Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2014-04-22

Glorifieringen av arbete

Kategori: Samhälle — Joshua_Tree @ 22:27

phodopus-sungorus-hamsterkraftwerkNu och då ställs frågan vad man skulle göra om man på ett eller annat sätt kom över så mycket pengar att man kunde se sig själv som ekonomiskt oberoende. Vad skulle man göra då? Och skulle man sluta jobba? Förvånande många svarar “nej” på det senare. En del dristar sig till att lite försiktigt antyda att de kanske skulle gå ner i tid, men min erfarenhet är ändå att de flesta säger att de skulle fortsätta jobba. Resonemangen bakom varierar, men vanligen är det något vagt om att det skulle vara tråkigt att inte ha ett jobb att gå till, eller att man behöver jobbet för den sociala biten.

Varifrån kommer det här, detta glorifierande av arbetet? För det är väl en sak när frågan ställs på Facebook av någon som jobbar med media och följaktligen besvaras av andra som jobbar med media som antingen känner att deras arbete är roligt, meningsfullt och utvecklande, eller åtminstone känner ett behov av att upprätthålla bilden av att deras arbete är roligt, meningsfullt och utvecklande. Men jag hör det även på andra håll och det förbryllar mig. Särskilt när det kommer från samma människor som inte missar en chans att klaga på arbetsplatsen, arbetsuppgifterna, arbetsledningen och arbetskamraterna. Fatta hur eländigt liv man måste ha utanför arbetet då, om livet blir fattigare utan att behöva gå till arbetet…

Jag tror att det är en kombination av saker som ligger bakom den här bilden av arbetet som viktigt. Dels är ett gammalt lutherskt kulturarv. Man ska arbeta och göra rätt för sig. Det är liksom invävt i vår kultur och när vi säger sådana saker som ovan så för vi det kulturarvet vidare. Motiveringarna handlar där mer om att rationalisera det instinktiva svaret.

Dels tror jag också att det är ett sätt att intala sig själv att man inte slösar bort sitt liv på att arbeta. Att ägna åtta timmar plus resa varje dag, fem dagar i veckan, år ut och år in åt att vistas på en plats där man innerst inne inte vill vara, med människor man inte vill umgås med, utförandes sysslor man finner tråkiga… Det kräver en del självbedrägeri utöver behovet av pengarna det ger att härda ut. Kanske är svaret att man visst skulle fortsätta jobba en del i ett större självbedrägeri.

Lägg därtill alla intervjuer man kan läsa om framgångsrika människor som arbetar med saker de verkligen tycker om och som de finner utvecklande. Att de säger att de tycker om att jobba och vill fortsätta med det är inte konstigt, men det sprider också en uppfattning om att det är så det ska vara, det är så man ska svara. Det är det “politiskt korrekta” svaret.

Jag skulle inte tveka en sekund att säga upp mig om jag genom ett trollslag blev ekonomiskt oberoende. Att säga upp mig är det första jag skulle göra efter att ha försäkrat mig om att det var sant. Därför att för mig är arbetet inget mer än ett sätt att försörja mig. Utveckla mig själv, ha ett socialt liv, göra saker som är roligt, sådant gör jag på min egen tid. Det enda arbetet tillför är pengarna att finansiera det med. Det betyder inte på något sätt att jag vantrivs något alldeles hiskeligt, eller att jag inte har roligt på jobbet, eller att jag inte trivs med mina arbetskamrater. För jag trivs skapligt, det blir många skratt under en dag och jag trivs ypperligt med folket jag jobbar med. Men jag skulle ändå inte tveka att säga upp mig.

Det finns något fantasilöst över det hela, kan jag tycka. Oavsett om man säger sig vilja fortsätta jobba för att man tycker om jobbet, eller för det sociala eller vad det nu må vara. De flesta av oss har varit arbetslösa någon gång och kan vittna om tristessen, men tristessen kommer ju sig inte av att inte ha ett arbete, utan av att inte ha något ekonomiskt svängrum som gör att man kan göra något eller ta sig någonstans. Men hallå, liksom. Du är ekonomiskt oberoende – kan du verkligen inte komma på något bättre att göra av din tid? Plocka russinen ur kakan! Umgås med samma människor på obetald tid. Gör de där sakerna som är roliga på jobbet ändå, på egen hand.

Men det är väl Luther som gör sig påmind igen. Jag tror att vi lite till mans har en bild av oss själva som säger att vi inte gör mer än vi behöver. Utan ett tvång blir ingenting gjort. Och kanske ligger det något i det. Men då måste man ju återigen fråga sig: Vad är meningen då? Om det ligger i vår natur att inte göra mer än vi behöver, varför göra mer än vi behöver om vi inte behöver? Bygger inte i stort sett all utveckling och innovation på just den “karaktärssvagheten”? “Det borde finnas en maskin som kan göra det här så att vi slipper!”

Sanningen är ändå att de allra flesta av oss har ett arbete för vi behöver lönen, inte för att vi behöver sysselsättas. Att ha ett yrke som också råkar vara något som man tycker om att göra, att få betalt för sin “hobby” om man får uttrycka sig så (i mitt fall skulle det vara att vara avlönad skribent), är en lyx som är förhållandevis få förunnat. Om vi slutade låtsas att arbetet fyller ett högre syfte än så, och att det bara är en uppgörelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om betalning för arbetskraft, då skulle vi kanske också bli bättre på att förhandla om villkoren.

Det finns också ett mått av det här i politisk retorik. Man pratar inte längre så mycket om arbete, men pratar om sysselsättning. “Målet är full sysselsättning”, låter det bekant? Fuck off! Folk behöver tak över huvudet, mat och en mobiltelefon att fotografera den med, inte sysselsättning. För det behövs pengar, och för att få ihop pengar behöver vi arbete. Sysselsätta oss kan vi göra ändå, tack så mycket.

Jag springer i hamsterhjulet för att jag får betalt för det. Det gäller de flesta av oss, och det är inte att förakta. Jag ser inget förödmjukande i den insikten, det är bara så det fungerar. Men att låtsas att jag skulle göra det ändå, att mitt liv skulle vara sämre om jag inte hade ett hjul att springa i, det är förödmjukande! Det ställer jag inte upp på. Man kan få hyra min kropp och min hjärna, men min själ är fri.

Photo credit: Foter / Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)


Andra bloggar om: ,

2014-04-21

Fokus på kärnverksamheten

Kategori: Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 22:25

Dagens lästips handlar om utvärderingshysterin. Tre forskare skriver i DN (klicka här för att bidra till DN:s besöksstatistik och därefter här för en fungerande version om du använder adblocker) om denna och varnar för att den smått maniska fixeringen vid att dokumentera och utvärdera verksamheten leder till att den blir sämre. Resonemanget är att man lägger allt mer resurser på själva mätandet och därtill att proffsen (läkare, lärare, etcetera) får ägna allt mer av sin tid åt själva dokumenterandet och utvärderandet av sitt arbete istället för åt själva arbetet i sig.

Det finns flera bra poänger i det här tycker jag, och jag har både läst och hört om det förr. Läkaren som vittnade om hur mycket tid han måste ägna åt administrativa uppgifter. Undersköterskor som ägnar allt mer tid åt att dokumentera och därmed allt mindre åt att ta hand om människorna de är satta att ta hand om. Vittnesmål från polisen som menar att vi har alldeles tillräckligt med poliser – vad vi saknar är polissekreterare, vilket innebär att poliser sitter på stationen och skriver rapporter med pekfingerfalsen istället för att vara ute på gatorna och möta människor. Det senare har, förutom en känsla av polisunderskott, också till följd att de flesta människor aldrig träffar på en polis annat än i vid någon form av insats, vilket i sin tur leder till att kåren får ett kanske oförtjänt dåligt rykte.

Själv jobbar jag i privat verksamhet, men nog kan jag känna igen mig i mycket av mäthysterin. Allt ska dokumenteras och utvärderas. I många fall är det säkert bra. I andra fall är det helt uppenbart trams eftersom mätresultatet höftas ihop lite på känn efter att det har slutat vara relevant, eftersom det “inte ser bra ut” annars. Men privata företag slösar förstås med sina resurser bäst de vill. Kunden vill dock inte betala för mer än det nödvändiga för att få fram produkten. Detta borde också i allra högsta grad gälla även i den offentliga sektorn.

Kanske är det vi ser ett enormt slöseri med resurser. Inte bara pengar, utan människoresurser. En sekreterare som är utbildad på dokumentation kan göra det arbetet betydligt effektivare än till exempel en polis som är utbildad i hur man hanterar bus och fångar rånare. Och tänk om det är så att sekreteraren har utbildat sig till sekreterare för att vederbörande tycker om att pyssla med dokumentation, medan polisen har utbildat sig till polis för att han tycker om munkar? Att få ägna sig åt det men trivs med och har kompetens till borgar för ett gott utfört arbete. Det krävs ingen hjärnkirurg för att förstå det. Eller så är det precis det det gör – vem vet vad en hjärnkirurg gör idag? Det enda vi kan vara säkra på är väl vad hjärnkirurgen inte gör.

Poängen är att man må tro att man har fokus på kärnverksamheten (som det heter) genom att mäta och utvärdera den på både bredden, längden och höjden. Men i själva verket är det precis det man har tappat, ty de som ägnar sig åt mätandet och utvärderandet tar den tiden från precis den verksamhet det var meningen att de skulle ha fokus på…


Andra bloggar om: , , ,

2014-04-20

Slut som människa

Kategori: Notiser,Personligt — Joshua_Tree @ 23:21

Påsken lider mot sitt slut och jag är färdig. Lätt för den där Jesus att orka vara spjuver sådär på söndagskvällen, han som hade vilat i tre dagar. Själv har jag inte haft en stund för mig själv på åtminstone en vecka känns det som. En grotta låter som himmelskt. Sign me up!

För övrigt var det tydligen superpåsk i år då den protestantiska och den ortodoxa påsken sammanföll. The perfekt påsk, liksom. Hollywood borde göra en film om det, om krisen som uppstår när äggen tar slut i affärerna. Det vore åtminstone mer kreativt än att filmatisera ytterligare en serietidning.


Andra bloggar om: ,

2014-04-19

Hej 40-årskris!

Kategori: Notiser,Personligt — Joshua_Tree @ 05:16

DmCT5cZ

Jag snubblade över den här bilden för några dagar sen. Alfons Åbergs pappa är alltså 36 år. Som jag. Faktiskt fyller jag 37 om mindre än en månad. Jag har väldigt svårt att acceptera att Alfons pappa och jag är jämnåriga. Inte ens min pappa är sådär gammal!

Tänk om det är sådär jag ser ut för andra. Här har jag gått runt och trott att jag fortfarande är lite cool med mitt långa hår, skägg och slitna jeans. Säger man ens cool längre? Nog för att jag i allt större utsträckning har börjat irritera mig på folk som inte lyfter på fötterna när de går men jag trodde inte att jag var så här gubbig.

Plötsligt känner jag ett skriande behov att köpa en Mustang.


Andra bloggar om: , ,

2014-04-18

Bredbandsbolaget upphör med trafikdatalagring

Kategori: Notiser,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 17:18

Eftersom ni inte bryr er om när jag skriver roliga saker (nej, jag är inte bitter) avbryter jag härmed mitt en gång om dagen-bloggande (och har därmed en tillgodo i #blogg100) för ett viktigt meddelande:

Bredbandsbolaget upphör med trafikdatalagringen!

När den uppmärksammade domen föll i EU-domstolen och Post- och Telestyrelsen strax därefter gick ut med att man inte skulle vidta åtgärder mot operatörer som upphörde med trafikdatalagringen skickade jag ett mail till min operatör Bredbandsbolaget och frågade hur de tänkte agera. Svaret dröjde något, men när det kom var det tydligt.

Bredbandsbolaget slutar lagra trafikdata.

För att värna våra kunders integritet i det oklara juridiska läge som råder, har Telenor Sverige (där Bredbandsbolaget ingår) beslutat att upphöra med den lagring av trafikuppgifter som lagen om elektronisk kommunikation och EU:s datalagringsdirektiv kräver.

Vårt beslut grundar sig på EU-domstolens dom om att EU-direktivet strider mot Europeiska unionens stadgar om de grundläggande rättigheterna.

Raderandet av uppgifter lagrade i enlighet med denna lagstiftning kommer att påbörjas snarast möjligt.

Tack för det, Bredbandsbolaget!


Andra bloggar om: , , ,

Långfredagen och den egentliga bakgrunden

Kategori: Kåseri,Pirat — Joshua_Tree @ 08:46

Vid den här tiden hade några stora aktörer inom fiskeribranschen framgångsrikt lobbat för förändringar i den så kallade upphavsrätt som dikterade att allt som tas upp ur havet tillhör den som tar upp det. Genom att hävda att varje sorts fisk är väldigt lik sina artfränder fick man igenom att de således är att betrakta som kopior eller plagiat ovh därför tillhör rätten till exempelvis torsk den som såg till att registrera sig som den första som drog upp en torsk. Innan man drev igenom detta såg man såklart till att registrera alla kända fiskar, vilket snart kom att innebära att den som ville äta fisk var tvungen att köpa den genom upphavsrättsindustrins mellanhänder. Att dra upp en fisk ur havet sågs som stöld, såvida inte fisken var så unik att den inte ansågs vara en kopia eller ett plagiat. I praktiken skulle man således vara tvungen att dra upp ett fullständigt fantasifoster ur djupet för att få rätt till den. Dock inte en sjöjungfru, ty för den händelse att sjöjungfrur faktiskt kunde finnas hade en Waltus Disnus registrerat den.

Snart kom även bröd att omfattas av upphavsrätten genom en luddig skrivelse om att vissa bagare använder havssalt, och det var nu som en och annan började protestera. “Hur kan bröd omfattas av upphavsrätten?”, undrade man. Folket tappade respekten för lagarna då fisk och bröd blev orimligt dyrt och därtill hade upphavsrätten snabbt blivit så invecklad att den var hopplös att följa. Till exempel dikterade den att man inte fick dela en fisk eller ett bröd med andra, med undantag för familj och nära vänner, utan att närmare definiera vad som ansågs som “nära vänner”. För att servera fisk och bröd till större sällskap krävdes att man betalade så kallad stim-avgift, och snart kom även den som inte serverade dessa varor att slentrianmässigt tvingas betala stim-avgift. Ett charmigt litet vegetariskt LCHF-hak på Gazaremsan utsattes till exempel för blockad och drevs i konkurs för att ägaren vägrade betala.

I hemmen fortsatte folk att tjuvfiska och bryta sina bröd med vemhelst de ville. Sannolikheten att bli påkommen var ändå såpass liten och upphavsrättsindustrin bedyrade ständigt att den inte var intresserad av de små fiskdelarna. Det var de kommersiella aktörerna man var ute efter, trots att det ideligen dök upp exempel som tydde på motsatsen. Vad folk fångade sin egna små håvar var inte ett bekymmer, det upphavsrättsindustrin främst värnade var de stora fiskarna. Dock hade en snillrik entreprenör listat ut ett sätt som gjorde det möjligt för enskilda att koppla ihop sina håvar till ett större nät, och snart kunde man både fånga och föda upp fisk privat för att dela med varandra, vid sidan av de kommersiella fiskevattnen. Flera sådan fiskerikollektiv uppstod, och det mest kända uppstod i en vik som kallades Tapirbukten för sin unika förekomst av ett uddatåigt hovdjur som annars bara finns i Sydamerikas och Asiens regnskogar.

För upphavsrättsindustrin sågs Tapirbukten som ett förskräckligt hot som till varje pris måste stoppas. Man besökte intensivt hovet och strösslade kungen med myrra. Eller smorde honom med myrra. Vad fan nu myrra är och vad man gör med det. På så sätt fick man gradvis igenom allt fler krav om hårdare tag gentemot fiskdelarna. Samtidigt uppstod något av en rebellrörelse kring Tapirbukten där de mest styvnackade fiskdelarna satte ner foten och sa ”hit men inte längre”. Dessa titulerade sig med stolthet tapirer, och det var ur denna brokiga skara av upprorsmakare som Jesus av Nasaret steg fram som tapirernas talesperson. Han blev ett slags Tapirbuktens ansikte utåt när han delade fisk och bröd med femtusen av sina ”närmaste vänner” vid Tiberias sjö.

Konflikten mellan upphavsrättsindustrin och Tapirbukten blev alltmer infekterad. Upphavsrättsindustrin bildade sin egen underrättelsetjänst under ledning av den vältränade Pontenius Pilates. Bara det faktum att organisationen fick namnet Antitapirbyrån säger en del om hur fokuserade man var på att just tapirerna. Tapirbukten skulle sänkas till varje pris. Översheriff Tomas Bodus förmåddes skicka styrkor till området för att riva sönder alla nät man kunde hitta, oavsett om de tillhörde tapirerna eller legala fiskare. Tapirerna kontrade med att offentligt häckla makten och laga sina nät så fort att upphavsrättsindustrin aldrig ens hann triumfera över det. Näten saboterades på nytt. Då flyttade man hela verksamheten till nästa vik. Denna katt-och-råtta-lek fortgick långt efter att Tapirbuktens faktiska värde egentligen var tämligen utagerat. Liknande nätverk hade redan lagts i diverse vikar och fjorder, men för bägge parter hade Tapirbukten ett symboliskt värde.

I ett desperat försök att en gång för alla sätta stopp för fiskdelandet och tapirernas uppstudsighet greps och dömdes Jesus till slut på så luddiga grunder att det närmast kan betraktas som medhjälp till medhjälp. Och resten vet ni. Törnekrona, korsfästelse och spjutet i sidan som ska ha stötts dit av en synnerligen fiskdelarfientlig och pratglad slagverkare vid namn Larus Ulrikus. Men vad som inte är känt är att namnet långfredag kommer sig av att hela Jerusalem gick man ur huse, tågade till stadshuset där varenda en av dem lämnade en olovligt fångad långa i protest och i sympati med Jesus.

Det hjälpte inte stackars Jesus, men upphavsrätten dog också symboliskt på korset på Långfredagen. Ställda inför det faktum att hela befolkningen öppet visade sitt förakt för lagen fanns det ingen annan möjlighet för kungen och hans hov att sitta kvar än att riva upp upphavsrätten. Pontenius Pilates och Tomas Bodus glömdes bort och hamnade på historiens skrothög, medan minnet av fiskdelaren Jesus firas än idag.

Photo credit: schmeeve / Foter / Creative Commons Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

2014-04-17

Secundum mea Bombus Ruprestis

Kategori: Kåseri,Pirat,Sociala medier — Joshua_Tree @ 00:03

Det händer ibland att man kan läsa i media om att någon har hittat något genom att sitta och surfa på världen i Google Earth. Jag brukade tänka att det var lite för bra för att vara sant, men så tänkte jag att om det är sant, då finns det ju massor kvar att upptäcka därute. Så jag tog på mig en fedora, hängde en piska i skärpet och gav mig ut på äventyr. Vad jag hittade kommer att förändra hur vi ser på… allt.

Jag började med att klicka runt lite i djungelområden i Sydostasien i hopp om att finna ett nytt Angkor Wat, men det visade sig hopplöst. Man ser fan inte skogen för alla träd, än mindre några bortglömda städer. Så då begav jag mig till högre mark och letade efter en yeti i Himalaya men det var lika fruktlöst. Så kom jag att tänka på Döda Havsrullarna som ju hittades för inte alltför länge sedan. Det slog mig att det kanske finns mer att hitta mellanöstern, och med Google Earth behöver man ju inte oroa sig för vare sig terrorister eller Natostyrda drönare.

Så jag spanade runt efter grottor och klippskrevor i jakt efter en skriftrulle av något slag, men fann inget. Men just som jag zoomade ut från en klippa och skulle hoppa till nästa fångade mitt öga något som såg konstigt ut. På själva klippan fanns någon form av ojämnheter med en regelbundenhet som inte såg ut att vara skapt av naturen. Jag zoomade in igen och fokuserade på fyndet och insåg att det jag hade funnit var skrift. Någon hade mejslat in något i klippväggen. Jag började panorera i sidled och höjdled och såg att texten fortsatte. När ögonen nu vant sig vid att se mönstret zoomade jag återigen ut och häpnade – hela den sidan av klippan var täckt av text.

Jag fortsatte att hoppa runt bland klipporna i området och såg snart att det fanns massor av ristningar att ta del av. En del korta texter, andra långa, förvånansvärt många var rosa i tonen även om tiden skavt av en del färg, och innehöll ristningar av kobenta streckgubbar med anknäbb och en stor väska över axeln. Fenomenet var helt okänt för mig. Varför alla dessa ristningar på klipporna? Jag ringde den allvetande historikern Harry Dickens som satt inne med svaren.

Det visade sig att för ungefär tvåtusen år sedan då man lärt sig skriva på papyrus och pergament var det fortfarande väldigt dyra material. Således var det bara de välbärgade som kunde teckna ner historier på skriftrullar, och dylikt användes bara för att kommunicera ut sådant som makthavare tyckte att man borde veta. Utgivarna kallades för pergamedier. Men vanligt folk hade också ett behov av att yttra sig och började därför rista in sina budskap på stora stenblock. Det kallades för att ”blocka” och blev under en period något av en folkrörelse som utmanade pergamediernas monopol på sanningen.

Blockosfärens möjlighet att påverka var dock tämligen begränsad. Till skillnad från de portabla pergamenten var stenblock hopplösa att flytta, åtminstone om man hade ett tillräckligt stort stenblock för att få rum med något slags innehåll. Blockarna var därför utlämnade åt att få besökare till sina block, vilket vanligtvis skedde genom att andra block rekommenderade dem. För att råda bot på immobiliteten i blockosfären uppstod så kallade mikroblock som blev särskilt populärt bland dåtidens kändisar och den bildade medelklassen. Den mest kända varianten hette Bitter, från bit som i stenbit. Att bittra gick till som så att man ristade in sitt budskap på en sten som maximalt rymde 140 tecken och kastade det i huvudet på någon. Om någon varit oförsiktig nog att utmana den rådande ordningen var det vanligt förekommande att vederbörande omringades och bittrades till döds. När fenomenet så småningom spred sig även till de illiterata kallades det kort och gott ”stening”, då det inte fanns några budskap ristade. Detta ansågs då barbariskt av medelklassen som istället övergick till att samlas i små grupper och nicka instämmande.

Men även om blockandet innehöll mycket trams och särristningar så kunde man också hitta ett och annat bra block att läsa. Ett av dessa titulerades secundum mea Bombus Ruprestis, vilket antagligen ska betyda ”enligt min stensnylthumla”. Dock menar Google Translate att ”enligt min” kort och gott skulle bli ”In” på latin, vilket antyder att blockaren ifråga inte var någon fena på latin. Blockaren ifråga kallade sig ”Josua”, men det är av allt att döma ett alias och inte samma Josua som kämpade vid Jericho.

Nu var ju problemet att jag inte kan läsa uråldriska, men jag trodde mig ha en lösning. Jag zoomade in där texten började (eller, såvitt jag visste, slutade) så att jag fick en klar bild och tog sedan en skärmdump. Sedan hoppade jag ett steg och tog en ny skärmdump, och på det mödosamma viset hoppade jag igenom hela texten. Därefter använde jag Google Translate för att översätta till svenska. Fiffigt nog har Google Translate en språkidentifierare som själv känner av språket, som visade sig vara arameiska. Bit för bit kunde jag så översätta texten och sätta ihop den och när jag insåg vad jag hade funnit tappade jag hakan. Bokstavligen!

Detta sensationella verk handlar lämpligt nog om de bakomliggande orsakerna till det som utspelade sig på långfredagen och tog enligt blockets tidsstämplar cirka 42 år att skriva ner. Det är som sagt ursprungligen skrivet på arameiska och tämligen ålderdomligt i sin prosa, så jag har tagit mig friheten att skriva om det till en något mer läsbar sammanfattning som kommer att publiceras imorgon.

Photo credit: Singhister / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , ,

2014-04-16

Alliansen och sossarna gillar trafikdatalagringen

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 20:58

När Europadomstolen nyligen underkände datalagringsdirektivet flockades riksdagspolitiker för att bedyra hur lättade de var. Ty det där datalagringsdirektivet var ju verkligen dåligt men tyvärr också tvingande, vilket ledde till att vi fick en lag om trafikdatalagring i Sverige. Våra (eller era, för jag röstade inte på dem) folkvalda ansåg sig helt enkelt inte suveräna nog att rösta nej. Men när nu det tvingande direktivet underkänts borde det leda till att även den svenska lagen rivs upp. Kunde man tro.

Det tycker inte Beatrice Ask, som visserligen en gång i tiden var emot direktivet men då satt hon ju i opposition och man kan väl ändra sig? Tant Gredelin är bra på att ändra sig. Justitieministern låter meddela att svensk lag gäller i Sverige. Post- och telestyrelsen gör en annan tolkning och menar att om enskilda operatörer upphör med datalagringen så kan man inte göra något åt det. Detta är, enligt justitieministern, beklagligt eftersom trafikdatalagring är en viktigt för brottsbekämpning. Om hon ville övertyga om detta kunde hon kanske lägga fram någon statistik på hur mycket brott som löses med hjälp av trafikdatalagringen, eller åtminstone något exempel? Även polisen tycker att det är viktigt, till exempel för att komma till rätta med det där näthatet som alla plötsligt är så engagerade i. Det är märkligt, för vittnesmålen lutar annars åt att polisen prioriterar ner anmälningar om trakasserier på nätet. “Att prioritera ner” är byråkratiska för “att skita i”.

Så Miljöpartiet försökte då väcka en riksdagsmotion “med anledning av händelser av större vikt”, på grund av tidigare nämnda domslut i EU-domstolen. Det blev aaavslag, som Rutger Jönåkers advokat1 i Strul hade uttryckt det. Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern var tydligen emot.

Så var det alltså med den saken. Om nu någon fortfarande tvivlade på att Alliansen och Socialdemokraterna faktiskt vill ha ett allseende övervakningssamhälle. Den enda positiva effekten EU-domen har för oss är att riksdag och regering inte längre kan gömma sig bakom ett tvingande EU-direktiv. Nu måste man antingen agera som man pratar eller prata som man agerar.


Andra bloggar om: , , , ,


  1. Fel av mig. Det var en plit, spelad av Torsten Flinck, som fällde den kommentaren har jag blivit upplyst om. []

2014-04-15

Miljöpartiet återvinner gamla dumheter

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle,Sociala medier — Joshua_Tree @ 10:07

BlQaQynCYAApLjx

När jag nu på morgonen fick höra talas om Miljöpartiets tankevurpa kring bloggar och anonymitet drogs mina tankar omedelbart till den estniska socialdemokraten Marianne Mikko. Den 23:e september 2008 gick EU-parlamentet nämligen till omröstning om ett lagförslag som bland annat skulle reglera bloggare. Drivande bakom förslaget var nämnda Marianne Mikko, som bland annat ville ha etiska regler, replikrätt och registrering av bloggare. Det sista försvann redan innan förslaget skulle röstas om, som väl var, men idén att vilja registrera bloggare är inte ny. Liksom Mikko 2008 har många, både före och efter, sett människors möjligheter att uttrycka sig anonymt som problematiskt av olika skäl. Resonemanget följer alltid samma mönster: Vi har ett problem här, vi kan vinna kortsiktiga populistiska poäng med den här åtgärden och förstår inte eller bryr oss inte om de långsiktiga effekterna av det. Det blir så här när det är viktigare att vinna mandat än att vara tydlig med vad man vill ha mandatet till. Då vinner populism över ideologi.

Inför den där omröstningen 2008 skrev jag en debattartikel i Sundsvalls Tidning. Den finns inte kvar på nätet tydligen. inte ens wayback machine hittar den, vilket kan få en att bli lite konspiratorisk, och därmed gick ST miste om lite länkkärlek. Förutom att påpeka det för mig självklara i att det finns ett värde i att kunna uttrycka sig anonymt så skrev jag lite om problemet med att definiera en blogg. Vad är egentligen en blogg? Är det själva formen som utgör en blogg eller är det koden den bygger på? Om det är det första så skulle definitionen inte gälla den som använder ett mer magasinlikande tema, och är det det sistnämnda så skulle det således omfatta alla som bygger en site med WordPress. Min avslutning i artikeln löd:

Det är faktiskt bärande att kunna definiera det man vill reglera på ett tydligt sätt. Jag hävdar att det inte går. Ge oss istället en generell yttrandefrihet så att bloggvärlden såväl som övriga former av hemsidor omfattas av samma skydd som tryckt media.

Nu har förvisso Miljöpartiet varit snabbt ute och pudlat och påtalat att man inte alls vill registrera bloggare eller ta bort möjligheten att uttrycka sig anonymt. Och det är ju fint. Men vad vill man då? Språkrör Åsa Romson säger ju faktiskt till Sveriges Radio att:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Detta ska alltså jämföras med Miljöpartiets talesperson i bland annat IT-frågor Maria Ferm som tidigare mycket tydligt understrukit att Miljöpartiet bland annat vill införa en rätt till anonymitet i grundlagen och riva upp FRA-lagen. Viss diskrepans här, kan man säga. Så vilket är det? Vad vill Miljöpartiet egentligen, förutom att vinna röster och få Staffan Danielsson att se lite bättre ut?

Käften, Staffan. Ingen är anonym längre, och det har du i allra högsta grad varit med och sett till.


Andra bloggar om: , , , ,

2014-04-14

Lystring kamrater! Lär er eder nya nationalsång!

Kategori: Notiser,Politik — Joshua_Tree @ 23:19

När nu den ryska björnen vaknat ur sitt ide där den drömt om fornstora dagar och är hungrig efter dvalan finns det en del förberedelser att ta tag i. Då vi praktiskt taget monterat ner vårt försvar och istället förlitar oss på att onkel Sam ska skydda oss så länge vi gör hans läxa finns det en risk att vi en dag vaknar upp med nya herrar. När man inte kan försvara sig får man vara inställsam istället, det är de två huvudstrategierna för överlevnad.

Som ett steg i denna inställsamhet vore det därför tacknämligt om ni alla kunde se till att lära er den ryska nationalsången. Det torde ha en avsevärd mildrande effekt. Bifogar därför nedan en pedagogisk film med text och pedagogiska bilder.

Eller så kan man se det som att jag passar på att vanhedra den i mitt tycke vackraste (musikaliskt) nationalhymn som finns medan jag fortfarande kan.


Andra bloggar om: , , ,

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper