Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2014-07-25

Sanningsministeriet trollar bort sig själva

Kategori: Media,Pirat — Joshua_Tree @ 09:39

Thomas Gür avslöjar via Facebook hur Public Service, aka Sanningsministeriet, tillrättalägger verkligheten genom att justera sina artiklar. Nedan följer Gürs text i sin helhet för den som inte har möjlighet att läsa den i original.

I morse publicerades en artikel på SVTs hemsida där Daniel af Klinberg, ansvarig för Sommarprogrammet fick en fråga som löd så här:

“Om det hade varit en person som hade uttryckt högersympatier på samma tydliga sätt som Athena Farrokhzad uttrycker vänstersympatier, hade ni sänt programmet då?”
Han svarar:
“– Det är en jättesvår fråga. Vi kan inte bryta mot vårt sändningstillstånd, säger Daniel af Klintberg.”

Nu några timmar senare har frågan ändrats till detta:

“Sveriges Radio har också fått kritik för att man skulle låta personer med vänstersympatier komma till tals oftare än personer som exempelvis är invandringskritiska. Daniel af Klintberg kan inte svara på om man skulle ha sänt ett program som är lika klart partiskt mot exempelvis invandring.
– Det är en jättesvår fråga. Vi kan inte bryta mot vårt sändningstillstånd, säger Daniel af Klintberg.”

Om man vill förstå vad det är för fel på SR/SVT utgör denna redaktionella intervention ett utmärkt exempel.
a) Först anses högersympatier strida mot sändningstillståndet (höger för af Klintberg verkar vara samma sak som nazism, rasism och antisemitism)
b) Sedan byts högersympatier mot “invandringskritiska” och kontrasteras mot vänstersympatier.
När boten blir värre än soten.
(Om någon kan bistå mig med att få upp den gamla versionen av sidan i frågan, url, nedan, vore jag tacksam).

http://www.svt.se/kultur/16-anmalningar-mot-sommar-i-p1

Undertecknad har försökt hitta en cachad version av den gamla artikeln utan framgång. Jag vet inte vad för slags svart magi Sanningsministeriet kastat på nätet, men jag hittar inte. Kanske åberopar man rätten att bli bortglömd, vad vet jag. Vad jag vet är däremot att det inte är första gången Public Service (eller andra medier) agerar på det här sättet, och sannolikt inte den sista heller. Ett utmärkt exempel är hur man ändrade informationen om en partiledardebatt strax före EU-valet efter att det orimliga i att ett parti med mandat i EU-parlamentet inte bjöds in påpekats. När check engine-lampan tänds så tejpar man över den istället för att lämna in bilen på verkstad.

Det här är ett otyg. Det vore hedervärt om media i allmänhet begagnade sig av wiki-style och behöll versionshistorik så att den som ville kunde se vad som har ändrats och jämföra. När det gäller Public Service som vi alla är med och betalar för så borde det vara ett absolut krav. Nu kan jag bara se att artikeln har ändrats, men inte vad som har ändrats. Det kan komma tillbaka och bita Sanningsministeriet i stjärten. Tänk om Thomas Gür bara hittar på? Hur ska de kunna bevisa det?


Andra bloggar om: , , , ,

2014-07-22

Yttrandefrihetens pris

Kategori: Kåseri,Notiser,Personligt — Joshua_Tree @ 21:13

Lilla har en krokodil som han av någon anledning måste ha med sig när han ska sova. Fast han ska ju aldrig sova.
Han ska pladdra istället. Så till slut så hotade jag med att ta krokodilen om han inte var tyst.

- Nej, du får inte ta kokrobilen!
- Det ska jag inte göra heller om du är tyst.

Lilla funderade på saken ett ögonblick, tryckte sedan bestämt “kokrobilen” i min bröstkorg och förkunnade:

- Jag ville inte vara tyst!

Sensmoral: Yttrandefriheten har ett pris. För en kokrobil får man prata så länge man orkar.


Photo credit: Nemodus photos / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , ,

2014-07-18

Hoovers spöke övervakar oss

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 00:03

SVT rapporterade i december förra året att FRA ägnar sig åt vad man kallar för “aktiv signalspaning”, vilket är nyspråk för datorintrång. En anonym medarbetare på FRA som kallar sig Lars Larsson slog larm om detta i mail till flera riksdagsledamöter redan 2010. Mail vars innehåll hemligstämplats. Sedan kom Edward Snowdens läckor och med dessa också bekräftelse på att NSA ägnar sig åt dylik verksamhet, tillsammans med bland andra svenska FRA.

Mellan Lars Larssons larm 2010 och den här bekräftelsen har SIUN prickat FRA flera gånger för att de inte följer de redan frikostiga lagar de har att följa. När saken tas upp med regimen är dess svar någonting i stilen “vi har ingen aning om vad FRA gör men de säger att de följer lagen och vi har inte mycket att välja på än att lita på dem”.

Så nu kan man ju fråga sig: Hur ställer sig rent mjöl-folket till det här? Nu handlar det inte längre bara om hur ditt mjöl ser ut beroende på vem som tittar på det. Nu handlar det om att någon aktivt har möjlighet att stoppa saker i ditt mjöl, utan att du har en jävla aning om det. Känns det fortfarande tryggt? Visst, så länge du sitter still i båten, inte engagerar dig på något sätt eller propsar på att excercera dina medborgerliga rättigheter så är du nog säker, men ska det vara så? Är inte poängen med ett öppet samhälle, med en demokrati, att man ska kunna opinionsbilda, ifrågasätta och gunga båten? J. Edgar Hoover tyckte inte det. Frågan är vad NSA tycker. Och i förlängningen, vad FRA tycker.

I boken The Burglary som jag nyligen recenserade framgår det att dissidenter, oppositionella, de som ville förändra samhället, var måltavlor för Hoovers hemliga FBI. Och då inte bara i form av att de stod under övervakning, utan även med “dirty tricks”; metoder som desinformation, smutskastning och påtryckningar hos till exempel arbetsgivare. Få politiker ifrågasatte Hoover, i många fall för att de inte vågade, och de som ändå dristade sig till det hamnade också i skottgluggen. Detsamma gällde de akademiker som försökte granska och höja kritiska röster.

Det går inte att luta sig tillbaka och lita på en myndighet som opererar i skuggorna. Det går inte att ge en sådan myndighet slaka tyglar. Det inbyggda problemet är “vem bevakar bevakarna?”. En underrättelsetjänst är som en hund; om du håller den kort från början och ser till att den får motion, kärlek och tydliga gränser så är den en lojal vän ser till att din familj sover tryggt om natten. Om du däremot avfärdar dess hoppande och nafsande med att den bara leker och låter den gnaga på bordsbenen så sitter du där en dag utan vare sig vänner eller möbler. Och i värsta fall biter den ihjäl din bebis när du sover.

Låt oss översätta det: Om en myndighet bryter mot lagen, och man istället för att knäppa den på nosen ordentligt löser problemet genom att ändra lagen så att det som tidigare var olagligt blir lagligt, varför i hela friden skulle sagda myndighet hålla sig till den lagen? Vad har den för incitament för det? Särskilt när insynen är bristfällig och viljan att veta är ännu mindre? Vad har vi alls för anledning att lita på dem?


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

2014-07-11

The Burglary

Kategori: Böcker,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 06:10

6640251f-fe0b-40a6-a418-578d32ac6c03Sedan jag läste ut Betty Medsgers The Burglary för ett par veckor sedan har den suttit som en tagg i hjärnan – som något jag borde skriva om, måste skriva om, men inte vetat var jag ska börja. Det finns så mycket att säga om den, så många infallsvinklar att jag inte kan komma på hur jag ska ta mig an det. Samtidigt måste det ut ur systemet. Så nu tänker jag ta det som det kommer. Därför kommer detta sannolikt inte att bli den recension boken är värd. För det är en ruskigt bra bok. Och det är en ruskig bok. Det är en bok som är rykande aktuell idag, trots att dess kärna är en händelse för över fyrtio år sedan.

Det är berättelsen om några aktivister som den åttonde mars 1971 bröt sig in på ett lokalt FBI-kontor i Media, Pennsylvania, och länsade det på innehåll. Medan nationen satt klistrade vid radioapparaterna och lyssnade på boxningsmatchen mellan Joe Frazier och Muhammad Ali plockade aktivistgruppen Citizens’ Commision to Investigate the FBI med sig allt de kunde bära, packade det i bilar och körde till en lada en bit därifrån där de satte igång att läsa och sortera dokumenten. Därefter började de skicka materialet till noga utvalda journalister. Betty Medsger var en av de utvalda och en av de första att få dokument skickade till sig.

Vi får följa medlemmarnas förberedelser inför stöten där Medsger nogrant redogör för deras motiv och samvetskval. Samtidigt får vi också följa FBI:s kamp för att förhindra läckaget av komprometterande dokument. Medan aktivisterna granskade och sorterade dokument förflyttade Hoover uppemot tvåhundra agenter till Philadelphia-området, samtidigt som han uppvaktade Nixonadministrationen för att få igenom en lag motsvarande Storbritanniens Official Secrets Act som skulle göra det olagligt för någon utanför byrån, inklusive journalister, att inneha eller publicera FBI-dokument.

För J. Edgar Hoover var inbrottet en spark i nötterna. Han hade ägnat en livstid åt att bygga upp sitt hemliga FBI, det FBI som förföljde och kartlade allehanda dissidenter och oliktänkande, liksom åt att grundmura bilden av det officiella FBI som de goda brottsbekämparna som tog sig an John Dillinger. När man läser om hur Hoovers folk granskade och godkände och kanske rent av var med och skrev manus till tv-serien The F.B.I (1965-1974) samtidigt som de under hans fyrtiosex år som byrådirektör ägnade sig åt åsiktsregistrering, infiltration av medborgarrättsrörelser och smutskastning av sina kritiker är det svårt att undra om Hoovers hemliga FBI var hans egen perverterade uppfinning, eller om FBI egentligen alltid varit ett amerikanskt Stasi och det officiella FBI alltid bara varit en front. Den sista laddningen dokument Citizens’ Commission skickade till medierna, den tredje maj 1971, innehåller en statistisk analys som ger en ledtråd. De beskriver dokumentens innehåll enligt följande:

  • 1% – organiserad brottslighet, mestadels vadslagning
  • 7% – dessertering från armén
  • 7% – vapenvägran
  • 20% – Mord, våldtäkt och stöld
  • 25% – Bankrån
  • 40% – Politisk övervakning och utredning av politiska aktiviteter. Av dessa handlade två akter om konservativa individer eller organsiation, och tvåhundra(!) om liberala dito.

Genom dokumenten som Citizens’ Commission kom över och genom de utredningar som följde i dess kölvatten får man veta en hel del om vad FBI egentligen höll på med. Det finns massor av trådar att följa upp, men en som jag fastnade för och tycker är värd att understryka i tider då övervakning och åsiktsregistrering åter är på modet är detta: Självcensuren, den kvävande filt av paranoia som kommer av massövervakning, är inte en ”collateral damage”; en icke önskvärd men acceptabel bieffekt – den är ett syfte! Hoovers olika program, varav COINTELPRO var det mest omfattande, är tydligt på den punkten. Syftet var inte bara att hålla koll på dissidenter, det var att sprida paranoia. Liberaler, bögar och negrer (enligt den tidens språkbruk) skulle veta att det fanns en FBI-agent i varje gathörn, bakom varje buske, och hålla fred på sig. Inte komma här och kräva några medborgerliga rättigheter inte! Fundera en stund på det, och fundera sedan på syftet med FRA-lagen, datalagringsdirektiv, IPRED och vad mer som har ploppat upp i övervakningsväg i Sverige de senaste åren.

Athan Theoharis, historiker vid Marguette University, har forskat och skrivit om FBI ända sedan Citizens’ Commissions inbrott 1971. Om FBI:s hemliga program COINTELPRO och liknande, har han skrivit följande:

“I know of no case where there was a benefit to society.…The FBI gathered no information that had anything to do with finding out, say, that Joe Smith is going to bomb the Capitol, something that could have been stopped.…I can think of no crime that was stopped by information gained during COINTELPRO and COINTELPRO-like operations.…It was harass and destroy rather than investigate, prosecute and convict.”

Om Benjamin Franklin återuppstod idag skulle han kanske vilja ändra sina bevingade ord till ”Those who are willing to give up essential liberty to obtain a little safety are royally screwed!” Det finns uppenbarligen mycket lite trygghet att bli vunnen med dylika metoder. Istället skapar det massor av otrygghet. Det förstör människors liv. Folk har förlorat sina jobb på grund av påtryckningar eller diskreta tips från FBI. Och värre; de har förlorat sin frihet och sina liv. Jean Seberg, Fred Hampton, Elmer Pratt, Viola Liuzzo. Det är exempel på människor vars liv i olika utsträckning förstörts eller ändats, direkt och indirekt av FBI. Och vill man ha ett exempel på hur ineffektiv övervakning och åsiktsregistrering är så är inbrottet i Media självt ett suveränt exempel på det: Ett par av aktivisterna som utförde inbrottet stod nämligen själva under FBI:s övervakning! Deras hem övervakades, deras telefoner buggades. Man kan inte låta bli att le åt ironin att människor som FBI hade ögonen på bröt sig in hos FBI, avslöjade deras hemligheter och kom undan med det.

Samtidigt finns det också i den här boken positiva saker att ta med sig. Som Neil Welch, som tog över ansvaret för FBI:s Philadelphia-avdelning och som den åttonde mars 1976 stängde utredningen av inbrottet i Media. Flera år senare försvarade han inbrottet i en intervju och förklarade att så som landet låg fanns det ingen annan möjlighet att avslöja de brott som begicks av hans organisation. Han underströk samtidigt att om inbrottet hade skett när han var ansvarig hade han gjort vad som stod i hans makt för att fånga inbrottstjuvarna, för inbrott är olagligt, men han säger också att om de fångats in hade han rekommenderat reducerade straff med hänsyn till den insats aktivisterna gjort för sitt land.

Här finns också en sidohistoria om ”The Camden 28”. 1971 planerade och utförde 28 personer en räd mot ett inkallelsekontor i Camden, New Jersey, i syfte att försvåra för armén att kalla in fler unga män till det pågående kriget i Vietnam. En av dem, Bob Hardy, informerade FBI om planerna. Men istället för att ingripa och förhindra inbrottet uppmuntrade FBI det och tillhandahöll till och med resurser. De ville låta inbrottet ske ta dem på bar gärning istället. En anledning till det var att de trodde att Camdengruppen hade kopplingar till inbrottet i Media. Och de hade rätt i det. Två av medlemmarna i Camdengruppen, Keith Forsyth och Robert Williamson, hade också varit med i Media. Men FBI visste inte, de gissade, och Forsyths och Williamsons medverkan i Media förblev en hemlighet tills de själva valde att träda fram i den här boken. The Camden 28 blev ett uppmärksammat fall vid sin tid och Bob Hardy under rättegången valde att tillkännage att han informerat FBI om planerna och att FBI genom honom aktivt drivit på inbrottet istället för att förhindra det, frikändes samtliga tjugoåtta den tjugoåttonde maj, 1973.

Dessa saker är också viktiga att ta med sig från den här boken. Från utsidan sett är det lätt att se Staten som en entitet med stor bokstav, men inom den finns hela tiden dragkampen mellan olika myndigheter och individer. Systemet är inte ogenomträngligt. Det går att vinna i rättssalen, och det går att förändra, och det är skillnaden mellan ett någorlunda demokratiskt system och en diktatur. För man kan med rätta ifrågasätta vad som egentligen är skillnaden mellan den kommunism som amerikanerna var så rädda för, som liksom var motivet bakom i stort sett all skit FBI ägnade sig åt, och det system de själva försvarade. Vad var egentligen skillnaden mellan Stasi och Hoovers FBI? Svaret är att det FBI ägnade sig åt faktiskt var olagligt. Hoover var duktig på att dölja det, och det krävde extraordinära åtgärder för att avslöja det, men det var de facto olagligt. Vad Hoover hade kunnat tänkas göra om han hade haft helt fria tyglar och inte behövt ägna energi åt att dölja sin verksamhet törs man knappt tänka på.

Samtidigt ska man komma ihåg vad Hoover kunde åstadkomma trots att det var olagligt. Man måste komma ihåg att demokrati inte ger immunitet. Övervakningsivrarna vill gärna låta oss tro att bara för att vi har demokrati, för att vi är the good guys, så är det okej. Det är inte sant. Vi har bättre möjligheter att kontrollera våra myndigheter, men det betyder inte att det är automatiskt. Därför är det mycket oroande att vi i Sverige 2014 har regeringspartier som ”litar på” att FRA inte överskrider sina befogenheter. Som mer eller mindre öppet medger att de inte har en jävla aning, men litar på de rapporter de får. Nå, det gjorde amerikanska politiker också. De litade på FBI och på Hoover så till den milda grad att han endast vid två tillfällen under sina 48 år som byrådirektör inte fick exakt de anslag han bad om – han fick istället mer. Och de som uttryckte någon form av skepsis öppnade Hoover en akt på.

Avslutningsvis vill jag cirkulera tillbaka till bokens början. För den är inte bara ett viktigt dokument över FBI:s smutsiga historia. Den är också en skildring av USA som det såg ut under 60- och 70-talet. Ett USA där medborgarrättsaktivister misshandlades när de krävde sina rättigheter. Ett USA där militär och polis sköt mot sina universitetsbyggnader och dödade studenter. Ett USA vars president (Nixon) benådade löjtnant William Calley som den 16:e mars 1968 beordrade och deltog i massakern i My Lai, där uppemot femhundra bybor – mestadels barn, kvinnor och äldre – avrättades. Det sätter tonen och ger en förståelse för hur saker och ting såg ut. Det finns, med andra ord, många goda skäl att läsa den här boken.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

2014-07-10

Ungdomar som byter bilder med varandra? Nej, så kan vi inte ha det!

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 10:34

42255444_45714db615_zKommer ni ihåg för några år sedan när man petade runt i barnpornografilagstiftningen och en del varnade för att det skulle få effekter som gjorde tonåringar till brottslingar om de skickar nakenbilder på sig själva till sin partner, och folk ba’ “Näe, så kommer det inte att gå till”? Well, det går till så. I USA händer det redan.

Washington Post rapporterar en historia om en 17-årig pojke som åtalats för “sexting” med sin 15-åriga flickvän. Han åtalas på två punkter: Dels innehav av barnpornografi (bilder flickvännen har skickat till honom) och dels framställande av barnpornografi (bilder han har skickat till henne). Hon tycks däremot inte ha åtalats alls, vilket är lite märkligt, men det är väl den gamla vanliga unkna synen på sexualitet som spelar in igen – hon är givetvis ett offer.

Det verkligt hårresande i fallet är dock att polisen, efter att ha gripit den fruktansvärda förövaren, har fotograferat hans nedre delar mot hans vilja. Säg mig… Hur är det inte ett övergrepp? Hur är det framställande av barnpornografi att fotografera sina egna ännu inte arton år fyllda genitalier, men inte när rättsväsendet gör det?

Enligt pojkens försvarare har åklagarsidan dessutom ansökt om tillåtelse att ta nya bilder på nämnda regioner. Denna gång i erigerat tillstånd, vilket man avser säkerställa med hjälp av kemikalier, för att jämföra med den film han ska ha skickat till flickvännen. Man vill veta om det är pojken som har skrivit brevet som är med i filmen, som Bullen skulle säga. Om det går så långt ska alltså Gil Grissom och hans posse på CSI ta bilder av en ung mans erigerade penis och sedan sitta nere i labbet med sitt high tech-skit och jämföra bilderna mot en film på en flickas mobiltelefon tills datorn säger att det matchar. Tax dollars at work.

Det här borde aldrig ha hamnat hos en åklagare. När flickans mamma gjorde en anmälan borde polisen i andra änden ha svarat: “Verkligen? Du vill åtala en sjuttonåring och förstöra hans och din dotters liv för att de gör något så oskyldigt som att byta bilder på varandra? Du förstår att han, och kanske hon, kommer att hamna i registret för sexförbrytare va? Och att det innebär att de resten av sina liv inte får befinna sig i närheten av dagis, skolor, lekplatser, etcetera? Och förresten – vad fan har du i din dotters telefon att göra? Skäms du inte?”

Men lagen ser ut som den gör. Det är inte polisens eller åklagarens fel. Det är politikernas. Det är de som stiftar lagar, vanligtvis med goda föresatser men utan att förstå vad effekten blir. Jag vet inte om vi ännu har fått utrett vad som gäller i praktiken i den svenska versionen av lagstiftningen, och det är kanske ändå det mest obehagliga – en luddig lagstiftning med oklara gränser är en våt filt över människors frihet. En våt, kvävande filt som får dem att ta ut lite extra säkerhetsmarginaler i sina liv för att inte råka ut för obehagliga överraskningar helt enkelt för att det är omöjligt att förstå lagen. Och brott mot barnpornografilagen är inte något man vill åka dit på. För på stämpeln man får i pannan står det inte “sexting with partner”. Det står “child molester”…

Angående bildvalet: Jag vågade inte leta reda på något relaterat till ämnet eftersom det genom sammanhanget skulle kunna anses barnpornografiskt, så det fick bli en kattunge istället. When in doubt, go kitten!


Photo credit: Marchnwe / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)

Andra bloggar om: , , ,

2014-07-01

Så gick det till när Christer var ung

Kategori: Kåseri,Musik — Joshua_Tree @ 10:02

Bland alla Edward Snowdens avslöjanden finns ett dokument som de flesta tycks ha missat, eller inte givit någon betydelse. Det är ett dokument som avslöjar att NSA följer i Hoovers fotspår och avlyssnar artister, i det här fallet popartister. Enligt min humla har nämligen kommit över en transkription från 1986, inspelat i Styles replokal.

Christer Sandelin: Hörrni, jag harr en ball idé!
Tommy Ekman: Jaså, vad?
CS: Jag tänkte att vi ska ställa upp i Melodifestivalen!
Gigi Hamilton: Är inte Melodifestivalen lite töntigt?
CS: Det skulle man kunna trro, men det kommerr att bli ball snarrt.
TE: Jag är på. Vad har vi att förlora? Ska vi skriva en låt?
CS: Vi harr rredan gjorrt det.
GH: Jaså?
CS: Javisst! Du vet den därr balladen vi skrrev, Tommy, Kapellskärr-Marriehamn? Allt vi behöverr görra ärr att byta ut orrterrna till Dover-Calais så att det blirr lite merr interrnationellt. Ärr jag ett geni ellerr vad?
TE: Du är ett geni, Christer.
GH: Det är en bra idé men… Vi har ju redan bokat videoinspelning på en Ålandsfärja och betalat förskott.
CS: Äh, färrja som färrja, det ärr ingen som märrker nån skillnad ändå! Alla kommerr barra att se mina balla poserr med knuten hand och hurr ball jag knyckerr på axlarrna.
GH: Ball.
TE: Ball.
GH: Varför pratar du förresten med amerikanska r, Christer?
CS: Förr att jag harr varrit i Amerrika fjorrton darr trre veckorr.
TE: Har du ju inte, jag såg ju dig på hörnet vid 7Eleven igår kväll.
CS: Det varr inte jag. Men hurr som helst så harr jag tänkt att det ärr så vi ska sjunga. Som att vi brryter på amerrikanska.
GH: Verkar inte det lite töntigt?
CS: Nej, det är ball. Det låterr interrnationellt. Dessutom: Efterrsom vi inte fårr sjunga på engelska än så ärr det liksom ett sätt att krringgå rreglerrna. Ärr jag ett geni, ellerr vad?
TE: Du är ett geni, Christer.
GH: Jag vet inte jag… Är inte lite av poängen med Melodifestivalen att man sjunger på sitt eget språk?
CS: Men det görr vi ju, men lite ballare. Du ska se att frramöverr kommerr alla att sjunga på engelska, och då kommerr vi att frramstå som banbrrytande pionjärrerr!
GH: Okej, jag är med. Vad har du tänkt dig att vi ska ha för style?
(Alla skrattar)
CS: Jag tänkerr att vi ska körra på den tidlösa galna vetenskapsmanslooken. Den kommerr aldrrig att vara out of style.
(Alla skrattar igen)
TE: Du är ett geni, Christer.
CS: Inte än, Tommy, jag harr inte förrklarrat färrdigt än.
TE: Förlåt, Christer.
CS: Ni vet, sån därr ball frilla som Einstein hade. Eller som Christopher Floyd i Tillbaka till Frramtiden.
GH: Har den kommit än?
CS: Jag vet inte, den därr filmen förrvirrar mig. Men hurr som helst, såna frrillor kommerr alltid att varra ball.
(Tystnad)
CS: Nu, Tommy.
TE: Du är ett geni, Christer.
CS: Och stentvättade jeans. Det ärr också ball.
GH: Varför säger vi ball hela tiden?
CS: Det ärr 1986, det finns inga synonymerr till ball. Ball ärr det ballaste orrd som finns.
TE: Ball.
GH: Ball.
TE: Det ska bli ball att vara med i Mello!
CS: Mello!?
TE: Jag tänkte att vi kunde börja kalla det Mello, att det låter lite ball liksom.
CS: Inte ball alls. Lyssna härr, Tommy, i frramtiden kommerr Melodifestivalen att varra ball, man kommerr trroligen att sjunga på engelska och ha vilda frrillor, men man kommerr aldrrig att säga Mello förr det ärr inte ball. Errume?
TE: Ja Christer. Förlåt Christer.
CS: Låt mig stå förr tänkandet, ok?
TE: Du är ett geni, Christer.
CS: Okej, ska vi körra igång då? Vi börrjar med att sätta rr:en tyckerr jag. Allihopa nu. Rrrrrr!
TE: Rrrrr
GH: Rrrrr
Peter Jihde: Vvvvv
CS: Brra, då stopparr vi fingrrarrna i eluttagen på trre och säger cheeze så harr vi ett grruppfoto!
TE: Ball.
GH: Ball.
Bzzzz!

Därefter kortslöt NSA:s avlyssningsutrustning, men bevisligen överlevde Style. Det är fortfarande höljt i dunkel varför NSA hade intresse av bandet, men det kan ha varit så att man trodde att det där med “någonstans emellan Kapellskär-Mariehamn” var något hemligt meddelande till ryska ubåtar. Det kan också ha varit så att NSA tyckte att Style var balla. Oavsett vilket så lär NSA aldrig officiellt erkänna det.


Andra bloggar om: ,

2014-06-29

Veckans plattnacke v.26

Kategori: Plattnackar,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 15:19

Aftonbladet har ställt lite frågor till de olika partiernas riksdagskandidater. En fråga gäller om man är för eller emot att förbjuda tiggeri. Som väntat var alla Sverigedemokrater utom typ två för ett förbud. En av dessa två, Robert Stenkvist, har i ett utslag av klarsynthet kommit på att det bara är dumt att förbjuda tiggeri, för vad skulle påföljden vara? Att bötfälla människor utan medel är inte bara meningslöst utan rent av sadistiskt, och fängelse kostar pengar.

Det riktiga stolpskottet i artikeln kommer istället från Moderaterna och heter Lars Beckman. Han tycker att tiggeri ska förbjudas för att det är bättre att ungdomar skaffar sig utbildning och jobb än att de sitter på gatan och tigger. Vilket han har helt rätt i. Och naturligtvis är det så att massor av ungdomar väljer bort utbildning och arbete för det glamourösa tiggarlivet. Det säger sig självt; som lösdrivande tiggare får man se världen, träffa människor och sitta på en filt mitt i stan klädd i paltor som en riktig superhipster! Mot denna lockelse står sig utbildning och arbete slätt, det får man förstå. Därför vill Lars Beckman förbjuda det.

För denna bedrift vinner Lars Beckman en pappersmugg som han kan hämta ut på närmaste 7Eleven. Den kan han använda till att skramla ihop pengar till en studieresa till Rumänien. Gärna en enkel biljett. Grattis Lasse!


Andra bloggar om: , ,

2014-06-13

Två goda nyheter

Kategori: Pirat — Joshua_Tree @ 11:12

Det är lite hektiskt och bloggas ingenting, men två goda nyheter damp ner som måste delas vidare.

Det första är att Radiotjänst förlorat i Högsta Förvaltningsdomstolen. Det innebär att Radiotjänst inte kan gå vidare med sina dumheter om att ta ut tv-avgift för datorer och mobiltelefoner, helt enkelt för att de inte är primärt avsedda för att ta emot en tv-signal. Att de ändå kan det beror på att SVT även sänder på nätet, men det är deras val. Skäggtjänst i Kiruna får helt enkelt backa.

Det andra är att Tesla Motors släpper alla sina patent fria i god open source-anda. Efter att nyss ha läst en biografi om Nikola Tesla, från vilken företaget lånat sitt namn, känns det också helt i hans anda. Nikola Tesla ville tillhandahålla fri el till alla. När hans samarbetspartner Westinghouse hamnade i finansiell knipa lösgjorde Tesla honom från de licenskrav han hade för att rädda företaget. Att Tesla Motors släpper sina patent känns därför helt rätt. Synd bara att jag inte har råd att köpa mig en Tesla model S (eller X), för nu vill jag inte längre ha en bara för att de är freaking awesome, utan också av ideologiska skäl.


Andra bloggar om: , ,

2014-05-29

Makten är auktoritär

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 16:52

Med anledning av Opassandes förklarande text om varför höger och vänster inte räcker för att förklara politiska inriktningar tänkte jag haka på med en text jag skrev för länge sedan men aldrig publicerade. Anledningen är att jag hade tänkt smycka den med lite pedagogiska bilder som jag inte orkade skapa. Nu får ni den ändå.


Mykl Roventine / Foter / (CC BY-NC-SA 2.0)

Börjar det inte bli en smula tröttsamt att rasism och främlingsfientlighet ständigt klumpas ihop som “högerextremism”? Exakt vad i det är det egentligen som anses vara “höger”? Gemene fikarumsrasist jag har råkat på i mina dagar har på det stora hela låtit som vilken sosse som helst. Det är förstås bara min erfarenhet, och jag vill inte på något sätt vill antyda att socialdemokratin skulle vara rasistisk. Jag menar bara att rasismen finns över hela höger-vänsterskalan.

Något annat som också alltid definieras som höger är liberalism. Det har jag förvisso lite lättare att förstå då ägande och ekonomiskt oberoende är starkt kopplat till övriga friheter. Icke desto mindre betraktas liberaler på en del andra håll som vänster, och även i den svenska ankdammen finns det “vänsterliberaler” som ser ett socialt skyddsnät som en garant för övriga friheter. Jag har inte för avsikt att starta ett flame war här heller, jag bara konstaterar att det finns olika syn på hur man bäst värnar individens frihet.

Det intressanta blir då om man accepterar den här indelningen där både liberalism och rasism är höger. Eftersom rasism refereras till som högerextremism får vi anta att det är mer höger än liberalism, vilket ger en bild av att höger om mitten ser ut enligt följande: Frihet – mer frihet – FOLKMORD! Motsvarande utveckling på vänstersidan skulle då vara solidaritet – mer solidaritet – FOLKMORD!

Jag har lite svårt att följa den logiken måste jag medge. Betänk att konservatism också måste klämmas in på högerskalan. Det krävs en hel del vilja, våld och vaselin för att få ihop det. Höger-vänsterskalan är helt enkelt otillräcklig.

Ett mycket bättre sätt att beskriva den politiska faunan är den tvådimensionella skala jag berörde i en tidigare artikel där man förutom en höger-vänsteraxel som mäter graden av ekonomisk centralstyrning också har en vertikal axel som mäter graden av auktoritet. Den är såvitt jag vet framtagen av amerikanska libertarianer och därför också kritiserad för att vara vinklad till deras fördel. Men låt oss ändå använda den för den teori som jag hade tänkt komma fram till.

Vi är många som går omkring med känslan av att den styrande majoriteten i parlamentet tenderar att vara övervägande auktoritär. Att oavsett ideologi så är oppositionen alltid relativt icke-auktoritär i förhållande till regeringspartierna och mer benägen att försvara individens friheter. Så blir det val och regimskifte, och så byter kombatanterna plats. Den tidigare auktoritära regimen är i opposition mycket mer intresserad av individens friheter, något den nytillträdda regimen plötsligt inte alls tycker är särskilt sexigt längre. Jag tror att det finns två huvudsakliga skäl till att vi har den känslan: Dels för att majoriteten är beslutsfattande och det blir lätt ett likhetstecken mellan beslutande och auktoritär, i synnerhet om man inte håller med. Och dels för att det helt enkelt är så. Vilket i sig också har sina skäl.

Makten är alltid auktoritär. Comes with the territory, som man säger. Den som har makten vill fortsätta ha makten, och dessutom är det allmänmänskligt att anse sig ha rätt och vara god, och därför ser inte makten någon fara med att anskaffa sig mer makt, eftersom makten aldrig skulle kunna tänka sig att använda sin makt i ont syfte. Hängde ni med? Makthavare som arbetar för att minska sin egen makt är sällsynta av den enkla anledningen att det är något ganska stört i att kämpa sig till makten utan att vilja ha den.

Om vi då återvänder till den tvådimensionella skalan, må den ha sina brister, så kan vi se demokratins inneboende problematik i form illustrerad av en gungbräda. Fast för att bilden ska fungera måste vi vända auktoritetsskalan uppochner så att “auktoritär” är nedåt, vilket dessutom har fördelen att det passar mitt sätt att tänka på saken. Oavsett var på höger-vänsterskalan makten befinner sig så kommer den alltid att vara i majoritet och därmed väga tyngre än oppositionen. Därför kommer den alltid vara auktoritär.

Så ska vi bara ge upp då och acceptera läget? Naturligtvis inte. Om tesen stämmer, om den styrande maktens auktoritära agerande är en naturlag, så finns det fortfarande saker man kan göra. Det ena är att flytta makten närmare gungbrädans centrum för att på så sätt se till att den inte slår i botten. Det har vi redan gjort i Sverige, där i stort sett samtliga traditionella partier klumpat ihop sig i “mittens rike”. Problemet med det är dock att det lämnar de bakre delarna av gungbrädan vidöppen för Benke – ni vet, den där storväxta buffliga killen på skolgården som tycker att det är roligt att göra illa folk. Om han får för sig att hoppa upp längst bak på gungbrädan så kommer den raskt att slå i botten. Dessutom; om gungbrädan inte står på en rejält gjuten grund kommer hela upphängningsanordningen att så sakteliga börja sjunka ner i marken om alla sitter vid dess mitt.

En bättre idé, men också svårare att genomföra, är att sträva efter att flytta hela samhällsdebatten till en annan nivå. Svårare därför att det är i stort sett hopplöst att organisera, men bättre för att ju högre upp man flyttar makten på den vertikala skalan, desto mer “frihetlig” kommer den position den auktoritära majoriteten hamnar på ändå att vara. Det krävs att helt vanliga medborgare börjar ifrågasätta gamla föreställningar, och nya med för den delen. För att göra det behövs mer kunskap. “Connecting the dots” handlar om hur många dots man har att jobba med. Man kan helt enkelt inte koppla ihop noder man inte ser, så man kopplar ihop det man har att jobba med och får därför en bild man tror är sann. Tillför fler punkter och visa att det går att måla en annan bild.

Människor är flockdjur. Det är lättare att bara följa med. Därför är det sällan någon som säger ifrån när drevet går kring en nyhet, ofta utifrån en begränsad kunskap om vad som ligger bakom och därför en förhastad slutsats. Men varje gång någon ändå vågar säga emot och presentera en alternativ förklaring är det någon annan i sällskapet som hajar till och börjar lägga pusslet på ett annat sätt. På så vis går det att påverka, även om det är på mikronivå. Det kräver såklart att våga vara obekväm, och det kräver tålamod, men om var och en kan påverka fem eller tio personer i sin närhet så kan dessa i sin tur påverka fem eller tio. Alla är centralnod i sitt eget nätverk. På så sätt går det att lyfta hela samhällsdebatten till en ny nivå och vända spiralen bort från mer auktoritär sluten centralstyrning och mot mer frihetlig öppen decentralisering.

Så vi lyfter gungbrädan högre upp genom att lyfta samhällsdebatten till en högre nivå, och så bygger vi på fundamentet med kunskap så att gungbrädan står pall och inte sjunker ner igen. Men Benke kan fortfarande hoppa på i ena änden av gungbrädan och få den att slå i botten. För att förhindra det pallar vi upp den med dämpning i form av principer. Inte bara vackra ord om önskvärda godheter utan principer på riktigt, som inte kan tummas på bara för att de är obekväma. Förankrade i en konstitution som inte kan ignoreras.

Vi har verktygen som behövs för att göra det. Med Internet kan vem som helst nå ut med sina idéer. Vi är inte längre uppdelade i en sändande och mottagande klass. Vem som helst kan sända. Och vi har dessutom all världens kunskap bara ett knapptryck bort. Vi har bara inte lärt oss att utnyttja dess potential än – och det ligger heller inte i maktens intresse att vi gör det heller. För makten är ju alltid auktoritär…


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

2014-05-26

Känns det bra?

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 14:34

Att vakna upp i ett Europa som tagit ett kraftigt stöveltramp åt det extremistiska känns inget vidare. Åsiktskorridoren blev just avsevärt smalare, och farligare att avvika från. Att se vad folk lägger sina röster på istället för de frihetliga värderingar jag vurmar för gör det svårt att inte vara bitter, men analysen får vänta. Man ska inte analysera i affekt. Däremot vill jag komma med ett par reflektioner.

  • Att rösta på den ena extremismen för att motverka den andra är, som det heter, ur askan i elden. Hat bekämpas inte med hat. Sluta rösta på partier vars problembeskrivning är “det är deras fel” – vi vet ju hur lösningen ser ut.
  • Att man tycker att den ena extremismen är obehaglig betyder inte att man ignorerar den andra. Somliga av oss kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.
  • “Det var bara ett räkneexempel” försvarade sig Sverigedemokraterna med när deras visioner granskades. “Allt kan inte handla om ekonomi, man måste få ha visioner” försvarade Feministiskt Initiativ sig med när det granskades vad deras idéer skulle kosta att genomföra. Nu ska bägge vara med och bestämma över en ekonomi som är lite av en koloss på lerfötter. Oh, joy!

Och så var det ju det här med övervakningsivern då. Alla ni som inte har något att dölja, och alla politiker som drivit igenom övervakningssamhället med motiveringen att ni är de goda och att det därför är ofarligt: Är ni fortfarande säkra på det? Känns det bra i magen nu när Front National och Gyllene Gryning får vara med och ratta det övervakningssamhälle ni byggt upp? Det här är nämligen precis det vi alltid varnat för – att man inte vet vem som styr imorgon. Nu vet vi. Känns det bra?

5556743656_2b58ae1bd0_o
Photo credit: Alex Dram / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , ,

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper