Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2015-03-14

Skymning över Europa

Kategori: Böcker,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 14:29

Skymning över Europa utspelar sig i en nära framtid, och en dyster sådan. Den koloss på lerfötter som är EU håller på att kollapsa under sin egen tyngd, flera medlemsländer håller på krascha ekonomiskt, Belgien har redan imploderat. Hela stadsdelar lämnas åt sitt öde av nationer som försöker överleva, lite som när en nedkyld kropp överger armar och ben för att kunna fortsätta hålla igång sina inre organ så länge som möjligt. Detta är scenen Alexander Koistinen målar upp för sin debutroman.

På denna scen får vi därefter följa Koistinens huvudperson Axel Hägerstedt, operatör vid EU:s strategiska underrättelsetjänst. Parallellt får vi också följa en grupp radikaliserade muslimer och hur en terrorcell kan uppstå och skrida till verket. Det är ganska intressant att följa, för medan Axel Hägerstedt och hans kollegor är bakbundna av begränsade resurser, komplexa regelverk och räddhågsna beslutsfattare, har Rachid, Zacharias och de övriga i Kalifatets Svärd, inga sådan begränsningar att ta hänsyn till.

Det är en ganska annorlunda bok i det att den inte följer ett traditionellt upplägg. Istället redovisar Koistinen tämligen torrt och sakligt de olika skeendena. Det tar en stund att komma in i, men på det stora hela uppskattar jag ändå det kalla utifrånperspektivet. Om något skulle jag önska att Koistinen hade löpt den linan fullt ut. Nu känns det som att han inte riktigt litar på sin rapportprosa (så är det förlaget som inte tror på det) och kompromissar, varför vi också måste stå ut med torftiga kärleksscener och försök till nostalgiska dialoger. Det tillför inget utan blir bara avbrott i den annars skarpa analysen. Härvidlag påminner Koistinen mig om Tom Clancy, som kunde måla upp enormt komplexa politiska intriger och därtill beskriva vapen in i minsta detalj, men som inte skulle kunna beskriva en människa på ett trovärdigt sätt om så hans liv hängde på det. Och han hade ändå en rätt framgångsrik karriär som författare, får man säga. Det gäller bara att hålla sig till det man är bra på.

Och Koistinen är bra på den politiska analysen. På att måla upp ett otäckt trovärdigt scenario. Och för någon som mig, som under många år deltagit i diskussionerna om övervakning och integritet, är det här en extra intressant intrig. Därför att sättet Koistinen målar upp terroristerna i boken visar tydligt hur de opererar självständigt och utan toppstyrning. Något som västerlänningar i sin tilltro till organisering generellt har väldigt svårt att förstå. Pirate Bay-rättegången visade tydligt på det – det måste finnas en chef annars blir ingenting gjort. Och har någonting blivit gjort, ja, då finns det en chef.

Terroristerna i Skymning över Europa är inte organiserade enligt traditionellt västerländskt mönster. De uppstår och sprider sig spontant och det gör det hela oerhört svårt att överblicka. För att åter använda liknelsen med en kropp så är islamistisk terrorism en cancer på samhällskroppen där varje cell är en metastas. Och den är inte beroende av blodomlopp eller nervbanor för att kommunicera och spridas utan kan ta vilken väg den vill genom det lymfatiska systemet, vilket gör att det ter sig slumpmässigt utifrån sett. Det är det här som gör boken särdeles obehaglig. Det, och den senaste tidens händelser i Frankrike och Danmark som gör boken så otäckt aktuell.


Andra bloggar om: , , ,

2015-03-07

Courtesy of Komplett.se

Kategori: Dator — Joshua_Tree @ 12:19

När företag inte sköter sig tenderar det att sprida sig som en löpeld på nätet. Den kund som upplever sig felaktigt behandlad berättar om det och informationen får snart eget liv. På så vis har vi möjlighet att söka upp information, lära oss av andras misstag och eventuellt undvika att handla med vissa företag. Det är bra. Det är konsumentmakt. Men det finns en akilleshäl: De bra erfarenheterna saknas.

Internet blir lätt en klagomur. Inget nytt under solen egentligen. Förr skrev man upprörda insändare till lokaltidningen om allt från korrupta politiker till att det lokala mejeriet slutat producera ens favoritfilmjölk. Och det sista har jag inte ens hittat på. Före det klagade man väl över staketet till grannen eller skrek det från bergstopparna. Jag är säker på att det finns urgamla hällristningar i Frankrike som berättar om hur nesligt flintaförsäljaren betedde sig. Je suis kränkt!

Människan är ett gnälligt släkte helt enkelt. Vi ser något som inte fungerar optimalt och vi vill rätta till det. Det som fungerar som det ska fungerar ju bara som det ska och behöver således inte ägnas någon uppmärksamhet. Jag gör likadant själv, jag är ju människa. Problemet är att i den digitala tidsåldern, där den enskilde konsumentens upplevelse når så långt i både tid och rum, uppstår en obalans där de negativa erfarenheterna väger så oerhört mycket tyngre.

Därför vill jag som motvikt nu berätta om en positiv kundupplevelse och om ett företag som verkligen förtjänar goodwill: Komplett.se.

Det här datorinköpet jag gjorde i slutet av förra året blev verkligen en surdeg. Snabb resumé: Jag kunde inte för mitt liv få någon bild på skärmen. Man trodde att moderkortet var boven i dramat (spoiler alert: det var det också på sätt och vis) så jag fick ett nytt, men det fungerade inte heller. Jag returnerade båda moderkorten som testades och verkade fungera. Så fick jag tillbaka ett som testats men fick ändå inte bild. Under hela den här processen har jag testat olika RAM-minnen, grafikkort, nätaggregat och till och med chassin för att i den mån jag kan utesluta allt. Det enda jag inte hade kunnat testa var processorn, något vare sig kundservice eller jag trodde var problemet, men med allt annat uteslutet ombads jag returnera båda moderkort och processor för att testas ihop. Och det fungerade. Så jag blev kontaktad av Komplett.se för umftionde gången som undrade om jag kunde tänka mig att skicka in hela klabbet. Min gamla låda och nätaggregat, RAM-minnen som jag köpt på annat håll, allt som skulle sitta i burken så att de fick montera ihop det på plats, och skulle det då råka fungera så fick jag ju tillbaka en fungerande dator.

Sagt och gjort. Jag skickade in allt och bara ett par dagar senare fick jag åter ett samtal från min kontakt som meddelade att datorn monterats ihop och att man hade bild… Och det gjorde mig vansinnig, ty det enda som är värre än saker som inte fungerar och man inte vet varför är saker som plötsligt fungerar och man fortfarande inte vet varför. Han frågade då om jag körde DVI till min monitor, vilket jag gjorde, och man tror att problemet låg där. För vid första försöket på DVI fick inte heller verkstaden någon bild, men när man istället körde VGA fungerade det utmärkt, varpå man sedan kunde uppdatera skiten och nu fungerar saker och ting som det ska. Ungefär så förstod jag det. Det låter jättekonstigt, och om Asus vill sälja fler moderkort får de nog ta och fixa till det här.

Någonstans har jag hela tiden suttit och tänkt att det här kommer att kosta mig. Flera returer av saker som det inte är fel på, vilket Komplett har rätt att debitera för, plus frakt av saker de inte ens har sålt till mig (jo, det var förvisso de som sålde chassit till mig 2008…) och montering, vilket normalt är en tjänst de säljer. Men jag tänkte att det får väl vara så då. Uppenbarligen klarar inte jag och tre andra icke-noviser av att skruva ihop en dator, så då får man väl betala någon för att göra det.

Istället erbjöd Komplett mig ett nytt chassi. Bara sådär. De tyckte väl att det jag hade såg lite slitet ut. Kanske tyckte de synd om mig. Eller så satt de på sin sida också och tänkte att “fan, det här kommer att kosta oss!”. Jag vet inte. Jag utgår från att chassit är en retur eller demo-ex som man ändå inte kan sälja. Det spelar mig ingen roll. Servicen har helt enkelt varit enastående, och att det har dragit ut på tiden beror helt och hållet på mig då jag försökt felsöka på egen hand och under en period i stort sett gav upp. Dröjsmålet på deras sida har varit i stort sett noll. Klanderfritt.

I torsdags förmiddag ringde Komplett sista gången. Då ville de bara meddela att datorn var monterad i sitt nya chassi, att den fortfarande fungerade som den skulle och att den skulle komma iväg med leverans vid lunch med förhoppning att jag skulle hinna få den innan helgen. Jag fick även kollinummer så att jag skulle kunna spåra datorn, för ibland är ju ett paket faktiskt framme även om aviseringen ännu inte gått ut.

Igår hämtade min sambo och min syster ut paketet medan jag jobbade eftermiddag, och så fick jag en bild med mina barn poserandes vid min dator.

Det enda jag funderar på nu är: Hur tänkte Corsair när de placerade vad som ser ut som ett lysande rött hakkors vid frontfläkten? Det är fan tur att mitt datorbord inte står i närheten av ett fönster…


Andra bloggar om: , ,

2015-02-17

Gästblogg: Den snålt utrustade terroristen

Kategori: Gästblogg,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 11:17

Följande är en gästblogg av en individ som vi kan kalla Cecilia Ask-Bodström som svar på en ledare signerad Anders Lindberg.

Jag vill kommentera några av författarens poänger:

Terrorattackerna i Köpenhamn visar hur sårbart vårt öppna samhälle är.

Terrorattacken i Köpenhamn visar att en dåre med vapen gör minimal skillnad på en så stor klump biomassa som en stad, för att inte tala om en nation. Jag lovar att fler hamnade på sjukhus den dagen för av att de snavade utför trappor än som hamnade på sjukhus för att den där dåren skadade dem.

En ensam beväpnad person dödade två människor, skadade flera och kunde under flera timmar hålla en jättestad i skräck.

En ensam dåre med kapacitet att ha ihjäl dussintals människor lyckades döda två och skada en handfull till. Han höll alla inom synhåll i skräck, men 99.98% av staden kunde lugnt skita i honom eftersom han helt enkelt inte angick dem. Han var dessutom en inkompetent nolla, uppenbarligen. Vi ska inte ge honom credit för att vara Ond och Farlig när han egentligen är patetisk. Vi behöver inte uppmuntra fler dårar att ta vapen i hand.

Terrorister kan döda människor, de kan bränna moskéer eller spränga hus. Men de kan inte hota vår demokrati eller avskaffa vår frihet om vi inte låter dem göra det.

Helt korrekt, och de som Hålls i Skräck är genomgående poliser, journalister, politiker och andra tillverkare av ängslighet i ekonomiförpackning som tycker det är LYSANDE att det dyker upp beväpnade muppar som skrämmer fåren till lydnad. Det är klart att de tar chansen att montera ned det jobbiga systemet av insyn och fritänkande som de politiska föregångarna dumt nog lämnade i arv åt befolkningen, utan att tänka på hur nuvarande makthavare ska få betaaalt.

Det vi borde göra är att bekämpa både terrorismen och terrorismens orsaker. Vi försvarar inte vårt öppna samhälle genom att göra det mer slutet.

Klockrent, och ge den mannen ett wienerbröd. Att förvandla polisen till militärer och militären till dödspatruller är ingen förbättring för gemene man. Som sagt: vi behöver inte FLER dårar med vapen. Bättre då att förklara utförligt hur förvirrad och kass den här terroristen var, hur oduglig som människa och hur liten penis han har. Gör honom inte till någons förebild.


Andra bloggar om: , ,

2015-02-08

Secret Garden

Kategori: Kultur,Musik — Joshua_Tree @ 16:00

coverAngra är tillbaka! Efter förra albumet, Aqua, deklarerade sångaren Edu Falachi att han lämnar bandet för gott för att satsa på sitt andra projekt, Almah. Jag och, antar jag, de flesta med mig trodde att Angra därmed var slut. Och med tanke på hur dåligt Aqua var så kändes det som att gott så. Men tji fick jag.

Ny sångare (Fabio Lione) och ny trummis (Bruno Valverde), men Angra är tillbaka och det med besked. Secret Garden är efter bara ett par genomlyssningar ett av deras starkaste album. En milstolpe som trängs med Holy Land och Temple of Shadows i kategorin grymma Angra-album.

Liksom ovan nämnda Holy Land och Temple of Shadows är Secret Garden ett konceptalbum. Den här gången är temat existentiellt och kretsar kring en fiktiv historia om en naturvetenskapare som på grund av en tragedi ifrågasätter sin egen livsåskådning.

Allt det jag alltid älskat med Angra finns med här; tyngden, de traditionella brasilianska rytmerna, starka melodier och stämmor, lekfullheten, de progressiva inslagen och de storslagna, neoklassiska arren. Nytt är att man här också flirtar lite mer med jazz än tidigare.

Storm of Emotions är given favorit för alla som gillar Angras musik, men det finns mycket godis att ta del av. Violet Sky bjuder på både progressivt tunggung och sköna melodier, titelspåret Secret Garden är en känslig jazzig sak framförd av Simone Simons från holländska Epica och som mest lekfullt blir det kanske i Upper Level. Vill man istället släcka lampan och hångla görs det lämpligen till avslutande balladen Silent Call, vars inledande fras lyder “I find myself lost in the Swedish night”.

Jo, albumet är inspelat i Sverige och producerat av Jens Bogren som börjar jobba ihop en imponerande meritlista. Jag antar att man lär vara en hygglig producent om man får folk att åka från alla världens hörn till Örejävlabro för att spela in musik. Att svenska Opeth och Pain of Salvation jobbat med Bogren är en sak, men han har även lockat till sig amerikanska Symphony X och James LaBrie, tunisiska Myrath, israeliska Orphaned Land och nu också Angra. Jag tror att jag helt enkelt får sätta mig och beta av musik producerat av Jens Bogren, för han verkar veta vad jag gillar.

Men åter till Secret Garden. Ja, Angra är tillbaka. På något sätt tycks de alltid lyckas uppfinna sig själva på nytt, och trots nya medlemmar lyckas behålla kärnan i det som är Angra. Detta får främst tillskrivas gitarristerna Rafael Bittencourt och Kiko Loureiro. Bittencourt är den enda ordinarie medlemmen i bandet men Loureiro anslöt inför Angels Cry som är bandets första riktiga album. Så länge de orkar driva det och fortsätter hitta bra sångare kommer Angra att finnas kvar. Och om sångarna tar slut får väl Bittencourt ta micken på heltid.


Andra bloggar om: , , , ,

2015-01-04

Veckans plattnacke v.52

Kategori: Kåseri,Plattnackar,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 00:33

The one and only, Ingrid Carlqvist! I slutet av året hade hon något slags mellandagsrea på idéer som blivit över.

Den 27:e december startade hon en namninsamling med rubriken “Skåneland tillbaka till Danmark”. Med anledning av att Sverige genom den så kallade Decemberöverenskommelsen avskaffat demokratin vill Carlqvist ge invånarna i de klassiska östdanska länen Skåne, Halland och Blekinge möjlighet att rösta om huruvida de vill fortsätta tillhöra den svenska diktaturen eller om de hellre vill tillhöra den danska demokratin. Nyanserat!

Namninsamlingen har i skrivande stund hela 332 undertecknande, så… Kämpa!

Samma dag levererade hon också insikten att vi är på väg in i samma fälla som Tyskland på 30-talet. Detta kan man lätt kontrollera genom att byta ut “judar” mot, håll i er nu, “sverigedemokrater”!

Jag testade, och till min förvåning upptäckte jag att hon ju har alldeles rätt i det. För precis som judarna på 30-talet är det folkgruppen sverigedemokrater som förföljs. Det är sverigedemokrater som blir attackerade och får sina kepsar avslitna. Det är sverigedemokrater som får sina möteslokaler brända, vilket möts med jubel av PK-maffian. Och det är Sverigedemokrater som anses ingå i en omfattande konspiration att ta över genom infiltration och för ökning, i likhet med den förfalskning i syfte att svartmåla judarna som går under namnet Sion Vises Protokoll.

Men framför allt består likheten i att ett parti, vars främsta syfte är att framställa sverigedemokrater i så dålig dager som möjligt, fick 13% av rösterna i det senaste riksdagsvalet.

Så grattis till 2014 års sista plattnackeutmärkelse. Vinnaren belönas med en reality check.


Andra bloggar om:

2014-12-29

Låter det bekant?

Kategori: Kåseri,Pirat,Politik — Joshua_Tree @ 17:17

Jag har två barn som är fem respektive två år gamla. Utöver att hålla dem vid liv och någorlunda hela och rena tycker deras mor och jag att det är vårt jobb att lära dem ett och annat. Som att plocka upp efter sig i våra gemensamma utrymmen. Så för en stund sedan utspelade sig en vanlig konflikt som av någon anledning påminde mig om något annat. Räck upp handen om ni kommer på vad jag tänker på.

Det behöver röjas undan lite här hemma så jag ber barnen plocka upp från golvet så att jag kan dammsuga. Inte en orimlig begäran då det är de som har stökat till, och det är deras saker som är strödda över hela lägenheten. Låt vara köpta för våra surt förvärvade pengar.

Barnen svarar att jodå, det ska de visst göra, och sen ställer de sig framför teven och tittar på tonåriga muterade ninjasköldpaddor och äter pepparkakor, vilket snarare ökar behovet av att dammsuga. Så jag upprepar min önskan ett par gånger vilket inte får någon nämnvärd respons. Teve har verkligen en hypnotisk inverkan på barn.

Vid det här laget börjar det bli dags att ta till brösttoner och visa att det nog ändå är jag som bestämmer, så jag stoppar filmen och höjer rösten. Barnen börjar då lalla omkring och flytta saker lite slumpmässigt för att strax förlora sig i att stå och vifta med en tröja som borde läggas i tvättkorgen, eller köra runt med en bil som de ignorerat sedan alltid. Så jag påpekar att det inte städas, och den stora börjar då genast gnälla om att den lilla inte hjälper till, och förresten är det faktiskt inte han som har stökat till. Jag försöker då få honom att strunta i Lilla och koncentrera sig på att plocka undan istället och får då ett förnärmat “men jag gör ju det!” till svar, alltmedan han fortfarande står och viftar med en tröja. Lilla å sin sida upprepar Stora som en papegoja. Vilket alltså landar i en situation där ingen gör det de ska, båda hävdar att det är den andres fel samt att de själva tar ansvar.

Och så håller det på några rundor, där det enda som händer är att jag blir alltmer frustrerad. Till slut måste jag börja hota med att helt sonika kasta deras saker om de inte plockar upp. Protesterna är högljudda och ingen vill bli lidande av att den andre har stökat till och vägrar städa efter sig, men de vill inte råka plocka upp efter varandra heller. Vid det laget är det för mig fullständigt irrelevant vem som har gjort vad och vems saker det i slutänden är som försvinner, jag hotar med att sänka dem båda två om jag inte får igenom min hjärtefråga.

Så jag plockar fram dammsugaren och sätter igång, och då blir det plötsligt fart på dem. Jag börjar dammsuga i badrum och hall och när jag väl kommer ut i vardagsrummet och köket har de plockat undan (nåja) där och sitter och leker fint tillsammans i en väldigt lokal decemberöverenskommelse. Själv har jag kapitulerat och lagt mig på soffan. I helvete att jag tänker rösta på nån av de där två!

Men de är som sagt två och fem år gamla. Det finns fortfarande hopp om dem.


Photo credit: oemebamo / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , ,

2014-12-27

Förnamnssjukan: Ett symptom

Kategori: Media,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 12:44

Det här med att omnämna offentliga personer vid förnamn är en irriterande vana, och den sprider sig. Främst gäller det offentliga kvinnor. Varenda kvinnlig idrottare, med några få undantag, omnämns vid förnamn medan männen omtalats vid efternamn. Detta har även i allt större utsträckning spillt över till andra sammanhang, till exempel politik där de två senaste partiledarna för Centern hetat Maud och Annie medan de senaste två partiledarna för Socialdemokraterna hetat Juholt och Löfven. Före Juholt hade dock sossarna en partiledare som hette Mona… Även på det området har distinktionen börjat suddas ut – man kunde ibland se dåvarande statsminister Reinfeldt omnämnas som Fredrik i pressen, något som förmodligen hade varit otänkbart på statsminister Perssons tid. Och då inte bara för att han inte heter Fredrik i förnamn. Så förnamnandet är inte längre könsbundet förminskande mot bara kvinnor. Det blir mer jämställt, men inte bättre.

Vad är då problemet? Så länge alla vet vem man pratar om gör det väl inget? Mja, man kan tycka det. Men att använda förnamn är mer personligt medan efternamn är det mer officiella. Traditionellt sett. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är något av en stofil och att saker förändras, och om vi en dag är överens om att omnämna alla vid förnamn i offentliga sammanhang så är det väl så då.

Själv försöker jag dock lite konservativt hålla mig till formerna så som jag känner dem. Och det är inte bara av korrekthet utan fyller också en praktisk funktion. Då jag själv har varit aktiv politiskt fick jag anledning att tänka igenom detta ordentligt. För hur skulle jag hantera att i text omnämna mina partiledare Rick Falkvinge och Anna Troberg? De var ju på samma gång offentliga personer med ledande roller i ett parti, och människor jag kände privat. Lösningen var väldigt enkel. Troberg och Falkvinge när jag diskuterade partipolitiska frågor, Anna och Rick när jag refererade till privatpersonerna. Jag hade således möten med Troberg och Falkvinge men fikade med Anna och Rick. På så sätt kunde jag också förvänta mig att eventuell kritik mot såväl Falkvinge som Troberg inte skulle påverka min vänskap med Rick och Anna.

Jag ser förnamnandet som ett symptom på en annan sjuka; nämligen den där människor inte förmår skilja på professionella och privata relationer. Redaktörer och ministrar, journalister och folkvalda politiker frotterar sig med varandra och tappar den professionella distansen. För att liksom i inledningen jämföra med idrottens värld så har det under lång tid funnits en trend där före detta idrottare och idrottsledare anställs som bisittare i media och ibland även intervjuar sina tidigare kollegor. Jag gissar att det var där någonstans tilltalet började bytas ut från ett distansierat korrekt till ett mysigt kollegialt. Och jag tycker mig se samma utveckling i politisk journalistik. Det som börjat som en bristande professionell hållning gentemot kvinnor, som mest är lite gulliga när de försöker men inte behöver tas riktigt på allvar, har blivit bristande professionell hållning mot alla.

Förnamnandet är bara ett symptom. Själva sjukdomen är frotterandet. Vänskapskorruptionen. Hur ska journalister kunna vara kritiskt granskande av makten och bibehålla objektiviteten på dagen när de sitter vid samma bord och skålar på kvällen? Jag tycker mig också se det på politiska företrädare som blir alltmer arroganta i sina uttalanden. De vet ju att deras kompis vid mikrofonen inte kommer att ställa några svåra följdfrågor. När Olofsson grillades av Pelle Nilsson i Aktuelltstudion angående Nuon-affären var det en frisk fläkt i svensk politisk journalistik. En journalist som inte lät en politiker komma undan med icke-svar! Problemet är bara att det inte borde vara en frisk fläkt. Det borde vara standard. Och kanske kom sig den friska fläkten av att reportern som skötte intervjun, Pelle Nilsson, var inhoppare. Kanske väntade sig Olofsson att i vanlig ordning bli snällt kompisintervjuad, och så råkade hon istället på en uppkomling som inte hunnit lära sig spelreglerna. Kanske är det också däri den egentliga särbehandlingen av Sverigedemokraterna ligger; inte att de granskas hårdare än övriga partier, utan att de granskas… alls. För att de är utbölingar i ett mediapolitiskt klimat där alla är nöjda med den rådande ordningen. Kanske är Sverigedemokraterna i den meningen också ett symptom.

Jag kommer osökt att tänka på en scen ur det australiska eposet om första världskriget, Anzacs, där en ny officer kommer till fronten och genast beordrar manskapet att skjuta ett par granater mot de tyska ställningarna för “de sitter ju bara där”. Detta orsakar stor upprördhet både i de egna leden och hos fienden, som genast vill veta vad det är fråga om. Vad officeren inte fick lära sig på officersutbildningen var de inofficiella regler som uppstått vid fronten för att tillvaron i skyttegravarna skulle bli någorlunda drägliga. I det aktuella fallet hade man kommit överens om att bara skjuta på varandra vid vissa tidpunkter, så att soldaterna däremellan skulle få lugn och ro att äta och sova.

Denna scen kan illustrera såväl förhållandet mellan media och politiker, eller kanske ännu mer förhållandet mellan blocken som ligger uppradade i två parallella skyttegravar och kommer överens om inofficiella regler för hur saker och ting ska skötas. Oavsett vilket så kan man vara säker på att status quo bibehålls så länge alla inblandade tjänar på det, och att det är svårt att skjuta på någon man känner vid förnamn…


Photo credit: cedartree_13 / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , , , intressant?

2014-12-24

Kränkt kränkt på er!

Kategori: Kåseri,Notiser — Joshua_Tree @ 14:30

God jul kan man ju inte önska, för det är kränkande mot de som inte firar jul.
Att önska god helg i syfte att vara religiöst neutral är å andra sidan att gå över ån efter vatten då både ordet och högtiden “jul” är förkristen.
God helg är kränkande mot de som jobbar på julen. Och mot Oden. Det faktiskt hans dag idag och varför ska han behöva ge upp en av sina dagar och nöja sig med femtioen i år? Räcker det inte med att han gav upp ett öga?
God är kränkande mot satanister. Och Kim Jong Un.

Så kränkt kränkt på er, och ett kränkt nytt år också!

(Eventuellt kränker jag någons upphovsrätt med den här bilden, men in the spirit of kränktness kanske jag kommer undan med det.)


Andra bloggar om:

2014-12-17

Datordelar och felsökning

Kategori: Dator — Joshua_Tree @ 13:22

KomponenterDet har gått över sex år sedan jag byggde gamla Bettan och hon har skött sig ganska bra under den tiden. Framför allt har hon låtit bli att gå sönder, vilket uppskattas. Men på senare tid har hon blivit allt tröttare, och diverse ominstallationer och åtgärder har börjat kännas som livsuppehållande åtgärder, så till slut bestämde jag mig för att bygga om henne. Att sätta nya saker på ett gammalt moderkort kändes inte som en särskilt hållbar lösning i längden så det fick bli en total makeover.

Komponenter

  • Moderkort: ASUS M5A97 R2.0
  • Processor: AMD FX6300 Black Edition
  • Minnen: HyperX Fury Red 8Gb (2×4)
  • Grafik: AMD Radeon HD6450
  • Lagring: Intel SSD 520 Series 240 Gb

Och tror ni att det fungerade då? Klart det inte gjorde. Efter att ha monterat ihop allting enligt konstens alla regler och försökt starta upp datorn får jag helt enkelt ingen signal till skärmen. Fläktar och diodrar och skit går igång i datorn men ingen bild. I felsökningssyfte har jag gjort följande:

  • Bytt grafikkort (Grafikkortet sitter för övrigt nu i datorn på det gamla moderkortet och fungerar)
  • Testat att starta med bara ett minne, och sedan med det andra.
  • Flyttat runt minnena mellan olika slottar för att utesluta att jag feltolkat den inte helt tydliga manualen.
  • Plockat isär allting och satt ihop det igen. Två gånger. Med två olika assistenter, för att vara säker på att inte ha missat något.

Jag är rådvill. Känslan är att systemet helt enkelt inte bootar upp, men jag vet inte varför. Intill minnena finns en diod som, om jag tolkar manualen rätt, ska blinka i olika sekvenser medan systemet går igenom något slags kompatibilitetstest, men den står bara och blinkar i samma sorgliga takt hela tiden. Jag har inte listat ut vad det betyder, men misstänker att det där testet liksom aldrig startar.

Nu har jag skickat en reklamationsbegäran till komplett.se och kommer inom kort att få returinstruktioner, men innan dess: Är det någon som har några idéer? För det vore ju trevligt att slippa gå igenom returprocedurer, och ännu trevligare att slippa punga ut 250 spänn för att komplett.se konstaterar att det bara var skit bakom spakarna…


Andra bloggar om:

2014-12-15

Det stora århundradet

Kategori: Böcker,Kultur — Joshua_Tree @ 11:15

Till slut föll jag till föga och gav mig på att börja läsa Jan Guillous pågående boksvit “Det stora århundradet”. Jag hade egentligen bestämt mig för att låta bli Guillous alster framöver men nyfikenheten tog överhanden, särskilt efter att ha läst en del hyllningar. Och jag gillar romaner som sätts in i en historisk kontext. Det är bland annat därför jag gillar Arn-serien. Så…

Den första boken, Brobyggarna, tar sin början i en norsk fiskeby där tre gossar genom en ödets nyck blir faderlösa och får flytta till en släkting i Bergen. Nu är det dock så att i likhet med alla andra av Jan Guillous bokfigurer är de tre fiskarsönerna särdeles begåvade varför de genom ytterligare en ödets nyck hamnar i skola i Dresden där de utbildas till ingenjörer, och sprids därefter ut i världen på grund av orsaker.

Resten av boken handlar om två av de tre bröderna: Lauritz, som bygger järnvägsbroar på Hardangervidda, och Oscar, som bygger broar i Tyska Västafrika. Lauritz kämpar mot snöstormar och för att få sin stora kärlek vars far är en konservativ tysk adelsman som minsann inte tänker gifta bort sin dotter till vem som helst, och så är han överjävlig på att segla. Oscar kämpar mot kannibaler och blir rik som ett troll på att kränga elfenben och virke längs sitt järnvägsbygge ty tydligen har ingen på järnvägsbolaget tänkt på det. Och sådär håller det på, tills första världskriget bryter ut.

Lauritz och hans familj påverkas av kriget på grund av sin tyska anknytning. I Norge ser man inte längre med blida ögon på honom och hans tyskungar. Oscar å sin sida tar värvning efter att ett engelskt krigsfartyg bombarderat hans hem i Afrika och i resten av boken drar han runt och skjuter engelsmän. Oscar är, förstås, bäst i världen på att skjuta saker också.

Den tredje brodern, Sverre, får inte stifta närmare bekantskap med förrän i bok två, Dandy. Där får vi följa hans liv i den engelska sociteten där han har hamnat genom sin romans med en engelsk lord. Sverres superkraft är att han är grym på att måla, och boken handlar på det stora hela om vad de har på sig till middagarna, hur bordsplaceringen är arrangerad samt vad som intas vid måltiden. Jan Guillou har blivit modebloggare på gamla dar. Detta vältrande i överklasstrams avbryts emellanåt av taffliga försök att beskriva Sverres och Albies romantiska relation. I ärlighetens namn ska det sägas att det där med mänskliga relationer aldrig har varit Guillous styrka som författare. Homoaspekten gör inte saken bättre. Samtidigt kanske det hedrar honom att han åtminstone försöker, men ärligt talat; hela den här boken känns som att jag kunde ha undvarat den. Med reservation för att den kanske blir intressant på de sista hundra sidorna som jag ännu inte har läst.

Jag måste säga att jag inte förstår hyllningarna. Så här långt är “Det stora århundradet” en stor besvikelse. I “Brobyggarna” är det mest långtråkigt att följa Lauritz medan Oscars förehavanden i Afrika åtminstone är varierande. Som bäst är det faktiskt när Oscar och hans posse jagar, vilket kanske ger en fingervisning om att det här inte är en särskilt bra bok. När han beskriver jakt befinner sig Guillou på säker mark och berättar om något han kan. Det märks. Som sämst är det när han beskriver älskog. Var och en får dra sina egna slutsatser av det. När Oscar å andra sidan interagerar med diverse afrikanska folkstammar får jag en svår känsla av att Guillous huvudsakliga källor är hundra år gamla berättelser från kolonisatörer snarare än facklitteratur.

Den behållning som ändå finns är väl försöken att beskriva de olika ländernas syn på varandra. Européerna ser sig själva som Afrikas frälsare, och därom är de alla överens. Tyskarna tycker att engelsmännen är brutala sällar. Engelsmännen ser å andra sidan tyskarna som giriga. Fransmännen är degenererade och krigiska. Alla hatar belgarna. Det tråkiga är emellertid att om man, som jag, haft något slags hopp om att få en liten glimt av hur spänningarna länderna emellan växte och kulminerade i ett världskrig så blir man lurad. Guillou har nämligen placerat sina tre huvudpersoner i Tyska Västafrika, i de norska bergen och på en engelsk herrgård. De är alla tre bekvämt placerade ute i periferin så att Guillou slipper förklara hur det moderna och välmående Europa som vid 1900-talets början var övertygat om att krig var något som hörde historien till, plötsligt hamnade i krig med sig självt.

Det Guillou däremot lyckats med är att få mig att inse att jag borde besöka Norge. Varför längta ut i världen när vi har något av det häftigaste landskap man kan tänka sig alldeles runt hörnet?


Photo credit: benfu / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper