Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Det där med att många inte klarar av att hantera att till exempel Julian Assange kan vara ett kräk privat eftersom man gillar vad han har gjort offentligt, eller att man inte kan hantera att Edward Snowden eller Bradley Manning (eller för all del Martin Shibbye och Johan Persson) eftersom man gillar de handlingar de har gjort. Det är uppenbarligen svårt för många att hålla två saker i huvudet samtidigt, och kanske finns det ett underliggande behov att lyfta upp människor till idolstatus. De vi gillar kan inte göra fel, och har de gjort det så var det inte deras fel ändå, utan det är konspirationer, olyckliga omständigheter, what have you. Mahatma Gandhi, ickevåldsförespråkaren, slog sin fru. Varsågod att hantera det.

Jag tycker mig se samma tendens vad gäller företag vars produkter eller tjänster vi gillar. Apples fanboys har vanligen mycket svårt att kritisera Apples inlåsningar och klavertramp. I bästa fall tiger de still, i andra fall rycker de ut till försvar. Och när Facebook raderar bilder godtyckligt så är det ju inte Facebooks fel utan teknikens. När Apple, Facebook, Microsoft och Google leker med NSA under bordet så är det inte heller deras fel utan amerikanska myndigheters. Fast nog hade man väl kunnat agera annorlunda?

Varför har vi så svårt att kritisera den vi gillar? Jag brottas ju med det här själv eftersom jag verkligen gillar Google. Jag har klarar mig utan Apple hela livet, utan Microsoft i flera år och nog kan jag klara mig utan Facebook, men jag gillar verkligen Google och jag har svårt att tugga i mig att också de beter sig som rövhattar emellanåt. Jag vill så gärna tro på “Don’t do evil”.

Grejen är att det här med principer är svårt. Det är lätt att vara principfast så länge det inte kostar något. Det är inte svårt för mig att välja bort Metallica eftersom jag tycker att de suger ändå. Det var mycket mycket svårare att hantera Bonos utspel om piratkopiering. Men jag var tvungen att sätta ner foten, även om det kanske inte gör någon skillnad på det stora hela. Man biter inte den hand som föder en, och man fortsätter inte mata den som biter en. Det betyder inte att jag på något sätt är renlärig. Det finns massor av dumheter jag blundar för därför att jag inte orkar slåss mot alla väderkvarnar samtidigt. Den som verkligen är principfast blir nog ganska ensam, tyvärr. Att leva i ett samhälle innebär ett oändligt kompromissande.

Därför ser jag Sam Sundbergs utspel om att klippa banden med Apple, Facebook, Microsoft och Google som ett intressant experiment. Det finns som sagt alternativ, men det kostar. Inte nödvändigtvis ekonomiskt, eftersom i synnerhet alternativet till Apple och Microsoft många gånger kostar gratis, men det kostar i form av ansträngning, obekvämlighet och, inte minst, social närvaro. Det går inte att komma ifrån att man missar grejer om man inte hänger på Facebook.

Det finns också en tendens att kritisera den som väljer att agera för dubbelmoral. “Jaha, så du sopsorterar men du har ju en bil, hur miljövänligt är det egentligen?” fnyser man och så känner man sig lite bättre själv när man skickar ut McDonaldspåsen genom sidorutan på sin Volvo ute på motorvägen, ty förvisso är man ju inget helgon precis, men man är åtminstone ingen hycklare! Eller så är man dum för att man förvisso kör Linux men ändå använder proprietär hårdvara. Det finns alltid ett mått av holier than thou också, och alla som inte antingen är fullständigt likgiltiga för kopplingen mellan handling och konsekvens eller ortodoxa hippies som inte äter något som har en skugga (det vill säga, de flesta av oss) kommer då alltid att attackeras både av den som står både framför och bakom i rättfärdighetens kö.

Som sagt; det här med principer är svårt.

Andra bloggar om: prism, facebook, google, microsoft, apple, principer, bono, metallica, övervakning, upphovsrätt, dubbelmoralintressant?

Det där med att många inte klarar av att hantera att till exempel Julian Assange kan vara ett kräk privat eftersom man gillar vad han har gjort offentligt, eller att...

Häromkvällen satt vi och pratade och kom på något vis in på det här med folk som lever dubbelliv. Som har två familjer, till exempel. Det är för mig fullkomligt obegripligt. För det första har jag fullt upp med den jag redan har så jag förstår inte varför jag skulle vilja ha en uppsättning till, hur jag skulle orka med. Men att dessutom hålla dem hemliga för varandra? Hur gör man? Hur är det möjligt? Var säger man att man är nånstans när man är med sin andra familj?

Jag sa sedan något om att jag inte ens får ihop hur jag skulle kunna ha en affär. Vad ska jag säga att jag gör istället? Jobbar över? Då kommer hon ju att undra var pengarna är. Hon svarade då att jag har varit för öppen från början. Hon vet vilka jag umgås med, hon har mitt schema, hon har hand om vår ekonomi. Så ja, det är omöjligt. Dessutom, tillade hon, går du ju aldrig hemifrån, och då är det ju lite svårt. Hon menade att om jag redan från början haft för vana att till exempel träna tre dagar i veckan, så hade jag ju efter ett tag kunnat träffa någon och bara tränat två dagar i veckan istället, men fortsatt påstå att jag tränade tre. Då hade ingen förändring kunnat skönjas i beteendemönstret. Hon har förstås rätt i det.

Så jag sa, apropå ingenting, att jag nog borde börja träna. Men då var jag tydligen inte rolig alls, hette det. Så nu måste jag ju börja träna, för min fru förstår mig inte.

Andra bloggar om: vardagsfunderingar

Häromkvällen satt vi och pratade och kom på något vis in på det här med folk som lever dubbelliv. Som har två familjer, till exempel. Det är för mig fullkomligt...

Äpplet är en av naturens fiffiga lösningar. Det är nämligen så att varje kärna i ett äpple bär på en unik DNA-struktur vilket gör att om du tar en kärna från ett äpple och planterar den så får du inte ett äppelträd som ger samma sorts äpplen som det ursprungliga äpplet. Och planterar du tio kärnor från ett och samma äpple så får du tio olika äppelträd på vilka det växer tio varianter av äpple som avviker en smula från det äpple du tog kärnorna från. Denna variation har bidragit till äpplets livskraft och spridning. Genom att ständigt variera sig har äpplet kunnat sprida sig från de ursprungliga äppelskogarna i Kazakstan och erövra världen. Alltid finns det något djur som tycker att något av äpplena som erbjuds är gott, och en bit därifrån kommer djuret sedan att plantera äppelkärnor via spillning, och eftersom kärnorna är olika ökar chanserna för att någon av dem trivs alldeles förträffligt i den jord den hamnar. Men variationen har också en annan funktion. Eftersom alla äppelträd i en äppelskog är unika behöver inte äpplet som art oroa sig för att utrotas av en parasit eller sjukdom.

De flesta sorters äpplen är i det närmaste oätliga för människor. De är för beska eller sura för våra smaklökar. Vi gillar äpplen som befinner sig i den sötare änden av skalan, och för att kunna sälja äpplen måste man kunna garantera kvaliteten. Som kund vill man veta att äpplena man köper är goda. Så vi började odla äpplen i stora trädgårdar där vi plockar fram ett träd som ger goda äpplen och istället för att plantera kärnor så ympar vi, vilket innebär att man tar grenar av trädet och transplanterar till ett annat träd, eller planterar grenen. Nu har vi alltså en sorts äppelträd i hela trädgården. Problemet är då att äpplets naturliga skydd mot parasiter och sjukdomar kringgåtts, så en farsot i en handvändning kan döda hela trädgården. Det är därför kommersiellt odlade äpplen måste besprutas så hårt.

Ett samhälle består av äpplen, och ett och annat päron. Vi är olika. Snarlika, men olika. Och ju fler variationer desto livskraftigare är vi. Det handlar inte bara om genetisk variation, inavel vet vi sedan länge att det inte är bra. Det handlar också om kulturell variation. Historiskt sett kan man se att en monokultur visserligen kan blomstra, men bara under en begränsad period. Sedan kollapsar den, och det fort. Multikulturer är mer livskraftiga. Om vi har en monokultur där alla jobbar på fabrik, livnär sig på hamburgare och tittar på Melodifestivalen på fredagar kommer vi att svälta ihjäl när fabriken stänger eller hamburgerhaket brinner ner, och vi kommer att gå bersärk om Melodifestivalen lägger ner. Men om vi är uppblandade med människor som prioriterar annorlunda så ökar sannolikheten för att samhället överlever. Att fabriken lägger ner är fortfarande dåliga nyheter för fabriksarbetaren, men om samhället består av en blandning av människor kommer det inte att förvandlas till en spökstad som till exempel 1800-talets guldgruvesamhällen.

Frågan är dock om inte vi mer och mer går mot ett slags globalt monosamhälle. För trots, eller på grund av, att vi är mer globala än någonsin tidigare tack vare teknologiska framsteg och ekonomisk tillväxt, så tycks vi bli alltmer likriktade. Vilket innebär att vi prioriterar lika, konsumerar lika, lever lika. Trots Aftonbladets tappra försök att få oss att tro annorlunda gillar vi lika.

I en mycket intressant artikel skriver Peter Santesson om skolan och vad som prioriteras. Där slöjd inte längre får vara slöjd, utan eleven ska också medelst projektpärm och flådiga formuleringar beskriva sitt arbete och tanken bakom. Det är lätt att ironisera över det, något Ken Robinson också gör framgångsrikt i en TED-föreläsning, och tänka sig att systemet är utformade av akademiker som inte besitter kompetensen att bedöma hantverket i en smörkniv eller en fågelholk bara genom att titta på den utan känner sig bekvämare med att bedöma elevens nedtecknade berättelse om skapelsen istället. Varför blev det så här? Varför finns det ingen plats för den illiterate längre?

Santesson menar att vi har skapat ett utbildningssystem där medelmåttan är kung. Robinson hävdar att systemet ser i stort sett likadant ut överallt och varnar för att likriktningen knappast främjar samhället på sikt. Vi utbildar efter den mall vi känner till idag men som knappast längre är aktuell när de barn som börjar skolan idag ska pensionera sig, eller ens när de går ur skolan. För all del, den mallen kan lika gärna vara inaktuell redan idag eftersom den är skapad av människor som är präglade av hur världen såg ut när de gick ut skolan.

Vad vi gör är att ympa människor. Istället för att ta vara på variationerna anstränger vi oss för att göra alla människor så lika som möjligt. Ytterligheterna stämplas med bokstavskombinationer och får extra hjälp att knölas ner i gjutformen. Resultatet blir en människoodling bestående av en sorts människa. Vilket är jättebra för de jättar i form av regeringar och multinationella företag som konsumerar människor, men på sikt farligt för arten människa. Därför måste den besprutas hårt med olika former av politiska åtgärdspaket och förtröelse så att inte en farsot av kreativitet eller självständighet utbryter.

Andra bloggar om: skolan, utbildning, kunskap, likriktning, konformism, äpplen, intressant?

Äpplet är en av naturens fiffiga lösningar. Det är nämligen så att varje kärna i ett äpple bär på en unik DNA-struktur vilket gör att om du tar en kärna...

Jag har inte kommenterat det amerikanska övervakningsprogrammet Prism och det som sköljer upp i dess kölvatten. Jag har knappt läst det. Jag inser att jag är en dålig pirat, en dålig medborgare rent av, men jag orkar helt enkelt inte längre. Det är för många förkortningar, för många avslöjanden, för många fingrar i syltburken och för många händer i mjölpåsen. Det är FRA och ACTA och Datalagringsdirektivet, och det är PIPA och SOPA och CISPA. Och nu Prism. För varje elände som stoppas finns det redan två andra i pipelinen. Ibland känns det nästan som att det som kommer fram är avsiktliga släpp. Ett och annat hundben som den som bryr sig kan sysselsätta sig med så de inte stör. Varför skulle de annars heta så snärtiga saker? Och så låtsas man bekymrad från officiellt håll och ibland gör man en taktisk reträtt.

Jag har förklarat så många gånger varför massövervakning är dåligt. Varför oskyldiga människor ska få ha sitt privatliv ifred. Varför brevhemlighet (eller det mer inkluderande engelska uttrycket secrecy of correspondence) är centralt i en demokrati. Varför medborgarna ska ha insyn i statens affärer men inte tvärtom. Jag har slut på ord. Jag har inga fler sätt att säga det på. Jag har inget att komma med som jag inte redan har skrivit. Jag vet inte vad jag skulle kunna tillföra som får någon att dra ut huvudet ur arslet och reagera.

Så ni vann. De vann. Grattis. Framöver ska jag ägna mig åt andra förkortningar. NHL förstås. Kanske FIFA eller NFL också nu när jag får tid över. Om jag fortfarande råkar producera egna tankar får jag gå på det tunga artilleriet och börja engagera mig i ESC som alla andra. Det verkar mycket enklare. Ge mig det blå pillret.

Andra bloggar om: prism, fra, acta, pipa, sopa, cispa, storebror, övervakning

Jag har inte kommenterat det amerikanska övervakningsprogrammet Prism och det som sköljer upp i dess kölvatten. Jag har knappt läst det. Jag inser att jag är en dålig pirat, en...

När det nu har gått ett år sedan den slutligen friande domen i det så kallade Mangamålet firar SvD med en utmärkt genomgång av händelseförloppet. Bland annat talar man med serietecknaren Natalia Batista som beskriver känslan av osäkerhet kring vad man får och inte får teckna.

Man frågar sig: var drar jag strecket som går över gränsen? Kan jag hamna i fängelse om jag ritar det här? Och det leder till självcensur.

Till saken hör nämligen att den smått mytiska bild 39 enligt rådande lagtstiftning inte får visas. Media kan inte publicera den för att visa vad som är olagligt eftersom de då själva skulle sprida barnporr. Förutom dumheten i att teckningar likställs med riktiga övergrepp på riktiga barn så är det just där lagen blir farlig. För när vi som medborgare inte kan ta reda på var gränsen går blir lagen diffus och godtycklig i våra ögon, och precis som Batista vittnar om så leder det till självcensur. Man tar helt enkelt ut marginalen lite mer för att vara säker på att man håller sig på den lagliga sidan. Man kör 40 på 50-väg och anstränger sig för att se nykter ut.

Moderaternas riksdagsledamot Maria Abrahamsson vågade sig på att skriva en motion mot den nuvarande lagstiftningen. Den röstades ned, såklart, men Abrahamsson menar ändå att det finns visst hopp.

Jag såg när jag stod och argumenterade i talarstolen att flera ledamöter instämde. Sedan röstade de ändå nej. Det finns inte någon politisk vilja i något parti att ändra på det här. Man är rädd att få kritik för att inte ta frågan om sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar.

Jag förstår det. Det är ett känsligt ämne och i det politiska fulspelet är det ingen som vill öppna för att utsättas för anklagelser om att vara för barnpornografi. Men motmedlet borde vara att anklaga alla som stödjer lagen för att inte ta sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar. Det är rätt enkelt. Ingen som anser att teckningar är att likställa med verkliga övergrepp på verkliga barn tar sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar. Det är inte serienördar och datorspelare som har svårt att skilja på verklighet och fantasi, det är lagstiftarna.

Som en ironisk twist i det hela publicerar Aftonbladet samtidigt en artikel om hur människor kommer att se ut om hundratusen år. Den markanta skillnaden, enligt amerikanska forskaren Alan Kwans teckning, är att ögonen är avsevärt större. Inte helt olikt det som är så karakteristiskt för just manga; de överdrivet stora ögonen som ger en naivt och därför barnsligt utseende – vilket är anledningen till att just manga är extra känsligt när rätten ska bedöma åldern på nakna teckningar. Så, om Alan Kwan har rätt och vi inte lagar lagen inom hundratusen år så kommer mänskligheten att dö ut för att ingen längre vågar ha sex eftersom alla potentiella utövare har ett utseende som gör att fortplantningsaktiviteter kan vara olagliga. Jag har alltid varit övertygad om att mänskligheten för eller senare kommer att förgöra sig själv genom dumhet men jag hade aldrig kunnat föreställa mig det scenariot.

Andra bloggar om: barnpornografi, manga, självcensur

När det nu har gått ett år sedan den slutligen friande domen i det så kallade Mangamålet firar SvD med en utmärkt genomgång av händelseförloppet. Bland annat talar man med...

Det är lustigt hur saker sammanfaller ibland. Just efter att jag igår hade postat en sur bloggpost om påvens nådiga tillkännagivande att även ateister kan vara goda människor, och hur lite jag behöver hans godkännande, hittade jag ett riktigt coolt projekt via komikern Rick Gervais på Twitter.

I kölvattnet av tromben i Oklahoma har den ena efter den andra överlevare tackat gud och diverse sympatisörer har trätt fram i media och tillkännagivit att man ber för dem. Just Gervais skrev för ett par dagar sedan en spydig tweet om det, där han antydde att han kände sig som en idiot som bara skickade pengar när andra skickade böner.

In på arenan träder så Rebecca Vitsmun. Ståendes framför en brädhög som en gång var hennes hus och med sin 19 månader gamle son på armen blir hon intervjuad av CNN:s Wolf Blitzer (varför är han tv-reporter och inte actionhjälte med det namnet!?) i ett par minuter långt inslag som egentligen bara är ett i mängden. Med ett litet undantag. När Vitsmun under intervjun underlåtit att vid något tillfälle tackat gud för att hon och hennes son klarade sig frågar reportern helt enkelt: “Did you thank the lord?”. Vitsmun skruvar besvärat på sig och svarar “Nej, jag gjorde inte det, jag är ateist”.

Nu kan man tycka att det inte är någon stor grej. Det borde det inte vara, och i Sverige är det inte det heller. Förmodligen är det inte heller det i New York eller Washington heller, men i Oklahoma är det inte helt okontroversiellt att framför en kamera deklarera att man helt enkelt inte är troende. I synnerhet inte efter att ha överlevt en katastrof vilket enligt ens grannar är ett mirakel. Det finns undersökningar som pekar på att troende kristna amerikaner har mer överseende med människor som tror på en annan gud än de själva, än de har med ateister. Till exempel pekade en studie från University of Minnesota på att ateister toppar listan över såväl grupper som man anser minst delar ens egen samhällsyn som vem man minst av allt skulle vilja att ens barn gifte sig med.

Det är också något i hur Wolf Blitzer ställer frågan. Som att Rebecca Vitsmun glömt bort att tala om att hon tackade gud, och att han liksom hjälper henne lite på traven. Till hans försvar ska dock sägas att han inte på något sätt antyder att hennes svar var fel, om något verkar han själv lite generad över att han ställde frågan. Men det finns ändå något lätt obehagligt i hela grejen. Något förmanande. “Du tackade väl herren?”

Detta fick Rick Gervais kollega Doug Stanhope att reagera. Stanhope, liksom Gervais, är uttalad ateist och ägnar en hel del av sina gigs åt att med en blandning av cynism och logik ifrågasätta existensen av gud. Så efter att ha sett intervjun med Rebecca Vitsmun och noterat hur hon avvek från normen startade han ett projekt på Indiegogo i syfte att samla in pengar till Vitsmun så att hon kan bygga sig ett nytt hus. Stanhope valde att sätta målet till 50 000 dollar och att låta projektet pågå i 60 dagar. 17 timmar senare var målet nått.

Det är just sådant här som är charmen med Internet. Möjligheterna för folk att göra något är nästintill oändliga. Inte bara möjligheten för någon att starta ett dylikt projekt, utan också för att det ger andra en möjlighet att bidra och vara delaktiga. Och de gör det. Det är så lätt att avfärda Internet som ett asocialt slöseri med tid, och ett tillhåll för näthat och lolcats, men det är så oerhört mycket mer. För den som är intresserad av att läsa mer om vilka mekanismer som får människor att göra helt fantastiska saker tillsammans rekommenderas Clay Shirkys Cognitive Surplus. Där kan man läsa en rad andra exempel, som Grobanites for Charity.

CNN snappade upp Stanhopes initiativ och publicerade en artikel om det inatt. När han blir intervjuad i artikeln utvecklar han sitt resonemang genom att förklara att det är lätt att plocka sönder religion med logiska argument, men faktum är att religionen alltid har ett försprång därför att religiösa människor gör saker. Säga vad man vill om motiven, men i slutänden är det så att olika religiösa samfund generellt är bra på att engagera sig i välgörande ändamål, och Bibeln blir mycket mer attraktiv om den serveras tillsammans med en skål ris. Under tiden sitter ateisterna i baren och hånar dem, som de cyniska rövhattar vi är.

Så han ville ta chansen att göra något, och framför allt ge oss andra möjligheten att visa att vi också kan. Att man inte måste tro på högre makter för att engagera sig och göra något för sina medmänniskor. Uppenbarligen tyckte en oerhört massa andra runt om i världen likadant.

Man kan då fråga sig varför ateister är sämre på att engagera sig. Jag har inga direkta svar på det, men ett par förslag på förklaringar kan jag nog tänka mig. För det första är jag inte säker på att det är helt sant. Jag är inte övertygad om att ateister automatiskt är sämre på att engagera sig. Däremot engagerar vi oss inte som ateister. Därför att vi inte är organiserade. Det finns ingen kyrka dit man går och inte tror. Det närmaste man kan komma är väl ett bibliotek. Ateisters engagemang grundar sig därför inte på deras frånvaro av tro, utan på engagemang längs andra linjer, som politisk ideologi, idrott, kultur. Det gör naturligtvis religiösa också, men eftersom ateister inte är organiserade och inte gör saker tillsammans med andra ateister annat genom att man råkar ha samma intresse vid sidan om sin frånvaro av tro, så blir det mer osynligt.

Detta att man inte engagerar sig i egenskap av ateist är uppenbarligen svårt för en del troende att förstå, precis som det också finns en tendens att inte kunna greppa frånvaron av tro. Och jag menar inte att vara nedlåtande när jag skriver det. Jag tror att om ens tillvaro till stor del kretsar kring religion och den samvaro som kommer med det, då är det antagligen mycket lättare att relatera till människor som tror på något annat eftersom det ändå är begripligt, medan frånvaron av tro är betydligt konstigare. Jag tror att det är därför ateister uppfattas som otäcka och som ett hot mot det samhälle man känner.

För det andra så leder frånvaron av organisation i viss mån till isolering. Många människor vill göra något men vet kanske inte hur. Religiösa grupperingar har ett försprång på så sätt att man redan har en organisation på plats, en organisation som man är en naturlig del av och som det är naturligt att vända sig till. I viss mån kan man nog säga att man tränas i att göra saker tillsammans. Det behövs någon form av samlande kraft för att något ska hända, och det behövs inte mycket. Vilket Doug Stanhope just visat. Han tog ett initiativ, och rev fördämningen till en reserv av uppdämd “jag vill också bidra”-ism.

Och slutligen; en stor anledning till att Stanhopes initiativ blivit så framgångsrikt är en kombination av timing och genomförande. Timingen därför att det finns en händelse som är på mångas läppar och en sympatisk person som Rebecca Vitsmun att hänga upp det på. Och genomförandet… Tja, när man skapar ett projekt på Indiegogo så kan man sätta olika donationsnivåer och ge något tillbaka till donatorn. Donatorn “claimar” något. Naturligtvis går det också bra att bara pynta in en summa utan att göra anspråk på något, men man kan som sagt sätta olika “belöningsnivåer”, och det vanliga är att man gör det. Så gjorde också Doug Stanhope. För $10 ber han en bön för dig. För $25 påstår han sig placera en bibel i nästa hotellrum du övernattar i. Ta den, den är din. För $50 får man ett “slipp ut ur helvetet”-kort. Och så vidare. Den som pyntar in $1500 får veta guds hemliga plan. Jag kan inte tala för andra, men den sortens spydig humor tilltalar en cynisk rövhatt som mig själv. Så jag slängde in tio dollar och skrev till Stanhope att han gärna fick ta en tupplur i mitt namn istället för att be för mig.

Projektet pågår i 59 dagar till. Målet är redan passerat med över 27 000 dollar. Fortsätt ösa in, eller starta ett eget projekt. Att vara en del av något större är en bra känsla, och förutsätter faktiskt inte alls att man tror på högre makter.

Länk till initiativet: Atheists unite

Andra bloggar om: doug stanhope, rebecca vitsmun, ateism, välgörenhet, indiegogo, intressant?

Det är lustigt hur saker sammanfaller ibland. Just efter att jag igår hade postat en sur bloggpost om påvens nådiga tillkännagivande att även ateister kan vara goda människor, och hur...

“Ateister bör ses som goda människor om de gör gott”, deklarerade påve Franciskus häromdagen, och som vi har väntat på hans nådiga välsignelse! Nu kan man äntligen sträcka på sig och känna sig som en fullvärdig, god människa vare sig man tror på gud eller inte. Förutsatt att man gör gott, som sagt. Det är verkligen, och nu är jag inte ens spydig, välkommet att katolska kyrkan äntligen har kommit till insikt att människor bör definieras av sina handlingar och inte av hur många potentiella gudar de väljer att inte tro på.

Huruvida rättroende människor också bör definieras utifrån sina handlingar framgår dock inte. Om man till exempel är katolik, och så väljer man att göra dåliga saker, som till exempel knulla korgossar, är man fortfarande en god människa då? Vad säger gamle Frasse om det? Hans föregångare på posten som uttolkare av guds vilja tycktes tämligen tolerant med att somliga inom hans organisation utnyttjade sin position för att pressa till sig sexuella samröre med minderåriga pojkar. Vilket är lustigt eftersom man är tämligen ogillande gentemot frivilligt homosex.

Och hur är det om man som kardinal beslutar att bannlysa läkare som utför abort på nioårig flicka som genom våldtäkt blivit gravid med tvillingar, samt hennes mor för att hon initierade ingreppet? Är man fortfarande en god människa då? Under den gamla påven måste man nog anses ha varit det, för när just det hände 2009 i Brasilien fick kardinalen stöd av Rom.

Så om det nu är någon som har velat mellan att vara katolik och tvingas dela tro med dylika stolpskott eller lämna kyrkan och riskera att inte längre vara en God Människa™ så är förstås påvens uttalande glädjande. och för den som vågar sig på att vara ateist i mer fundamentalistiska regioner än Sverige kan det naturligtvis också komma som en lättnad då risken att bli bespottad av Goda Människor™ torde minska något. Så även om det är lätt att sitta i ett tämligen sekulärt land och vara spydig över att äntligen ha blivit godkänd av en gubbe vars auktoritet man ändå inte ger ett vitten för, så bör man också inse att sådana uttalanden är bra och med små steg gör världen lite bättre. Rom byggdes inte på en dag, och det rivs inte över en natt heller.

Andra bloggar om: påve, franciskus, katoliscism, ateism, godhet

“Ateister bör ses som goda människor om de gör gott”, deklarerade påve Franciskus häromdagen, och som vi har väntat på hans nådiga välsignelse! Nu kan man äntligen sträcka på sig...

Hört talas om Andreas Norman, eller hans debutroman En rasande eld? Det hade nämligen inte jag, och förmodligen hade jag fortfarande levt i ovisshet om både författarens och bokens existens om jag inte för en tid sedan råkat snappa upp en tweet från Fredrik Segerfeldt om just den boken. Vilket jag är glad för.

Andreas Norman är debutant i romansammanhang. Sedan tidigare, redan 1996, släppte han en diktsamling, men sedan dess har han inte publicerat något. Förrän nu. Och en intressant debut är det.

Huvudpersonen i En rasande eld heter Carina Dymek, en tjänsteman på Utrikesdepartementet vars framtid ser lovande ut. Tills hon, som typiskt är i den politiska thriller hon är huvudrollsinnehavare i, råkar komma över ett dokument som inte är avsett för hennes ögon. Därefter börjar tillvaron falla sönder, och Dymek hamnar i en katt-och-råtta-lek där motståndaren är osynlig.

Så långt skulle det kunna vara vilken politisk thriller som helst. Om det inte vore för ett par saker. Som det faktum att Andreas Norman själv har arbetat flera år på Utrikesdepartementet och vet vad han pratar om. Den bild han målar upp av tjänstemän och säkerhetstjänster som utgör ett slags skuggregim är djupt obehaglig. Norman säger det inte rakt ut, kanske menar han inte ens så, men det är det jag tar med mig. Det är en värld där insynen är bristfällig till icke-existerande. En värld där det upphöjda “nationens intresse” ofta är detsamma som det mer småsinta och primitiva “rädda sitt eget skinn”. En värld där man aldrig får visa svaghet, aldrig får medge misstag och aldrig riskera att försämra relationerna mellan länder. Det viktiga är att systemet fungerar, att maskineriet är väloljat och den som råkar komma i vägen har föga rättvisa att vänta sig. Mot nationens intressen väger individens rätt noll och intet.

Att det dessutom är en svensk politisk thriller är en välkommen frisk fläkt bland alla diskbänksrealistiska deckare om trötta gamla poliser författade av trötta gamla poliser. Norman varvar perspektivet mellan Dymek och en utredare på Sektionen för särskild inhämtning vid namn Bente Jensen. Det är både intressant och frustrerande att se hur radikalt deras uppfattningar om vad som försiggår skiljer sig åt, och hur även de mest oskyldiga detaljer kan tolkas och fogas in i en hotbild.

Att Norman har ett förflutet i departementsvärlden märks. Berättelsen rör sig vant och ledigt genom de grå eminensernas korridorer. Persongalleriet är stelare, men det hör ju på sätt och vis till genren. Faktum är att den politiska thrillerns intrig sällan bärs fram av människors känsloliv, varför det är tämligen ointressant. När vi får veta att Carina Dymek är jättekär i sin pojkvän Jamal eller ledsen över vad det nu må vara så känns det mer som ett hack i berättelsen än något annat.

På det stora hela är det en riktigt bra bok och en debut som lovar mer. Den kan med fördel också läsas som ett varnande exempel på hur osant det där med att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta faktiskt är, och hur lite den enskildes rättigheter väger i det större sammanhanget. Man kan säkert läsa den även utan dylika övertoner, och det är fortfarande en underhållande och läsvärd bok.

Andra bloggar om: en rasande eld, andreas norman, böcker, recensioner, storebror

Hört talas om Andreas Norman, eller hans debutroman En rasande eld? Det hade nämligen inte jag, och förmodligen hade jag fortfarande levt i ovisshet om både författarens och bokens existens...

Av världens 118 (hittills) upptäckta grundämnen har lilla Sverige stått för upptäckten av 20 stycken, eller ≈17%. Bara två nationer ligger före i grundämneslistan; Storbritannien med 24 och USA med 21. Sverige ligger emellertid just före Frankrike och Tyskland, som ståtar med 19 respektive 17 grundämnen. Därefter ett hopp till Ryssland/Sovjet som är akterseglade med 9. Med råge flest upptäckta grundämnen per capita, det är fan inte illa pinkat av en glesbefolkad, förfrusen blindtarm på den Europeiska kontinenten! Som jämförelse kan nämnas att landet som sover sked med oss, Norge, har inte upptäckt ett enda grundämne. Noll. Sedan kan de få ha hur mycket olja, lusekoftor och vinter-OS-medaljer de vill. Hur många turer de än går på har de aldrig lyckats snubbla på några grundämnen. Till och med jycken som sover vid fotänden, Danmark, har lyckats sniffa upp två stycken och vänsterprasslet på andra sidan våta fläcken, Finland, har också hittat ett grundämne, yttrium. Yttrium heter så för att det upptäcktes i ett mineral som upptäcktes i Ytterby gruva i Roslagen, av en svensk löjtnant och amatörgeolog. Och förresten var Finland en del av Sverige när upptäckten gjordes av Åbobon Johan Gadolin 1794, men vi kan bjuda på den.

Mer seriöst: Varför är det här inget som pratas om? Varför läser vi inte om dylikt? Jag är lätt allergisk mot nationalism, jag ser ingen poäng alls i att gå omkring och vara stolt över att vara född i närheten av och omfattas av samma lagar som andra människor som gör eller har gjort något bra. Nationalism är, som Doug Stanhope sammanfattade det, åsikten att ett land är bättre än alla andra för att du är född där. Men icke desto mindre; den där nationalismen ploppar upp och är fullkomligt självklar i vissa sammanhang. Som idrott. Då är det givet att hålla på sitt land. Jag gör det också, för det mesta. Att framhålla det svenska musikundret är också något vi är ganska snabba på att göra, gärna uppbackat med siffror som visar att svensk musikexport i storlek bara överträffas av USA och Storbritannien. Men att samma förhållanden råder när det gäller att kartlägga grundämnen är det ingen som pratar om. Jag undrar lite försiktigt varför det är så. Är Per Gessle och Zlatan Ibrahimovic verkligen viktigare för Sverige och världen än Carl Wilhelm Scheele och Jöns Jacob Berzelius? Är pop och fotboll viktigare än syre och kisel? Frågan kan tyckas orättvis då syre och kisel finns vare sig vi vet om det eller inte, men kunskapen om vad det är en vetenskap som väldigt mycket annan vetenskap bygger på. Utan kunskap om vad kisel är hade jag inte kunnat sitta och skriva den här dryga bloggposten, och ni hade sluppit läsa den.

En sak jag däremot inte förstår, eftersom jag vet alldeles för lite om kemi, är de mystiska grundämnen som finns med i det periodiska systemet men inte förekommer i naturen. Som ununseptium (un är latin för 1, sept är 7 och -ium är en vanlig grundämnesändelse, alltså ettettsjuium) med atomnummer 117. Såvitt jag förstår menar man att grundämnen med atomnummer högre än 94 inte förekommer i naturen, ändå anses ununseptium ha upptäckts 2009-2010. För en lekman känns det lite som om jag går ut i köket och vispar ihop mjöl, mjölk, ägg och salt, häller i en varm stekpanna och en stund senare upptäcker en pannkaka. Om någon sedan upptäcker lite hallonsylt och vispad grädde så kan vi tillsammans upptäcka lunch.

Jag narras avsiktligt okunnigt med vetenskapen här, helt enkelt för att vara övertydlig med hur lite jag vet om kemi och den vetenskapliga processen. Men det är synd. Jag säger inte att det är något fel i att vara intresserad av och kunna en massa saker om fotboll och musik (själv är det hockey och musik jag kan en massa om) men jag törs lova att ingen skulle våga sätta emot om jag hävdar att en överväldigande majoritet svenskar känner till Gessle och Ibrahimovic, men inte Scheele och Berzelius. I ärlighetens namn lärde jag mig nyss om Berzelius existens själv. Scheele hade jag en van aning om tidigare men skulle inte ens under tortyr, som annars har förbluffande kunskapsförstärkande egenskaper, ha kopplat ihop namnet med upptäckten av syre. Jag undrar om någon ens vågar anta utmaningen att hitta en enda människa i Sverige som känner till Scheele och Berzelius, men inte Gessle och Ibrahimovic. Det skulle i så fall vara Sveriges svar på Sheldon Cooper, vilket vore en fantastisk upptäckt i sig.

Poängen jag är ute efter här är att vetenskap inte är coolt i vår moderna västerländska civilisation. Trots att vi i hög grad är ateister som sjunger vetenskapens lov hellre än religionens så sjunger vi ännu hellre “Sommartider” och “[valfritt lag], tjalalalala”. Underhållning är vår nya religion. Och kanske är det så för att religion fyller en funktion utöver att på ett enkelt sätt förklara det som vi inte har verktygen till att förklara. Kanske har vi också ett grundläggande behov av att enas kring något, utan hänsyn till om det objektivt är bättre än alternativen. Ett behov av att vara en del av något större, av en entitet. Och om så är fallet får vi vara tacksamma så länge människor fyller det behovet med pop och fotboll och inte med nationalism.

P.S: Eventuella sakfel ska skyllas på mig. Kanske också lite på mina lärare, och Wikipedia, men mest på mig. Dock borde inga sakfel så grova att de förändrar hela poängen med texten ha kommit på pränt.

Andra bloggar om: vetenskap, grundämnen, periodiska systemet, sverige, intressant?

Av världens 118 (hittills) upptäckta grundämnen har lilla Sverige stått för upptäckten av 20 stycken, eller ≈17%. Bara två nationer ligger före i grundämneslistan; Storbritannien med 24 och USA med...

Den gudfruktiga kristna damen Zafirah Bahijah har ingen vidare tur. Gift i elva år utan barn, sedan dog hennes man och nu har hon själv cancer och kommer, som hon berättar, inte att leva igen. Så nu vill hon skänka arvet efter sin make på 2,5 eller 3,5 miljoner dollar (det är inte så noga) till en god kristen individ eller organisation som kommer att använda pengarna till att sprida guds ord och så. Så därför mailade hon… mig. There’s not enough face for this palm.

Här är mailet.

Från fru Zafirah Bahijah
Kära i Kristus,

Må vår gode Herren välsigne dig, belöna dig för din gå ut och ditt kommer in genom Jesus Kristus, vår Lord.Amen.

Mitt namn är fru Zafirah Bahijah, ursprung Kuwait, jag gift med sen Mr Ghassane Bahijah som arbetade med Kuwait ambassaden här i Elfenbenskusten för nio år innan han dog år 2009.

Vi var gifta i elva år utan barn. Han avled efter en tids sjukdom som varade endast fyra dagar. Före sin död var vi båda pånyttfödd kristen. Sedan hans död bestämde jag mig att inte gifta om sig eller få ett barn utanför min makars hem som Bibeln är emot. När min avlidne maken levde han lämnade summan av två miljoner $ 500.000 ($ 3.5million) 3.500.000 United State dollar i ett allmänt förtroende konto i en bank här i Abidjan, Elfenbenskusten Västafrik a, Nyl igen , efter min ohälsa min läkare berättade för mig att jag inte skulle räcka för de kommande åtta månader p å grund av min cancer problem.

Han berättade för mig att under de kommande 2 månaderna kommer att bli en spridning av denna cancer på mina ben och jag kommer inte att leva igen, är den som stör mig mest min stroke sickness.Having känt min åkomma jag beslutat att donera denna fond till en kristen, Individ och organisation eller kyrka som jag vet kan behöva det och det kommer att använda dessa pengar som jag tänker att instruera häri enligt önskan min avlidne maken före sin död.

För närvarande är dessa pengar fortfarande med bank.I vill denna fond att användas i verksamheten befrielserörelser arbete som hjälper till pastorer familjer, barnhem, mindre gynnade i samhället och kristna skolor, fattiga människor i din mitt och upp förande av kyr kor och för att sprida Guds ord och att sträva efter att Guds hus bibehålls.

Jag tog detta beslut, eftersom jag inte har några barn som ska ärva pengarna och min man sl äkt ingar är inte kristna och jag vill inte att min mans strävan att användas av troende. Jag vill inte ha en situation där pengarna kommer att användas i en ogudaktig sätt. Det är därför jag tar detta beslut.

Bibeln gjorde oss att förstå att “Välsignad är den hand som giver”. Jag är inte rädd för döden så jag vet vart jag är på väg. Jag vet att jag kommer att vara i famnen på Herren. Exodus 14 VS 14 säger att “Herren skall strida mitt fall och jag skall hålla min frid” Med Gud är allting möjligt.

Så fort jag får ditt svar Jag ska ge er kontakt av banken för dig att ta kontakt med dem direkt för vidare överföring. Jag ko mmer ock så att utfärda du en myndighet brev som kommer att visa dig som den nuvarande mottagaren av mina pengar. Jag vill att du och din familj att alltid be för mig eftersom Herren är min herde. Min lycka är att jag levde ett liv i en värdig kristen. Vem som vill tjäna Herren skall tjäna ho nom i a nde och sanning.

min svenska språket är inte så bra att du kan komma tillbaka till mig på engelska språket. Vänligen alltid vara bön hela ditt liv, kommer eventuella förseningar i ditt svar ger mig utrymme med att köpa en annan person för samma ändamål. Vänligen försäkra mig om att du kommer att agera därefter som jag förklarade häri. Hoppas att få ditt svar.

Förbli välsignad i Herren.

Din i Kristus,
Fru Zafirah Bahijah.

Andra bloggar om: spam, nigeriabrev

Den gudfruktiga kristna damen Zafirah Bahijah har ingen vidare tur. Gift i elva år utan barn, sedan dog hennes man och nu har hon själv cancer och kommer, som hon...