Den 27:e december 2007 hölls ett omtvistat presidentval i Kenya. Utländska observatörer rapporterade om omfattande valfusk från båda sidor i valet. Ilskan och känslan av orättvisa väckte liv i underliggande etniska och religiösa motsättningar och kulminerade i två månader av våldsamheter och övergrepp. Den kenyanska advokaten och bloggaren Ory Okolloh oroades över den statliga censuren och svårigheterna för människor att få relevant information. Som så många andra aktivister på nätet drivna av en “gör det själv”-anda bestämde sig Okolloh för att bygga ett verktyg som hjälpte människor att själva rapportera in händelser och varna varandra, och tillsammans med Erik Hersman, Juliana Rotich och David Kobia skapades just det. Resultatet, Ushahidi, sjösattes ett par dagar senare.
Ushahidi, som betyder ungefär “vittnesmål” eller “bevis” på Swahili, är en plattform baserad på öppen källkod som tack vare låga trösklar gör det möjligt för vem som helst med en digital uppkoppling att rapportera ögonvittnesskildringar, och få information om vad som försiggår i ett specifikt område i stort sett i realtid. En senare utvärdering gjord av Kennedy School of Government visade att Ushahidi var överlägset traditionell media på alla plan vad gällde att rapportera våldsamheter. Förutom att få ut informationen snabbare var Ushahidi avsevärt bättre på att rapportera icke dödligt våld, samt att samla information från landsbygden.
Strax efter Kenyakrisen, i maj 2008, användes Ushahidi för att bygga en liknande tjänst för att rapportera om upplopp i Sydafrika, och därefter tjänstgjorde Ushahidi som vittne även i Kongo. Och det var bara början, för det finns ju så mycket mer att rapportera än bara upplopp. I flera afrikanska länder har Ushahidi för att rapportera när läkemedel tar slut i apoteken. Ushidi användes för att rapportera utbrott av svininfluensa och har använts valobservation i till exempel Mexiko och Indien, för att samla information efter jordbävningar på Haiti och i Chile, och översvämningar i Australien. Washington Post tog hjälp av Ushahidi för att rapportera om oframkomliga vägar under snöstormen 2010 och Al Jazeera har flera gånger använt sig av projektet i såväl Gaza som på Balkan. Kort sagt, det är ett mångsidigt och användbart verktyg för att sammanställa göra annars spretig information tillgänglig och användbar.
Oavsett var och i vilket sammanhang Ushahidi används fyller det funktioner som traditionella medier inte klarar av att egen hand. Det finns flera skäl till detta. Ett är tillgänglighet. All den ackumulerade informationen hos människor i ett område är inte tillgänglig för traditionell media, vilket i sin tur kan bero på saker som riskbedömningar, kostnader och censur. Ett andra skäl är omedelbarhet. Via Ushahidi kan människor skaffa sig information i stort sett i realtid på ett sätt som traditionella medier helt enkelt inte kan matcha. Och ska inte kunna matcha. Den redaktionella kontrollen, kraven på tillförlitlighet, är vad som gör traditionell media till vad det är. Men för den som befinner sig i ett krisområde, antingen som utsatt eller som undsättare, är tiden en faktor. Det hjälper inte mig att det står i tidningen imorgon att mordisk milis eller skogsbrand är på väg åt mitt håll om jag hade behövt informationen idag för att överleva.
Ett tredje skäl är nyhetsvärde. Traditionella medier har begränsade resurser och måste hela tiden göra redaktionella avvägningar om vad som är av allmänintresse för det område mediet täcker in. I en situation som Kenya 2008, där mellan 800 och 1500 människor beräknas ha dödats och uppemot en kvarts miljon drivits på flykt under två månader, är det inte svårt att tänka sig att “mindre” incidenter som misshandel och plundring prioriteras bort. Trots detta är informationen relevant. I det nära perspektivet för de människor som försöker bedöma var det för närvarande är säkrast att befinna sig, men också i ett större perspektiv för att försöka återta kontrollen, eller senare för att skapa en helhetsbild av vad som faktiskt hände.
Just Ushahidis möjligheter att fånga upp stora mängder information och inte bara de stora händelserna är särskilt intressant. I en slags big data-teori möjliggör det mycket exaktare analyser av ett händelseförlopp än vad som vore fallet om man enbart hade traditionell media att tillgå. Det faktum att det är ögonvittnesskildringar som rapporteras in precis när det händer och inte senare, när minnet bleknat och/eller påverkats av omgivningen torde också underlätta efteranalyser. Men kanske framför allt är det intressant för att det är användbart även för att rapportera oegentligheter i välmående områden där det egentligen inte är ett stort problem. Som Sverige. För det faktum att Sverige är ett välmående demokratiskt land där tilltron till myndigheter och valprocesser är hög, och det med rätta, betyder inte att saker och ting inte kan vara ännu bättre. Under valen till EU-parlamentet 2009 och riksdagen 2010 noterade jag en del rapporter via bloggar och twitter om felaktigheter i vallokaler, som valsedlar där ett namn hade kryssats i förväg, valsedlar som kastats, politiska aktivister som “hjälpte till” mer än vad som är tillåtet, med mera. När jag nu läser om Ushahidi inser jag att ett sådant system skulle vara användbart även här för att sammanställa dylikt, bara för att se hur vanligt det är, var det förekommer och vilka som syndar, etcetera. Och tänk om Ushahidi hade funnits tillgängligt i Florida 2000…
Många av er känner säkert till olyckspyramiden som brukar finnas på arbetsplatser. Man säger att varje dödsolycka föregås av en tiopotens allvarliga olyckor, som i sin tur föregås av en tiopotens mindre allvarliga olyckor, som i sin tur föregås av en tiopotens tillbud. Således; om man kan rapportera riskmoment, arbetsmiljöbrister med mera i tid så minskar man antalet tillbud och därigenom olyckor och… ja, ni fattar. Jag tänker att det resonemanget är giltigt på samhället i stort och på alla områden. Situationen i Kenya som gav upphov till grundandet Ushahidi uppstod inte ur ett vakuum. Det var knappast så att man tog på sig finkostymen och gick och röstade på valdagen för att sedan gå man ur huse och slå ihjäl varandra för att valresultatet inte passade. Våldsamheter och upplopp föregås av trakasserier som föregås av ett “skärpt tonläge”, och gradvis normaliseras och eskalerar motsättningarna. Och det är inte så att helt vanliga hyggliga människor i Österbybruk plötsligt kommer på att det vore en bra idé att kasta en brandbomb mot ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Det har alltid hänt saker dessförinnan som ökat på motsättningar och normaliserat spänningar till dess att någon finner det moraliskt försvarbart att försöka tända eld på en flyktningförläggning. Men det får vi sällan veta, för det är först när brandbomben är kastad som det blir en nyhet.
Det är inte heller så att ett land över en natt går från att vara en välmående demokrati utan korruption och med stor respekt för valprocessen till att den sittande regimen med hot och våld tvingar folket att rösta rätt, skamlöst manipulerar resultatet och hänger sig åt desinformation och personkult. Det är i samtliga fall en längre process, men historien visar oss att den kan gå fort och den kan gå långt, och i sina mest extrema fall slutar den med etnisk rensning och folkmord, eller med matematiskt orimliga valresultat och tragikomiska legender om Ledarens exceptionella golftalang.
Jag tänker att ju tidigare man kan fånga upp tendenser, desto större chans har man också att få stopp på en process som kan leda till otrevligheter. Därför vore Ushahidiprojekt välkommet även i fredstider, även i demokratiska i-länder. För att återvända till vallokalsrapporter: Varje namn som är ikryssat i förväg på en valsedel är ett för mycket, men troligen inte tillräckligt för att bli en nyhet som kan konkurrera med flashiga grafer, folkets jubel och partiledares triumferande leenden. Men om det fanns ett ställe att rapportera in dylikt till och det visade sig att det inte bara förekom en gång, i en vallokal, utan på flera. Om det rent av visade sig att det fanns ett mönster. Då skulle det bli nyhetsstoff. Jag säger inte att det finns ett sådant mönster, men jag menar att om några valsedlar i en vallokal har ett namn ikryssat i förväg och man kommer undan med det, då kanske man gör det på fler ställen nästa gång. Med ett system som kan sammanställa dylika rapporter kan ett eventuellt mönster skönjas tidigare än om det bara blir enskilda bloggposter och eventuella tidningsnotiser om enskilda, till synes separata, händelser.
Och det är ändå bara ett exempel på vad Ushahidi har potential att vara användbart till. Dess korta historia visar redan att projektet är flexibelt och användbart på många områden, och jag tror att det bara är början. Det är den sortens projekt som har potential att vara svaret på frågan “vem övervakar övervakarna?”.
Andra bloggar om: ushahidi, ory okolloh, kenya, demokrati, val, krishantering, information, intressant?
Den 27:e december 2007 hölls ett omtvistat presidentval i Kenya. Utländska observatörer rapporterade om omfattande valfusk från båda sidor i valet. Ilskan och känslan av orättvisa väckte liv i underliggande...