Skip to content

Enligt Min Humla Posts

När sanningskorridoren sväller krymper åsiktskorridoren

Det pratas mycket om faktaresistens, fake news och åsiktskorridorer i dessa tider. På det temat skrev Ulrika Good igår på Twitter att åsiktskorridoren gärna får vara rymlig, men ”…SANNINGSKORRIDOREN ska ta mig tusan vara oförändrat gnetigt supersmal.” Det födde en tanke hos mig att åsiktskorridoren och sanningskorridoren hänger ihop och påverkar varandra. Att om sanningskorridoren breddas krymper åsiktskorridoren. Och således också tvärtom.

Jo jag vet, den så kallade åsiktskorridorens midjemått, och blotta existens, är omstridd. Men låt oss för enkelhetens skull ändå använda begreppet för följande tankeexperiment. Det har väl ändå inte undgått någon att eventuella tankevurpor och plumpa uttalanden straffar sig i form av ren drevmentalitet i såväl sociala medier som gammelmedia? Även om kritiken i grunden oftast är befogad blir själva volymen många gånger orimlig. Därtill föds det inte sällan en motreaktion som är precis lika orimlig.

Det mest aktuella exemplet är Katerina Janouch. Jag har inte läst vad hon har sagt eller påstås ha sagt i tjeckisk tv, och ärligt talat skiter jag högaktningsfullt i det. Men efterspelet blir liksom orimligt, med den sedvanliga pöbelmentaliteten och avståndstagande som bland annat yttrade sig i att en bokhandel inte längre vill sälja hennes böcker, varpå hennes försvarare i sin tur ägnar sig åt att hota samma bokhandlare.

Samma mönster kunde ses när Grand Hotel bokades av Sverigedemokraterna. När vetskapen om detta kom ut kampanjades det mot sagda hotell, som vek sig för kritiken och avbokade. Vilket i sin tur ledde till motreaktionen att SD-svansen svarade med samma mynt. I kläm satt en näringsidkare som hamnat i en situation de omöjligt kunde ta sig vinnande ur.

Mellan dessa två orimliga pöblar, sammansatt av annars förmodligen rimliga människor, är åsiktskorridoren. Det är i denna som alla som befinner sig i offentligheten löper gatlopp och nagelfars av tusen och åter tusen nitiska blickar. Tänk på ordvalet, var inte för trevlig mot fel person, men inte för otrevlig heller. Artigt avmätt är modellen.

Varför är det såhär? Varför anses åsikter så farliga? Jag misstänker att det hänger ihop med en slapp förhållning till sanningen. Det tycks som att åsikter och agendor har tillåtits att sippra in i vad som borde vara neutral rapportering. Eller, åtminstone har en uppfattning om att det är så tillåtits slå rot. Intellektuell ohederlighet i form cherry picking, att plocka ut det som passar ens agenda men ignorera resten, är inte direkt ovanligt grepp och det är svårt att värja sig mot eftersom det som påstås komma från en forskningsrapport mycket riktigt också gör det. Detta, kombinerat med hela den postmoderna föreställningen att det nog inte finns objektiva sanningar samt ett överflöd av motstridiga påståenden, har skapat en osäkerhet kring begreppet sanning. Vem i hela världen kan man lita på?

Och när förhållandet till fakta blir slappt, när den intellektuella ohederligheten tillåts breda ut sig, blir åsikter farliga. När man inte längre kan rycka på axlarna och avfärda den som påstår saker som är uppåt väggarna med att vederbörande sannolikt är bakom flötet och således inte behöver tas på allvar, och när man inte kan bemöta felaktigheter med fakta eftersom man inte kan lita på att åskådarna kan avgöra vad som är vad, då blir varje yttrande som går emot vad man tror på ett hot. Kort sagt; när sanningskorridorens gränser försvagas och allt blir gråzoner övergår man till att bevaka åsiktskorridoren istället, i nåt slags försök att hålla rent.

Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.' - Isaac Asimov

Lösningen torde således vara att återgå till ett strikt förhållande till fakta. Tajta till sanningskorridoren, förstärk dess gränser med taggtråd och bevaka dem stenhårt. Om vi kan bygga upp ett förtroende för vetenskap, för forskare, för kunskap och intellektualism, så behöver vi inte vara rädda för trollen. De gillar inte ljus. Kom ihåg det.

Och kom för all del också ihåg att den här texten inte på något sätt gör anspråk på att vara sann. Det är än så länge inte ens en teori, bara ett tankeexperiment och förhoppningsvis lite food for thought att bygga vidare på.


Photo credit: jDevaun.Photography via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en

Tidigare idag såg jag min vän Sophia peta i ett av konspirationsteorikernas getingbon, mer specifikt i en fråga som rörde World Trade Center, och det stod inte på förrän ett par individer dök upp för att ettrigt försvara sin hjärtefråga. I de efterföljande diskussionerna var det en som ställde följande fråga: Hur kommer det sig att så fort man börjar ställa frågor som inte kan besvaras så avfärdas man som konspirationsteoretiker?

Och det var precis där och då jag insåg vad som definierar en konspirationsteoretiker. För i den diskussionen hade jag sett vederbörande få svar på sina frågor om och om igen. Problemet var att han vägrade acceptera dem. Så man avfärdas inte som konspirationsteoretiker för att man ställer frågor som inte kan besvaras – man avfärdas som konspirationsteoretiker när frågorna besvaras och man inte accepterar svaren.

Utöver det finns det en del andra mönster att hålla utkik efter. Som oförmåga att ge sig, eller den totala avsaknaden av fingertoppskänsla som gör att man gärna vill dra in sina teorier i hart när vilket sammanhang som helst, oavsett om någon vill lyssna eller inte.

The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist.

Men saken är den att bara för att det finns mer eller mindre galna konspirationsteoretiker betyder det inte att konspirationer inte finns. Faktum är att för den som försöker avslöja en riktig konspiration så kan man nog inte tänka sig sämre vänner att ha än konspirationsteoretikerna. De sänker trovärdigheten och bidrar till att skapa ett stigma kring vissa ämnen vilket gör det omöjligt att diskutera.

Ska man vara riktigt konspiratorisk skulle man kunna tänka sig att konspirationsteorier är rökridåer som används för att dra bort uppmärksamheten från vad som egentligen pågår. Skulle jag ha någon form av black operation eller dylikt att dölja så skulle jag så snabbt som möjligt täppa till hålen i min story med avslöjanden på grälla hemsidor där vart och vartannat ord är fetstilt, understruket eller utskrikna i VERSALER. Eller alla tre. Där Sanning alltid skrivs med inledande versal och uppmaningar att VAKNA! haglar tätt. Dessa sidor skulle mycket riktigt peka ut bristerna i min story, men på ett så uselt sätt att när någon seriös granskare tar sig an ämnet har det redan etablerats som en vansinnig konspirationsteori som ingen vill ta i med tång, än mindre tro på.

För som sagt; att det finns galna konspirationsteorier innebär inte att konspirationer inte existerar. Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en, som det heter. Men jag tror nog att en verklig konspiration med så mäktiga krafter inblandade att den kan ta ner World Trade Center och kickstarta en amerikansk nyordning i Mellanöstern (för att fortsätta på det aktuella exemplet) också är tillräckligt avancerad att den inte kan avslöjas av vilken tomte som helst med en internetuppkoppling och högstadiekunskap i fysik.


Photo credit: KimCarpenter NJ via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

#52weeks bok 3 – Operation Saif

Bok nummer 3 fick jag också i julklapp. Den är författad av Erik Lewin, som också skrivit Almedalen har fallit, och heter Operation Saif. Ploten bygger i stora drag på att ett mastermind i smyg lyckas ena ledare för olika muslimska länder och skapa en långsiktig plan för hur man en gång för alla ska skaka av sig det västerländska oket.

Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om den här boken. Som skräckscenario är den helt klart obehaglig, inte minst för att samhället är just så sårbart som boken beskriver. De strategiska mål som pekas ut är så viktiga och, sannolikt, inte särskilt svåra att slå ut för den som har rätt träning och utrustning. Däremot är jag inte lika säker på att den enighet och långsiktighet som scenariot kräver är lika trovärdigt, men vad vet jag? Som sagt, som skräckscenario fungerar den.

Problemet är snarare att den inte gör sig särskilt väl som bok. Den saknar liksom spänningsmomentet, intrigerna, personporträtt, vad som helst som gör en bra bok bra. Det är en worst case-manual förklädd till roman, där förvisso ett par individer inom underrättelsetjänsten gör ett tafatt försök i periferin, mest för att vi ska förstå att vi är royaly screwed.

Än mer perifiert avhandlas ämnen som personlig integritet och mänskliga rättigheter. Det hade kunnat vara en chans för ett par centrala figurer att brottas med balansen mellan frihet och säkerhet i en extrem situation. Istället är varje sådan konfrontation avklarad med en axelryckning. Fuck that shit. Mänskliga rättigheter ut genom fönstret, här gäller det att agera, vad som är lagligt kan vi diskutera senare.

Som sagt; boken hade potential. Det finns så många scenarion och konsekvenser som kunde ha hanterats djupare, så många filosofiska och känslomässiga konflikter som kunde ha fått utvecklas. Istället fokuserar Lewin helt och hållet på det operativa; första halvan av boken är mer eller mindre dedikerad åt planering, andra halvan åt utförande. Tyvärr blir det till slut bara tråkigt.

Stalin hade rätt. En människas död är en tragedi. Tusen är statistik. Det gäller även i böcker.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 2 – Gutenberggalaxens nova

Jag ligger före schemat så här långt. Ett försprång som lär behövas om jag ens ska komma i närheten av att slutföra utmaningen.

Som bok nr 2 valde jag Nina Burtons Augustprisvinnande Gutenberggalaxens nova, om Erasmus av Rotterdam. En mycket läsvärd bok, kan jag avslöja redan här.

Få med ens ett måttligt intresse av historia har väl missat tryckpressens betydelse. Tryckpressen skakade världen i sina grundvalar. Tack vare tryckpressen blev det möjligt att sprida information och idéer på ett sätt som aldrig förr, i såväl tid som rum. Där tidigare muntliga berättartraditioner innebar en gigantisk visklek kunde nu tankar och observationer skrivas ner och sedan läsas av många andra direkt från källan, utan mellanhänders förvanskande.

Men tryckpressen var ändå bara en teknologisk revolution. För att utgöra den mediarevolution den blev krävdes folk som förstod att utnyttja dess potential till fullo. Ingen gjorde det bättre än Erasmus av Rotterdam. Vid en tidpunkt beräknades han stå för en femtedel av alla nyutgivna böcker i Europa och hans skrifter spreds och lästes av alla.

Utan att gå djupare in på bokens utveckling tänker jag istället hoppa till ett par egna funderingar. Lite i Erasmus anda, om man så vill. Det är nämligen svårt att läsa om 1500-talets mediarevolution och händelserna den gav upphov till utan att dra ett par parelleller till vår egen tid.

Till att börja just det som redan nämnts; hur en uppfinning vänder upp och ner på gamla strukturer och invanda privilegier. Erasmus levde mitt i en mediarevolution. Det gör vi idag också. Då var det kyrkans monopol på sanningen som utmanades, nu är det mediahusens. Om det har Rick Falkvinge för övrigt skrivit en läsvärd text.

Man kan också ta fasta på Erasmus ovilja att välja sida. Han ville vara sin egen, fri att se saker ur flera perspektiv, att genom samtal pröva och ompröva idéer. Med tiden blev det dock allt svårare då såväl Luther och det uppblossande protestantiska upproret som den utmanade makten drog i honom, ville ha honom på sin sida och gärna citerade hans ord på det sätt som passade dem. Erasmus önskan att inte välja sida kunde därför av båda lägren ses som ett ställningstagande för ”de andra”. Du är antingen med oss eller mot oss. Även det tycker jag mig kunna känna igen i vår tids polariserade debattklimat. Att inte välja sida ger dubbelt så många fiender. Dock; den som klagar över ”åsiktskorridoren” idag har inte gått många meter i Erasmus skor. På 1500-talet högg man fortfarande huvudet av den som i alltför fräna ordalag kritiserade makten. De hade nog varit jävligt glada om de kommit undan med ett Twitterdrev, som Hasse Alfredsson skulle ha sagt.

"Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand" - Erasmus av Rotterdam

Den tidens Twitterdrev drog nämligen fram och brände det den inte gillade. Erasmus blev själv ögonvittne till hur den protestantiska mobben vandaliserade katedralen i Basel, satte eld på det som gick att elda och slog sönder resten. Liknande incidenter utspelade sig i stora delar av Europa och otaliga konstföremål förlorades i lågorna. Burton beskriver Erasmus förfäran:

Vad han hade önskat var reformer, inte revolution. Han hade på ett leende sätt kritiserat kyrkans helgonkult, relikdyrkan, pilgrimsfärder, fasta och avlatsbrev. När kritiken togs upp utan litteraturens nyanser blev det ett oförsonligt, hatiskt sätt som rev endräkten i bitar. Bildernas avhuggna huvuden och lemmar visade det tydligt nog. Karnevaler och satirer förenas i sitt skratt. Men de som slutar skratta förlorar den distans som kan hålla blicken klar.

Slutligen vill jag också nämna att även Erasmus själv, som många andra samtida tyckare, också oroade sig för hur tryckpressarna bidrog till att sprida ”skräplitteratur”. Känns det bekant? De populära riddarhistorierna hade inget nytt att erbjuda och därför ”slank de ner lika tanklöst som ett par bägare billigt öl. Sedan kunde folk skryta om hur mycket de läste. Ju eländigare smörja desto större beundrarskara, föreföll det.”

Burton återkommer ofta i boken till hur Erasmus såg litteraturen som ett sätt att samtala över tid. Hur han själv formulerade svar till antikens tänkare i sina skrifter. Så i den andan tänker jag ta tillfället i akt och svara Erasmus:

Det är bättre att läsa eländig smörja än att inte läsa alls. Även eländig smörja främjar nämligen läsförståelse och bidrar således till att analfabetismen fortsätter att krympa. Förmågan att läsa är den tredje ingrediensen i denna cocktail. Tryckpressen gjorde det möjligt att massproducera skrifter, och tänkare bidrog med idéer. Men inget av det hade varit något värt om ingen kunnat läsa. Ska vi prata eländig smörja? Käre vän, du har ingen aning! Du dog ett halvt millenium innan dokusåpor och reality-TV blev en grej.

I dessa tider av polarisering, av tvärsäkra uttalanden, av religionskonflikter och förstörelse av andras helgedom, av faktaresistens och kamp om sanningsmonopolet; låt Erasmus vara en ledstjärna. Sök samtal. Var nyfiken. Prova nya perspektiv. Välj självständighet och frihet istället för att välja sida.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 1 – 1947

Första boken för året fick jag i julklapp: Elisabeth Åsbrinks 1947. Månad för månad, dag för dag, tar hon oss genom året som på många sätt formade vår samtid. Vi får följa en rad olika människors förehavanden och av dessa fragment läggs ett pussel som definierar både historien och framtiden. 1947 är alla utfall fortfarande tänkbara eftersom det otänkbara redan skett.

Åsbrink gör ett strålande jobb med att sätta oss in i tiden. Det vore enklare att bara rapa upp fakta och statistik, men genom att istället låta läsaren betrakta världen genom olika livsöden blir det både personligt och mer lättillgängligt. Vilket är bra, för det här är viktigt på många sätt. Historieböckerna vill gärna lära oss att andra världskriget hände för att Tyskland var onda och leddes av en judegasande galning. Slutligen segrade de goda över de onda och allt var frid och fröjd.

I själva verket har judeförföljelsen mycket äldre rötter och antisemitismen fanns överallt. Det vet vi. Men det var ju inte som att Europa och USA besegrade Tyskland, upptäckte vad som hade försiggått och unisont sa ”oj då, det här var ju inte så bra” och sedan la ner allt vad antisemitism hette. 1947, två år efter krigsslutet, var ”judefrågan” fortfarande något som behövde en lösning. Alla dessa människor behövde någonstans att ta vägen, men man kan ju tänka sig att de flesta inte var jättepepp på att flytta tillbaka hem till hus som, om de ens stod kvar, nu beboddes av grannar som tagit chansen att byta upp sig när den judiska befolkning förflyttades. Andra världskriget tvingade miljoner människor på flykt, men för många fanns ändå ett land att återvända till och försöka bygga upp. För många judar, främst i Östeuropa, stod det klart att de inte hade någonting att återvända till. Flyktingar utan land.

Så var skulle de ta vägen? Många blickade mot USA, men USA ville inte ta ansvar för alla. Och i Europa hade alla fullt upp med att samla ihop spillrorna av sig självt. Alla behövde ”andrum”, för att låna ett aktuellt ord. Allt fler önskade då ta sig till Palestina, som än så länge stod under brittiskt styre, men den judiska invandringen till brittiska Palestina begränsades genom ett avtal med arabförbundet till 1500 personer per år.

Men desperata människor tänker inte vänta. Palestina eller döden, båda var förmodligen bättre alternativ än att bo kvar i överbelastade läger Europa i vetskap att alla utanför tvådde sina händer. Så en massiv judisk invandring till Palestina pågick, trycket på britterna blev allt större och situationen börjar bli ohållbar. En kommitté bestående av representanter från elva länder fick fyra månader på sig att lösa problemet. Kommittén bildades i maj 1947. I augusti publicerades bilder på två brittiska soldater hängande i ett eukalyptusträd, mördade av den judiska terrorgruppen Irgun. Som en direkt följd bubblar antisemitismen i Storbritannien upp till ytan. Att judiska rådet går ut med ett pressmeddelande och kraftigt tar avstånd från den judiska terrorismen hjälper föga. I Liverpool, Manchester, Glasgow, och så vidare krossas åter fönster på judiska butiker och synagogor vandaliseras.

Samtidigt som judarna flyr Europa pågår en annan flyktingström. De ansvariga för utrotningen gör vad de kan för att undvika de pågående rättegångarna i Nürnberg. Genom ett underjordiskt kontaktnät lyckades många ta sig ut ur Europa och till Argentina. Inte sällan via Malmö. En av spindlarna i nätet heter Per Engdahl. Och samtidigt som nazisterna flyr omformar sig Europas fascister. De slickar såren, bygger nätverken, omformulerar och slipar sin retorik, bidar sin tid. Att prata om ras har blivit lite… känsligt. Språk och ordval är viktigt, så man börjar prata om kultur istället. Maurice Bardèche, en av de ledande nyfascisterna i efterkrigstidens Europa och den främste av Förintelseförnekarna, konstaterar senare att just detta att ersätta idén om ärftlighet med en idé om kultur gör det så mycket lättare. Då kan man ”erkänna, till och med hävda, rasernas olikheter men samtidigt kalla sig antirasistisk”.

Och i Egypten drömmer Hasan al-Banna om att vrida tiden tillbaka mot islam. Han formulerar det som fortfarande är jihadisternas ideal. FN etableras. Raphael Lemkin sliter ont för att få världen att ta till sig begreppet ”folkmord”. CIA bildas som en följd av National Security Act. Indien delas och Pakistan bildas. Miljoner människor tvångsförflyttas. I bästa fall. Motsättningarna är starka och i tumultet uppstår strider. I Lahore attackeras ett tåg med muslimer på väg till sitt nya hemland Pakistan av hinduer och sikher. Omkring 3000 människor massakreras.

Allt detta och mer därtill hände 1947. Allt detta formade vår nutid. 1947 skrev inte bara historien genom att bestämma vad som skulle berättas och vad som skulle gömmas och glömmas. 1947 skrev också framtiden.

Det är ungefär så jag lägger pusslet av de fragment Elisabeth Åström lägger fram. En annan läsare kanske lägger det annorlunda. För 1947 är allting fortfarande öppet.


Andra bloggar om: , , , , ,

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 23

W. Det är väl ingen hemlighet att jag uppskattar Walk off the Earth väldigt mycket. Deras enormt kreativa framföranden av diverse låtar, stämmorna, att de allihop spelar en drös olika instrument och inte är fast i givna roller. Det finns en hel del att välja från, och därför var det svårt att välja.

Men så finns det ju en i bandet som man väldigt sällan ser göra något: Beard Guy. Han som i många videor mest är med som något slags maskot, som en kul grej.

Så nu till jul tycker jag att vi tar och tittar på när Beard Guy demonstrerar sina skillz på pianot, iförd en ful jultröja med en twist. Hint: Titta en extra gång på renarna.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 22

V, som i Van Halen. Jag skulle kunna dela något bra, som Right Now, men klippet ni ska få se är så hysteriskt roligt så jag kan inte låta bli. Det är helt otroligt att ett gäng såpass kompetenta och erfarna musiker misslyckas så kapitalt som Van Halen gjorde vid det här tillfället, och det finns teorier om varför, men hysteriskt är det icke desto mindre. Och det blir bara roligare ju mer de försöker rädda upp situationen.

V, som i varning för oljud.


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 21

Så var vi då framme vid U och det är väl ingen högoddsare att det blir U2. Såväl en institution i rockhistorien som en viktig del i min egen musikhistoria med en låtskatt som är svår att matcha. Därtill ett helt fantastiskt liveband.

Efter lite experimentiellt oljud på 90-talet avrundade U2 år 2000 sin karriär som recording artists med All that you can’t leave behind och lät några studiomusiker göra skivor åt dem istället. Det är därför albumen släppta på 2000-talet låter som U2 men ändå inte riktigt, även om de träffar rätt ibland. Sedan 2009 har U2 släppt nytt material och alla rykten om att det kom ut en platta 2014 är bara en illusion skapad av egots vibrationer.

En av de roliga sakerna med U2 som liveband är att de kontinuerligt stöper om sina låtar. Som att de nästan gör covers på sig själva. Någon av dem sa en gång i en intervju att deras låtar aldrig är klara, att inspelningarna är bara dokumentation av hur de lät just då, och när man hör U2 live så förstår man att det verkligen är så. Därför kan klösiga Sunday Bloody Sunday bli en finstämd ballad framförd av en ensam The Edge under Popmart-turnén, för att ta ett exempel.

Det finns ärligt talat så mycket att välja av att det är svårt, för varje val innebär att jag väljer bort något annat. Men valet faller till slut på ett klipp från Slane Castle där de lappar ihop två av sina awesomaste låtar inför sisådär en 80 000 åskådare. Jag har stått i publiken och hört de där låtarna själv och känslomässigt är det en upplevelse som man måste dra in sina barns födelse i för att hitta någonting som är jämförbart i styrka, och att göra det känns bara fånigt så vi skippar det. Det är starkt, vi nöjer oss så.


Andra bloggar om: