Det går bra nu

I morse när jag kom hem från jobbet efter en lång natt var barnen uppe så jag tänkte att jag avlastar sambon lite och ger dem frukost innan jag lägger mig. Skulle ändå steka ägg till mig själv, så att samtidigt svänga ihop en smoothie är ju lätt gjort.

Eller inte.

Egentligen börjar den här historien lite tidigare, när jag precis kommit hem och tagit av mig skorna. Säger hej till ena ungen och vänder mig om för att gå ut i köket och ser då ena katten som strategiskt och med en skamlös min placerat sig och sin rumpa på hallmattan. Välkommen hem din jävel! var det som att hon tänkte medan hon pinkade.

Sen skulle jag steka ägg och göra smoothie. Slängde ner ingredienserna i mixerkannan (vi har en såndär multimaskin som man bara byter överdel på så mixar, hackar, skivar den eller vad man nu vill) och smälte smör i stekpannan. I med äggen i pannan och drog igång maskinen efter att ha upptäckt att taklampan i köket gått sönder, mitt bröd är torrt pga ouppmärksam familj och vaniljyoghurten jag skulle ha är bara halvfull. Nå, naturell går väl bra och jag ska ändå ha bregott och ägg på mackorna så..

Då går botten ur mixerkannan och ut över den och diskbänken rinner 1,5 liter rosalila smoothie. FAN vräkte jag ur mig (SA DU FAN MAMMA??? MAN FÅR INTE SVÄRA? – Men kom och titta då så får du se vad som är FAN! Eh.. Ojdå) medan jag försökte förflytta kannan och iaf mestadelen av kladdet till diskhon. Det gick sådär kan man säga.

Själva maskinen såg ut som en såndär tårta med frosting innan man dekorerar den.

Ett öga på stekpannan visade att mina ägg inte alls ser ut som jag vill ha dem och barnen har ingen frukost, så de får äggen. Som är ”lite för peppriga”, men de åt i alla fall medan jag skopade smoothie med händerna. Försökte torka av maskinen, men insåg att det här kommer att ta hela dagen, så till sist spolade jag av fanskapet istället och började steka nya ägg.

Jag är inne i en frukostperiod av mackor med stekt ägg och då vill jag att äggen är vändstekta, men gulan ska vara nästan rinnig, inte helt fast. Det är alltså lika bra att jag gör det själv om det ska bli rätt. Andra gången jag stekte ägg idag gick gulorna sönder och när jag sen satt där och tryckte i mig mackorna för att få ett slut detta elände kom sambon upp och mumlade ”Lilla säger att det inte går så bra för dig idag”.

När jag nu vaknade 7,5 timme senare (7,5!) och provade maskinen så startade den galant. Rätt otippat faktiskt, men den bajsade smoothie. Lämnade den obevakad i köket (tänkte att man får starta den några gånger tills den är tom) och hör nån minut senare hur den startar. Tänkte att klåfingret Lilla var där och körde den och klampar ut i köket som är tomt sånär på en rykande liten hushållsassistent. Ut med kontakten och ser efteråt att den inte ens var påslagen.

Så ingen smoothie på ett tag här då kan man tänka. Den där maskinen fick vi när stora var nyfödd för snart tio år sen av hans farmor som tyckte att jag skulle göra barnmat.

Läs även andra bloggares åsikter om det går bra nu, frukost, smoothie, hushållsassistent, familj

Publicerat i Föräldraskap, personligt, Saker som (inte) funkar | Lämna en kommentar

Roligt i ögonen

Igår när jag vaknade efter ett nattpass var världen vit, och det med besked. Ett par modiga centimetrar låg på marken och lyste upp i mörkret. Äntligen, tänkte jag, för oavsett vad man tycker om vinter och kyla så är barmark och evigt nollgrader inte som det ska vara. (miljötomten inom mig undrar över hur grundvattennivåerna kommer att påverkas?) För att inte tala om hur vi påverkas av mörkret som känns värre än någonsin när inte ens snön finns att lysa upp.

Ett par timmar senare hade snöfallet bytts ut mot regn och ett par plusgrader och under natten sjönk temperaturen ett par grader under noll. I morse var således världen inte längre särskilt vit, men däremot endast anpassade till varelser med klor eller medar på fötterna.

På vägen till barnens skola drog jag således i backen. Jag har alltså inte halkat och ramlat på.. jag vet inte, evigheter? Aldrig? Men när precis all mark är täckt av is är det svårt att hålla sig på benen, så swish och där satt jag omgiven av mina förvånade ungar. En man stannade och hjälpte mig upp och vi halkade vidare över gatan. När mannen är nogsamt utom hörhåll och jag har börjat samla mig igen säger stora:

-Det där såg roligt ut i ögonen.

(Gjorde jag illa mig? Inte särskilt, tänkte jag då, men nu har jag ont i handen och i en axel. Ok, axeln gjorde ont innan också. Tog jag upp det på min årliga kontroll på vårdcentralen när jag gick dit efter att ha lämnat barnen? Självklart inte, men grattis till mig som tog upp både sömnproblem och onda fötter)

Läs även andra bloggares åsikter om halka, vinter, autism, saker barn säger

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen | Lämna en kommentar

Gynna din lokala handlare

I en av de lokala facebookgrupperna jag är med i brukar det ibland talas om ”centrumdöden” och man behöver inte vara ett snille för att begripa att om ingen handlar i de lokala butikerna så kommer de att försvinna. Inga kunder – inga butiker.

Jag tycker att man ska gynna sina lokala företagare, oavsett om det handlar om den stora kedjan med butik i varje galleria som finns eller skomakaren på hörnet. Jag gillar också att handla på internet. Det är billigare, ingen trängsel, inga öppettider att ta hänsyn till, inga köer och nämnde jag billigare? Dessutom brukar väldigt många företag ha generösa returvillkor så inte ens det faktum att man inte kan prova i butik är ett hållbart argument till att låta bli.

Men så är det den lilla detaljen med ett levande centrum, där folk vill vara och passera. Där man kan fika och gå på bibblan och släntra runt och titta i affärer för att man har vägarna förbi, inte för att man ska åka och shoppa. Då får man masa sig ner till sitt centrum och betala några kronor extra för att gynna sitt centrum.

Jag bor ju i Södertälje och här brukar folk uppröras över att det inte finns några bra butiker och dessutom har man mage att ta betalt för parkeringen så det enda som återstår är att åka till Skärholmen och handla. Där står man minsann gratis och alla butiker finns.

Mmm. Förutom att bilresan dit kostar. Och om du inte har bil så är det inte helt enkelt att ta sig dig med allmänna kommunikationer (man kan, men då talar vi inte en snabbis för att ta en fika eller titta in på H&M och kolla om de har den där tröjan). Och i ärlighetens namn är det inte så mysigt där heller. Egentligen.

Idag var jag på stan som vi säger här i Sö’tälje och skulle kolla om det fanns någon träningsbehå som prismässigt motsvarade mina träningsambitioner, så jag släntrade runt i några butiker. De flesta hade dessutom rea, så det fanns utrymme för fynd så att säga.

Det är inte lätt att gynna mina lokala handlare. Jag hittade faktiskt en behå och två blusar/tunikor för totalt 209 kronor, så man kan nog kalla det fynd också, men det slog mig när jag stod i kön där i butiken att någon ”användarvänlig köpupplevelse” var det knappast.

Starka lampor i hela butiken där kläder och varor är liksom utslängda utan någon egentlig ordning alls. Förmodligen ska det se ”fullt” ut, men det är mest rörigt som sagt. Man spelar otroligt dålig pop/techno/fanvetvad på aningens för hög volym så att man inte kan ignorera oljudet och jag tycker synd om personalen som får stå och höra det där hela dagarna. För vem spelar man? Vem ska bli köpsugen av det?

Där jag stod i kön visade sig att det fanns tre kassor, men en kö. Den kön gick till kassan i mitten som inte ens var öppen, utan de på sidorna var öppna och så gick man till antingen höger eller vänster beroende på vem som blev ledig först.

Gott så, om det var så alltid, men det är det inte. Ibland är det tre köer, ibland en som idag och aldrig vet man i förväg hur det ligger till så oavsett när man kommer in i butiken så ser det ut som att kön är jättelång och det brukar få mig att vända i dörren. Nu använde jag en butik jag handlade i just idag som exempel, men det kunde varit nästan vilken som helst. I en del butiker får man irra omkring för att ens hitta någon slags kassa.

När det är rea så blir det ännu rörigare, för då bortser man från den eventuella lilla ordningen man hade innan och liksom bara buntar ihop allt. ”Här är reagrejerna”. Okej, man var är reagrejerna i storlek 140? ”Där borta.” Mmm..bland alla andra storlekar och utan hänsyn till under/ytterkläder. Kul. Jag går hem till mitt internet”. För även om jag vill handla så vill jag inte handla alla storlekar samtidigt eller ens byxor/tröjor/trosor utan jag vill bläddra igenom tröjorna, kanske hitta en och komma på att ett par byxor till kanske?

Till handlarnas försvar blir jag inte sugen på att åka till till Skärholmen heller för alla butiker har ju samma intredningskoncept med skarpa lampor och en jävla röra. Själva använder jag lite mjukare lampor hemma med förhoppningen att det ska se mindre rörigt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om handla lokalt, centrumdöden, södertälje, shopping, handla online

Publicerat i samhälle | Lämna en kommentar

Hemmasittarna

Jag tittade på Kalla Fakta igår som handlare om så kallade hemmasittare. Barn som på grund av orsak inte är i skolan. Ofta, men inte alltid, har dessa barn en neuropsykiatrisk diagnos (npf) som autism eller ADHD. På detta kan man lägga till ångest, panikångest, sömnstörningar, ätstörningar och lite sånt också.

För känner man sig alltid fel så kommer ångesten. Så är det. Och de här barnen vet väldigt väl att de är annorlunda. När poletten föll ner att vår nioåring alltså har en ångestproblematik, alltså det är inte lätt att förhålla sig till. Vi är en (ganska) stabil familj med inkomst varje månad, ett tryggt hem där ingen super eller knarkar och barnen är hela och rena och ett barn har tydligen ångest. Jahapp.

Det står i skollagen att alla barn ska inkluderas i skolan och ska få de anpassningar som behövs för att man ska klara målen. Även utan diagnos. I praktiken får du antagligen ingenting annat än medlidande blickar utan diagnos, men det står så i alla fall.

Just hemmasittargrejen är en sån sak som skrämmer mig. Jag antar att det för det första gått ganska långt innan barnet slutar gå, för det är inte det här ”åhhhh! Jag är trött!!! Jag oooorkar inte!!!”, utan vi talar i vårt fall om dagar när ungen fått regelrätta ångestattacker, skriker och gråter, sparkar omkring sig. Och då får inte ens yours truly nazimum ungen till skolan.

Det har också hänt att vi kommit till skolan och ungen sätter klackarna i backen och helt enkelt inte kan gå in till skolan. Oavsett kompisar som lirkar och trugar, personal som finns där. Det går inte.

Sen kan andra tala om att det är bara att…. Ibland är det ju det, men inte alltid.

Med det sagt så går vår unge till skolan och vi jobbar tillsammans med skolan för att han ska fortsätta göra det. Var och en efter förmåga så att säga.

Men varje termin så gnager det ändå i mig. Tänk om han inte orkar?

Stannar man hemma en termin eller två så har man tappat sina klasskompisar. Barn är inte asbra på att upprätthålla vänskapsrelationer och ses man inte så rinner det ut i sanden. Det räcker med en vecka så har relationerna förändrats lite när bästisen lekt med någon annan och ptja, med autism så är man inte jätteflexibel.

Man tappar också kunskap. Kunskap som många av de här barnen suger i sig som svampar under rätt förutsättningar, som de kan briljera med om tillfälle ges.

Och om tio år, när vår unge är ”vuxen” så kan han inte, om han inte gått ut grundskolan plugga vidare eller för all del skaffa sig ett jobb. Något som han förvisso kommer ha svårt med ändå, men inte på grund av sitt huvud utan på grund av sina sociala brister. Risken finns alltså redan på grund av diagnosen att man blir sittande ensam någonstans med ångest och depression. Att samhället och skolan då låter de här barnen bli sittande hemma är faktiskt inget annat än skandalöst.

För att inte tala om slöseri med samhällsresurser. Alla dessa människor som hade kunnat ha ett fungerande liv, ett jobb, en fungerande tillvaro, om de bara fått möjligheten.

Att hänvisa dem till särskolan som man gjorde förr ser jag inte heller som någon lösning, men att inkludering nödvändigtvis ska betyda att du ska gå heltid i en klass med 25-30 elever och klara dig genom att slippa läxorna kanske är att som skola göra det enkelt för sig.

Har man dessutom (o)turen att ha en unge som inte ställer till besvär, som nästan håller ihop i skolan och som klarar kunskapsmålen och sen exploderar hemma, så blir det ingen mindre undervisningsgrupp eller egen resurs heller, för sånt är vikt åt barnen som stör andra.

Den som störs hamnar.. i skymundan. Sluter sig. Märks inte. Kan smyga iväg utan att det märks. Stanna hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Som hjulen på bussen

Som vissa av er vet som fick vår äldsta diagnosen autism och selektiv  mutism i slutet av förra året. Det i sig har jag tänkt skriva om, men då livet kräver sitt så har det inte blivit av. Vi blev inte förvånade om man säger så. Det som eventuellt förvånade åtminstone mig lite är mängden vårdkontakter man förväntas jonglera helt plötsligt.

Så här. Det kräver sin människa att leva med någon som är autistisk. Detta oavsett om diagnosen är satt eller inte. Det här är och har varit vår vardag hela tiden och en positiv sak som diagnossättningen fört med sig är att vi börjat att inse att det inte är vi som föräldrar som inte orkar lika mycket som andra utan faktum är att vi har mer att jobba med.

Vårdkontakterna ja. Jag ska ge ett aktuellt exempel. Vi kontaktar instans A för att bland annat prata om X. A förstår att detta är en del i ett större problem, men hänvisar oss till instans B. Ok, vi bokar en tid på instans B och talar om vad vi vill. Får två olika tider, båda under skoltid förstås. Ungen, som alltså måste ha rutiner och struktur och stressar sönder av förändringar måste hämtas tidigare i skolan för detta besök som vi ändå anser viktigt för framtida välmående.

Instans B förstår vårt problem, men hänvisar oss till instans C eftersom detta måste utredas (igen). Sen är de naturligtvis villiga att stå till tjänst. Okej. Instans C kontaktas, men de förstår inte riktigt varför vi vill komma dit. Detta kan ju enkelt avhjälpas på instans A?

Och så här är det hela tiden.

När diagnosen sattes så önskade vi ett tyngdtäcke till gossen eftersom han sover så dåligt. Ja, självklart, men det kan ni får via Aspergercenter. Okej. Fast först måste ni går vår grundkurs om autism som är 4 halvdagar i Stockholm och sen kan ni få komma till habiliteringen som skriver ut såna. Mmm. Och på habiliteringen är det kö. Förvisso så tog det 7 månader innan någon av oss kunde gå den där kursen så att det tog 10 månader från diagnos till kartläggningsmöte hos hab är kanske inte så konstigt. Men efter det så ställs barnet i kö till vem/vilka man nu behöver träffa.

Men vem har bråttom någonstans?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen, Drottningsylt testar vården | Lämna en kommentar

Linnea

Ni minns det säkert inte ens om ni inte hänger på twitter, men jag skrev om en kvinna jag följer på twitter vars femåriga dotter fick cancer hösten 2016. En ovanlig och snabbväxande variant med en förväntad livslängd på 6-12 månader.

Vi är många som har följt Linnea och hennes familj under den här tiden. Deras smärta, men också glädjen över ännu en dag. Linne blev piggare. Hon började skolan. Förvånade läkarna.

I natt nåddes jag av beskedet att Linnea gått bort två dagar innan sin sjuårsdag. De fick flera månader till som ingen hade kunnat räkna med, tack vare människors givmildhet som gav dem möjlighet att ge Linnea den behandling som endast finns på experimentstadie utomlands i nuläget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vilka är vi?

Jag fyller år idag och då kan man, om man vill göra en insamling via facebook till valfri (nästan,  man får välja i en lista) välgörenhetsorganisation som ens vänner och bekanta kan skänka till. Kul idé tänkte jag, för även om jag både glömmer bort födelsedagar och avskyr kalas så känner jag ibland att jag vill ge något mer än ett ”Grattis” på facebook och rent krasst så har jag och många omkring mig uppnått den där åldern där vi 1. har det mesta vi behöver 2. kan skaffa det och 3. miljarder saker som vi inte behöver som tar plats.

Så jag fixade en sån där insamling. Den går skapligt och min valda organisation blir säkert glada och jag blir glad för varenda liten slant som ramlar in. Dessutom så får man veta vilka i ens omgivning som älskar en och hur mycket. (okej, jag skojar) Man blir åtminstone glatt överraskad av en del som man trodde att man kanske mest var en liten kotte för.

Men jag började fundera på det här med människor och insamlingar. Jag har naturligtvis valt en organisation som på något sätt är viktig för mig och jag antar att alla andra också gjort det och inte bara sådär slumpmässigt. Vi har suttit och gått igenom listan tills vi hittade rätt.

Allt vi gömmer inom oss, all smärta vi aldrig visar utåt och alla lager vi består av. Klämmer dina skor också? Fast kanske inte på samma ställen som mina. Eller på precis samma ställen?

Vi pratar inte om barnen vi förlorade, människor som tog livet av sig eller vardagen som gör att man inte ens orkar tänka på lov eller semester eller känslan när ens förälder inte känner igen en utan tror att man kanske är en tjuv. Eller vad det nu är vi släpar på i våra bagage.

Man väljer själv vad man berättar naturligtvis, men när man går där i djup lera med skavande skor så känner i alla fall alltid jag att andra kan mer, orkar mer, är starkare alternativt glider fram på den berömda räkmackan.

Och så dyker det upp på Facebook att Kalle som är så jävla fantastisk och alltid har tur med allt vill att du donerar till Stadsmissionens arbete för hemlösa (vet inte om man kan välja just det, så skäll inte. Det finns säkert något liknande)  och man inser att det kanske inte är så kul att vara Kalle jämt heller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i personligt | Lämna en kommentar

#metoo 2

Det är något som gnager i mig i svallvågorna av #metoo som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Bra på så många sätt att även män faktiskt ser att det inte bara är den där knepiga snubben som betett sig illa mot kvinnor utan att det är många män, mot nästan alla kvinnor. Jag tror nämligen att det är en helt annan sak att läsa statistik och att få veta att det inte bara är si och så många % som varit utsatta utan det är frun, jobbarkompisen, syrran och antagligen morsan också. Det blir lite annorlunda då.

Precis som det blir annat när det visar sig att polaren, idolen, brorsan faktiskt också har betett sig så här. Det får en att tänka, eller hur?

Och för många av oss kvinnor blir det också ett uppvaknande, för det här handlar som sagt inte om våldtäkter och grova sexuella övergrepp och i ärlighetens namn så är vi nog många som tagit emot, sagt ifrån och sen tagit emot mer, skakat av oss och gått hem med en olustig känsla som vi kanske inte tänker på, men som får oss att ha koll på vart nyckelknippan ligger och vem som går bakom oss på vägen hem. Den där känslan av utsatthet, att alltid behöva vara på sin vakt som för oss är så normal att vi inte ens tänker på den.

Att anmäla någon som tar en på brösten gör man ju inte. Eller han som trycker upp en mot väggen och tror att man ska hångla och inte tar annat än ett fysiskt nej. I många fall så har man nog inte reagerat annat än med att han var en jävla idiot.

Jag tror faktiskt att många av de här männen har trott att det var okej. Nästan okej åtminstone. Att skicka en dickpic till någon till exempel, slänga ur sig sexistiska kommentarer, kommentera kvinnors kroppar. En del har säkert tänkt att hon ska bli glad över att få höra vilka snygga rattar hon har och vad man kan göra med dem.

För hon svarade inte på mailet, hon log lite besvärat och gick vidare efter kommentaren om hennes röv och så var det med det. Och det var ju mest på skoj ändå.

Och då har vi inte bara ett gäng män som inte kan bete sig, utan även ett strukturellt problem. Kanske är det vad som gnager, att problemet inte bara är Carl och Johan och Ahmed och Svante och att vi inte bara ska fokusera på dem. De är lite för många för att vara ”en ensam galning”, eller vad säger ni?

Vi är så bra på att tala om hur man i andra länder behandlar kvinnor och vi är många som påtalat att man kanske ska sopa framför sin egen jävla dörr först, men i Muslimarabien minsann, där får kvinnor inte gå ut själva och de måste ha huckle! Nå, här får kvinnor gå ut, men stå ut med män som inte har någon respekt för henne i så fall. Generaliserat och hårddraget naturligtvis, men ni förstår poängen.

Så när bilan viner lite långsammare över alla män som nu duckar efter bästa förmåga så måste vi också gå vidare, inte låta det stanna där. Vi som har söner, vi som träffar män, de som är män. Vi måste prata med våra barn, visa våra barn att en människas kropp inte tillhör någon annan, vi måste säga ifrån när vi ser, hör saker. Varenda gång. Allihop.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

 

Publicerat i samhälle | 1 kommentar

#metoo

Det pågår en kampanj på Facebook i detta nu som heter just #metoo.

Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too.” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. #MeToo

Så lyder texten man ska kopiera in i sin statusrad om man blivit utsatt. Först när jag såg den så tänkte jag att ”Vaddå, det har väl alla kvinnor blivit någon gång?” innan det unkna i tanken slog mig. Efter att ha funderat lite så tror jag ändå att man får leta bra länge för att hitta en kvinna som klarat sig undan och det är dessutom så normaliserat att man inte ens reagera över det.

En klapp i stjärten, kläm på brösten, ”komplimanger” vi aldrig bett om, ”massage”, oönskade närmanden som får oss att känna oss små, objektifierade och smutsiga, som får oss att kliva av bussen, byta tunnelbanevagn och i förlängningen begränsa vårt liv.

Inte alla män!

Absolut inte. För ett liv sedan, innan jag och Josh hade fått ihop det blev jag övertalad till något slags samkväm i Stockholm. Jag var inte jättesugen på att åka hem själv mitt i natten och tänkte stanna hemma (se ovan för orsak), men jag frågade i alla fall om han kunde tänka sig att följa med mig hem för att jag inte ville åka själv och sova i vardagsrummet.

Jo. Det kunde han tänka sig.

Och vet ni vad? Han följde med mig hem, jag tror vi drack te (på riktigt), rökte som borstbindare och sen bäddade jag åt honom i en gästsäng i vardagsrummet och så la han sig där och sov!

Vid ett annat tillfälle, när ungefär samma scenario utspelade sig så orkade jag inte dra fram den där jävla gästsängen så han fick sova i min säng, med mig. Och vet ni vad? Han rörde mig inte då heller.

Därför att man tafsar inte på folk som inte vill det! Och.. ptja, vill man ta det säkra före det osäkra så låter man bli.

Men ändå. Jag tror tyvärr att han hör till undantagen. Med det sagt så är inte (nästan) alla män våldtäktsmän eller ens förövare i ordets rätta bemärkelse. Folk provar sig fram och ibland blir de fel och man tänker saker som man kanske rentav skäms för själv, men när man agerar utifrån föreställningen att den andra personen vill att du kliver in i den personliga sfären utan att du blivit inbjuden på ett eller annat sätt, då är du faktiskt helt fel ute.

Tvekar du? Stoppa händerna i fickan. Försöker du göra något slags närmande och gensvar uteblir eller vederbörande säger saker som ”nej”, lägg av”, ”sluta” så ska du göra precis det. Stoppa händerna i fickan och svälj ner känslan av att bli bortvald.

Detta gäller förstås båda könen, för i ärlighetens namn så kan kvinnor också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Integritet, personligt, samhälle | Lämna en kommentar

Blogg (100)

Sista dagen på Blogg 100 för den här gången. Det är en kul utmaning eftersom man måste få ur sig något varenda dag. Tråkig av samma anledning, för just nu till exempel hade jag hellre legat kvar i sängen med en unge klistrad som ett plåster mot ryggen istället för att skriva nonsens som nästan ingen läser.

Jag gick i mål i alla fall. Min förhoppning är som vanligt att det ska resultera i att jag skriver mer av bara farten i fortsättningen också, men håll inte andan i väntan på nästa inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Blogg100 | 2 kommentarer