Skip to content

Enligt Min Humla Posts

George Orwells förskola

Jag sitter och läser en artikel i Sydsvenskan om hur förskolor i Malmö arbetar för att förebygga sexuella övergrepp, och det är så mycket som är dumt att jag inte vet var jag ska börja. Så innan jag börjar ösa invektiv omkring mig vill jag förekomma eventuella anklagelser om att jag är för pedofili och dylikt med att understryka att det självklart är bra att man vill förebygga övergrepp. Men goda intentioner betyder inte nödvändigtvis att åtgärderna är bra, eller ens rimliga. Vägen till helvetet är, som bekant, kantad av goda föresatser. Så, nu till invektiven.

I artikeln visar chefsindoktrinator Barbro Romero runt reportrarna i fotriktiga Birkenstocks. Redan i första stycket får vi veta att såväl dörren till skötrum liksom dörrarna till toaletterna är genomskinliga. Vi får veta att lekutrymmena är uppdelade men i ett öppet utrymme så att man alltid ska se varandra, och att man i hallen gjort om en skohylla i hallen till bibliotek där föräldrarna kan låna böcker som ”problematiserar genus och familjekonstellationer”. Ni kanske redan nu anar varför jag inte vet var jag ska börja? Lugn, det kommer mera.

Leksaker ska vara könsneutrala. Av den anledningen har Romero stoppat ett planerat inköp av en stor brandbil. Det är nämligen viktigt att tänka normkritiskt för att förebygga sexuella övergrepp. Så då undrar jag lite försiktigt – hur går de resonemangen ihop? Romero vill inte ha en brandbil för att det, i hennes ögon, inte är en könsneutral leksak? Det var väl inte särskilt normkritiskt av henne? Hade hon varit normkritisk hade hon ignorerat ryggmärgsreflexen som säger att brandbilar är pojkleksaker. Och hur väl går det ihop med den övriga rörelsens kamp för att få en jämnare könsfördelning inom diverse yrkeskårer, till exempel brandkåren? Hur ska flickor växa upp till brandsoldater om de redan på förskolan får lära sig att brandbilar är pojksaker och såna ska vi inte befatta oss med? Hm?

I artikeln berättar också Romeros sidekick Daniel Nyström att man kan jobba mer med att göra barnen medvetna om att de bestämmer över sin egen kropp. Hur går det ihop med genomskinliga dörrar på toaletten, undrar jag. Jag har två bekanta på Facebook som heter Daniel Nyström. Båda är, liksom jag, integritetsvänner och skulle, såvitt jag vet, aldrig gå med på något dylikt, men jag känner ändå att jag vill söka upp dem och ge dem varsin örfil i förebyggande syfte. Bara för att de råkar heta lika.

På den tiden integritetsdebatten rasade eftersom vi fortfarande hade någon form av personlig integritet brukade övervakningsivrarna förnumstigt förkunna att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Eller varianten ”den som inte har något att dölja har inget att frukta” (ett uttryck som för övrigt även användes av Joseph Goebbels, så där har ni lite Goodwin). På det brukade vi ställa motfrågan ”stänger du om dig när du går på toaletten?”. Syftet med motfrågan är att visa att även om du inte gör något du inte får, och alla vet vad man gör därinne, så vill man göra det ifred, utan insyn. Men jag trodde väl aldrig att vi skulle ha faktiska exempel på institutioner där lokaler är konstruerade för att man inte ska få vara ifred på toaletten…

Vad Barbro Romero och Daniel Nyström gör för att motverka sexuella övergrepp är faktiskt en närmast perfekt analogi för vad folkvalda över hela västvärlden gör för att motverka terrorism. Man bygger öppna ytor så att alla ska se varandra hela tiden, det vill säga ett slags panopticon. Precis samma som vi gör i samhället i stort och i synnerhet då med nätet. Man gör sitt yttersta för att förhindra att det finns någonstans där man kan gömma sig. Inte ens på toaletten ska man få vara ifred. Syftet är förstås att undvika att dummingarna kan göra saker dolt, men priset är högt och betalas med individernas personliga integritet. Man gör intrång i det privata för att förhindra att någon annan gör det. Begår övergrepp för att ingen annan ska göra det. Monterar ner friheten för att försvara den. Det är som att ta med sig en egen våldtäktsman till parken för att undvika överfallsvåldtäkt. Det är hål i huvudet.

Mina favoriter i artikeln är nog ändå när vi får veta att det är viktigt att barnen vet vad deras kroppsdelar heter, och här betonas särskilt ”snoppen, snippan och rumpan”, samt att ”de ska veta vilka kroppsdelar som är privata”. Eh, alla? Eller vill de lära barnen att alla andra kroppsdelar utom ovan nämnda är något slags allmän egendom? Hela den egna kroppen och det egna intellektet är privat. Lär barnen det istället så kan de växa upp till individer som själva kan sätta tydliga gränser utifrån vad som känns bra och inte.

Och så berättas det då förstås att det är särskilt viktigt att flickor uppmuntras att säga nej. Det är således viktigt att leksakerna är könsneutrala, och tydligen också viktigt att moralkakorna inte är det. Jag vill nog mena att det är lika viktigt att uppmuntra pojkar att säga nej. Inte bara för att även pojkar utsätts för övergrepp, utan även för att den som aldrig själv lärt sig att säga ifrån eller sätta gränser sannolikt har svårt att förstå eller respektera när andra gör det. Jämför med de som föds med nedsatt förmåga att känna smärta. Hur förklarar man för någon som inte förstår begreppet smärta att om du gör sådär så gör det ont på mig?

Jag blir, som synes, förbannad över en hel del i den här artikeln. De må påstå att det handlar om att förebygga övergrepp, men det som beskrivs i artikeln känns som något annat och mycket mer ideologiskt färgat. Det låter mer som indoktrinering än som upplysning. Samtidigt är jag glad att jag inte behöver ha mina barn på en sådan förskola. Den här artikeln är, som jag ser det, ett utmärkt argument för varför det är bra och rent av nödvändigt med privata alternativ inom vård, skola och omsorg. För att utan den valmöjligheten är man rökt om fel stolpskott får sätta upp riktlinjerna. Men det är samma människor som vanligtvis applåderar initiativ som det vi kan läsa om här som också vill begränsa eller rent av förbjuda privata alternativ. Jag tycker att de har fel, men jag tycker att det är bra om det finns alternativ som passar dem. De tycker att jag har fel, och de tycker att det är dåligt att det finns alternativ som passar mig. Däri döljer sig en avgrundsdjup skillnad.


Photo credit: bazzadarambler via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Schrödingers gris

10018529064_5772e6f9e9_kVisste ni att det svenska uttrycket ”köpa grisen i säcken” och det engelska ”the cat’s out of the bag” har samma ursprung? Det kommer från senmedeltidens marknader där oseriösa handlare sålde ”griskultingar” som i själva verket var katter, hundar, råttor eller vad man nu kunde få tag i. Detta snillrika lurendrejeri byggde på att ”grisen” färdigpackad i en säck, vilken underlättade hanteringen. ”Att köpa grisen i säcken” har därefter blivit ett uttryck för att köpa något osett, medan ”the cat’s out of the bag” betyder att man har synat bluffen. De båda uttrycken har också sina språkliga motsvarigheter i ”släppa katten ur säcken” och ”a pig in a poke” men används mer sällan. Av det kan man filosofiskt fundera över om svenskar är mer lättlurade än britterna. I Danmark är fenomenet däremot känt som Schrödingers gris – det både är och inte är en gris i säcken tills man öppnat den och tittat efter.

Just nu gör filmindustrin i form av Nordisk Film sitt bästa för att förstöra en 25-årings liv. Han krävs på hisnande 20 miljoner kronor för att ha spridit film via BitTorrent. Artikeln i SVT talar om ”ett stort antal filmer”, av vilka åklagaren valt ut 27 som bevismaterial, och enligt målsägarsidans företrädare har den åtalade tjänat ”jättemycket pengar” på detta. Av de 27 filmer åklagarsidan valt ut som bevis (fast det i själva verket rör sig om ”ett stort antal filmer” vilket tydligen inte behöver bevisas) finns den fantastiskt utskällda kalkonrullen Kommissarie Späck. Filmen ligger på 140:e plats på Svenska Filminstitutets topplista över biobesök för svenska filmer, två platser före Lilla Spöket Laban – Spökdags, men också två platser efter Lilla Spöket Laban – buller och bång. Dock har Kommissarie Späck dragit in mer pengar, vilket sannolikt förklaras av att biljettpriserna är lägre för barnfilmer vilket Kommissarie Späck, märkligt nog, inte marknadsförts som.

I en äldre artikel i IDG talas det om två parallella mål – ett brottsmål och ett skadeståndsmål – och där hävdar man att Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån) kräver 24,9 miljoner kronor för enbart Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult. Den har faktiskt gått lite bättre och ligger på 67:e plats på Svenska Filminstitutets lista över biobesök för svenska filmer och har lite mer än dubbelt så många biobesök som Kommissarie Späck, eller motsvarande två Spöket Laban-filmer.

Att filmer som dragit in tjugo respektive tio miljoner kronor på bio, plus ett par hundralappar för att och annan fyllt ut kundkorgen med DVD:n vid köp av andra filmer vid något ”3 för 99”-erbjudande på ICA används för att bevisa vilken enorm skada denna fildelare åsamkat branschen kan tyckas märkligt. Men då har ni glömt att tänka som upphovsrättsindustrin. I deras värld är nämligen varje kopia ett förlorat inköp, sannolikt av en limited edition-utgåva. Att tillgängliggöra en film för nedladdning innebär därför snabbt stora förluster för filmbolaget. Att tillgängliggöra ”ett stort antal filmer” motsvarar således förluster i storleken fyrtiotusen miljarder. Ju mindre en film spelat in, desto mer måste någon ha fildelat den, och desto större skada har således vederbörande åsamkat industrin.

Enligt upphovsrättsindustrins logik tjänar samtidigt fildelaren ”jättemycket pengar”. Kanske inte riktigt lika mycket pengar som de förlorar, för om de tjänade lika mycket pengar kunde ju kunderna lika gärna ge pengarna direkt till upphovsrättsindustrin, det förstår nog till och med upphovsrättsindustrin, men ändå ”jättemycket pengar”. Det är ungefär samma logik som får folk att tro att om de köper jättemycket av något billigt så ”tjänar” de pengar, och därför har man snart råd att åka igen om man bunkrar taxfreesprit på Ålandsfärjan. Exakt hur upphovsrättsindustrin räknar ut summorna går inte riktigt att sätta sig in i eftersom uträkningarna är så kreativa och nyskapande att de uppnår verkshöjd och därmed omfattas av upphovsrätten.

Vi som ser det vansinniga i den här typen av mål och skadeståndskrav och vill se förändringar i lagstiftningen har länge hävdat att fildelning inte åsamkar de skador som hävdas. Att det tvärtom rent av kan ge vinst eftersom att fans som delar saker med andra fans blir en form av marknadsföring som i slutänden leder till att folk köper saker de annars aldrig kommit i kontakt med. Detta resonemang har stöd i diverse undersökningar och har till och med omfamnats av delar av industrin självt. Till exempel uttalade sig Game of Thrones-regissören David Petrarca i dylika ordalag (men efter att ha råkat tänka själv återkom han, givetvis helt på eget bevåg får man anta, med tillägget att han absolut inte stödjer piratkopiering). Detta resonemang bygger dock på en kritisk komponent – att det som sprids är bra. Om det är bra och folk gillar det de ser/hör/läser så ökar chansen att de också köper det, och/eller annat av samma upphovsman, och rekommenderar det till sina vänner, varav vissa då också blir kunder. Om det däremot är skräp så blir det inte kunder av de som laddar ner, och det leder heller inte till att man rekommenderar det till sitt eget nätverk. I värsta fall leder det istället till att man varnar dem.

Upphovsrättsindustrin vill väldigt gärna att vi köper grisen i säcken. Det har varit deras affärsidé länge. Det gäller kanske särskilt just film på bio. För det man säljer är inte bara filmen, det är hela upplevelsen. Och det är inte en upplevelse de flesta upprepar med samma film så då spelar det, enligt upphovsrättsindustriell logik, inte så stor roll om filmen är bra eller inte. Du betalar samma pengar för en bra film som för en dålig, men en bra film kostar lite mer tankekraft att skapa. Därför är det kritiskt för filmindustrin att du inte öppnar säcken förrän efter att de har fått betalt.

Det är det fildelaren i Norrköping har gjort, liksom så många andra fildelare. De har visat vad säckarna innehåller. Det finns prima skinka i en del, men det är också en hel del katter. Och genom att släppa ut katterna har han således åsamkat filmindustrin ekonomisk skada.

Själv tänker jag så här: Om vederbörande lyckats tjäna ”jättemycket pengar” på Kommissarie Späck och Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, såsom Rättighetsalliansens frontfigur Henrik Pontén hävdar, då borde de väl anställa honom istället för att stämma honom? För uppenbarligen kan han då något som de inte kan.

Fotnot: Jag hittade på det där om Schrödingers gris alldeles själv.


Photo credit: theilr via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , , , , ,

Är du säker på att du inte har förolämpat tsaren?

Jag håller som bäst på att läsa Bo Sandelins bok Esperanto – drömmen om ett världsspråk. Ni känner säkert till Esperanto, ett konstgjort språk skapat under sent 1800-tal i syfte att överbrygga världens språkförbistringar. Kanske känner ni också till dess upphovsman, Ludwik Zamenhof. Om inte har ni en stunds intressant googlande framför er. Den här texten kommer istället att handla om en anekdot om hans pappa Markus.

Markus Zamenhof föddes i den polsk-litauiska staden Tykocin 1837. Polsk-litauisk eftersom staden, med sin placering i nordöstra Polen under delar av sin historia hört till grannlandet Litauen. De två länderna har en sammanflätad historia och hade en storhetstid under 400 år som samväldet Polen-Litauen. När Markus Zamenhof föddes hade staden, efter att en gång ha sålts till Preussen, återbördats till det som då var Kongresspolen; en satellitstat i det ryska imperiet.

Så småningom flyttade han till Bialystok där han tjänstgjorde som lärare. Efter ett antal uppror såg den ryska överhögheten till att avskeda en drös polska lärare eftersom de misstänktes som uppviglare. En litauisk jude som Zamenhof däremot ansågs inte som ett hot och han kunde klättra på karriärstegen. Det är under tiden i Bialystok som Ludwik, Esperantos upphovsman, föds.

Familjen flyttade vidare till Warsawa i slutet av 1870-talet där Markus Zamenhof, förutom att tjänstgöra som lärare, tog anställning vid den ryska censuren. Och det är här den intressanta anekdoten kommer. Det ni har läst hittills är bara för att jag ska framstå som beläst.

Trots att Markus Zamenhof beskrivits som noggrann och krävande som censor tvingades han 1888 att lämna sin tjänst efter att ha hamnat i onåd hos chefscensor Nikander Zusmen i S:t Petersburg. Zamenhof hade flera gånger uppvisat ”självständighet” genom att släppa igenom saker som andra censorer skulle ha underkänt. Droppen var när Zamenhof godkänt publicering av en artikel i Hatsefira av en doktor Frenkel. Frenkels artikel handlade om vin och hävdade att ett måttligt vinintag var nyttigt, men att ett större alkoholintag var skadlig och kunde leda till förlust av förståndet. Föga anmärkninsvärt, kan man tycka.

Chefscensor Zusmen var emellertid bekant med tsarens dryckesvanor och tolkade texten som en anspelning på detta. Zamenhof anklagades således för att ha tillåtit publicering av en artikel som förolämpade tsaren.

När jag läser detta tänker jag genast på alla ”rent mjöl i påsen”-argument som ständigt haglar i diverse debatter om övervakning och integritet, om lagar som IPRED och skumraskverksamhet som Spridningskollen.se, om yttrandefrihet och debattklimat. Den som bara har rent mjöl i påsen har inget att frukta, den som sköter sig har inget att oroa sig för.

Så hade Markus Zamenhof rent mjöl i sin påse? Skötte han sig? Av allt att döma, ja. Det hjälpte inte. Han fick ändå sparken, för att inte ha varit tillräckligt nitisk i sin bedömning av andras mjöl.

Det är det som är ironin här. Killen, vars jobb det var att bedöma andras mjölpåsar, fick sparken för att inte ha varit tillräckligt nitisk, tillräcklig illvillig, i sin bedömning. Och poängen är att det är fullkomligt omöjligt att veta om man har råkat förolämpa tsaren när det är någon annans godtyckliga bedömning av ens mjölpåse som gäller. Det är därför de inte ska rota i den alls.

”If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him”, sa kardinal Richelieu. Jag tror att Markus Zamenhof håller med.


Photo credit: //sugar via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , ,

Korgfjanten i Bengalen

A_Sikkimese_woman_carrying_a_European_man_on_her_back,_West_Bengal,_India,_c._1900En bild säger mer än tusen ord, säger de. Så är förstås inte alltid fallet, men en del bilder säger väldigt mycket. Inte minst historiska fotografier. Arkivbilder som skildrar historiska händelser, naturligtvis, men även ”vardagliga” poserande bilder har så oerhört mycket att säga oss om miljön de skapades i.

Just den här bilden ska vara tagen i den indiska delstaten Västbengalen, ca år 1900, och sägs föreställa en sikkimesisk kvinna som bär en brittisk herre på ryggen. Förutom att bilden är i ungefär lika delar löjeväckande och avskyvärd, så säger dess blotta existens oss något om vilken värld den är skapad i.

Till att börja med: Såvida det inte är något allvarligt fel på den brittiske mannens ben så kan man nog med säkerhet fastställa att det vore mer praktiskt att gå själv än att bli runtburen på en liten gummas rygg. Jag har förvisso inga problem med att föreställa mig att kvinnan på bilden är stark som en oxe och mycket bättre anpassad till klimatet än honom, men ändå. Jag har väldigt svårt att se ett scenario där det är mer praktiskt att en människa bär en annan än att båda går själv. Och därtill ser den där korgen förbannat obekväm ut. Så det är faktiskt ingen dans på rosor att vara vit man heller!

Det är också värt att tänka på att det knappast är en ”situationsbild”. Det är inte så att fotografen får syn på en gumma som bär runt på en gubbe och tänker ”This is so going on Instagram!” Fotografering runt år 1900 var en aning mer komplicerat än idag, för att uttrycka det lindrigt, och avsevärt dyrare. Fotografiet är, högst sannolikt, arrangerat. Personerna på bilden poserar framför kameran, det är den rimliga slutsatsen att dra.

Av detta kan man i sin tur fundera över ett och annat. Är fotot taget på fotografens initiativ, eller på jättebebisen i korgen? Om det är fotografen som vill dokumentera en företeelse så blir det begripligt, vare sig motivet var en vardaglig eller ovanlig syn för sin tid och plats. Om det däremot är jättebebisen som betalat för att få bilden tagen så kan man ju börja fundera över; varför just den posen? Det är här bilden verkligen kan lära oss något om tidsandan. Få västerlänningar idag skulle välja att posera framför kameran på det sättet. Inte ens som en plojgrej. Så frågan man kan ställa sig är då om det är ett sätt att dokumentera sitt eget välstånd, sin status? Det är i alla fall min gissning. Att fotot liksom är ett slags monument över den egna framgången. Ett statement. ”Jag är så jävla rik att jag inte ens behöver gå själv.” Istället är ett det ett utmärkt monument över kolonialismen.

Vi kan bara spekulera i korggubbens syfte med att posera för fotot sittandes i en Babybjörn för vuxna, men oavsett vad det var så hade han nog inte tänkt sig att bli historisk som Korgfjanten i Bengalen.

Det finns för övrigt en informativ och underhållande tråd på Reddit kring den här bilden. Min favorit är när användaren Garg föreslår att Uber borde börja med ”gammal gumma” som transportmedel, och LikwidSnek svarar att de kan kalla tjänsten ”UberMench”…


Bilden är public domain i Indien. Fotograf okänd.
Andra bloggar om: , , ,

Veckans plattnacke v.35

Alternativ rubrik: Vad var det vi sa, nr 40000000000000.

Utpressningsverksamheten har så kommit till Sverige i form av Spridningskollen.se. Idén för denna parasitverksamhet är att skicka brev till innehavare av IP-nummer som påstås ha använts till illegal fildelning, tillsammans med en faktura som är en slags ”förlikning”. Betala, eller ta dina chanser i en civilrättslig prövning. ”Fint liv du har här, vore tråkigt om någonting hände med det…”, det är budskapet. Och här kan man såklart tänka att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, men så enkelt är det inte.

För det första för att ett IP-nummer inte är ett fingeravtryck kopplat till en person. De flesta har idag en router hemma som flera personer surfar från, och även om du inte har ett öppet nätverk så kan du aldrig vara helt säker på att ingen ”lånat” det. Alltså; bara för att du som står som ägare på abonnemanget är säker på din oskuld kan du inte vara säker på att ditt IP-nummer är oskyldigt.

För det andra så fungerar inte en civilrättslig process lika som ett brottsmål. Här gäller inte samma bevisbörda och inte samma rättsskydd. Tanken är att en civilrättslig process ska vara en tvist mellan två jämställda parter, men det är det ju inte när det är en vrålrik upphovsrättsindustri tillsammans med inkassoföretag mot en enskild person. Att förlora kan bli mycket dyrt. Det kan till och med vara dyrt att vinna.

För det tredje har vi sett exempel på hur bristande kunskap om Internet och digital teknologi hos domstolarna kan ge utslag. Så återigen; även om du vet att du är oskyldig, vågar du ta dina chanser på att rätten också förstår det? Eller är en förlikning på tvåtusen en billig garanti för att slippa få veta det?

Så vem får en plattnackeutmärkelse för detta då? Tja, den ska såklart kollektivt gå till varenda en av knapptryckarchimpanser i riksdagen som röstade för ett införande av IPRED – den lag som möjliggör för kostymgorillor att ägna sig åt den här sortens statligt sanktionerade beskyddarverksamhet. Men i synnerhet går den till före detta justitieminister Beatrice Ask som, på en direkt fråga om inte IPRED skulle öppna för den här sortens utpressning, svarade att hon litar på att de flesta producenter är klokare än så. Och det kanske de är, även om upphovsrättsindustrin track record inte direkt stödjer antagandet. Men att ”de flesta” är klokare än så är inte tillräckligt när det ändå finns ett fåtal som väljer att bete sig som man gör genom initiativet Spridningskollen.se.

Varumärkesintrånget Spridningskollen.se får ingen länkkärlek. Det får däremot Spridningskollen.org, där du kan lära dig mer om ämnet.


Photo credit: DonkeyHotey via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

The Old Man & The Spirit

the old man and the spirit coverThe Old Man & The Spirit är titeln på det första och hittills enda albumet av tyska sjumannagruppen Beyond the Bridge. Och det är en närmast perfekt debut.

Beyond the Bridge har en historia som går tillbaka till 1999 då flera av medlemmarna bildade bandet Fallout. Bandet upplöstes dock då medlemmarna på grund av studier och karriärval bosatte sig på olika platser i Tyskland. 2005 började gitarristen Peter Degenfeld-Schonburg återsamla bandet, som så småningom alltås tog sig namnet Beyond the Bridge. Sju år senare, alltså 2012, såg albumet The Old Man & The Spirit dagens ljus.

Albumet är ett konceptalbum som kretsar kring två karaktärer; The Old Man, som känt och upplevt hela spektrat av mänskliga upplevelser, och The Spirit, som förkroppsligar mänsklighetens visdom. Den Gamle (The Old Man), som sjungs fram av Herbie Langhan, saknar förmågan att ställa sig över sina känslor medan Anden (The Spirit), framförd av Dilenya Mar, saknar känslor. Anden erbjuder Den Gamle att byta – hans känslor och upplevelser mot hennes visdom. Haken är dock att alla hans känslor är knutna till hans minnen. Ett högt pris att betala.

Langhan gör ett lysande jobb i att porträttera Den Gamles olika sinnestillstånd och behärskar såväl en aggressiv, guttural hårdrocksröst som en mycket finkänslig stämma. Mar å sin sida låter hela tiden tämligen känslokall, vilket inte är helt lätt det heller. Ett stort plus är hon inte ger sig på att vara något slags operasångerska som annars brukar vara närapå standard när metalband ska ha en kvinnlig sångerska. Att ha en aggressiv manlig sångare i verserna och en kvinnlig operalik stämma i refrängen var ett fräscht grepp första gången någon gjorde det, men det blev gammalt fort. Beyond the Bridge har inte fallit i den fällan.

Albumet är på det stora hela välproducerat och mycket bra balanserat mellan det tunga och det lätta, mellan knaspartier och trallvänliga refränger, mellan starka melodier och rytmer och utsvävningar. Det är precis som ett bra progmetalalbum ska vara; varierat, dynamiskt, känslostarkt. Eller, för att citera en recension av Sputnikmusic (min översättning): ”BtB gör progressive metal som det ska göras – med emfas på låtskrivandet samtidigt som de sporadiskt suger av sig själva precis tillräckligt för att folk ska förstå den extraordinära talangen de hör.” Det citatet sammanfattar faktiskt hela genren progmetal.

An export of Germany, BtB do progressive metal the way it’s meant to be done- with an emphasis on songwriting while sporadically sucking their own dicks just enough for people to recognize the extraordinary talent they’re hearing. - KJ Swantko, Sputnikmusic

Albumet sätter tonen bra med inledande The Call; klassisk progmetal med tunggung och en stark refräng, och fortsätter på det inslagna spåret på The Apparition, där vi så småningom också för första gången får stifta bekantskap med Anden liksom prov på BtB:s känsla för storslagna arrangemang. Det är svårt att undvika att dra parallellen till Dream Theater när man hör BtB, och därmed är det också svårt att inte höra Liquid Tension Experiment i den instrumentala Triumph of Irreality.

Därefter följer lugnare och finstämda The Spring of It All och World of Wonders, där Langhans och Mars röster får mer utrymme, samtidigt som Degenfeld-Schonburg får bjuda på lite vackra gitarrer tillsammans med keyboardisten Christopher Tarnows pianospel och synthmattor.

The Primal Demand är mest ett intro till albumets röjigaste spår, Doorway to Salvation, som inleds i något slags speedmetaltappning men bryter av med lite annat, bland annat ett tema av Anden som sedan återkommer i efterföljande The Struggle. Albumet är överlag såväl polyfont som polyrytmiskt men aldrig så mycket som i The Struggle som halvvägs bryter av i ett världsmästerskap i polyrytmik där Den Gamle upprepar några nyckelfraser medan Anden ger sig ut på ett helt annat melodiskt äventyr, allt till resten av bandet pumpande rytmer och dramatiska komp, innan också de bryter samman i ett disharmoniskt knasparti modell Super Mario i underjorden. På det stora hela en skithäftig låt.

The Difference Is Human är liksom Dorway to Salvation och The Struggle ganska stökig, och precis som dessa mynnar det plötsligt ut på en platå av fantastiskt vackra melodier och stämmor och sätter så småningom tonen för den smäktande avslutningen i form av Where The Earth And Sky Meet och All A Man Can Do.

Just Where The Earth And Sky Meet är bland det fluffigaste arrangemang jag hört på mycket länge. Langhans känsliga stämma svävar perfekt på en intrikat väv av synthar. Det får mig osökt att tänka på Peter Gabriels Washing of the Water. Man måste nästan höra det i lurar för att uppfatta alla nyanser i den mattan av ljud som förekommer innan låtan glider över i ett mer klassiskt balladsound med piano och snälla trummor. Och när så småningom Degenfeld-Schonburgs sjungande gitarr kommer in igen hade man nog kunnat lura i mig att det var självaste John Petrucci som spelade. Låten avslutas på fläskigast möjliga vis med körer och hela köret. Ljudmässigt sparas det inte på något.

Den dramatiska All A Man Can Do rundar så småningom av en närmast perfekt debut. Det är för mig helt obegripligt att jag aldrig hört talas om den här plattan förr, och att Beyond the Bridge är så oväsentliga att de inte ens finns på engelskspråkiga Wikipedia. För det här är helt enkelt fantastiskt bra! The Struggle och Where The Earth And Sky Meet sticker på helt olika sätt ut som de högsta topparna på ett album som ändå har rätt många.

Ska man klaga på någonting (och det ska man när man recenserar saker, annars kan folk få för sig att man inte tror att man kan göra det bättre själv) så är det att sången inte är tillräckligt framträdande. Om man nu har ägnat så mycket tid och tanke på att bygga en intrig till sitt konceptalbum är det liksom lite synd att det är så svårt att hänga med i handlingen bara genom att lyssna på orden. Man behöver ha texterna framför sig. Men bortsett från det, ett briljant album.


Andra bloggar om: , , ,

I nollpunktsfältet täljer kvacksalvare guld med smörkniv

Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia CommonsDagens Nyheter gör en insats för folkbildningen genom att plocka sönder boken Livet med kvantfysiska glasögon. (Dessvärre har man valt att stoppa in artikeln bakom betalväggen så att allmänheten inte ska få ta del av den utan att betala lösen, så därför får DN ingen länkkärlek.) Till sin hjälp har man tagit Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet. Det författarna Mikael Säflund och Titti Nordieng kallar kvantfysik avfärdar Bo Sundborg som missuppfattningar eller rent hittepå.

Nordieng påstår sig vara utbildad i applicerad kvantfysik, men på direkt fråga på DN säger hon sig inte kunna svara på vad kvantfysik är. Ändå anser hon sig tydligen kompetent att skriva en bok baserad på dess teorier. Bokens genomgående tema ska vara något som författarna kallar ”nollpunktsfält” som, enligt dem, innehåller all tänkbar information om precis allt. Bo Sundborg säger sig bli upprörd över det påståendet eftersom det utmärkande, enligt honom, för de fält författarna beskriver är raka motsatsen – att de är helt tomma.

Och det hade väl inte gjort något att ett par flummiga pajaser skriver en bok baserad på missförstånd, vanföreställningar och rena fantasier, om inte det vore för den lilla detaljen att folk tydligen köper boken. Under sommaren har den nämligen blivit något av en bästsäljare. Det är här det blir otäckt, för hur kan så många gå på den här sortens bluff?

Den cyniska förklaringen är att folk är dumma i huvudet. Den lite mer förlåtande varianten av den förklaringen är att folk har mer pengar än de har kunskap. Den sortens teoretisk vetenskap som till exempel kvantfysik är nämligen så avancerad att vi vanliga dödliga helt enkelt saknar verktyg för att bedöma vad som är korrekt eller ens rimligt, och vad som är nys.

Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. - Arthur C Clarke

Science fiction-författaren Arthur C Clarke myntade några bevingade ord om teknologi som brukar kallas ”Clarkes tre lagar”. Clarkes tredje lag lyder ”All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi.” Detsamma kan nog sägas om tillräckligt avancerad teoretisk vetenskap. Det är, för den som inte är insatt, omöjligt att särskilja från fiktion.

För några år sedan träffade jag författaren Kristoffer Gunnartz. Vi samtalade om hans bok Välkommen till övervakningssamhället, men samtalet gled också in på hans andra bok Prata som folk, Einstein som är tänkt att vara en handbok i forskningskommunikation. Gunnartz menade att det finns stora brister i hur vetenskap förmedlas. Vi har forskare som är jättebra på att forska och skriva rapporter som andra forskare kan läsa, bedöma, kritisera och arbeta vidare ifrån. Men de är dåliga på att förklara det så att vi andra förstår. Så antingen behöver de bli bättre på det, eller så behöver vi bättre mellanled i form av vetenskapsjournalister och andra som förstår vad forskaren säger och översätter det till något som blir greppbart för oss andra. Någon som förstår latin men kan tala te bönder, helt enkelt.

Det finns således en glapp mellan forskningen och resten av befolkningen. Vi kan kalla det glappet ”nollpunktsfältet”. I nollpunktsfältet finns det massor av guld att tälja för den som har en smörkniv och är tillräckligt skrupelfri. Det är bara att förklä sin humbug i en vetenskaplig språkskrud, hänvisa till rapporter (och bortse från om de blivit kritiserade, motbevisade eller rent av utdömda som förfalskade) som ens målgrupp ändå inte kommer att ta del av, utlova ett bättre liv och skratta hela vägen till banken. Kolloidalt silver, antivaxrörelsen, stollar som tar betalt för att lära andra stollar trancendentalt självförsvar… Alla lever de och frodas i det här kunskapsglappet, det här nollpunktsfältet.

Och det här glappet kommer bara att fortsätta växa vartefter vetenskapen flyttar fram sina gränser om vi inte ser till att allmänheten flyttar efter. Och om nollpunktsfältet sväller, då kommer det också att fyllas på med ännu fler kvasivetenskapliga kvacksalvare som säljer snake oil med ny och förbättrad formula.


Bild: Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia Commons
Andra bloggar om: , , ,

Skenet bedrog inte

Tack vare ett tips från Vem i helvete-Anders hamnade jag på Skeppsbron under Stockholms kulturfestival för att titta på Skenet. Ett band som jag tills nyss aldrig hört talas om, men som spelade sig rakt in i själen med sin drivna, svängiga mix av folkmusik och rock.

Den fyra personer starka gruppen leds av violinisten och riksspelmannen Lena Jonsson. Övriga medlemmar är slagverkaren Niklas Bertilsson, basisten Johan Mörk och gitarristen Staffan Jonsson. Deras musik är en stökig mix av 70-talsrock (tänk Led Zeppelin och Jimi Hendrix) och traditionell svensk folkmusik. Och emedan Jonsson må vara showens stjärna så är det ändå rytmsektionen bestående av Mörk/Bertilsson som liksom driver bandet framåt.

Ljudet var väl ärligt talat sådär. Inte så att jag stod och störde mig på att det var dåligt, men det kändes ibland som att allting smälte ihop i mellanregistret. Jag hade velat höra mer av Mörks fipplande på basen till exempel. Man såg hur han pumpade mer än hörde det. Och Jonssons gitarr drunknade ofta i fiolen.

Icke desto mindre – Skenet bedrog inte, även om ljudet i viss mån gjorde det. Det är väldigt roligt att se skickliga musiker göra något nytt och fräscht av traditionella folkmusiktoner. Som när bandet river av Brudmarch från Nås i ett nästan-metalstuk. Eller i deras egen hyllning till Jimi Hendrix.

Bäst är nog ändå den mycket glädjefyllda Allting Rullar, som också är titeln på Skenets debutalbum. Det är dansant, svängigt, glatt och melodiöst, och visar att det går alldeles utmärkt att skapa ny musik i traditionell tappning, med moderna instrument.

Får ni chansen att se Skenet live: Ta den.


Andra bloggar om: , , , , ,

Anubis Gate

Jag är något av en periodare när det gäller musik. I vissa perioder är det stiltje. Jag hittar inget nytt och spännande att lyssna på, fastnar i att köra samma gamla spellistor om och om igen, om ens det. I andra perioder hittar jag plötsligt massor av intressant musik, så till den milda grad att jag inte riktigt hinner lyssna in mig på alltihop. Jag måste därför bli bättre på att skriva ner det jag hittar så att jag hittar tillbaka, och få ner något slags omdöme på pränt så att det också kommer andra till del.

Således. Anubis Gate är ett danskt progressive metal band som bildades 2003. 2011 släppte de sitt självbetitlade femte album, vilket också är det första med basisten Henrik Fevre som sångare. Jag har ännu inte lyssnat på deras äldre verk, men de tidigare sångarna Torben Askholm och Jacob Hansen bör ha varit riktigt bra för att hålla Fevre borta från micken. För den här killen är bra. Han har en skön blandning av klassisk hårdrocks-”ta i från tårna”-sång och mjukare poprockröst. Måhända sticker han inte ut som någon supersångare, men han gör jobbet bra och har ett dugligt register. Bandet förlitar sig också mycket på snygga stämmor i refrängerna, vilket också tar bort en del av kraven på en stark röst som bär upp det hela.

Musikaliskt skulle jag säga att Anubis Gate passar mig väl med starka melodier och stämmor över ett sound av tunga rytmer, distade gitarrer och diverse märkliga synthljud. Från de inledande vackra klangerna från ett piano i Hold Back Tomorrow till det smäckrande outrot i avslutande Circumstances är det ett album som håller ihop väl och som rör sig tämligen sömlöst mellan synkoperat tunggung och trallvänliga melodier. Ett bra exempel på detta är World in a Dome som ger starka vibbar av gamla Pain of Salvation, ni vet från tiden då de fortfarande var ett progressive metalband och inte… vad de nu försöker vara nuförtiden.

Det är på det stora hela en trevlig överraskning och rekommenderas till alla som uppskattar kompetent progmetal.


Andra bloggar om: , , ,

Är vi säkra på att vi vill företrädas av fläckfria personer?

Jag har en sista fundering i kölvattnet av Aida Hadzialics avgång som dock förtjänar att lyftas ut till sin egen frågeställning. Nämligen denna: Hur fläckfria politiker vill vi ha egentligen?

Som bekant har diverse folkvalda och politiskt tillsatta fått löpa gatlopp för diverse privata förehavanden som kan tyckas bagatellartade men som, när drevet väl fått fart, får orimliga proportioner och inte sällan slutar med att personen ifråga avgår från sitt uppdrag. Om dessa fadäser går stick i stäv med en persons officiella hållning i en fråga kan det, även om det är en bagatell, vara befogat med kraftig kritik eftersom det avslöjar ett hyckleri. Det är således rimligt att ifrågasätta en miljöministers omdöme om vederbörande använder giftig (och olaglig) färg till sin båt, eller att kritisera en partiledares RUT-avdrag om vederbörande högröstat varit emot just RUT. I det ljuset vore det också högst befogat att rulla folkhälsofascistenminister Gabriel Wikström i tjära och fjädrar om han skulle fastna på bild med en cigg i mungipan, givet hur högljud motståndare han är till rökning som företeelse. Notera gärna att de två första exemplen är tagna ur verkligheten, och att de inte ledde till någons avgång.

Vad som däremot har lett till avgångar är svart städhjälp, tv-licensskolk och nu alltså rattfylla. Som det ju heter, även om 0,2 promille inte är ”fylla” annat än i juridisk bemärkelse. Och dessa saker är tämligen folkliga företeelser. Väldigt många röstberättigade svenskar har åtminstone under någon period struntat i tv-licensen, betalat svart för något eller tagit bilen efter en öl eller två för ”jag ska bara”. De flesta röstberättigade svenskar skulle således också kunna förlåta dylika snedsteg, därom är jag övertygad.

Vad vi har mycket svårare att ha överseende med är att man slingrar sig när man blir ertappad. Att man ljuger eller skyller ifrån sig. Det var snarare därför och inte på grund av kromosomsammansättning som tv-licensskolkare Tobias Billström kunde sitta kvar i regeringen Reinfeldt medan Cecilia Stegö Chilò till slut blev tvungen att avgå. Den förre medgav utan knussel att han gjort ett medvetet val att inte betala eftersom han inte ansåg att SVT producerade något värt att betala för, medan den senare slingrade sig, skyllde på utlandsvistelse och what not. Det, och det faktum att Stegö Chilòs roll som kulturminister har en politisk koppling till sagda avgift, en koppling som saknades för migrationsminister Billström.

Folk avskyr slingrande politiker. Politiker som gör ”allmänna” tavlor och står för det kan istället vinna mycket respekt. Den inneboende paradoxen i det är att det är först när man har tagit sitt straff och avgått som man vunnit folkets förtroende att inneha posten man just avgick från.

Vi måste bli mer förlåtande. Det är lätt att skylla på media när dreven går, men media följer bara de kapitalistiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Skandaler säljer för att vi köper. Och nu är det inte längre bara gammelmedia. I det nya mediaklimatet deltar vi själva i dreven. Men om vi dömer politiker efter en annan måttstock än oss själva, om vi kräver av våra företrädare att vara fläckfria, då får vi bara broilerpolitiker. Då får vi bara den nyadel som sedan unga år skolats i att leva ett sterilt, obefläckat liv, som lärt sig att hålla sig på mittlinjen och aldrig vingla, som aldrig säger något med innehåll eftersom innehåll riskerar att göra någon upprörd. Då får vi precis de politiker vi avskyr. Och det är också dessa politiker som är farliga på riktigt eftersom de helt saknar förankring i eller ens basal förståelse för den verklighet som vi andra lever i.

I slutänden slår det tillbaka på oss själva; om vi kräver av våra företrädare att de ska vara fläckfria och dömer dem stenhårt för minsta felsteg, då får vi också en politik som kräver av oss att vara fläckfria, och som dömer oss stenhårt för minsta felsteg. Vi borde således lära oss att vara mer förlåtande av ren självbevarelsedrift.


Photo credit: pusteblume via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , ,