Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Ingen med någorlunda nätnärvaro (nätvaro?) kan väl ha missat gårdagens politiska lågvattenmärke när justitieminister Beatrice Ask sket i det blå skåpet. Ni vet, det där skåpet där man förvarar de liberala värderingarna.

Tant Gredelin, som hon numera heter, föreslog i en intervju att misstänkta sexköpare skulle få ett brev skickat hem till sig i någon gräll färg, förslagsvis gredelin, så att det skulle bli synligt för alla och envar i familjen. Ett medeltida skamstraff.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Twitter fullkomligt exploderade och både i prasselmedia och i bloggosfären har förslaget sågats grundligt och noggrannt. Därför behöver jag inte göra det själv utan bara hänvisa er vidare.

Den grundligaste sågningen av alla hittar vi förmodligen hos Peter Santesson Wilson som mycket tydligt förklarar att det inte bara rör sig om okunskap och dumhet, utan hänsynslös illvilja.

Skamstraffet som Beatrice Ask vill utsätta den, nota bene, misstänkte för skall inte administreras av ”byborna” i klassisk mening. Nej, vår justitieminister vill att straffet utdelas av familjen. Familjens skam, våndor och avståndstaganden från den utpekade är inte bara en olycklig bieffekt av utpekandet. Det är tvärtom själva syftet. Det är just att slå familjen i spillror som skall utgöra det värsta straffet för offret, värre än en senare eventuell påföljd. Okunnig (föga förvånande) om straffskalan för sexköp, smackar justitieministern att skammen blir ”effektivare än ett par år i fängelse”. Om eventuella barn dras in i skamstraffet är det närmast en fördel, menar Ask.

Santesson Wilson propagerar för att byta ut Tant Gredelin pronto. Det är svårt att säga emot, men med tanke på regimens förda politik är jag rädd att hon kommer att ersättas med Tant Brun. Ur Askan i elden liksom.

Det blir givetvis en del humoristiska reaktioner på sådant här också. Det är väl ett sätt att hantera det kan man tänka. Det tog inte många minuter innan epitetet Tant Gredelin hade spikats, det spekulerades i att börja skicka just gredelina brev, och verkade inte tant en smula torr i munnen vid tillfället?

Själv är jag emellertid inte så chockad och upprörd över det hela. Det här är nämligen ungefär vad jag förväntar mig av Tant Gredelin, vilket i sig är skrämmande. Men titta på hennes meritlista, den talar för sig själv.

Vi talar alltså om en människa som tycker att svensk lag ska gälla svenskar överallt alltid. Som vill drogtesta barn, och struntar blankt i lagrådets invändningar (polisen kommer inte att missbruka lagen eftersom de har viktigare saker att göra). Och som konfronterad med oron att Ipred öppnar för missbruk och utpressning svarade att hon litar på “att de flesta producenter är klokare än så”. Just de två sista exemplen är särskilt talande eftersom det visar på att regimen har en orubblig tilltro till polisens och stora företags hederlighet, alldeles oavsett trackrecord, men ingen som helst förtroende för sina egna medborgare. Liberalt så det förslår.

Och apropå det där med färgkodade brev så funderar jag på om inte man borde skicka fina blå brev till politiker som har slarvat bort sina liberala värderingar. Så att alla kan se vad de har gjort. Det tror jag skulle vara ett värre straff än att bara rösta bort dem. Och om deras barn råkar öppna breven så är det nog bara bra att de får se vilka typer deras föräldrar är.

Skampålen, en modern uppfinning snart i bruk igen. Bilden kommer från Tim Green aka atoach och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: tant gredelin, beatrice ask, justitieminister, sexköp, skampåle, skamstraff, plattnackar, intressant?

Jag tänker inte lägga mig i diskussionerna om huruvida det var rätt eller fel av Sveriges riksdag att erkänna att massakrerna och tvångsförflyttningarna av kristna minoritetsgrupper i det Ottomanska riket vid slutet av första världskriget var ett folkmord. Däremot undrar jag över människors märkligt räddhågsna förhållning till det hela, och den uppenbara dubbelmoralen. Ja, jag vet att det är en mycket känslig fråga för Turkiet, men varför bryr vi oss om det? Att avbildningar av profeten Muhammed i allmänhet, och som hund i synnerhet, är känsligt för muslimer behöver vi ju inte ta hänsyn till. Jo, jag förstår skillnaden. När Sveriges riksdag säger något så är det Sverige som säger det. När Lars Vilks säger något så är det en enskild knäppgök.

Eller vad sägs om det faktum att Metro vid ett tillfälle nekade att publicera en artikel om nämnda folkmord med hänvisning till att chefredaktören visste alldeles för lite om det hela för att kunna stå för publiceringen. En lösning på det är att läsa på, något han alldeles uppenbart måste ha gjort eftersom han nu kan stå för publiceringen av en artikel som säger att det var fel att erkänna det hela som ett folkmord. Som ett sidospår undrar jag om nämnde chefredaktör är djupt insatt i precis allt annat som tidningen publicerar.

Varför tassar vi på tå runt just Turkiet? Det är en ärligt ställd fråga, för jag förstår det verkligen inte. Det är ett land som ägnar sig åt censur och historierevision, som förbjuder politiska partier om de känner för det, som än idag förföljer minoritetsgrupper, som använder tortyr och fängslar politiskt oliktänkande. Varför i alla glödheta är det så känsligt att kritisera ett sådant land?

Och nu läser jag att Turkiet hotar med att utvisa en stor del av sin armenska befolkning, som en följd av Sveriges ställningstagande om folkmordet för snart hundra år sedan. Det är ju moget.

Vad kallar man i vanliga fall människor som hotar oskyldiga civila med repressalier för att få sin vilja igenom? Jag ska ge er en ledtråd. Det börjar på T och det är inte turk.

Andra bloggar om: turkiet, seyfo, metro, folkmord, intressant?

Alliansen framstår alltmer som ett skämt och det senaste genidraget med en gemensam hemsida och logotyp har givit upphov till många frisparkar. Den klart roligaste står dock bloggen Mitt eget jävla narnia för. Ja, det förtjänar en alldeles egen bloggnotis bara för att ge snubben en trackback.

Andra bloggar om: alliansen, mitt eget jävla narnia

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som “Alexandria 2.0″ är förekommande. Nå, för att vara ärlig tror jag inte att så många av oss är särskilt belästa på ämnet Alexandria egentligen. Det är mer själva myten om biblioteket som ville innehålla all världens kunskap som gör det till en utomordentlig liknelse.

Jag håller just nu på att läsa Nattens Bibliotek av Alberto Manguel. Jag kommer säkert att återkomma med en recension av boken som sådan när jag är klar med den. Just nu tänkte jag mer inkomma med en reflektion. Det är nämligen så att Manguel redan i sitt första kapitel tar upp just Alexandria, och jag slogs av att likheten med nätet är mer träffande än jag visste.

Manguel skriver att biblioteket i Alexandria var något nytt. Tidigare bibliotek var i princip privata samlingar och syftade främst till att hålla skrifterna i tryggt förvar. Alexandria-projektet var första gången man tog sig till att samla kunskap i syfte att sprida den. Biblioteket i Alexandria var inte bara en samling böcker, det var en plats för att läsa dem, studera dem och kopiera dem. Kung Ptolemaios gav order om att alla böcker som nådde Alexandrias hamn skulle tas i beslag och skrivas av, under högtidligt löfte om att återlämnas förstås. Inte helt olikt Googles projekt att scanna in alla böcker.

Vidare skriver Manguel att biblioteket i Alexandria var en läsarnas verkstad. Det var en plats där man föresatte sig att dokumentera allt som hände och hade hänt, och dessa dokument skulle i sin tur omarbetas till nya dokument. Lärda från andra länder bjöds in - anställdes, på sätt och vis - och avkrävdes inget annat än att de skulle utnyttja bibliotekets skatter. På så sätt hade man läsare som kunde absorbera stora mängder information, granska den kritiskt och sammanfatta det på ett nytt sätt eller sätta nytt ljus på den, för kommande generationer. Med tiden etablerades en regel för läsning som fastslog att “den senaste texten ersätter alla föregående emedan den förmodas innehålla dem”. En tidig remixkultur, eller svärmarbete.

Det tycks råda stor oenighet kring förstörandet av biblioteket. En teori går ut på att Caesar (han igen ja!) år 47 före Kristus brände biblioteket som en bieffekt av att ha stuckit fiendens flotta i brand i Alexandrias hamn. Det är dock en teori som har sina brister och det förefaller troligast att biblioteket (som bör ha bestått av flera byggnader och lager) tog stryk i flera omgångar och slutligen förstördes mycket medvetet i slutet av 300-talet då kejsar Theodosius av det nu kristna Romarriket beordrade att alla hedniska tempel skulle förstöras.

En annan teori är förstås att Alexandrias bibliotek förstördes av en hord upprörda författare. För nog har Alexandriaprojektet en del inslag som borde ha fått en och annan bokförläggare att ställa sig vid dess portar och skrika “PIRATER!”? Kopiering av böcker, omarbetningar där nya böcker byggde på gamla, och någon fjuttig biblioteksersättning till författarna lär knappast ha utgått.

Biblioteket i Alexandria hade emellertid ett stort problem, vilket naturligvis berodde på tidens teknologiska förutsättningar. Det var centraliserat, vilket var nödvändigt för att läsarna skulle få tillgång till all världens kunskap, men det gjorde också kunskapen ytterst sårbar. Idag är vi inte begränsade på det sättet. Vi är inte beroende av fysiska exemplar för att ta till oss kunskap, och vi är därför inte heller bundna till att vara på en specifik plats för ändamålet. Istället för att se kopiering som stöld kan man välja att se det som backup. Internet - Alexandria 2.0 - kan inte brännas ner, och ju fler kopior det finns av ett verk desto större är chansen att det fortfarande går att återskapa eller ta del av efter att det multiresistenta dataviruset Theodosius 2.0 käkat upp alla servrar som inte enbart och uteslutande sprider Guds ord.

Bibliotheca Alexandrina invigdes den 23 april 2003 och är en hyllning till det mytomspunna antika biblioteket. Bilden är public domain.

Andra bloggar om: alexandria, internet, kopiering, bibliotek, intressant?

I takt med att den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones blivit allt mer historisk (läs: gammal) tycks han också intressera sig alltmer för just historia. Tillsammans med BBC-producenten Alan Edeira har han skrivit och producerat böckerna och filmerna Crusades och Medieval Lives. Nu har de kommit ut med boken Barbarerna - Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv.

Författarna betonar i förordet att de “förvisso inte är några experter på området” och det ska man nog ha med sig när man läser boken. Terry Jones och Alan Edeira är inte historiker, snarare skeptiker, och jag får känslan av att de i sin strävan att ifrågasätta den glorifierade bilden av romarriket lägger rätt mycket guld i den andra vågskålen istället. Kanske är det också mycket medvetet. Terry Jones är inget dumhuvud. Själv brukar jag ofta och gärna hävda att man bland komiker hittar några av de skarpaste intellekten.

Boken då. Den är skriven utifrån ett geografiskt perspektiv snarare än ett tidslinjärt. Man presenterar barbarerna utifrån deras geografiska hemvist i förhållande till Rom och inte utifrån deras plats på den historiska tidslinjen. Det är ett intressant grepp. Det ger förvisso en rörig bild av just Rom (igen, troligen avsiktligt) men det är ju inte heller Rom som är fokus i boken. Vi får stifta bekantskap med kelter, germaner, daker, hunner, vandaler, perser och flera andra. Och alldeles oavsett hur lite historiker Terry Jones och Alan Edeira är så får det nog anses vara ett bekräftat faktum att barbarerna inte alls var de ociviliserade vildar som Rom gärna ville att dess invånare skulle tro.

Jones och Edeira argumenterar framgångsrikt för att Roms storhet inte alls bestod i att romarna var mer civiliserade, mer högstående, mer teknologiskt utvecklade än sina grannar. Romarrikets storhet bestod i att de hade sin tids enda stående yrkesarmé och därför kunde de köra över vem de ville, och drog sig heller inte för att göra det. Faktum är att de var tvungna. En yrkesarmé är tärande på ekonomin. Rom behövde erövra landområden för att hålla ekonomin på fötter, men ju större imperiet blev desto större armé behövdes för att försvara gränserna. Det är en matematik som romarna helt enkelt aldrig riktigt fick ihop. Det var sådan matematik som ledde till att Caesar erövrade Gallien, och det är en obehaglig händelse som kastar ett eko in i vår tid.

Kelterna var skickliga metallarbetare och i Gallien satt de bokstavligen på en guldgruva. Vilket drog till sig Roms intresse, och i synnerhet då senator Caesar, som klurade ut en listig plan. Det må så ha varit att Rom ansåg sig lite finare och lite bättre än andra och hade en moralisk rätt att slå ihjäl och förslava icke-romare men man kunde inte säga i senaten att man ville invadera ett annat land för att sno deras naturtillgångar. Därför hittade Caesar en förevändning. Han påstod att ett annat keltiskt folk, helvetierna, rustade för att ta hela Gallien i besittning. Vilket i sig inte var av större intresse, men Caesar framhöll detta som ett hot mot Rom självt. På så sätt lyckades han få sig själv utsedd till Galliens beskyddare år 59 före Kristus.

Känns mönstret en smula bekant kanske?

Caesar tycks i alla händelser ha varit ett av historiens största svin. Under hans fem år som protektor i Gallien dödades uppemot en miljon galler och lika många förslavades. Totalt sett minskade befolkningen med en tredjedel. Och det finns ett och annat som tyder på att Gallien aldrig var under hot från helvetiska vildar. I själva verket tycks det snarare som att helvetierna försökte sig på en välorganiserad folkvandring och att det var sanktionerat av, just det, Caesar.

Hört talas om Dakien? Inte? Det är inte så konstigt. Rom utplånade nämligen alla spår av dess existens, och det lilla vi vet om Dakien är nästan uteslutande sådant som nedtecknats av greker. Dakien besatt kunskap, kultur och dessutom en egen religion som bara försvann efter att romarna utfört ett regelrätt folkmord. Och apropå greker och försvunnen kunskap så besatt grekerna själva kunskaper som gick förlorade när Rom bredde ut sig. Vidden av hur mycket kunskap det rör sig om kan vi bara spekulera i, men grekisk (hellensk) vetenskap återupptäcks i våra dagar. Det tycks klart att de gamla grekerna besatt vissa kunskaper om matematik och mekanik som vi återuppfann sisådär tvåtusen år senare, men den romerska världsbilden är fortfarande så förhärskande att när man gräver fram gammal grekisk teknologi så tror man inte på vad det är man ser!

Jag skulle kunna fortsätta länge till, men då blir det inte en bloggpost utan en bok. Jag tycker att alla som är intresserade av ifrågasättande av sanningar ska läsa den här boken. Inte för att det är viktigt i sig att ifrågasätta romarriket, utan för att det är viktigt att ifrågasätta hur barbariska barbarerna egentligen är. Vi vet inte vilka kunskaper som trampades ner i leran av romerska stövlar. Är vi säkra på att vi inte gör om det, just nu?

Andra bloggar om: barbarerna, terry jones, alan edeira, böcker, recensioner, romarriket, historia, intressant?

Det kanske enskilt bästa argumentet till att inte låta staten bereda sig tillgång till medborgarnas privata korrespondens är att man inte kan veta vilka som sitter vid makten imorgon. Därmed vet man heller inte vad av det som idag är oförargligt som imorgon är något förbjudet eller bara värt att skämmas för.

Och det är alldeles sant. Du må tycka att dagens styrande är pålitliga och “goda”, vad du nu har för belägg för det, men du har ingen aning om vem som kan läsa dina mail, kontrollera dina surfvanor och se var du befinner dig imorgon.

Det kan vara jag. Och ärligt talat; vill du verkligen det?

Operationen gick utmärkt. Tack för alla lyckönskningar och frågor om hur det har gått. Jag skrevs in, klädde om till en otroligt sexig outfit med klänning och over-knee-strumpor, märktes upp och sövdes. Mitt sista ord innan jag slocknade, när jag liksom kände hur kroppen bara försvann, var “coolt”. Det hade varit ett ypperligt famous last word om något gått fel och jag aldrig vaknat igen, förutsatt att någon hade berättat det förstås.

Jag vaknade som jag skulle efteråt och mådde bra så jag fick ta mig på muggen själv och när jag kom tillbaka hade jag blivit serverad kaffe och den torraste ostmackan någonsin. Men med tanke på att jag kom bara hade tio kronor kvar till högkostnadsskyddet när jag skrev in mig så kan man säga att jag fick tämligen prisvärt fika. Kaffet var ypperligt.

Sedan blev jag hemkörd av en taxichaufför som måste ha tyckt att jag var den tristaste kunden på länge. Jag somnade nämligen medan vi fortfarande var kvar på Kungsholmen, före första trafikljuset, och vaknade när vi svängde av motorvägen i Södertälje. Han släppte av mig vid porten och jag stapplade in i lägenheten, började klä av mig redan innanför ytterdörren, släpade mig in i sovrummet och kungjorde för Drottningen: Jag ska sova. Och sedan gjorde jag det. Jag har ingen aning om hur länge, men senare vaknade jag av att jag var vrålhungrig så jag gjorde te och mackor till middag och fortsatte sova på soffan. Det är svårt att förklara känslan för jag mådde verkligen inte dåligt på något sätt, och kände mig inte sådär slö som man kan vara när man är trött, jag var bara… sömnig.

Nu, två dagar efter operationen, är ögat rödare än någonsin och mer svullet än det var från början. Men det är nog som det ska. Jag blev informerad om att det kan se som värst ut och också vara som mest irriterat just vid två, tre dagar efter operationen, när läkningsprocessen kommit en bit och stygnen börjar lösas upp. Men faktiskt, det är mindre obehagligt och jobbigt än jag trodde, och framför allt - mitt tillstånd, som jag själv valt att kalla icke alkoholrelaterat dubbelseende, är som bortblåst. Det är lite förvånande ty enligt läkarna är det vanligt att det blir värre de första dagarna, eftersom hjärnan är van att kompensera för en ögonställning och nu får en annan att förhålla sig till.

Nu väntar jag mest på att ögat ska sluta kännas ömt. Det mesta av skavandet och irritationen har redan lagt sig. Själva rodnaden däremot stör nog andra mer än det stör mig.

Det är väl lite för tidigt att ropa hej i glashus kanske, men så här långt är jag väldigt nöjd med det hela. Tack till läkarvetenskapen. Nu ser jag korrekt, vilket följer i punktform:

• Spotify är det bästa sedan skivat bröd. Där finns all musik du behöver höra. Det som inte finns där är heller inte lämpligt.
• Liberal betyder “som batong-Johan”.
• Varje gång någon lyssnar på en låt, visslar den eller ens tänker på den har ett stort företag rätt att få pengar. Det kallas ekonomi, dummer!
• Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja.
• Krig är fred.
• Om statliga myndigheter inte respekterar lagen så måste man reglera den. Annars skulle det betyda att det sitter en massa skurkar på viktiga positioner, och ett sådant land vill väl ingen bo i?
• Det är fullständigt logiskt att inaveln minskar om man skjuter av tio procent av en redan liten stam. Om du inte förstår det kan jag inte hjälpa dig.
• Det är ok att döda andra människor för pengar men inte att ha sex för pengar. Därför kan man vara militär till yrket men inte sexarbetare.
• DDR hade väldigt låg brottslighet. Därför ska vi sträva åt att bli mer som DDR.
• Det bästa för alla vore om debatten lägger sig.
• Det är en fullständig slump att hovrätten beslutat ta upp TPB-fallet först efter valet. Varför skulle det ha något samband? Det är ju ingen politisk rättegång. Vi har inte sådant i Sverige.
• FRA-lagen behövs för att skydda svensk trupp i Afghanistan.
• Det är klokt att låta privata intressen leka poliser. I synnerhet som poliser är upptagna med att leka spärrvakter.
• Klimathot! Svininfluensa! Terrorister!

Imorgon ska jag genomgå en efterlängtad ögonoperation. Det har länge varit uppenbart att jag inte ser världen på riktigt samma sätt som andra, eller som makten vill, och detta ska nu åtgärdas. Det kommer att gå till på så sätt att man sticker in en glödgad strumpsticka i ögonvrån och sedan knackar man metodiskt på den tills dess att önskad trångsynthet uppstår. Därefter svetsar man fast ett par skygglappar i okbenet för att förhindra återfall, samt som avskräckande exempel. Om detta inte räcker kommer jag även att få operera öronen så att jag hör det makten vill att jag ska höra, samt förstår att Melodifestivalen är höjden av all kultur.

Skämt åsido. Jag ska göra en justering eftersom jag har en “dold skelning” som det kallas, vilket i mitt fall innebär att ögonen inte förflyttar sig riktigt lika. Musklerna som drar ögonen jobbar helt enkelt inte riktigt synkroniserat. Detta gör att jag får kämpa för att kompensera och när jag inte orkar det drabbas jag av dubbelseende. Problemet ger huvudvärk och trötthet.

Icke alkoholrelaterat dubbelseende, huvudvärk och trötthet - det är som en fylla, fast utan att ha roligt.

Efter operationen kommer jag att vara sjukskriven en vecka. Förutsatt att jag ser bra - den här typen av operationer kan till en början ge ett ännu värre dubbelseende då hjärnan är van att kompensera - lovar jag att ta tag i bloggandet igen. Siktar på en post om dagen, vad tror ni om det?

Wish me luck.

Andra bloggar om: ögon, operation, syn, dubbelseende

Velpottorna som envisas med att säga njae till Lex Bodström och hänvisa till att de naturligtvis inte vill men beklagligt nog måste införa direktivet, brukar hänvisa till de böter som Sverige kommer att drabbas av om vi vägrar. Olof Bjarnason räknade nyligen ut vad de böterna faktiskt skulle bli, och med undantag för att Bjarnason kommer från en del av landet där man tror att det heter “sockar” och inte “sockor” (eller egentligen strumpor, då sockor är något tjockare) så är det mycket läsvärt.

Bjarnason landar i sina uträkningar i att frihet kostar en spänn i månaden per medborgare. Det får mig osökt att tänka på den här fina, patriotiska sången ur en av de absolut vassaste satirfilmerna någonsin, Team America.

Andra bloggar om: datalagringsdirektivet, lex bodström, frihet

I den fundamentalt islamistiska regionen Hatu i Pakistan har ett bisarrt lagförslag sett dagens ljus; man vill kriminalisera missfall. Det är en lag vars syfte är att komma åt illegala aborter men kan få konsekvenser långt bortom det eftersom den även kan komma att kriminalisera “vårdslösa handlingar”, alltså sådant som kan öka riskerna för missfall.

Behovet för lagen uppstod då en 17-årig kvinna betalat en man för att misshandla henne till ett missfall, och den nitiska byäldsten insåg att han inte hade något laga stöd för att bestraffa henne. En mer rationellt tänkande människa hade kanske insett att en människa som betalar för att bli misshandlad så illa att hon får missfall är i desperat behov av hjälp, antingen på grund av psykisk ohälsa eller helt enkelt som en följd av samhällets orimliga regler. Men nej, hon ska förstås straffas.

Det är så här det går när man ställer “livets helgd” före allting annat. När bara det faktum att man har en puls räknas, alldeles oavsett livskvalitet. Varför inte helt enkelt låsa in alla kvinnor i madrasserade rum, mata dem med morötter och blåbär och inseminera dem en gång i månaden? Rivna morötter, märk väl, så de inte får några idéer. Allt för att de ska kunna sätta så många nya heliga liv som möjligt till världen.

Ja, och just det; den här lagen är inte på tapeten i någon muslimsk region som heter Hatu i Pakistan, utan i den fundamentalt kristna delstaten Utah i USA. Puh! Då är det ju helt i sin ordning. Kristet kvinnoförtryck är bra.

Andra bloggar om: fundamentalism, islam, kristendom, mormoner, utah, abort, missfall, idioti, intressant?

Igår kväll exploderade Twitter i ilska. Många av de jag följer uttryckte sin upprördhet över Peter Erikssons radiointervju där han klart och tydligt förklarar att Miljöpartiet tänker införa datalagringsdirektivet.

Jag tänker ta Peter Eriksson och Miljöpartiet i försvar. Till skillnad från andra är jag nämligen inte alls arg på Eriksson för den här intervjun, utan snarare tacksam. Det är ju utomordentligt ärligt och paradoxalt rakryggad att redan nu berätta att man inte har någon ryggrad. Jag hade önskat att Centern kunde ha gjort samma sak inför förra valet så att jag hade sluppit kasta bort min röst på dem.

Inför förra valet hade Centern profilerat sig som en stark röst för frihet och mot det framväxande övervakningssamhället, och därtill ett parti där flera uppkäftiga nya krafter tog plats. Därför fick de min röst, och vi vet ju hur det gick. Centern släppte allt vad motstånd mot övervakningssamhället heter och röstade igenom både FRA-lagen och Ipred. De nöjde sig inte ens med att rösta igenom skiten – Centern har dessutom tagit ett stämmobeslut på att de numera är för FRA-lagen. Vad som från början var en kompromiss är nu partiets officiella politik.

Miljöpartiet är på många sätt Centerns spegelbild på vänsterkanten. Står nära mitten, har (naturligtvis) en stark miljöprofil och har därtill en stark profil som ett parti som står upp för den personliga integriteten. Även Miljöpartiet har genom åren haft för vana att släppa fram nya och uppkäftiga krafter.

Men nu gör alltså Miljöpartiet precis som Centern beträffande datalagringsdirektivet (Lex Bodström). Först är man emot, sedan är man motvilligt för (som en kompromiss måhända) och sedan visar det sig att man har skrivit en motion för lagens införande som Socialdemokraterna anslutit sig till. Kompromissen är numera partiets officiella politik.

Jag undrar varför. Varför vek Centern ner sig så fullständigt? För att sitta i regering, visst. Makt lockar. Men vad är poängen med att sitta i regering om man inte använder den till vad man tror på? Vad är det för mening med makt om man bara går någon annans ärenden? Då är man en lakej och inget annat.

Och varför gör Miljöpartiet samma sak? Är de så sugna på att bli erbjudna ministerposter av Socialdemokraterna att de ställer upp som syndabockar? Centern driver Moderaternas politik som vore det deras egen och Moderaterna går fria. Tänker Miljöpartiet driva Socialdemokraternas politk som sin egen och låta Socialdemokraterna gå fria? Varför så korkade? Övertrumfar maktkåtheten den egna självbevarelsedriften?

Det finns förstås en avgörande skillnad här. Centern väntade till efter valet med att kasta av sig masken och säga ”moahahaha” till sin väljare och gräsrötter. Miljöpartiet gör det redan före valet. Det måste ändå betraktas som ärligt och uppriktigt och dylikt ska förstås uppmuntras.

Därför: Tack Peter Eriksson för att du berättar hur det ligger till så att folk slipper rösta på ditt parti. Och på samma sätt som Miljöpartiet förklarar att de ogillar Lex Bodström men ändå avser driva igenom det hoppas jag nu att medborgarna förklarar att de gillar Miljöpartiet men låter bli att rösta på dem.

Men nu vill jag inte låta Peter Eriksson få sista ordet, utan ger det istället till hans partikollega Carl Schlyter som, efter en uppräkning av den plan som finns för att bekämpa Lex Bodström på EU-nivå, levererar följande:

Om vi trots detta inte kan stoppa det så får vi helt enkelt betala 100 miljoner om året i böter. Det är ändå betydligt billigare än vad datalagringsdirektivet kostar (mellan 170-600 miljoner). Jag betalar hellre 20 kr om året i “frihetskostnad” på tele/data-räkningen än 100 kr om året för finansiering av “storebror”.

Andra bloggar om: peter eriksson, datalagringsdirektivet, lex boxström, miljöpartiet, centern, intressant?