaska. Sen började gossen äta. Jag gav honom en smakportion gröt till att börja med, orolig för magknip, förstoppning, allergier och så vidare precis som alla andra antar jag, men det enda som hände var att han ville ha mer gröt, så efter ett par dagar så åt han hela grötportioner. Då läste jag att man ska börja med små, små portioner och ge en tesked idag, två imorgon osv tills man kommer upp i en hel. Lite sent för min del då, men ni andra vet nu.

Man kan säkert tycka att det är ju taskigt att han inte får vare sig napp eller nappflaska, men han vet ju inget om det. Han vet att han fullkomligen älskar gröt och att det får man en stund efter att man klivit upp och strax innan läggdags. Eftersom jag fortfarande ammar så finns ju tillgången på mat nära under natten, men jag har medvetet försökt vänja av både honom och mig med att tysta gossen med brösten så fort han piper och för det mesta så är det inte det han behöver heller.

Nu skenade jag iväg, för det jag skulle skriva om var då gröt och välling. Alla barn dricker välling och således så kan man köpa gigantiska paket med välling. Jag gissar att inte lika många barn konsumerar gröt på samma sätt som vårt, varför man köper gröt i knappa trehundragramspaket i bästa fall. Det räcker inte särskilt länge kan jag berätta.

I förra veckan var jag i Järna hos antroposoferna (från och med nu kallade antisar, inte som skällsord utan som förkortning) och tittade i ett par av deras butiker. I en av dem sålde de ut barngröt med kort datum för tio kronor. Kort i det här fallet är i april. Inte så kort datum för en storkonsument, så att det skulle köpas gröt var givet. Det blev ju lite av en chansning, för även om han gillade sempergröten och hippgröten så betyder det inte alls att antisgröten är okej. Jag gillar estrellachips väldigt mycket, men vill inte alls äta OLW för att ta ett exempel.

Nu är det ju inte gossen som bestämmer i längden och efter den första skepsisen så äter han antisgröt med god aptit.

När jag senare jämförde innehållsförteckningarna på de två sorters gröt vi numera har hemma så blev jag lite förbryllad. För det första så innehåller den ena 38% modersmjölksersättning. Allvarligt? Och den består av 17(!) olika ingredienser. För att det ska bli gröt så får man lägga till åtta ingredienser till. Det är gröt det handlar om, inte biologiskt stridsmedel eller läkemedel. Havregröt för att vara exakt.

Den andra gröten heter müsligröt och innehåller tre sorters mjöl, frukt och en tillsatt vitamin.

Skillnaden i näringsinnehåll är försumbar, för jag har förstås gjort den jämförelsen också för att åtminstone försöka motivera skillnaden i antal ingredienser. Det står i och för sig på en med få ingredienser att barn som äter gröt efter sex månaders ålder ska få en tesked solrosolja i den för intag av viktiga fettsyror, men det motiverar knappast alla ingredienser i den andra sorten tycker jag.

Är inte det lite intressant? Varför behöver man så många olika saker för att göra vanlig gröt? Eller är det så att antisbarnen inte behöver lika många ingredienser som andra? För det är ju knappast så att den ungen som äter gröten med färst grejer i blir undernärd.

Andra bloggar om: baby, mat, gröt, välling, antroposoferna, järna, ingredienser

När man förbjöd glödlamporna var det vissa saker man inte tänkte så mycket på. Som att lågenergilampor faktiskt ska återvinnas och vi vanliga dödliga faktiskt tröttnar på att samla sopor hemma. Bara för att ta ett exempel alltså. Just det drabbar inte mig eftersom vi har ett sophus i den här bostadsrättsföreningen så det hinner inte bli några mängder med sopor.

En annan sak som man tydligen inte har tänkt på, eller helt enkelt struntar i, är ett riktigt i-landsproblem förstås, men även såna kan vara nog så irriterande, är att vi är vana vid att en lampa tänds när vi trycker på knappen och lyser då klart och slocknar när vi trycker på knappen igen. Lågenergilampor beter sig inte så.

När man trycker på knappen för att man ska göra något i t ex köket så händer först ingenting. Har man precis bytt lampa så hinner man tänka “fan, nu igen?” innan lampan tänds, och man riktigt ser att det sker under stor ansträngning och protest. Skenet är dessutom lite blygt och liksom skumt i början och man funderar på om man plötsligt fått sämre syn, men icke! Ett par minuter senare har lampan fogat sig och lyser med full kraft. Det är bara det att det där man skulle göra i köket är klart för länge sen och man är redan ute i vardagsrummet igen.

Ville jag göra det jag nu ska göra i skumt ljus så hade jag tänt stearinljus.

Det skiljer säkert på olika märken, men överlag så är det här min upplevelse och då blir det där “släck lampan i rum du inte är i” något som jag förmodligen kommer att lägga av med. Som i badrummet då, där har vi en lågenergilampa. Om man släcker den, vilket folk ju gör för det mesta och man ska in dit så hinner man alltså pinka, torka sig och tvätta händerna innan lampan lyser som den ska. Okej, tvätta händerna var väl att ta i då, om man inte är snabb, men pinka och torka hinner man alla gånger.

Och om effekten av den här dumheten blir att jag inte släcker lamporna så undrar jag över miljövinsten med borttagandet av glödlamporna, som jag ju släckte när jag inte behövde ljus längre. Och tillverkarna har antagligen ingen som helst lust att göra något åt det, för jag är ju tvungen att köpa deras jävla lampor vare sig jag vill eller inte och om jag inte släcker dem så lär jag behöva köpa dem oftare än om jag gjorde det..

Smart.

I-landsproblem. Jag sa ju det.

Andra bloggar om: glödlampor, lågenergilampor, ljus, energi, el, miljö

– Det är ju hans levebröd. Det är synd men han måste ju jaga, det ligger i hans natur. Det ligger ju faktiskt i kattens natur också.

Så säger Jonny i Sörårsele vars katt blev tagen av en kungsörn.

Med tanke på hur andra rovdjur (läs varg) behandlas så borde vi införa skyddsjakt på kungsörn genast och frågan är egentligen om vi behöver några kungsörnar alls. Vi kan ju inte ha rovdjur som ger sig på våra tamdjur hur som helst och tänk på barnen? Hur ska man kunna lämna sin baby sovandes i vagnen när en fågel kan komma och anfalla vilken sekund som helst?

Andra bloggar om: varg, kungsörn, rovdjur, vilt, natur, tamdjur, jakt. skyddsjakt