Alla älskar en underdog

SAN JOSE, CA - FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)
SAN JOSE, CA – FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)

Den årliga All Star-matchen i NHL handlar egentligen väldigt lite om hockey. Det är ett jippo där ligans största stjärnor delar upp sig i ett par lag och lallar omkring medan de ler med tänderna utanför munnen. En del med fler tänder än andra. Men någon vidare hockey är det inte eftersom all form av fart, fysisk kontakt och nerv är borta. På senare år har också jippot blivit alltmer ifrågasatt av fansen då det blivit alltför urvattnat och tråkigt. Det går helt enkelt inte att uppskatta en spelares skicklighet med puck när ingen försöker hindra honom.

Så i ett utslag av tappad respekt för All Star-jippot i kombination med svart humor satte fansen igång en kampanj för att rösta in ligans förmodligen minst talangfulle spelare John Scott. Sedan några år tillbaka har NHL låtit fansen rösta in någon och ett liknande försök att få in en ”kratta” i All Star-matchen gjordes för ett par år sedan. Då gick det inte. Den här gången lyckades det.

Redan innan omröstningen var klar och det började gå upp för folk att John Scott förmodligen skulle bli inröstad började det bli bisarrt. NHL fick kalla fötter och förmodligen blev en och annan slips rädd för att det skulle skada varumärket. Ironiskt nog är det slipsarna själva som kvaddar varumärket med diverse dumheter, men det är en annan historia. Bakom kulisserna började saker röra på sig i syfte att på ett eller annat sätt se till att John Scott inte spelade All Star-matchen.

Så vem är då John Scott? Tja, som hockeyspelare är han en kille med, ska vi säga, begränsad talang. Han har mot alla odds lyckats karva ut en hyfsad NHL-karriär åt sig själv och han har gjort det genom att göra sig känd som en slagskämpe. Hans jobb är att med sin närvaro skydda sina medspelare. Man ska veta att om man spelar fult och farligt så kommer man att möta John Scott i nästa byte. Det kan man tycka vad man vill om men faktum är att Scott är respekterad och omtyckt av sina kollegor i ligan, något diverse slipsar och förståsigpåare inte riktigt verkar ha fattat.

Så när Scott plötsligt byttes bort från Arizona till Montreal, som direkt placerade honom i sitt farmarlag i någon förfrusen avkrok av Kanada, blev det man länge misstänkt också uppenbart; Scott skulle inte få spela. Bytesaffären har liksom ingen logik. Spelare som Scott blir inte bortbytta. Men nu började också fans och rent av spelare säga ifrån. Det som började som ett skämt blev allvar. Att hindra Scott från att spela vore att pissa på fansen som röstat fram honom, skämt eller inte.

I en artikel författad av honom själv berättar Scott själv om processen, och sin egen historia. Det är en läsvärd artikel som handlar om mycket mer än hockey. Det handlar om hans egen passion för sporten, om att inse sina begränsningar, om att lyckas vara tillräckligt duglig för att få ett stipendium så att han kunde utbilda sig till ingenjör, om att plugga på långa bussresor för att lyckas med det, och om hur han aldrig ville vara en fighter. Den handlar också om hur han själv naturligtvis insåg att omröstningen var ett skämt, om att han själv helst hade sluppit utsättas för det och att han också var inställd på att avstå. Tills någon drog in hans barn i det hela och gjorde det personligt genom att be honom dra sig ur med orden: ”Tror du att det här är något dina barn skulle vara stolta över?”

Så Scott bestämde sig för att spela. NHL insåg antagligen att det vore PR-mässigt mindre dåligt att släppa fram killen än att försöka trolla bort honom med paragrafer och teknikaliteter. Och så kom det sig att John Scott, som egentligen alltid har ansetts för dålig på alla nivåer han spelat, spelade All Star-jippot igår natt.

Det blev en succé. Tröjorna med Scotts namn sålde slut. Jublet när han klev in på isen som kapten för lag Pacifik (man spelade en miniturnering med fyra lag, varje lags kapten framröstad av fansen) var rörande och kanske mest rörande var att se glädjen i Scotts lagkamrater. Idel superstjärnor som inte tycktes ha något alls emot att stå i jättens skugga. Scott själv såg mest ut som att han inte var säker på att det var på riktigt. All Star handlade plötsligt bara om John Scott, denne osannolika kombination av beskyddare och underdog, och folk älskade det. Genom sin egen klantighet lyckades NHL göra All Star-jippot intressant igen, även det krävdes att göra sig själva till bad guy för att åstadkomma det.

Och som om inte det vore nog så gjorde Scott mål. Två gånger. Den största fruktan de flesta hade var förmodligen att karln skulle skämma ut sig, att hans bristande talang skulle bli så pinsamt uppenbar. Snarare blev det tvärtom. Låt vara att Scott inte är ett under av skicklighet, men han fick för en gångs skull visa att han kan något mer än att bara slåss. Det är svårt att säga vem som var gladast när han gjorde sitt första mål för natten; Scott själv eller hans lagkamrater. Eller fansen på läktarna som skanderade ”MVP! MVP!”. Eller motståndarna. Alla var glada. Jaromir Jagr, den evigt unge tjecken som spelade sin umptielfte All Star-match 24 år efter sin första, sa efter matchen att han aldrig tyckt om att förlora, men att den här gången var han glad att göra det.

Lag Pacific vann miniturneringen. Efteråt utsågs John Scott till MVP (mest värdefulle spelare) och bars runt på lagkompisarnas axlar. Sagan John Scott hade inte kunnat få ett lyckligare slut om så Disney hade regisserat det hela. Och vem det nu var som frågade Scott om han trodde att det här skulle vara något hans barn skulle vara stolta över – vad tror du själv?

john-scott-nhl-all-star-game-1-850x560


Andra bloggar om: , ,

The Astonishing Believer

Dream-Theater

Igår var en bra musikdag. Bästa på mycket länge faktiskt.

Först släpptes Dream Theaters dubbelalbum The Astonishing. Eftersom jag hade förbokat den ramlade den också ner i brevlådan samma dag. Och det är verkligen astonishing! Jag vill påstå att det är ett väldigt annorlunda Dream Theater-album, utan att för den delen tappa kärnan i vad som är Dream Theater; lysande melodier och harmonier, mäktiga arrangemang och häftiga rytmer.

The Astonishing är något så pretentiöst som en metalopera, och redan där kan man dra öronen åt sig. Musikhistoriens track record för metaloperor är inte förtroendeingivande, om man säger så. Jag tycker dock att Dream Theater ror det i land med den äran. Det finns delar som mest är transportsträckor och ljudeffekter och det finns delar som är duktigt cheesy men det får man ta. Som varandes en opera måste man se till helheten snarare än de enskilda delarna och då fyller allt detta sin funktion i att skapa stämningar och kontraster. Av samma anledning är det således svårt att lyfta ut enskilda låtar, men folkstompiga Hymn of a thousand voices och det mäktiga crescendot i form av titelspåret Astonishing sticker ut ur mängden.

På det stora hela tycker jag att det är både ett modigt och väl genomfört projekt. Jag kan tänka mig att delar av fans och proffstyckare rynkar lite på näsan för att det helt enkelt är lite för pretto för dem. Jag kan också tänka mig att en del tycker att albumet är för lugnt och sakna det hårdare Dream Theater från förr. Och det kan väl vara en legitim kritik om det är det man gillar. Själv har jag alltid uppskattat Dream Theaters lugnare och melodiösa alster så för mig personligen är det här bara mer av det jag gillar. Och någonstans känns det som att Dream Theater har samlat ihop tillräckligt med erfarenhet och fuck you-cred för att göra vad de vill. Här tar man ut svängarna mer än någonsin förr med fanfarer, marcher och något som borde kategoriseras som psykedelisk swing. Men kärnan finns som sagt kvar. Hängivna Dream Theater-fans kommer att känna igen sig.

När jag skrev om förra albumet tyckte jag att man i de symfoniska partierna av Illumination Theory nästan skapade filmmusik och spekulerade i att någon i bandet promotade sig själv för en ny karriär. Jag ger mig själv ett halvt rätt där för The Astonishing känns som en fortsättning och fördjupning av det. När man dessutom genomförde en spelning tillsammans med Boston Philharmonics för något år sedan så misstänker jag starkt att man nogsamt och grundligt sonderat terrängen för att se hur fansen skulle ta emot en metalopera och efterföljande turné. Det här är seriösa musiker som går all in i allt de gör och även den här gången har de gjort ett album värt att hylla.

Och som inte det inte vore nog så tillkännagav Myrath senare samma dag ett överraskningssläpp av nya låten och videon Believer några dagar tidigare än väntat. Även den är ett ambitiöst projekt där Myrath tidigt gick ut och bad fansen crowdfunda en video. Eller rättare sagt ”the most amazing video ever produced”. Där låg ambitionsnivån och förväntningarna hamnar därför högt, i synnerhet som jag är en av 292 co-producenter som bidrog med att finansiera den.

Huruvida det verkligen är the most amazing video ever produced kan förvisso diskuteras. Det finns ju lite att konkurrera med. Men det är en häftig video men en hel del coola specialeffekter. Rökgitarren under gitarrsolot är en höjdpunkt.

Viktigare är att det är en bra låt och att Myrath är tillbaka efter några års tystnad och kvar på tronen av oriental metal. Så jag är en stolt och nöjd finansiär.


Andra bloggar om: , , , ,

Treenigheten

3264112407_278e67eb32_b

Någon gång under senhösten satt jag hemma hos min vän Mattias och gjorde det vi brukar göra när vi ses; drack öl, lyssnade på musik och diskuterade allt mellan himmel och jord. Diskussionerna, som brukligt är, rörde sig sömlöst mellan ölen vi drack, musiken vi lyssnade på, böcker, politik, personligt och allmänt, allt på samma gång.

Vid ett tillfälle slängde jag på en låt av Aeon Zen, ett band som jag uppskattar men vars musik liksom aldrig satt sig. Det är välspelat, välproducerat, intressant och bra, men har ändå inte av någon anledning inte riktigt slagit an de där strängarna i mig. Halvvägs genom låten utbrast Mattias ”Det här är ju bra! På riktigt!” Och genast kände jag det också.

Musik, och andra former av kulturyttringar för den delen, är mer än bara det tekniska. Det är mer än vad vi hör och ser. Det är mer än vad våra fem sinnen tar upp. Det är känslor, minnen, förnimmelser och associationer. Och framför allt är det socialt.

Happiness only real when shared - Christopher McCandless

Det som hände i just det ögonblicket var att musiken kopplades ihop med resten av nervsystemet. Från att ha varit något kliniskt och tekniskt blev det känslomässigt och personligt. Det blev en del av en social interaktion. Jag delade det med någon som hörde samma saker som jag. Ett annat tillfälle som jag kommer ihåg var när en bekant lånade min bil och efteråt frågade vad det var jag lyssnade på för det var ju så vansinnigt bra. Det var Angra, och ett osynligt band knöts mellan oss.

Det här är varför människor delar kultur med varandra. För att det berikar. Det handlar inte om gratis och snyltande från mottagaren eller någon obskyr form av betalning för sändaren. Det handlar om interaktion. Driften att dela handlar om något så primitivt och, för den som inte delar passionen, obegripligt som känslor. Man delar med sig av saker man uppskattar därför att upplevelsen inte är komplett förrän man har någon att dela den med. Att diskutera den med. Själva delningen förstärker såväl upplevelsen liksom banden människor emellan.

Detsamma gäller för övrigt öl också. Nog för att det är gott att avnjuta ett utmärkt öl på egen hand, men det är ändå inte samma sak som att göra det i trevligt sällskap. Och med bra musik. Det är som en helig treenighet där helheten är större än summan av dess komponenter.

Aeon Zen är för övrigt ett band jag känner till enbart för att bandets sångare, Andi Kravljaca, en gång skrev till mig i nån diskussion om fildelning att han inte brydde sig nämnvärt om hur folk gjorde för att ta del av hans musik, bara de gjorde det. Han gjorde ett statement och sa i princip ”fildela på”. Så då gjorde jag också ett statement och köpte deras skiva Enigma för den inställningen vill jag stötta. Att det dessutom visade sig vara ett riktigt bra progmetalalbum är bara en bonus. Så för den som gillar klippet nedan rekommenderas även resten av utbudet.


Photo credit: Funchye via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , ,

Pojken som lärde sig stava

9677844016_3e7fbd89a6_b
En tioårig muslimsk pojke i Storbritannien fick i december förra året lära sig att stava. Den hårda vägen. I en övning i skolan hade han nämligen skrivit att han bor i ett ”terrorist house”. Det skulle ha stått ”terraced house”. Detta ledde till att en skitnödig lärare larmade polisen som gjorde hembesök.

Nu är jag förvisso något av en språkfascist och skulle inte alls ha något emot att skicka polisen på folk som inte kan stava. Men det här… Är det det här vi har blivit? Är det här den öppna demokrati vi så gärna vill slå vakt om? Så gärna att vi monterar ner precis de fundament som den vilar på för att använda som tillhyggen.

Det är lätt att tänka att den enskilde läraren är överdrivet räddhågsen, men det måste samtidigt ses i sitt sammanhang. Folk uppmanas att slå larm. Det finns ett mönster av ökad och uppmuntrad misstänksamhet. I Storbritannien är det rent av olagligt för bland annat lärare att inte rapportera misstankar till myndigheterna, vilket leder till att man hellre skickar polisen på tioåringar som inte kan stava än riskerar att själv bryta mot lagen genom att inte göra det. Och det är knappast som att den effekten inte kunde förutses – medborgarrättsaktivister varnade för precis den utvecklingen.

The Guardian rapporterade om incidenten den 20:e januari. Nu är emellertid artikeln bortplockad ”i väntan på utredning”. Här någonstans börjar det kännas befogat att ta på foliehatten. 2013 satte nämligen myndigheterna i Storbritannien hård press på The Guardian efter att tidningen tagit del av Snowdens filer. Efter ett ultimatum om att antingen lämna över materialet eller förstöra det valde The Guardian till sist att förstöra materialet. Så man undrar ju – är artikeln bortplockad på grund av pågående utredning, eller för att den inte föll makthavarna i smaken?

Det finns all anledning att fundera över hur det egentligen står till med de demokratiska fundamenten i västvärlden. Storbritannien är inte ett isolerat exempel. Men å andra sidan; de har åtminstone lyckats lära åtminstone en unge att stava till ”terraced house” så… Inget ont som inte har något gott med sig.


Photo credit: Gunjan Karun via Foter.com / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , ,

I Mercurys skugga

Eftersom gamla hjältar trillar av pinn i så rask takt att man tappar räkningen tänkte jag ta tillfället i akt att hylla någon medan vederbörande fortfarande lever: Brian May.

För de flesta någorlunda kulturellt bevandrade behöver han förstås ingen närmare presentation, men för att även resten av den tondöva pöbeln ska kunna hänga med bör det uppenbara ändå nämnas: Brian May var gitarrist i Queen. Och Queen är ofta synonymt med Freddie Mercury, ett av 1900-talets odiskutabelt mest begåvade kompositörer och lysande stjärnor. Det är lätt att tänka på resten av bandet mest som hans kompband. Det är nödvändigtvis inte sant. Freddie Mercury skrev det mesta av materialet, men Brian May betydde minst lika mycket för Queens typiska sound.

Brian May är en fantastisk musiker alldeles på egen hand. Hans innovativa sätt att spela gitarr har betytt mycket för senare gitarrister. Mays karaktäristiska stil präglas inte bara av hans teknik, utan av hans teknologi. May nöjde sig nämligen inte bara med att spela gitarr. Han utvecklade teknologin kring hur man får fram, och förvränger, dess ljud. Hans gitarr, kallad Red Special, byggde han själv när han var 16 tillsammans med sin far. Under åren utvecklade han också en del tekniker, bland annat ett sätt att använda tidiga (och förhållandevis primitiva) delay-effekter som återupprepar ljudet med önskad fördröjning för att kunna spela kanon och stämmor med sig själv. Han hade förmågan att skapa unika ljud med sin gitarr och dessutom att imitera andra ljud och av den anledningen hade Queen en ”inga synthar användes på detta album”-disclaimer på sina tidigaste skivor.

May har också skrivit en del av Queens låtar. Mest kända är väl We Will Rock You, Who Wants To Live Forever och I Want It All. En personlig favorit, som May även sjunger själv är ’39; en knepig historia som kanske skulle kunna kategoriseras som sci-folk och handlar om tidens relativitet – ett koncept som nyligen illustrerats på vita duken i form av Interstellar. (Inne i biografsalen förflöt flera månader medan det i världen utanför knappt hade gått tre timmar.) Och att det var ett sådant koncept May lekte med när han skrev ’39 är kanske inte så konstigt – karln är nämligen också astrofysiker.

Rock Star and Astrophysicist Brian May Visits Paranal.jpg
Rock Star and Astrophysicist Brian May Visits Paranal” by ESO/G. Huedepohl – http://www.eso.org/public/images/ann15074a/. Licensed under CC BY 4.0 via Commons.

Men den låt som kanske bäst illustrerar Mays talang som låtskrivare klarade inte gallringen till Queens album The Miracle 1989. May arrangerade om den och framförde den på hyllningskonserten till då bortgångne Freddie Mercury 1992. Låten heter Too Much Love Will Kill You.

På grund av omständigheterna kring hur världen från början fick höra den här låten har felaktigt antagits vara skriven efter Mercurys död, och således också handla om honom. Så är icke fallet. Då den skrevs handlade den om Brian Mays skilsmässa och känslan av att vara tvungen att välja mellan två människor. Å andra sidan är det säkert ingen tillfällighet att May valde just den låten till hyllningskonserten, ty om man läser och lyssnar på texten så skulle den lika gärna kunna handla om att leva som homosexuell i en fördömande värld, där ”Torn between the lover, and the love you leave behind” lika gärna skulle kunna handla om valet mellan den förbjudna kärleken och familjen. Det var åtminstone så jag alltid tolkade det, tills jag alldeles nyss läste på.

Hur som helst är det ett fantastiskt starkt stycke musik med en fantastiskt stark text. Den ursprungliga Queen-versionen släpptes så småningom också, men jag måste säga att här slår May Mercury på fingrarna sångmässigt. Men framför allt säger det något om hans musikaliska förmåga att han inte skrev sitt Magnum Opus för sitt huvudinstrument. Brian May är definitivt mer än ”bara” gitarrist.


Andra bloggar om: , ,

The show must go on


Photo credit: Photo Cindy via Foter.com / CC BY

När Lemmy nyligen gick ur tiden var det lite av en chock. Jag har aldrig haft någon relation till Lemmy och Motörhead, men karln var något av en institution. En konstant i en föränderlig värld. Vad som än hände kunde man lita på att Lemmy alltid skulle stå där på scenen med sin bas och sitt för höga mickstativ och oförtrutet pumpa vidare.

Vad Motörhead har betytt för rock och metal kan knappast överdrivas. För det har Lemmy min djupaste respekt. Däremot har jag aldrig varit ett fan av deras musik. Hans bortgång är inte en personlig sorg för mig.

Men så går även David Bowie och trillar av pinn och det kändes uppriktigt sagt oväntat sorgligt. Jag har ju aldrig varit ett fan av Bowie heller, även om jag har lyssnat och uppskattat mer av hans musik än av Motörhead. Och kanske är det kombinationen av de två som gör att det känns extra vemodigt men på något sätt lämnar Bowie ett stort hål efter sig i min musiksjäl. För Bowie personifierade sökandet, konstnärligheten, den genreöverskridande frihet som jag alltid funnit inspirerande. Det är på något sätt en röd tråd genom en rad av mina musikaliska favoriter; att de inte nöjer sig med att sitta fast i sitt fack utan lånar influenser från allehanda stilar. Det är egentligen märkligt att jag inte uppskattade Bowies egna alster mer än jag gjorde.

Jag tror att det beror på att när mitt musikintresse vaknade till i tonåren var Bowie sitt poppigaste åttiotalsjag. Det är glättigt popsound som jag aldrig har kunnat med. Jag var för ung för hans experimenteriella 70-tal och har lyssnat på det först långt senare. Och jag uppskattar det, men jag kan inte riktigt relatera till det för jag var inte där. Det blir läsa ett kapitel i en historiebok; det är intressant och lärorikt, men det griper inte tag i en i bröstet och tar en med på en känslomässig resa sådär som en fantastisk liveupplevelse kan göra.

Min främsta och egentligen enda relation med Bowie är för sent 90-tal/tidigt 00-tal då hans industirockplatta Earthling ofta åkte igång på ölkvällarna med ett par goda vänner. Det tog tid för mig att uppskatta även det, men med tiden satte den sig och det är den enda Bowie-skiva jag verkligen får en nostalgisk känsla av.

Bowie var ett musikaliskt och konstnärligt geni som ständigt förändrade och återuppfann sig själv. Om Lemmy var en konstant så var Bowie förändringen personifierad. De säger att inget är konstant utom förändringen. I den bemärkelsen var nog Bowie så konstant man kan bli. På samma sätt som man alltid kunde lita på att Lemmy stod där och pumpade med sin bas kunde man också lita på att Bowie var någonstans därute och ritade om kartan.

Och jag kan inte låta bli att tänka att även om jag aldrig var något stort fan av vare sig Lemmy eller Bowie så tror jag att de två tillsammans hade kunnat skapa precis det jag vill höra. Bowies flummiga experimenterande fast förankrat av Lemmys tyngd. Det hade kunnat vara något det!

Hur man än ser på det och vad man än har för relation till någon av dem så är det två giganter som gått ur tiden. Två legender och pionjärer som öppnat dörrar för så många andra. Som inspirerat tusentals andra musiker och förgyllt tillvaron för miljoner andra människor. Världen har blivit så mycket fattigare på bara ett par veckor.


Hjältar. En tolkad av en annan.


Andra bloggar om: , ,

Communities for learning


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

I november 2012 höll John Green ett TED Talk om lärande och bildning som jag verkligen vill uppmana alla att ta del av. Hans vinkel är att han som barn uppfattade utbildningen i skolan som ett antal hinder man måste ta sig över, för annars skulle man inte få bra betyg och får man inte bra betyg får man inte bra jobb. Men, som Green krasst uttrycker det; människor med bra jobb går upp väldigt tidigt på morgonen och knyter en strypsnara runt halsen på sig själva. Varför skulle man vilja ha det? Jag känner så väl igen mig i det där för det var precis så jag själv kände när jag gick i skolan.

Jag känner också igen mig i hans approach till hur han började lära sig saker på riktigt och jag gillar liknelsen med kartografi. Istället för att se lärandet som ett antal hinder man måste hoppa över så tar man sig an det som en kartograf. Man kommer till en kustlinje och börjar skissa ner den och med det kommer en nyfikenhet att fortsätta och ta reda på hur resten ser ut, och hur det hänger ihop.

Han har också en viktig poäng i hur kartor formar våra liv. Det är inte särskilt troligt att vi åker till ett ställe som inte finns på kartan. Så hur kartan ser ut spelar roll. Och på samma sätt är det med lärande och bildning. Vad vi lär oss och utbildar oss i är präglat av vad vi exponeras för till att börja med.

Jag spinner vidare på hans tankar om kartor och tänker att saker hänger ihop. För att saker och ting ska bli gripbara bryter vi ner dem i delar, men det gör också att kartan ser fragmenterad ut. Så det är så vi lär oss att tänka. I själva verket hänger allt ihop. Geografi, historia, samhällskunskap och religionskunskap är sammanlänkade (och därför sammanklumpade som samhällsorienterande ämnen). Hur gränserna är dragna (geografi) är präglat av historia och religion och samhällskunskap, men samhällskunskapen präglas av geografin eftersom olika lagar och regler gäller inom de olika gränserna. Och så vidare.

Men det slutar inte där heller. Språken vi talar hänger i hög grad ihop med geografin men även med historia. Och samhällskunskap. Språken berättar också sina egna historier. Genom att följa ett språks utveckling och vilket inflytande andra språk har haft på det språket genom åren kan man också lära sig om migrationsströmmar, om handelsrutter och annat. (Läs till exempel den här artikeln om varför engelska är ett så konstigt språk). Kort sagt; historia, geografi, samhällskunskap. Det är inte isolerade öar.

Och utan kunskaper i matematik, astronomi, fysik med mera hade folk inte haft möjlighet att förflytta sig över några längre sträckor så även det hänger ihop. Egentligen kan man lära sig mycket om historia och kultur bara genom att lära sig om kunskap; hur vissa kunskaper spridit sig över världen berättar sin egen historia.

Hur vi än vrider och vänder på det hamnar vi till slut i antikens Grekland där någon filosof tittar upp på natthimlen och noterar att himlakropparna rör sig. Så han kliar sig i skägget och kallar dem planetes, eller vandrare. Och så var vi på lingvistik igen. Det hänger ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att vi gör oss själva en otjänst genom att paketera utbildning som vi gör. Samtidigt som jag förstås förstår varför. Det finns en poäng för ett samhälle att se till att dess invånare har en viss grundbildning. Men samtidigt gör vi då lärandet till en serie hinder. Istället för att låta den naturliga nyfikenheten och kunskapstörsten låta var och en utforma sin egen karta gör vi bildning till något tråkigt och konformistiskt. Det gör det lättare att lära ut, ja, och det gör det definitivt lättare att betygsätta, men lärandet borde handla om kunskap, inte om betyg. Med tillgång till all världens kunskap vid fingertopparna kanske skolans viktigaste uppgift snarare är att lära studenter källkritik. Att vara mer guide än korvstoppare och att vara ett community for learning, som Green uttrycker det.

Och communities for learning, det är något vi kan bygga själva också. Något vi bör bygga själva. Alla behöver vi intellektuellt tuggmotstånd, utmaningar och katalysatorer. Man behöver inte sluta lära sig för att man slutar skolan.

De säger att man lär så länge man lever. Kanske är det snarare så att man lever så länge man lär.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Absolut trygg

I en intervju i DN idag berättar inrikesminister Anders Ygeman att han inte har några planer på att reglera polisens hemliga metoder. Hans motivering? Polisen har inte framfört några önskemål om att bli reglerad. Jo, det är faktiskt det han säger. Och det hade varit roligt om det inte vore för att det inte alls är roligt.

Ygeman känner sig ”absolut trygg” med polisens goda omdöme som garant för att inga övertramp kommer att ske och sätter sig därmed i samma godtrogna dumstrut som tidigare justitieminister Beatrice Ask som visade samma orubbliga förtroende för skivbolagen när IPRED infördes.

Nu har förvisso Ygeman säkert rätt i att polisen har duktiga jurister som utifrån de allmänna regleringar som finns gör bedömningar och avgränsningar. Man ska ha klart för sig att det inte är baseballigan som sätter upp polisens interna regelverk. Således gör han säkert rätt i att ha förtroende för polisens omdöme.

Men det som skaver är att det genomgående i intervjun ser ut som att vad polisen vill ha och inte är det enda som har betydelse. Det återkommer flera gånger i artikeln.

”De [polisen] har hittills inte uttryckt att de behöver en ytterligare reglering.”

”Det är en fråga för polisen.” (Som svar på om GPS-spårning med dold utrustning kräver särskilt tillstånd)

”Jag säger att det är polisen som får reda ut vad som är lagligt och inte lagligt.” (Fortfarande om GPS-spårning)

”Polisen har inte framställt någon sådan begäran till mig.” (Om reglering av användning av så kallade täckbolag)

Det kanske finns andra intressen än polisens här? Medborgerliga rättigheter, att säkerställa att inte oskyldiga hamnar i kläm, integritetsaspekter… Men nej. Om polisen är okej med att själva avgöra vad de får göra så är det lugnt. I rättvisans namn bör det gällas att DN ställer just den frågan om huruvida det bara är polisens intresse som spelar in varpå Ygeman pliktskyldigt radar upp rättssäkerhet, integritet, med mera.

Men det som skaver är att den sortens betänkligheter bara tycks komma upp på en direkt fråga. Riksdag och regering har en ryggmärgsreflex som gör att de kan rapa upp fina ord som integritet, rättssäkerhet och transparens så fort det kommer på tal, men den reflexen finns inte där i det dagliga arbetet. Det är också pinsamt uppenbart att riksdag och regering har en överdriven tilltro till sina egna myndigheter (man har tidigare uppvisat precis samma kärleksfulla tillit till FRA) och pengastinna branscher med specialintressen. Då är förtroendet orubbligt att man trots brist på reglering och/eller insyn inte missbrukar sina befogenheter. Tänk om man hade ett lika stort förtroende för sina egna medborgare. Ni vet, de där som röstar fram dem.

Jag är långt ifrån tillräckligt insatt i polisarbete och det regelverk detta baseras på för att bedöma om Ygeman i sak har fel. Kanske är det allmänna regelverket tillräckligt. Kanske är polisväsendets struktur av regler genomtänkt och ger ett fullgott skydd mot missbruk. Kanske gör Ygeman helt rätt i att lita på att polisväsendet själva kan göra rätt avvägningar. Kanske är det rent av så att polisen är bättre än politiker på att göra den bedömningen. Det vore inte otänkbart. Själv vet jag inte. Men jag tycker likväl att det finns en obehaglig tendens i politikers förhållningssätt gentemot myndigheter och enskilda medborgare. Myndigheter tycks alltid få benefit of the doubt medan det för enskilda snarare är det omvända som gäller. Myndigheter vet sitt eget bästa, och vårt. Vi, däremot, vet aldrig ens vårt eget bästa och behöver därför politiker till hjälp att leva rätt.


Photo credit: ElDave via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Boktipsen jag inte följde upp när det begav sig


Photo credit: Celeste via Foter.com / CC BY-NC

Jag sitter och läser igenom kommentarerna på en bloggpost där jag sågade Dan Brown och inser att jag fick ett par väldigt intressanta boktips där som jag aldrig följde upp.

Det ena är Neal Stephensons Snow Crash (och jag borde antagligen läsa hans Cryptonomicon också). Det andra är Ari Juels Tetraktys vilket däremot verkar vara en bok som är svår att få tag i om man inte antingen beställer den från Amazon i USA och betalar mer för frakt än för boken, eller köper den i Kindle-format. Jag har ingen Kindle och vill köpa e-böcker om jag inte är säker på att de fungerar i Google Books och jag är inte överdrivet sugen på att lägga några hundra på att frakta en bok från USA heller utan att veta att det är värt det.

Det tredje tipset som dök upp är Umberto Eco. Jag har förstått att han är fantastisk. Jag har bara inte förstått varför, för jag har försökt mig på två av hans böcker (Foucaults Pendel och Begravningsplatsen i Prag) utan att lyckas komma igenom någon av dem. Så med risk för att härmed komma ut som en okultiverad tölp – vad är grejen med Umberto Eco?

Och sitter det någon och trycker på ett exemplar av Tetraktrys vare sig det är i analog eller digital form får hen gärna höra av sig.


Andra bloggar om: , , ,

#blogg24 lucka 25: Bonuslucka

Just den här dagen föddes ett gossebarn som i 30-årsåldern förändrade världen med sina progressiva idéer. Jag pratar förstås om sir Isaac Newton, född den 25:e december 1642.

Newton var matematiker och fysiker och anses vara en av de mest inflytelserika figurerna inom naturvetenskap (på sin egen tid kallades han naturfilosof) genom alla tider och var en nyckelfigur i den epok som ibland kallas den vetenskapliga revolutionen. De allra flesta känner till gravitationslagen, och alla känner av den. Den är Newtons. Innan Newton flöt saker bara omkring på måfå. Det var ingen ordning alls. Så Newton skrev ihop gravitationslagen för att grejer skulle hålla sig på plats. Han var på så sätt en föregångare till dagens företagsreligion LEAN. Det måste ju ha varit så, eller hur? Det heter ju lag, liksom evolutionen bara är en teori.

Bortsett från att ha bringat ordning i universum utarbetade Newton vetenskapliga metoder, så kallad Newtonianism som ligger till grund för mycket av den metodik som används än idag. Och när Upplysningstiden senare inträdde var Newton en av ledstjärnorna. Det är nog inte helt fel att påstå att Newton tillsammans med Galileo Galilei och Robert Boyle var de tre vise män i vars fotspår upplysningstidens tänkare navigerade efter. Newton gjorde avtryck långt utanför naturvetenskapen då till exempel Voltaire och Locke tog till sig Newtons koncept om naturlagar till sina idéer om politiska system medan Adam Smith applicerade dem på psykologi.

Newton skrev en gång i ett brev att ”om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar”. Det är ett väldigt bra sätt att beskriva vetenskapens utveckling där varje framsteg bygger vidare på andras arbete. Uttrycket ska dock finnas nedtecknat sedan långt tidigare så inte ens det kom Newton på i ett vacuum, vilket liksom snarare understryker poängen att allting bygger på något annat. Men icke desto mindre är Newton själv en av dessa jättar som många senare har stått på för att se längre.

Portrait of man in black with shoulder-length, wavy brown hair, a large sharp nose, and a distracted gaze
GodfreyKneller-IsaacNewton-1689” by Sir Godfrey Knellerhttp://www.newton.cam.ac.uk/art/portrait.html. Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: ,