Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2015-01-04

Veckans plattnacke v.52

Kategori: Kåseri,Plattnackar,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 00:33

The one and only, Ingrid Carlqvist! I slutet av året hade hon något slags mellandagsrea på idéer som blivit över.

Den 27:e december startade hon en namninsamling med rubriken “Skåneland tillbaka till Danmark”. Med anledning av att Sverige genom den så kallade Decemberöverenskommelsen avskaffat demokratin vill Carlqvist ge invånarna i de klassiska östdanska länen Skåne, Halland och Blekinge möjlighet att rösta om huruvida de vill fortsätta tillhöra den svenska diktaturen eller om de hellre vill tillhöra den danska demokratin. Nyanserat!

Namninsamlingen har i skrivande stund hela 332 undertecknande, så… Kämpa!

Samma dag levererade hon också insikten att vi är på väg in i samma fälla som Tyskland på 30-talet. Detta kan man lätt kontrollera genom att byta ut “judar” mot, håll i er nu, “sverigedemokrater”!

Jag testade, och till min förvåning upptäckte jag att hon ju har alldeles rätt i det. För precis som judarna på 30-talet är det folkgruppen sverigedemokrater som förföljs. Det är sverigedemokrater som blir attackerade och får sina kepsar avslitna. Det är sverigedemokrater som får sina möteslokaler brända, vilket möts med jubel av PK-maffian. Och det är Sverigedemokrater som anses ingå i en omfattande konspiration att ta över genom infiltration och för ökning, i likhet med den förfalskning i syfte att svartmåla judarna som går under namnet Sion Vises Protokoll.

Men framför allt består likheten i att ett parti, vars främsta syfte är att framställa sverigedemokrater i så dålig dager som möjligt, fick 13% av rösterna i det senaste riksdagsvalet.

Så grattis till 2014 års sista plattnackeutmärkelse. Vinnaren belönas med en reality check.


Andra bloggar om:

2014-12-29

Låter det bekant?

Kategori: Kåseri,Pirat,Politik — Joshua_Tree @ 17:17

Jag har två barn som är fem respektive två år gamla. Utöver att hålla dem vid liv och någorlunda hela och rena tycker deras mor och jag att det är vårt jobb att lära dem ett och annat. Som att plocka upp efter sig i våra gemensamma utrymmen. Så för en stund sedan utspelade sig en vanlig konflikt som av någon anledning påminde mig om något annat. Räck upp handen om ni kommer på vad jag tänker på.

Det behöver röjas undan lite här hemma så jag ber barnen plocka upp från golvet så att jag kan dammsuga. Inte en orimlig begäran då det är de som har stökat till, och det är deras saker som är strödda över hela lägenheten. Låt vara köpta för våra surt förvärvade pengar.

Barnen svarar att jodå, det ska de visst göra, och sen ställer de sig framför teven och tittar på tonåriga muterade ninjasköldpaddor och äter pepparkakor, vilket snarare ökar behovet av att dammsuga. Så jag upprepar min önskan ett par gånger vilket inte får någon nämnvärd respons. Teve har verkligen en hypnotisk inverkan på barn.

Vid det här laget börjar det bli dags att ta till brösttoner och visa att det nog ändå är jag som bestämmer, så jag stoppar filmen och höjer rösten. Barnen börjar då lalla omkring och flytta saker lite slumpmässigt för att strax förlora sig i att stå och vifta med en tröja som borde läggas i tvättkorgen, eller köra runt med en bil som de ignorerat sedan alltid. Så jag påpekar att det inte städas, och den stora börjar då genast gnälla om att den lilla inte hjälper till, och förresten är det faktiskt inte han som har stökat till. Jag försöker då få honom att strunta i Lilla och koncentrera sig på att plocka undan istället och får då ett förnärmat “men jag gör ju det!” till svar, alltmedan han fortfarande står och viftar med en tröja. Lilla å sin sida upprepar Stora som en papegoja. Vilket alltså landar i en situation där ingen gör det de ska, båda hävdar att det är den andres fel samt att de själva tar ansvar.

Och så håller det på några rundor, där det enda som händer är att jag blir alltmer frustrerad. Till slut måste jag börja hota med att helt sonika kasta deras saker om de inte plockar upp. Protesterna är högljudda och ingen vill bli lidande av att den andre har stökat till och vägrar städa efter sig, men de vill inte råka plocka upp efter varandra heller. Vid det laget är det för mig fullständigt irrelevant vem som har gjort vad och vems saker det i slutänden är som försvinner, jag hotar med att sänka dem båda två om jag inte får igenom min hjärtefråga.

Så jag plockar fram dammsugaren och sätter igång, och då blir det plötsligt fart på dem. Jag börjar dammsuga i badrum och hall och när jag väl kommer ut i vardagsrummet och köket har de plockat undan (nåja) där och sitter och leker fint tillsammans i en väldigt lokal decemberöverenskommelse. Själv har jag kapitulerat och lagt mig på soffan. I helvete att jag tänker rösta på nån av de där två!

Men de är som sagt två och fem år gamla. Det finns fortfarande hopp om dem.


Photo credit: oemebamo / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , ,

2014-12-27

Förnamnssjukan: Ett symptom

Kategori: Media,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 12:44

Det här med att omnämna offentliga personer vid förnamn är en irriterande vana, och den sprider sig. Främst gäller det offentliga kvinnor. Varenda kvinnlig idrottare, med några få undantag, omnämns vid förnamn medan männen omtalats vid efternamn. Detta har även i allt större utsträckning spillt över till andra sammanhang, till exempel politik där de två senaste partiledarna för Centern hetat Maud och Annie medan de senaste två partiledarna för Socialdemokraterna hetat Juholt och Löfven. Före Juholt hade dock sossarna en partiledare som hette Mona… Även på det området har distinktionen börjat suddas ut – man kunde ibland se dåvarande statsminister Reinfeldt omnämnas som Fredrik i pressen, något som förmodligen hade varit otänkbart på statsminister Perssons tid. Och då inte bara för att han inte heter Fredrik i förnamn. Så förnamnandet är inte längre könsbundet förminskande mot bara kvinnor. Det blir mer jämställt, men inte bättre.

Vad är då problemet? Så länge alla vet vem man pratar om gör det väl inget? Mja, man kan tycka det. Men att använda förnamn är mer personligt medan efternamn är det mer officiella. Traditionellt sett. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är något av en stofil och att saker förändras, och om vi en dag är överens om att omnämna alla vid förnamn i offentliga sammanhang så är det väl så då.

Själv försöker jag dock lite konservativt hålla mig till formerna så som jag känner dem. Och det är inte bara av korrekthet utan fyller också en praktisk funktion. Då jag själv har varit aktiv politiskt fick jag anledning att tänka igenom detta ordentligt. För hur skulle jag hantera att i text omnämna mina partiledare Rick Falkvinge och Anna Troberg? De var ju på samma gång offentliga personer med ledande roller i ett parti, och människor jag kände privat. Lösningen var väldigt enkel. Troberg och Falkvinge när jag diskuterade partipolitiska frågor, Anna och Rick när jag refererade till privatpersonerna. Jag hade således möten med Troberg och Falkvinge men fikade med Anna och Rick. På så sätt kunde jag också förvänta mig att eventuell kritik mot såväl Falkvinge som Troberg inte skulle påverka min vänskap med Rick och Anna.

Jag ser förnamnandet som ett symptom på en annan sjuka; nämligen den där människor inte förmår skilja på professionella och privata relationer. Redaktörer och ministrar, journalister och folkvalda politiker frotterar sig med varandra och tappar den professionella distansen. För att liksom i inledningen jämföra med idrottens värld så har det under lång tid funnits en trend där före detta idrottare och idrottsledare anställs som bisittare i media och ibland även intervjuar sina tidigare kollegor. Jag gissar att det var där någonstans tilltalet började bytas ut från ett distansierat korrekt till ett mysigt kollegialt. Och jag tycker mig se samma utveckling i politisk journalistik. Det som börjat som en bristande professionell hållning gentemot kvinnor, som mest är lite gulliga när de försöker men inte behöver tas riktigt på allvar, har blivit bristande professionell hållning mot alla.

Förnamnandet är bara ett symptom. Själva sjukdomen är frotterandet. Vänskapskorruptionen. Hur ska journalister kunna vara kritiskt granskande av makten och bibehålla objektiviteten på dagen när de sitter vid samma bord och skålar på kvällen? Jag tycker mig också se det på politiska företrädare som blir alltmer arroganta i sina uttalanden. De vet ju att deras kompis vid mikrofonen inte kommer att ställa några svåra följdfrågor. När Olofsson grillades av Pelle Nilsson i Aktuelltstudion angående Nuon-affären var det en frisk fläkt i svensk politisk journalistik. En journalist som inte lät en politiker komma undan med icke-svar! Problemet är bara att det inte borde vara en frisk fläkt. Det borde vara standard. Och kanske kom sig den friska fläkten av att reportern som skötte intervjun, Pelle Nilsson, var inhoppare. Kanske väntade sig Olofsson att i vanlig ordning bli snällt kompisintervjuad, och så råkade hon istället på en uppkomling som inte hunnit lära sig spelreglerna. Kanske är det också däri den egentliga särbehandlingen av Sverigedemokraterna ligger; inte att de granskas hårdare än övriga partier, utan att de granskas… alls. För att de är utbölingar i ett mediapolitiskt klimat där alla är nöjda med den rådande ordningen. Kanske är Sverigedemokraterna i den meningen också ett symptom.

Jag kommer osökt att tänka på en scen ur det australiska eposet om första världskriget, Anzacs, där en ny officer kommer till fronten och genast beordrar manskapet att skjuta ett par granater mot de tyska ställningarna för “de sitter ju bara där”. Detta orsakar stor upprördhet både i de egna leden och hos fienden, som genast vill veta vad det är fråga om. Vad officeren inte fick lära sig på officersutbildningen var de inofficiella regler som uppstått vid fronten för att tillvaron i skyttegravarna skulle bli någorlunda drägliga. I det aktuella fallet hade man kommit överens om att bara skjuta på varandra vid vissa tidpunkter, så att soldaterna däremellan skulle få lugn och ro att äta och sova.

Denna scen kan illustrera såväl förhållandet mellan media och politiker, eller kanske ännu mer förhållandet mellan blocken som ligger uppradade i två parallella skyttegravar och kommer överens om inofficiella regler för hur saker och ting ska skötas. Oavsett vilket så kan man vara säker på att status quo bibehålls så länge alla inblandade tjänar på det, och att det är svårt att skjuta på någon man känner vid förnamn…


Photo credit: cedartree_13 / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , , , intressant?

2014-12-24

Kränkt kränkt på er!

Kategori: Kåseri,Notiser — Joshua_Tree @ 14:30

God jul kan man ju inte önska, för det är kränkande mot de som inte firar jul.
Att önska god helg i syfte att vara religiöst neutral är å andra sidan att gå över ån efter vatten då både ordet och högtiden “jul” är förkristen.
God helg är kränkande mot de som jobbar på julen. Och mot Oden. Det faktiskt hans dag idag och varför ska han behöva ge upp en av sina dagar och nöja sig med femtioen i år? Räcker det inte med att han gav upp ett öga?
God är kränkande mot satanister. Och Kim Jong Un.

Så kränkt kränkt på er, och ett kränkt nytt år också!

(Eventuellt kränker jag någons upphovsrätt med den här bilden, men in the spirit of kränktness kanske jag kommer undan med det.)


Andra bloggar om:

2014-12-17

Datordelar och felsökning

Kategori: Dator — Joshua_Tree @ 13:22

KomponenterDet har gått över sex år sedan jag byggde gamla Bettan och hon har skött sig ganska bra under den tiden. Framför allt har hon låtit bli att gå sönder, vilket uppskattas. Men på senare tid har hon blivit allt tröttare, och diverse ominstallationer och åtgärder har börjat kännas som livsuppehållande åtgärder, så till slut bestämde jag mig för att bygga om henne. Att sätta nya saker på ett gammalt moderkort kändes inte som en särskilt hållbar lösning i längden så det fick bli en total makeover.

Komponenter

  • Moderkort: ASUS M5A97 R2.0
  • Processor: AMD FX6300 Black Edition
  • Minnen: HyperX Fury Red 8Gb (2×4)
  • Grafik: AMD Radeon HD6450
  • Lagring: Intel SSD 520 Series 240 Gb

Och tror ni att det fungerade då? Klart det inte gjorde. Efter att ha monterat ihop allting enligt konstens alla regler och försökt starta upp datorn får jag helt enkelt ingen signal till skärmen. Fläktar och diodrar och skit går igång i datorn men ingen bild. I felsökningssyfte har jag gjort följande:

  • Bytt grafikkort (Grafikkortet sitter för övrigt nu i datorn på det gamla moderkortet och fungerar)
  • Testat att starta med bara ett minne, och sedan med det andra.
  • Flyttat runt minnena mellan olika slottar för att utesluta att jag feltolkat den inte helt tydliga manualen.
  • Plockat isär allting och satt ihop det igen. Två gånger. Med två olika assistenter, för att vara säker på att inte ha missat något.

Jag är rådvill. Känslan är att systemet helt enkelt inte bootar upp, men jag vet inte varför. Intill minnena finns en diod som, om jag tolkar manualen rätt, ska blinka i olika sekvenser medan systemet går igenom något slags kompatibilitetstest, men den står bara och blinkar i samma sorgliga takt hela tiden. Jag har inte listat ut vad det betyder, men misstänker att det där testet liksom aldrig startar.

Nu har jag skickat en reklamationsbegäran till komplett.se och kommer inom kort att få returinstruktioner, men innan dess: Är det någon som har några idéer? För det vore ju trevligt att slippa gå igenom returprocedurer, och ännu trevligare att slippa punga ut 250 spänn för att komplett.se konstaterar att det bara var skit bakom spakarna…


Andra bloggar om:

2014-12-15

Det stora århundradet

Kategori: Böcker,Kultur — Joshua_Tree @ 11:15

Till slut föll jag till föga och gav mig på att börja läsa Jan Guillous pågående boksvit “Det stora århundradet”. Jag hade egentligen bestämt mig för att låta bli Guillous alster framöver men nyfikenheten tog överhanden, särskilt efter att ha läst en del hyllningar. Och jag gillar romaner som sätts in i en historisk kontext. Det är bland annat därför jag gillar Arn-serien. Så…

Den första boken, Brobyggarna, tar sin början i en norsk fiskeby där tre gossar genom en ödets nyck blir faderlösa och får flytta till en släkting i Bergen. Nu är det dock så att i likhet med alla andra av Jan Guillous bokfigurer är de tre fiskarsönerna särdeles begåvade varför de genom ytterligare en ödets nyck hamnar i skola i Dresden där de utbildas till ingenjörer, och sprids därefter ut i världen på grund av orsaker.

Resten av boken handlar om två av de tre bröderna: Lauritz, som bygger järnvägsbroar på Hardangervidda, och Oscar, som bygger broar i Tyska Västafrika. Lauritz kämpar mot snöstormar och för att få sin stora kärlek vars far är en konservativ tysk adelsman som minsann inte tänker gifta bort sin dotter till vem som helst, och så är han överjävlig på att segla. Oscar kämpar mot kannibaler och blir rik som ett troll på att kränga elfenben och virke längs sitt järnvägsbygge ty tydligen har ingen på järnvägsbolaget tänkt på det. Och sådär håller det på, tills första världskriget bryter ut.

Lauritz och hans familj påverkas av kriget på grund av sin tyska anknytning. I Norge ser man inte längre med blida ögon på honom och hans tyskungar. Oscar å sin sida tar värvning efter att ett engelskt krigsfartyg bombarderat hans hem i Afrika och i resten av boken drar han runt och skjuter engelsmän. Oscar är, förstås, bäst i världen på att skjuta saker också.

Den tredje brodern, Sverre, får inte stifta närmare bekantskap med förrän i bok två, Dandy. Där får vi följa hans liv i den engelska sociteten där han har hamnat genom sin romans med en engelsk lord. Sverres superkraft är att han är grym på att måla, och boken handlar på det stora hela om vad de har på sig till middagarna, hur bordsplaceringen är arrangerad samt vad som intas vid måltiden. Jan Guillou har blivit modebloggare på gamla dar. Detta vältrande i överklasstrams avbryts emellanåt av taffliga försök att beskriva Sverres och Albies romantiska relation. I ärlighetens namn ska det sägas att det där med mänskliga relationer aldrig har varit Guillous styrka som författare. Homoaspekten gör inte saken bättre. Samtidigt kanske det hedrar honom att han åtminstone försöker, men ärligt talat; hela den här boken känns som att jag kunde ha undvarat den. Med reservation för att den kanske blir intressant på de sista hundra sidorna som jag ännu inte har läst.

Jag måste säga att jag inte förstår hyllningarna. Så här långt är “Det stora århundradet” en stor besvikelse. I “Brobyggarna” är det mest långtråkigt att följa Lauritz medan Oscars förehavanden i Afrika åtminstone är varierande. Som bäst är det faktiskt när Oscar och hans posse jagar, vilket kanske ger en fingervisning om att det här inte är en särskilt bra bok. När han beskriver jakt befinner sig Guillou på säker mark och berättar om något han kan. Det märks. Som sämst är det när han beskriver älskog. Var och en får dra sina egna slutsatser av det. När Oscar å andra sidan interagerar med diverse afrikanska folkstammar får jag en svår känsla av att Guillous huvudsakliga källor är hundra år gamla berättelser från kolonisatörer snarare än facklitteratur.

Den behållning som ändå finns är väl försöken att beskriva de olika ländernas syn på varandra. Européerna ser sig själva som Afrikas frälsare, och därom är de alla överens. Tyskarna tycker att engelsmännen är brutala sällar. Engelsmännen ser å andra sidan tyskarna som giriga. Fransmännen är degenererade och krigiska. Alla hatar belgarna. Det tråkiga är emellertid att om man, som jag, haft något slags hopp om att få en liten glimt av hur spänningarna länderna emellan växte och kulminerade i ett världskrig så blir man lurad. Guillou har nämligen placerat sina tre huvudpersoner i Tyska Västafrika, i de norska bergen och på en engelsk herrgård. De är alla tre bekvämt placerade ute i periferin så att Guillou slipper förklara hur det moderna och välmående Europa som vid 1900-talets början var övertygat om att krig var något som hörde historien till, plötsligt hamnade i krig med sig självt.

Det Guillou däremot lyckats med är att få mig att inse att jag borde besöka Norge. Varför längta ut i världen när vi har något av det häftigaste landskap man kan tänka sig alldeles runt hörnet?


Photo credit: benfu / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

2014-12-11

Prestigekriget om ikonen The Pirate Bay

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 11:29

I Sergio Leones klassiker från 1966 “Den gode, den onde, den fule” finns en passage där Blondie (Clint Eastwood) och Tuco (Eli Wallach) hamnar mitt i det amerikanska inbördeskriget. De befinner sig tillsammans med nordstatarnas armé i ett läger på ena sidan av en bro. På andra sidan ligger sydstatarna och trycker. I ett samtal med ett befäl framkommer att de har legat där och skjutit på varandra i ett par år, och att bron för länge sedan förlorat sitt strategiska värde men att båda sidor investerat så mycket mankraft och prestige i att försöka ta kontrollen över den där bron att ingen kan backa. Så därför sitter de där i ett dödläge och dör av tristess och kallbrand.

The Pirate Bay är den där bron. När polisen raidade en serverhall 2006 för att komma åt Pirate Bay var det en annan sak. Då var det världens största fildelningssite och att sänka den skulle åtminstone tillfälligt strypa tillgången till piratkopierat material. Såhär åtta år senare blir det antagligen inte ens ett märke i grafen över torrenttrafik av att Pirate Bay stängs ner. The Pirate Bays vara eller icke vara är fullständigt irrelevant för piratkopieringen. De enda som påverkas är de som väljer att använda The Pirate Bay för att marknadsföra sig själva.

Men liksom den där bron har det investerats så mycket prestige och resurser i att sänka piratbukten att man från Rättighetsalliansens (dåvarande Antipiratbyrån) och från rättsväsendets sida inte kan låta siten leva. På ett pragmatiskt plan kan man tänka sig att det skulle skicka en signal om att man givit upp och att Pirate Bay vunnit. Men ännu mer handlar det förmodligen om prestige och känslor. Man hatar The Pirate Bay. Hatar för att siten gäckat dem under så många år och för att dess företrädare haft mage att inte låta sig skrämmas till tystnad. Och så är det såklart symbolvärdet. Det är ikonen The Pirate Bay som ska sänkas, mycket mer än funktionen The Pirate Bay.

Från andra sidan handlar det precis lika lite om fildelning. Att The Pirate Bay ligger nere hindrar ingen från att fildela. Det handlar om mycket större saker än så, och det gjorde det redan 2006. Det handlar om hur det där tillslaget gick till, på vems order, om det faktum att en massa andra oskyldiga människor fick sina servrar beslagtagna för att de råkade stå i samma serverhall. Det har sedan dess också kommit att handla om en stundtals farsartad rättegång mot sitens grundare, om Ipred som ger privata aktörer möjligheter att begära ut information om misstänkta fildelare på ett sätt som ger dem större befogenheter än polisen, och om datalagringsdirektivet som förbjuder Internetleverantörer att skydda sina kunder genom att helt enkelt låta bli att spara informationen. Kriget har liksom dragit vidare. Men likväl har bron ett symbolvärde även för oss. Det är ikonen The Pirate Bay som ska försvaras, inte funktionen The Pirate Bay.

För att fortsätta med metaforerna så kan man också se The Pirate Bay kanariefågel. Förr i tiden använde man sig av kanariefåglar som “larm” i gruvor. Kanariefåglar är känsligare än människor för till exempel metangas och förändringar i syrenivån så när fåglarna slutade sjunga var luften otjänlig. The Pirate Bay fungerar lite på samma sätt när det gäller frihet på nätet. Så länge siten är uppe finns det hopp. Problemet är bara att vi blivit lite för fästa vid vår kanariefågel och försett den med gasmask för att den ska överleva. Eller rent av stoppat upp den för att bevara den. I vilket fall har dess funktion även på det planet gått förlorad.

Bro-passagen i “Den gode, den onde, den fule” får ett abrupt slut då Blondie och Tuco bryter dödläget genom att helt enkelt spränga fanskapet i luften. (Ledsen för spoilern men har du inte sett filmen än trots att du haft 48 år på dig får du faktiskt skylla dig själv.) Det tycks vara vad Peter Sunde också vill göra. Och kanske är det något sådant som borde göras. Inte låta The Pirate Bay tyna bort, men inte heller låta Rättighetsalliansen sänka det. Och inte låta försvararna avgöra dess öde heller. Det är redan nu något religiöst över det hela, där The Pirate Bay är en ikon och dess grundare martyrer. Därför borde The Pirate Bay förstöra sig självt, på Pirate Bay-vis. På det där uppkäftiga sättet som brukade vara dess signum. Som ett sista långfinger åt alla.


Photo credit: Storm Crypt / Foter / CC BY-NC-ND

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

2014-11-22

Artonhundrafrösihjäl ringde och ville ha tillbaka sin uppdelning av människor

Kategori: Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 11:30

Den här identitetspolitiken vi tydligen ägnar oss åt numera där det i varje sammanhang ska räknas så att varje enskild grupp i samhället känner sig representerad… Inser ni inte hur bakvänt det är?

För det första: Det är helt jävla omöjligt att sätta ihop en debattpanel, en regering eller ett rockband på ett sätt som representerar alla grupper i samhället lika, sett till det yttre. Även om man anstränger sig till det yttersta för att se till att ha en rättvis fördelning av etniskt ursprung, kön, ålder, religiös övertygelse, sexuell läggning och skonummer så kommer det ändå alltid att vara någon som anser sig förfördelad. Och vad är egentligen en rättvis fördelning? Ska antalet procentuellt motsvara antalet individer i en viss grupp i samhället? För i så fall innebär det att vi måste sätta igång med en massiv kartläggning av precis sådana saker som etnicitet, religion och sexuell läggning. Och skonummer. Vad skulle väl kunna gå fel?

Hela den här inställningen att man bara kan representeras av någon som ser ut som en själv är så förbannat bakåtsträvande. Det är raka motsatsen till de antirasistiska föresatser man anser sig ha. Ja, det finns strukturer och normer och vi måste fortsätta jobba på att bryta ner dem, men vi kommer inte tillrätta med problemet genom att dela upp oss i grupper. Det är kontraproduktivt. Vad vi vill åstadkomma är väl det motsatta – att det är en människas kompetens som ska ge henne plats i en debattpanel, regering eller rockband? Och då kan det till exempel hända att de fyra mest kompetenta individerna för en specifik debatt råkar vara vita män.

Förutom det kontraproduktiva i att dela in sig i grupper på både längden och tvären finns det ett annat problem. Identitetspolitiken, trots sina goda föresatser, legitimerar fördomar. Om Mehmet Kaplan automatiskt är en representant för människor som har sitt etniska ursprung i samma region som honom, vad hindrar andra från att se vilken småskurk som helst som representant för samma grupp? Jag vill påstå att vi ändå byggt upp ganska bra spärrar för att förhindra precis detta, och identitetspolitiken nöter ner dessa spärrar igen.

Slutligen: Om man representeras av andra människor som tillhör ens egen samhällsgrupp så innebär det alltså att jag bara kan representeras av andra vita, heterosexuella män. Som Ulf Lundell, Gustav Fridolin och Marcus Birro. Det känns förjävla futtigt och begränsande, för att vara ärlig. Så fuck that! Jag väljer själv vem som representerar mig, och i vilket sammanhang, och jag blir mycket hellre representerad av Sakine Madon än ovanstående trio.

Nu ska jag kvotera in lite Skunk Anansie i mitt musiklyssnande, vars sångerska Skin genom att vara både svart, kvinna, bisexuell och skallig, får legitimera alla helvita, långhåriga män jag annars lyssnar på.


Photo credit: Vasnic64 / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: ,

2014-11-21

Reinfelds memoarer

Kategori: Notiser,Pirat,Politik — Joshua_Tree @ 13:15

Jag tycker förvisso att den moderatledda regeringen skötte sig alldeles utmärkt på en del områden, men jag kommer aldrig att förlåta den för det massiva utbyggandet av övervakningssamhället och med vilken cynism och förakt för frihetliga principer det genomfördes. När jag nu hör ryktas att Reinfeldt ska skriva sina memoarer dyker det därför upp ett antal förslag på titlar i mitt huvud.

Det bästa vore om debatten lägger sig (Gärna med omslagsbild med en glad Reinfeldt på fotbolls-VM)

Skottet inifrån

Fredrik Reinfeldt: Statsminister, landsfader, Storebror

Den ofrivillige ungdomsgeneretionsjägaren

Att vara guvernör i den amerikanska provinsen Sverige

Obama och jag

Andra förslag?


Andra bloggar om:

2014-10-27

Hotet från underjorden

Kategori: Gästblogg,Kåseri,Notiser — Joshua_Tree @ 17:56

De där muslimerna alltså… Inte nog med att de förökar sig exponentiellt, de gräver också hålor i marken vilket underminerar densamma. Lite som kaniner. Det är därför de egentligen är många fler än vad som syns på ytan. På diverse invandringskritiska siter vet man detta, precis som man också vargkritiska siter vet att det finns många fler vargar i landet än vad som anges officiellt, men dessa fakta förtigs av PK-media.

Nu blir det emellertid mycket svårare att tysta ner det, ty nu har en Sd-politiker ramlat ner i ett slukhål. Statistiken är svår att prata bort. Förr i tiden, på de gröna ängarnas och röda husknutarnas tid, ramlade Sd-politiker aldrig ner i slukhål. Som räkneexempel kan man säga att frekvensen Sd-politiker i slukhål ökat med fyrtiotusen miljarder procent!

Naturligtvis kommer PK-maffian, vänstern, feministerna, bögarna och Twitter-eliten att försöka bortförklara detta, men vi Sverige-vänner vet sanningen, och försöken att släta över det slukhål som håller på att svälja hela det Svenska samhället blir bara patetiskare för varje dag som går.

B09mgUBIgAEHODy

/Knut Ärkenöt


Andra bloggar om:

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper