Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2014-12-17

Datordelar och felsökning

Kategori: Dator — Joshua_Tree @ 13:22

KomponenterDet har gått över sex år sedan jag byggde gamla Bettan och hon har skött sig ganska bra under den tiden. Framför allt har hon låtit bli att gå sönder, vilket uppskattas. Men på senare tid har hon blivit allt tröttare, och diverse ominstallationer och åtgärder har börjat kännas som livsuppehållande åtgärder, så till slut bestämde jag mig för att bygga om henne. Att sätta nya saker på ett gammalt moderkort kändes inte som en särskilt hållbar lösning i längden så det fick bli en total makeover.

Komponenter

  • Moderkort: ASUS M5A97 R2.0
  • Processor: AMD FX6300 Black Edition
  • Minnen: HyperX Fury Red 8Gb (2×4)
  • Grafik: AMD Radeon HD6450
  • Lagring: Intel SSD 520 Series 240 Gb

Och tror ni att det fungerade då? Klart det inte gjorde. Efter att ha monterat ihop allting enligt konstens alla regler och försökt starta upp datorn får jag helt enkelt ingen signal till skärmen. Fläktar och diodrar och skit går igång i datorn men ingen bild. I felsökningssyfte har jag gjort följande:

  • Bytt grafikkort (Grafikkortet sitter för övrigt nu i datorn på det gamla moderkortet och fungerar)
  • Testat att starta med bara ett minne, och sedan med det andra.
  • Flyttat runt minnena mellan olika slottar för att utesluta att jag feltolkat den inte helt tydliga manualen.
  • Plockat isär allting och satt ihop det igen. Två gånger. Med två olika assistenter, för att vara säker på att inte ha missat något.

Jag är rådvill. Känslan är att systemet helt enkelt inte bootar upp, men jag vet inte varför. Intill minnena finns en diod som, om jag tolkar manualen rätt, ska blinka i olika sekvenser medan systemet går igenom något slags kompatibilitetstest, men den står bara och blinkar i samma sorgliga takt hela tiden. Jag har inte listat ut vad det betyder, men misstänker att det där testet liksom aldrig startar.

Nu har jag skickat en reklamationsbegäran till komplett.se och kommer inom kort att få returinstruktioner, men innan dess: Är det någon som har några idéer? För det vore ju trevligt att slippa gå igenom returprocedurer, och ännu trevligare att slippa punga ut 250 spänn för att komplett.se konstaterar att det bara var skit bakom spakarna…


Andra bloggar om:

2014-12-15

Det stora århundradet

Kategori: Böcker,Kultur — Joshua_Tree @ 11:15

Till slut föll jag till föga och gav mig på att börja läsa Jan Guillous pågående boksvit “Det stora århundradet”. Jag hade egentligen bestämt mig för att låta bli Guillous alster framöver men nyfikenheten tog överhanden, särskilt efter att ha läst en del hyllningar. Och jag gillar romaner som sätts in i en historisk kontext. Det är bland annat därför jag gillar Arn-serien. Så…

Den första boken, Brobyggarna, tar sin början i en norsk fiskeby där tre gossar genom en ödets nyck blir faderlösa och får flytta till en släkting i Bergen. Nu är det dock så att i likhet med alla andra av Jan Guillous bokfigurer är de tre fiskarsönerna särdeles begåvade varför de genom ytterligare en ödets nyck hamnar i skola i Dresden där de utbildas till ingenjörer, och sprids därefter ut i världen på grund av orsaker.

Resten av boken handlar om två av de tre bröderna: Lauritz, som bygger järnvägsbroar på Hardangervidda, och Oscar, som bygger broar i Tyska Västafrika. Lauritz kämpar mot snöstormar och för att få sin stora kärlek vars far är en konservativ tysk adelsman som minsann inte tänker gifta bort sin dotter till vem som helst, och så är han överjävlig på att segla. Oscar kämpar mot kannibaler och blir rik som ett troll på att kränga elfenben och virke längs sitt järnvägsbygge ty tydligen har ingen på järnvägsbolaget tänkt på det. Och sådär håller det på, tills första världskriget bryter ut.

Lauritz och hans familj påverkas av kriget på grund av sin tyska anknytning. I Norge ser man inte längre med blida ögon på honom och hans tyskungar. Oscar å sin sida tar värvning efter att ett engelskt krigsfartyg bombarderat hans hem i Afrika och i resten av boken drar han runt och skjuter engelsmän. Oscar är, förstås, bäst i världen på att skjuta saker också.

Den tredje brodern, Sverre, får inte stifta närmare bekantskap med förrän i bok två, Dandy. Där får vi följa hans liv i den engelska sociteten där han har hamnat genom sin romans med en engelsk lord. Sverres superkraft är att han är grym på att måla, och boken handlar på det stora hela om vad de har på sig till middagarna, hur bordsplaceringen är arrangerad samt vad som intas vid måltiden. Jan Guillou har blivit modebloggare på gamla dar. Detta vältrande i överklasstrams avbryts emellanåt av taffliga försök att beskriva Sverres och Albies romantiska relation. I ärlighetens namn ska det sägas att det där med mänskliga relationer aldrig har varit Guillous styrka som författare. Homoaspekten gör inte saken bättre. Samtidigt kanske det hedrar honom att han åtminstone försöker, men ärligt talat; hela den här boken känns som att jag kunde ha undvarat den. Med reservation för att den kanske blir intressant på de sista hundra sidorna som jag ännu inte har läst.

Jag måste säga att jag inte förstår hyllningarna. Så här långt är “Det stora århundradet” en stor besvikelse. I “Brobyggarna” är det mest långtråkigt att följa Lauritz medan Oscars förehavanden i Afrika åtminstone är varierande. Som bäst är det faktiskt när Oscar och hans posse jagar, vilket kanske ger en fingervisning om att det här inte är en särskilt bra bok. När han beskriver jakt befinner sig Guillou på säker mark och berättar om något han kan. Det märks. Som sämst är det när han beskriver älskog. Var och en får dra sina egna slutsatser av det. När Oscar å andra sidan interagerar med diverse afrikanska folkstammar får jag en svår känsla av att Guillous huvudsakliga källor är hundra år gamla berättelser från kolonisatörer snarare än facklitteratur.

Den behållning som ändå finns är väl försöken att beskriva de olika ländernas syn på varandra. Européerna ser sig själva som Afrikas frälsare, och därom är de alla överens. Tyskarna tycker att engelsmännen är brutala sällar. Engelsmännen ser å andra sidan tyskarna som giriga. Fransmännen är degenererade och krigiska. Alla hatar belgarna. Det tråkiga är emellertid att om man, som jag, haft något slags hopp om att få en liten glimt av hur spänningarna länderna emellan växte och kulminerade i ett världskrig så blir man lurad. Guillou har nämligen placerat sina tre huvudpersoner i Tyska Västafrika, i de norska bergen och på en engelsk herrgård. De är alla tre bekvämt placerade ute i periferin så att Guillou slipper förklara hur det moderna och välmående Europa som vid 1900-talets början var övertygat om att krig var något som hörde historien till, plötsligt hamnade i krig med sig självt.

Det Guillou däremot lyckats med är att få mig att inse att jag borde besöka Norge. Varför längta ut i världen när vi har något av det häftigaste landskap man kan tänka sig alldeles runt hörnet?


Photo credit: benfu / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

2014-12-11

Prestigekriget om ikonen The Pirate Bay

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 11:29

I Sergio Leones klassiker från 1966 “Den gode, den onde, den fule” finns en passage där Blondie (Clint Eastwood) och Tuco (Eli Wallach) hamnar mitt i det amerikanska inbördeskriget. De befinner sig tillsammans med nordstatarnas armé i ett läger på ena sidan av en bro. På andra sidan ligger sydstatarna och trycker. I ett samtal med ett befäl framkommer att de har legat där och skjutit på varandra i ett par år, och att bron för länge sedan förlorat sitt strategiska värde men att båda sidor investerat så mycket mankraft och prestige i att försöka ta kontrollen över den där bron att ingen kan backa. Så därför sitter de där i ett dödläge och dör av tristess och kallbrand.

The Pirate Bay är den där bron. När polisen raidade en serverhall 2006 för att komma åt Pirate Bay var det en annan sak. Då var det världens största fildelningssite och att sänka den skulle åtminstone tillfälligt strypa tillgången till piratkopierat material. Såhär åtta år senare blir det antagligen inte ens ett märke i grafen över torrenttrafik av att Pirate Bay stängs ner. The Pirate Bays vara eller icke vara är fullständigt irrelevant för piratkopieringen. De enda som påverkas är de som väljer att använda The Pirate Bay för att marknadsföra sig själva.

Men liksom den där bron har det investerats så mycket prestige och resurser i att sänka piratbukten att man från Rättighetsalliansens (dåvarande Antipiratbyrån) och från rättsväsendets sida inte kan låta siten leva. På ett pragmatiskt plan kan man tänka sig att det skulle skicka en signal om att man givit upp och att Pirate Bay vunnit. Men ännu mer handlar det förmodligen om prestige och känslor. Man hatar The Pirate Bay. Hatar för att siten gäckat dem under så många år och för att dess företrädare haft mage att inte låta sig skrämmas till tystnad. Och så är det såklart symbolvärdet. Det är ikonen The Pirate Bay som ska sänkas, mycket mer än funktionen The Pirate Bay.

Från andra sidan handlar det precis lika lite om fildelning. Att The Pirate Bay ligger nere hindrar ingen från att fildela. Det handlar om mycket större saker än så, och det gjorde det redan 2006. Det handlar om hur det där tillslaget gick till, på vems order, om det faktum att en massa andra oskyldiga människor fick sina servrar beslagtagna för att de råkade stå i samma serverhall. Det har sedan dess också kommit att handla om en stundtals farsartad rättegång mot sitens grundare, om Ipred som ger privata aktörer möjligheter att begära ut information om misstänkta fildelare på ett sätt som ger dem större befogenheter än polisen, och om datalagringsdirektivet som förbjuder Internetleverantörer att skydda sina kunder genom att helt enkelt låta bli att spara informationen. Kriget har liksom dragit vidare. Men likväl har bron ett symbolvärde även för oss. Det är ikonen The Pirate Bay som ska försvaras, inte funktionen The Pirate Bay.

För att fortsätta med metaforerna så kan man också se The Pirate Bay kanariefågel. Förr i tiden använde man sig av kanariefåglar som “larm” i gruvor. Kanariefåglar är känsligare än människor för till exempel metangas och förändringar i syrenivån så när fåglarna slutade sjunga var luften otjänlig. The Pirate Bay fungerar lite på samma sätt när det gäller frihet på nätet. Så länge siten är uppe finns det hopp. Problemet är bara att vi blivit lite för fästa vid vår kanariefågel och försett den med gasmask för att den ska överleva. Eller rent av stoppat upp den för att bevara den. I vilket fall har dess funktion även på det planet gått förlorad.

Bro-passagen i “Den gode, den onde, den fule” får ett abrupt slut då Blondie och Tuco bryter dödläget genom att helt enkelt spränga fanskapet i luften. (Ledsen för spoilern men har du inte sett filmen än trots att du haft 48 år på dig får du faktiskt skylla dig själv.) Det tycks vara vad Peter Sunde också vill göra. Och kanske är det något sådant som borde göras. Inte låta The Pirate Bay tyna bort, men inte heller låta Rättighetsalliansen sänka det. Och inte låta försvararna avgöra dess öde heller. Det är redan nu något religiöst över det hela, där The Pirate Bay är en ikon och dess grundare martyrer. Därför borde The Pirate Bay förstöra sig självt, på Pirate Bay-vis. På det där uppkäftiga sättet som brukade vara dess signum. Som ett sista långfinger åt alla.


Photo credit: Storm Crypt / Foter / CC BY-NC-ND

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

2014-11-22

Artonhundrafrösihjäl ringde och ville ha tillbaka sin uppdelning av människor

Kategori: Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 11:30

Den här identitetspolitiken vi tydligen ägnar oss åt numera där det i varje sammanhang ska räknas så att varje enskild grupp i samhället känner sig representerad… Inser ni inte hur bakvänt det är?

För det första: Det är helt jävla omöjligt att sätta ihop en debattpanel, en regering eller ett rockband på ett sätt som representerar alla grupper i samhället lika, sett till det yttre. Även om man anstränger sig till det yttersta för att se till att ha en rättvis fördelning av etniskt ursprung, kön, ålder, religiös övertygelse, sexuell läggning och skonummer så kommer det ändå alltid att vara någon som anser sig förfördelad. Och vad är egentligen en rättvis fördelning? Ska antalet procentuellt motsvara antalet individer i en viss grupp i samhället? För i så fall innebär det att vi måste sätta igång med en massiv kartläggning av precis sådana saker som etnicitet, religion och sexuell läggning. Och skonummer. Vad skulle väl kunna gå fel?

Hela den här inställningen att man bara kan representeras av någon som ser ut som en själv är så förbannat bakåtsträvande. Det är raka motsatsen till de antirasistiska föresatser man anser sig ha. Ja, det finns strukturer och normer och vi måste fortsätta jobba på att bryta ner dem, men vi kommer inte tillrätta med problemet genom att dela upp oss i grupper. Det är kontraproduktivt. Vad vi vill åstadkomma är väl det motsatta – att det är en människas kompetens som ska ge henne plats i en debattpanel, regering eller rockband? Och då kan det till exempel hända att de fyra mest kompetenta individerna för en specifik debatt råkar vara vita män.

Förutom det kontraproduktiva i att dela in sig i grupper på både längden och tvären finns det ett annat problem. Identitetspolitiken, trots sina goda föresatser, legitimerar fördomar. Om Mehmet Kaplan automatiskt är en representant för människor som har sitt etniska ursprung i samma region som honom, vad hindrar andra från att se vilken småskurk som helst som representant för samma grupp? Jag vill påstå att vi ändå byggt upp ganska bra spärrar för att förhindra precis detta, och identitetspolitiken nöter ner dessa spärrar igen.

Slutligen: Om man representeras av andra människor som tillhör ens egen samhällsgrupp så innebär det alltså att jag bara kan representeras av andra vita, heterosexuella män. Som Ulf Lundell, Gustav Fridolin och Marcus Birro. Det känns förjävla futtigt och begränsande, för att vara ärlig. Så fuck that! Jag väljer själv vem som representerar mig, och i vilket sammanhang, och jag blir mycket hellre representerad av Sakine Madon än ovanstående trio.

Nu ska jag kvotera in lite Skunk Anansie i mitt musiklyssnande, vars sångerska Skin genom att vara både svart, kvinna, bisexuell och skallig, får legitimera alla helvita, långhåriga män jag annars lyssnar på.


Photo credit: Vasnic64 / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: ,

2014-11-21

Reinfelds memoarer

Kategori: Notiser,Pirat,Politik — Joshua_Tree @ 13:15

Jag tycker förvisso att den moderatledda regeringen skötte sig alldeles utmärkt på en del områden, men jag kommer aldrig att förlåta den för det massiva utbyggandet av övervakningssamhället och med vilken cynism och förakt för frihetliga principer det genomfördes. När jag nu hör ryktas att Reinfeldt ska skriva sina memoarer dyker det därför upp ett antal förslag på titlar i mitt huvud.

Det bästa vore om debatten lägger sig (Gärna med omslagsbild med en glad Reinfeldt på fotbolls-VM)

Skottet inifrån

Fredrik Reinfeldt: Statsminister, landsfader, Storebror

Den ofrivillige ungdomsgeneretionsjägaren

Att vara guvernör i den amerikanska provinsen Sverige

Obama och jag

Andra förslag?


Andra bloggar om:

2014-10-27

Hotet från underjorden

Kategori: Gästblogg,Kåseri,Notiser — Joshua_Tree @ 17:56

De där muslimerna alltså… Inte nog med att de förökar sig exponentiellt, de gräver också hålor i marken vilket underminerar densamma. Lite som kaniner. Det är därför de egentligen är många fler än vad som syns på ytan. På diverse invandringskritiska siter vet man detta, precis som man också vargkritiska siter vet att det finns många fler vargar i landet än vad som anges officiellt, men dessa fakta förtigs av PK-media.

Nu blir det emellertid mycket svårare att tysta ner det, ty nu har en Sd-politiker ramlat ner i ett slukhål. Statistiken är svår att prata bort. Förr i tiden, på de gröna ängarnas och röda husknutarnas tid, ramlade Sd-politiker aldrig ner i slukhål. Som räkneexempel kan man säga att frekvensen Sd-politiker i slukhål ökat med fyrtiotusen miljarder procent!

Naturligtvis kommer PK-maffian, vänstern, feministerna, bögarna och Twitter-eliten att försöka bortförklara detta, men vi Sverige-vänner vet sanningen, och försöken att släta över det slukhål som håller på att svälja hela det Svenska samhället blir bara patetiskare för varje dag som går.

B09mgUBIgAEHODy

/Knut Ärkenöt


Andra bloggar om:

2014-10-21

Ingenting är för stort eller för litet för rosa glasögon

Kategori: Historia,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 19:09

Den här bloggens tagline är “Ingenting är för stort eller för litet för Joshens slägga”. Det är menat att vara både kaxigt och självironiskt, då det indikerar att jag har för avsikt att både svinga mot det som är stort och avskräckande, men också mot bagateller som kunde klaras av med mindre verktyg. Det är en tagline som skulle kunna modifieras till att passa utmärkt på Feministiskt Initiativ.

Idag har Gudrun Schyman och Veronica Svärd publicerat en debattartikel där man tar tillfället i akt att göra en genusanalys av den pågående insatsen i Stockholms skärgård. Ni vet den där som är en u-båtsjakt men inte, och u-båten som inte bekräftats förutsätts vara rysk, men ändå inte. Det är en debattartikel så full av insinuanta krumbukter, dumheter och rena sakfel att jag på riktigt får ont i huvudet. Låt oss bryta ner det.

I ett inledande stycke brassar man på om hur till sig i trasorna alla försvarsivrare, Nato-anhängare, militärer och medier är över det som nu utspelar sig i skärgården, men konstaterar därefter att ubåtsjakt, sjunkbomber med mera inte har något med fredsbevarande att göra utan är en “föråldrad patriarkal politik”. Minsann. I nästa stycke förklarar man att fred och säkerhet skapas genom samtal. Nå, det må vara sant, men det ena utesluter inte det andra. Förmåga att försvara sig, att kräva att ens frihet och integritet respekteras, utesluter inte på något sätt att man samtalar. Inte heller betyder det att man strävar efter att ta till våld, eller att man någonsin behöver det. Faktum är att just förmåga att kunna försvara sig är ett bra sätt att slippa göra det. God förmåga att försvara sig ger ett självförtroende och en hållning som redan i förväg kan avskräcka den som vill mucka gräl. Och skulle puckot ändå ge sig på en, ja då är det väl bra att kunna försvara sig? Det här kan knappast vara något nytt för Schyman och Svärd då det bland alla självförsvarsgrenar även finns något som kallas feministiskt självförsvar. Det är inte en form av självförsvar som går ut på att samtala, utan snarare på att snabbt och effektivt skada en angripare på sådant sätt att man klarar sig undan. Det handlar inte heller om att kvinnor ska bli mer aggressiva, utan att skaffa en förberedelse inför eventuella angrepp och därigenom självförtroende och ökad trygghet. Det känns märkligt att detta resonemang är helt i sin ordning när det gäller att lära gruppen kvinnor att försvara sig mot gruppen män (låt oss för stunden bortse från den inneboende polariseringen i detta), men är föråldrat och patriarkalt när det gäller nationellt försvar.

Samtal ja… Jag skulle kunna raljera över hur det historiskt brukar sluta när två ojämlika parter “förhandlar”, men det är ingenting som är roligt med det. När den starkare partens villkor är “ge oss hela kontinenten så låter vi några av er överleva, förutsatt att ni håller er på den här fläcken” och man inte har något att sätta emot. Trevligt samtal. Det finns heller inget som binder parterna till att hålla avtalet om det inte finns några konsekvenser för den som bryter mot avtalet. Fråga Nord- och Sydamerikas urbefolkning om samtal är rätt väg att gå. Fråga Australien, Kongo, Indien. Fråga antikens helvetier eller dakier om ni hittar några. Fråga dem om inte de gärna hade varit bättre rustade att försvara sig mot sina angripare om de fick leva om sina liv. Kanske hade det rent av kunnat leda till bättre samtal om det inte hade varit så enkelt att bara köra över dem. Förmågan att försvara sig tvingar angriparen att tänka sig för och är en förutsättning för ett vettigt samtal vid förhandlingsbordet. Schyman och Svärd får tycka att det är föråldrat och patriarkalt om de vill, och jag önskar att det inte vore så, men det är så.

Och apropå historia så skriver fiministerna ifråga att “Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.” Historielöst var det ja. Läs den sista meningen igen och fundera vem det är som är historielös här. Stormaktstiden. Ringer det någon klocka?

I samma stycke fortsätter man därefter att i ett par meningar förklara att Sveriges flirtande med Nato provocerar Ryssland. Men nu är det ju så att bara för att Sverige har kort kjol, tycker om att festa loss och suger av Nato under bordet så betyder det inte att vem som helst får penetrera vår skärgård. Skyll inte på offret! Man menar att flirtandet med Nato leder till en upptrappning av våldsspiralen och säger således indirekt att vi får skylla oss själva om Putin ger oss en blåtira. Vi får väl säga att vi har sprungit in i en dörr och försöka att inte reta honom. Han är ju snäll egentligen, innerst inne.

Därefter förklarar man att Ryssland inte är vårt största hot utan att FN konstaterat att klimathot respektive mäns våld mot kvinnor (inte våld i nära relationer eftersom det kvinnor aldrig slår män, eller varandra, och vem bryr sig om män slår varandra?) är det värsta. Återigen, det ena utesluter inte det andra. Man kan ha ett försvar och en miljöpolitik, och arbeta mot allt möjligt våld, samtidigt. Men det är ju roligt att man hänvisar till att FN förespråkar nedrustning medan man helt ignorerar FN också förespråkar en avkriminalisering av sexhandel samt vikten av att göra en distinktion mellan frivillig och ofrivillig sexhandel.

Ja, och så måste vi göra om med maskulinitet, patriarkalt våldsförhärligande och det faktum att försvarsministern har en penis. Jag har försökt att inte tolka allt fiministerna hasplar ur sig med det värsta för ögonen, men så skriver de sådant här och då kan jag bara inte hålla tillbaka. Det är bara käbbel, som Stefan Löfven skulle säga. Det är så lätt att önska sig att vi bara kunde hålla sams, stoppa blommor i gevärspiporna och dansa barfota i en ringdans som sträcker sig runt hela klotet. Men det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Faktum är att vare sig man ser på individnivå, på gruppnivå eller på nationsnivå så finns det grottmänniskor därute som föredrar att låta knölpåken tala, och för hippierna ska få dansa ifred behöver vi ha något skarpare i gevären än blommor. Det är den verklighet vi lever i. Att gevären är laddade förhindrar inte på något sätt att man också arbetar förebyggande med diplomati. Det kan som sagt rent av vara en förutsättning.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Photo credit: Richard Elzey / Foter / CC BY

2014-10-08

Lånta fjädrar

Kategori: Historia,Kåseri — Joshua_Tree @ 16:37

Den vithövdade havsörnen, som på krass amerikanska bara heter “skallig örnjävel”, är en av naturens mäktigaste skapelser. En utmärkt jägare som slår till mot sitt byte med dödlig perfektion. En fågel som ser oerhört respektingivande vare sig den sitter i ett träd och spanar med sin bestämda, bistra blick eller när den svävar högt upp i himlen med sitt vingspann på närmare två och en halv meter. Det är ingalunda förvånande att den fått status som USA:s nationalsymbol, ty det är en i alla avseenden imponerande varelse. I alla avseenden utom ett.

Visste ni att det där majestätiska vrålet vi alltid får höra på film inte alls kommer från den vithövdade havsörnen utan istället från den rödstjärtade vråken? Detta för att den vithövdade havsörnen i själva verket låter riktigt ynklig och Hollywood tyckte väl inte att det riktigt passade för en nationalsymbol. Det är lätt att hålla med.

På något sätt finner jag det dock passande. Den vithövdade havsörnens vrål ekar lika tomt som “…land of the free” i nationalsången eller som diverse presidenters ord om frihet och demokrati. Varje gång ni hör en amerikansk president, utrikesminister eller annan representant ta till brösttoner, tänk då på det här:

En annan intressant detalj är att Benjamin Franklin, denna stackars sate vars bevingade ord missbrukas precis lika omfattande som den rödstjärtade vråkens läte, motsatte sig valet av skallig örnjävel som nationalsymbol. I ett brev till sin dotter skrev han:

For my own part. I wish the bald eagle had not been chosen the representative of our country. He is a bird of bad moral character. He does not get his living honestly … besides he is a rank coward: The little king bird not bigger than a sparrow attacks him boldly and drives him out of the district.

En stor och kraftfull fågel som lånar någon annans röst för att låta imponerande, men i själva verket låter väldigt pipig och är rädd för småfåglar? Med facit i hand skulle jag säga att det var ett mycket bra val.


Andra bloggar om: , ,

2014-09-26

White House Down / Elysium

Kategori: Kåseri,Kultur — Joshua_Tree @ 18:58

Under veckan har jag varit sjuk och inte orkat göra särskilt mycket, och eftersom jag har ett konto på Viaplay för att få tillgång till NHL så har jag även en del film att titta på. Så jag tog tillfället i akt att ligga i soffan och prova det där “film” som folk har pratat om.

Den första var nån actionrulle som Viaplay promotade på sin förstasida som hette White House Down där några dummingar tar över Vita Huset. Varningsklockorna ringde lite redan innan jag började titta och sedan gick larmet för fulla muggar när orden “A Roland Emmerich Film” kom upp på skärmen. Jag borde ha stängt av redan då. Jag borde ha vetat bättre.

Huvudpersonen i filmen är en jeppe som söker jobb på Secret Service och har med sig sin dotter som är något av en självlärd expert på Vita Huset. Man skulle kunna tänka sig att det skulle ha betydelse för filmen när de så småningom blir fast det belägrade presidentresidenset. Spoiler alert: Det har det inte.

Naturligtvis är det huvudpersonen som hamnar i en situation där han på egen hand har hand om att skydda presidenten medan all annan säkerhetspersonal lydigt låter sig skjutas ihjäl av dummingarna, som ser ut som typiska dummingar så att inte tittaren måste tänka efter. De ränner runt och jagar varandra och har sönder saker och vartefter surnar presidenten till och börjar skjuta folk han också. De lyckas till och med klämma in en biljakt på Vita Husets gräsmatta. Ja, det är precis så dumt som det låter.

De goda avgår såklart med segern och drar några taffliga vitsar innan det är klart, och sen slutar allt lyckligt och presidenten åker iväg i en ambulans tillsammans med sin nyutnämnde personliga säkerhetsvakt och dennes dotter och de är lyckliga och inte alls uppskakade eller skärrade över att terrorister lyckats hålla Vita Huset, att hela regeringen dött, att de själva har dödat en massa människor och själva varit en hårsmån från döden ett dussintal gånger. Nejdå.

På det stora hela är det bara ytterligare en Die Hard, inklusive smutsigt linne, men vare sig Bruce Willis eller självdistans.

Den andra filmen heter Elysium och är en scifi-film med Matt Damon i huvudrollen. Här får vi veta att jorden på grund av överbefolkning, förorening och elände blivit hopplös att bo på så alla rikingar har gått ihop och byggt något slags rymdstation (Elysium) dit de har dragit för att leva i lyx och lämna resten åt sitt öde. Hallå klassklyftor liksom!

På Elysium blir man aldrig gammal eller sjuk för de har ett slags scanner som ser ut som ett solarium som man lägger sig i och blir frisk och snygg igen. För det är precis så man löser problemet med överbefolkning, eller hur? Och nere på jorden försöker människor desperat ta sig till Elysium bara för att skjutas ner på order av Elysiums kallblodiga säkerhetsminister. Just den biten skulle kunna vara en rätt vass samhällskritik om man liksom vågade löpa linan ut. Istället utmynnar det bara i ytterligare en actionfilm där Matt Damon får en mer hightech-version av Forrest Gumps styltor fastskruvad i kroppen så att han kan slå folk jättehårt.

På grund av orsaker måste Damon ta sig till Elysium och kommer över information som är jätteviktig så därför är det nån bindgalen sydafrikan med skägg som jagar honom. Vid ett tillfälle spränger Damon bokstavligen av sin antagonist huvudet, men inte ens det är tillräckligt för att ta kål på honom. På Elysium återskapar de honom, inklusive skägget! Så bra solarium har de!

Damon har till sin hjälp samma gäng av lowtech-hackers som är med i alla scifi-filmer och som närmast kan beskrivas som ohygienska McGyvers som bokstavligen kan koka soppa på en spik men absolut inte koka ihop lite tvål. Tillsammans lyckas de vad det lider hacka Elysium och göra hela jordens befolkning till medborgare. På slutet får man se hur skepp kommer ner från himlen till jordens alla hörn för att hela människor, helt utan att fundera över saker som resurser. Vi ska alltså tro att överklassen egentligen har suttit uppe i himlen och levt i ett sådant överflöd att de hela tiden hade kunnat hela alla (återigen – är det så man löser överbefolkningen?) men valt att låta bli helt enkelt för att de är onda.

Jorå. Det här med film det är grejer det.


Photo credit: dcysurfer / Dave Young / Foter / CC BY

Andra bloggar om: , , ,

2014-09-13

Herrar och väljarfolk

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 10:55

Jag ska börja med ett litet erkännande: Jag är så förtvivlat trött på valrörelse och debatter att jag helt slutat läsa den delen av tidningarna på nätet, vilket vanligtvis innebär några meters scrollande innan man kommer till övriga nyheter. Men det innebär inte att jag helt missar vad som händer. Jag ser såklart diskussionerna i sociala medier. Det senaste verkar vara att prasselmedia har gjort ett nummer av Jimmie Åkessons spelande.

Låt mig då först och främst understryka att jag skiter fullständigt i det. Vad Åkesson gör med sina pengar är hans problem. Granska vad fan politiker gör med våra pengar istället!

Förutom det tveksamma nyhetsvärdet måste man också fundera över hur media kommit över informationen. Mycket tyder på att det kan förekomma oegentligheter där, och hur som helst tycker jag att det är ett solklart övertramp in i den privata sfären. Det ger dessutom Sverigedemokraternas anhängare vatten på sin kvarn när man hävdar att Sverigedemokraterna bedöms efter en annan måttstock än övriga, att det bedrivs en häxjakt, med mera. I många fall är det helt enkelt inte sant – övriga partiers toppnamn hade inte kommit undan med att kalla folk för “babbe” och “hora” eller beväpna sig med cylinderformade objekt av något slags metall (för det är ju faktiskt ett sakfel att kalla det järnrör!). Men jag undrar vilken annan partiledares privata ekonomi man hade rotat i och gjort nyheter av.

Men det var egentligen inte ens det jag skulle skriva om, utan det här: Plötsligt träder nu diverse politiker fram till Åkessons försvar. Eller egentligen mer till attack mot media. Carl Bildt undrar till exempel på Twitter hur man har kommit över kontoutdrag och pratar om lag och etik. Carl Bildt är alltså, för den som eventuellt missat det, utrikesminister i den regering som piskade igenom FRA-lagen, som gav oss Ipred och som kände sig tvingade av EU att införa datalagringsdirektivet men märkligt nog inte alls känner sig tvingade att riva upp skiten igen nu när EU-domstolen ogiltigförklarat sagda direktiv. Allt detta handlar om möjligheter och/eller automatiserande av intrång i människors privatliv. Något Bildt uppenbarligen inte har haft några problem med. Men när en politikerkollegas privatliv kränks, då är det plötsligt oroande.

Visst finns det skillnader. FRA-lagen är just lag, och den information FRA dammsuger upp är således lagliga intrång i människors privatliv. Men det är just den regering Bildt sitter i som legaliserat det, och att något är lagligt gör det inte automatiskt etiskt. Jag tänker inte förolämpa er intelligens med att rada upp exempel på det.

Det skaver och jag kan inte skaka av mig känslan av att även Bildtarna i världen använder dubbla måttstockar; en för vad som är okej när det gäller “väljarna” som vi kallas, och en som gäller för den politiska klassen, nyadeln, herrefolket. För mig är det här fallet ett bra exempel på det. Det handlar inte om att hålla en partikamrat om ryggen, för det gör man ju alltid och där är de dubbla måttstockarna mer eller mindre obligatoriska. Det handlar om att man håller en kollega om ryggen, en kamrat, en like. Den politiska klassen har inga problem med att kränka pöbelns privatliv, för själva står de över dylikt. Tror de. Men när det händer någon de kan identifiera sig med, då vaknar andra reflexer. Då blir det plötsligt verkligt.

Imorgon kväll är äntligen det här förbannade valet över. På måndag kan vi börja fundera på vad vi vill göra åt det nyfeodala samhälle där herrefolket för alltid och med självklarhet är herrefolket, även om vi får rösta på vilka av våra herrar som ska ha sista ordet.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper