#copygate – en dokumentär om Copyswede

Det här blir en kort postning. Jag vill bara göra er uppmärksamma på att ni kan göra en insats genom att sponsra en dokumentär på Kickstarter. Dokumentären om Copyswede. Det är en dokumentär som behövs, därför att Copyswede är en organisation som håvar in pengar på i stort sett allt vi köper som kan tänkas användas till att lagra någonting överhuvudtaget, genom att lägga på en så kallad privatkopieringsavgift. Det är en dold avgift som till skillnad från moms inte redovisas på kvitto till en organisation vi inte vet mycket om.

Projektet behöver fortfarande pengar. Om du har funderat på att sponsra dokumentären men glömt bort det eller tvekat, gör det. Hör du talas om det för första gången nu, kolla upp vad det handlar om och backa upp det du med. Jag lovar, det är en skön känsla att vara med och sponsra ett projekt. Det är något annat än att betala för den färdiga produkten. Även om man i slutänden spenderar samma pengar så finns det en tillfredställelse i att vara en av de som gjorde det möjligt till att börja med. Var en av dem du med.


Andra bloggar om: , ,

Jan Scherman debuterar som satiriker

Igår söndag begick före detta VD:n för TV4-gruppen och medgrundaren till Kalla Fakta Jan Scherman debut som satiriker. I en fantastiskt rolig artikel iklär han sig rollen som övervintrad gubbjävel som inte uppdaterat sig ett skit de senaste tio åren och därför fortfarande håller fast vid att fildelning är samma sak som att stjäla mat på ICA. Antingen det, eller så var det någon som ställde klockan åt helvete natten mot söndag istället för att bara dra fram den en timme.

Jan Scherman levererar alltså en artikel i SvD Näringsliv där han påstår att illegal nedladdning av upphovsrättsskyddat material är precis samma sak som stöld, och backar upp det med påståenden och liknelser som var värdelösa redan för tio år sedan. Ni vet, när den här diskussionen var aktuell. Om de motargument och fakta som levererades då inte övertygade så borde det faktum att de musik- och filmbolag som då gnölade om sin nära förestående död fortfarande lever och frodas göra det. Men jag antar att efter att Jan Scherman tilldelats Stora Journalistpriset 1989 för sitt grävande avslutade jobbet med att skotta igen gropen över sig. Och där har han suttit. Tills nu. Han, och Robert Aschberg.

Ja, för herr Aschberg gick nämligen också nyligen ut i en svavelosande artikel om fildelandets oändliga ondska, och liksom sin kollega Scherman dammade han av argument som för länge sedan motbevisats och förklarats ogiltiga. Där Scherman lägger ut texten om hur mycket mediabolagen förlorar på medel-Svenssons bristande moral, fokuserar Aschberg istället på hur rika de organiserade brottslingarna bakom fildelningssiterna blir. Tillsammans skapar de en bild Svensson som förslappad och omoralisk opportunist som gladeligen tar pengar från de ärliga och hårt arbetande människorna på mediabolagen och ger dem till skrupelfria förhärdade brottslingar, så länge det är en smula billigare och/eller bekvämare.

Problemet är förstås att det inte är sant. För om det vore sant skulle inte Svensson kasta pengar efter tjänster som Spotify, Netflix och HBO, med flera. Om det vore sant skulle inte biograferna ha satt besöksrekord 2012. Faktum är att om man tittar på Svensk Filmindustris egen statistik över biobesök så har biobesöken varierat mellan drygt 14,5 och knappt 18,5 miljoner besök per år mellan 2001 och 2014. Den högsta noteringen är 2012 med 18,369 miljoner besökare. Den näst högsta är 2002 med 18,297 miljoner. Bottennoteringen finner vi 2005 då 14,615 miljoner biobesökregistrerades. Skillnaden mellan toppen och botten är 20%, men det är svårt att utläsa någon trend ur statistiken. Med Schermans och andra domedagsprofeters resonemang borde statistiken vara tydligt nedåtgående över en period på fjorton år. Det är den inte.
biostats

Toppnoteringarna har skett med tio års mellanrum. Den teknologiska utvecklingen mellan 2002 och 2012 är ofantlig. Betänk att vi enligt Moores lag fördubblar vår processorkraft vartannat år. Därför var också möjligheten att tanka film i god kvalitet ojämförbart mycket större 2012 än 2002. Lägg därtill att samma teknologiska utveckling givit bättre och billigare TV-apparater, vilket givit en boom av hemmabiosystem, något som inte direkt fanns i var mans hem 2002. Om man 2002 ville se film i bra kvalitet på stor skärm och inte var ofantligt rik så fick man göra det på bio. 2012 kunde man se högupplöst film hemma vid en tidpunkt man själv valde. Man kunde slippa transportera sig själv till biografen, man kunde poppa sina egna popcorn till en kostnad som bara är en bråkdel av vad biopopcorn kostar och man kunde slippa stå ut med att ett hundratal andra människor prasslar med godis, skrattar och pruttar i samma lokal. Och trots det valde Svensson att över arton miljoner gånger gå på bio. Egentligen är det det som är det sjuka här.

Det är förbannat tröttsamt att gång på gång behöva förklara det här. Trots att argumenten gång på gång skjuts ned, och trots att undersökning efter undersökning visar att de som fildelar mest också är de som köper mest så fortsätter det ploppa upp sura gamla gubbar med samma sura gamla argument. Som om de inte har hört. Och eftersom de sitter och vrålar ut sina dumheter via megafoner som Aftonbladet och SvD så måste de gång på gång bemötas, vilket gör att diskussionen liksom aldrig kommer vidare till en konstruktiv nivå.

Man kan också undra varför det just nu börjar skrivas om det här igen. Kanske är det för att det just nu pågår ett reformarbete av upphovsrätten i EU, vilket kanske äntligen kan föra oss bort från kolonialtidens tankegods och in i någonting mer modernt. Det vore fullt naturligt för de som byggt sina imperium på det gamla sättet att vilja motarbeta sådana reformer, och därför mobilisera och skicka fram sina lakejer. Eller så är det så enkelt att medan ryktet om film- och musikbolagens död är betydligt överdrivet så dras gammelmedia med verkliga problem. Ett sätt att lösa det är genom klickbeten, och mycket bättre klickbeten än att provocera människor som lever på nätet är svårt att tänka ut. Skitsamma att det är skitsnack, det ger ju klick, och klick ger klirr i kassan via reklamintäkter. Ni vet, sådär som de förhärdade brottslingarna på piratsiterna bygger sina förmögenheter. Tänk på det nästa gång ni läser en blaska online.

Och kom för all del ihåg att känna tacksamhet över att vi har gammelmedia, vars integritet och källgranskning står som garant för kvalitet i en värld som annars mest består av näthat och särskriven bloggsörja. Om vi inte hade gammelmedias saklighet och opartiska inställning, om inte media med sin oklanderliga moral uppfostrade oss och förklarade hur det ligger till, hur skulle det se ut? Då skulle folk tro på vad som helst och helt okritiskt svälja allt de läste på nätet, allt medan de mumsade i sig gratispopcorn som de har hämtat på ICA.


Photo credit: Ed Yourdon / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Skymning över Europa

Skymning över Europa utspelar sig i en nära framtid, och en dyster sådan. Den koloss på lerfötter som är EU håller på att kollapsa under sin egen tyngd, flera medlemsländer håller på krascha ekonomiskt, Belgien har redan imploderat. Hela stadsdelar lämnas åt sitt öde av nationer som försöker överleva, lite som när en nedkyld kropp överger armar och ben för att kunna fortsätta hålla igång sina inre organ så länge som möjligt. Detta är scenen Alexander Koistinen målar upp för sin debutroman.

På denna scen får vi därefter följa Koistinens huvudperson Axel Hägerstedt, operatör vid EU:s strategiska underrättelsetjänst. Parallellt får vi också följa en grupp radikaliserade muslimer och hur en terrorcell kan uppstå och skrida till verket. Det är ganska intressant att följa, för medan Axel Hägerstedt och hans kollegor är bakbundna av begränsade resurser, komplexa regelverk och räddhågsna beslutsfattare, har Rachid, Zacharias och de övriga i Kalifatets Svärd, inga sådan begränsningar att ta hänsyn till.

Det är en ganska annorlunda bok i det att den inte följer ett traditionellt upplägg. Istället redovisar Koistinen tämligen torrt och sakligt de olika skeendena. Det tar en stund att komma in i, men på det stora hela uppskattar jag ändå det kalla utifrånperspektivet. Om något skulle jag önska att Koistinen hade löpt den linan fullt ut. Nu känns det som att han inte riktigt litar på sin rapportprosa (så är det förlaget som inte tror på det) och kompromissar, varför vi också måste stå ut med torftiga kärleksscener och försök till nostalgiska dialoger. Det tillför inget utan blir bara avbrott i den annars skarpa analysen. Härvidlag påminner Koistinen mig om Tom Clancy, som kunde måla upp enormt komplexa politiska intriger och därtill beskriva vapen in i minsta detalj, men som inte skulle kunna beskriva en människa på ett trovärdigt sätt om så hans liv hängde på det. Och han hade ändå en rätt framgångsrik karriär som författare, får man säga. Det gäller bara att hålla sig till det man är bra på.

Och Koistinen är bra på den politiska analysen. På att måla upp ett otäckt trovärdigt scenario. Och för någon som mig, som under många år deltagit i diskussionerna om övervakning och integritet, är det här en extra intressant intrig. Därför att sättet Koistinen målar upp terroristerna i boken visar tydligt hur de opererar självständigt och utan toppstyrning. Något som västerlänningar i sin tilltro till organisering generellt har väldigt svårt att förstå. Pirate Bay-rättegången visade tydligt på det – det måste finnas en chef annars blir ingenting gjort. Och har någonting blivit gjort, ja, då finns det en chef.

Terroristerna i Skymning över Europa är inte organiserade enligt traditionellt västerländskt mönster. De uppstår och sprider sig spontant och det gör det hela oerhört svårt att överblicka. För att åter använda liknelsen med en kropp så är islamistisk terrorism en cancer på samhällskroppen där varje cell är en metastas. Och den är inte beroende av blodomlopp eller nervbanor för att kommunicera och spridas utan kan ta vilken väg den vill genom det lymfatiska systemet, vilket gör att det ter sig slumpmässigt utifrån sett. Det är det här som gör boken särdeles obehaglig. Det, och den senaste tidens händelser i Frankrike och Danmark som gör boken så otäckt aktuell.


Andra bloggar om: , , ,

Courtesy of Komplett.se

När företag inte sköter sig tenderar det att sprida sig som en löpeld på nätet. Den kund som upplever sig felaktigt behandlad berättar om det och informationen får snart eget liv. På så vis har vi möjlighet att söka upp information, lära oss av andras misstag och eventuellt undvika att handla med vissa företag. Det är bra. Det är konsumentmakt. Men det finns en akilleshäl: De bra erfarenheterna saknas.

Internet blir lätt en klagomur. Inget nytt under solen egentligen. Förr skrev man upprörda insändare till lokaltidningen om allt från korrupta politiker till att det lokala mejeriet slutat producera ens favoritfilmjölk. Och det sista har jag inte ens hittat på. Före det klagade man väl över staketet till grannen eller skrek det från bergstopparna. Jag är säker på att det finns urgamla hällristningar i Frankrike som berättar om hur nesligt flintaförsäljaren betedde sig. Je suis kränkt!

Människan är ett gnälligt släkte helt enkelt. Vi ser något som inte fungerar optimalt och vi vill rätta till det. Det som fungerar som det ska fungerar ju bara som det ska och behöver således inte ägnas någon uppmärksamhet. Jag gör likadant själv, jag är ju människa. Problemet är att i den digitala tidsåldern, där den enskilde konsumentens upplevelse når så långt i både tid och rum, uppstår en obalans där de negativa erfarenheterna väger så oerhört mycket tyngre.

Därför vill jag som motvikt nu berätta om en positiv kundupplevelse och om ett företag som verkligen förtjänar goodwill: Komplett.se.

Det här datorinköpet jag gjorde i slutet av förra året blev verkligen en surdeg. Snabb resumé: Jag kunde inte för mitt liv få någon bild på skärmen. Man trodde att moderkortet var boven i dramat (spoiler alert: det var det också på sätt och vis) så jag fick ett nytt, men det fungerade inte heller. Jag returnerade båda moderkorten som testades och verkade fungera. Så fick jag tillbaka ett som testats men fick ändå inte bild. Under hela den här processen har jag testat olika RAM-minnen, grafikkort, nätaggregat och till och med chassin för att i den mån jag kan utesluta allt. Det enda jag inte hade kunnat testa var processorn, något vare sig kundservice eller jag trodde var problemet, men med allt annat uteslutet ombads jag returnera båda moderkort och processor för att testas ihop. Och det fungerade. Så jag blev kontaktad av Komplett.se för umftionde gången som undrade om jag kunde tänka mig att skicka in hela klabbet. Min gamla låda och nätaggregat, RAM-minnen som jag köpt på annat håll, allt som skulle sitta i burken så att de fick montera ihop det på plats, och skulle det då råka fungera så fick jag ju tillbaka en fungerande dator.

Sagt och gjort. Jag skickade in allt och bara ett par dagar senare fick jag åter ett samtal från min kontakt som meddelade att datorn monterats ihop och att man hade bild… Och det gjorde mig vansinnig, ty det enda som är värre än saker som inte fungerar och man inte vet varför är saker som plötsligt fungerar och man fortfarande inte vet varför. Han frågade då om jag körde DVI till min monitor, vilket jag gjorde, och man tror att problemet låg där. För vid första försöket på DVI fick inte heller verkstaden någon bild, men när man istället körde VGA fungerade det utmärkt, varpå man sedan kunde uppdatera skiten och nu fungerar saker och ting som det ska. Ungefär så förstod jag det. Det låter jättekonstigt, och om Asus vill sälja fler moderkort får de nog ta och fixa till det här.

Någonstans har jag hela tiden suttit och tänkt att det här kommer att kosta mig. Flera returer av saker som det inte är fel på, vilket Komplett har rätt att debitera för, plus frakt av saker de inte ens har sålt till mig (jo, det var förvisso de som sålde chassit till mig 2008…) och montering, vilket normalt är en tjänst de säljer. Men jag tänkte att det får väl vara så då. Uppenbarligen klarar inte jag och tre andra icke-noviser av att skruva ihop en dator, så då får man väl betala någon för att göra det.

Istället erbjöd Komplett mig ett nytt chassi. Bara sådär. De tyckte väl att det jag hade såg lite slitet ut. Kanske tyckte de synd om mig. Eller så satt de på sin sida också och tänkte att ”fan, det här kommer att kosta oss!”. Jag vet inte. Jag utgår från att chassit är en retur eller demo-ex som man ändå inte kan sälja. Det spelar mig ingen roll. Servicen har helt enkelt varit enastående, och att det har dragit ut på tiden beror helt och hållet på mig då jag försökt felsöka på egen hand och under en period i stort sett gav upp. Dröjsmålet på deras sida har varit i stort sett noll. Klanderfritt.

I torsdags förmiddag ringde Komplett sista gången. Då ville de bara meddela att datorn var monterad i sitt nya chassi, att den fortfarande fungerade som den skulle och att den skulle komma iväg med leverans vid lunch med förhoppning att jag skulle hinna få den innan helgen. Jag fick även kollinummer så att jag skulle kunna spåra datorn, för ibland är ju ett paket faktiskt framme även om aviseringen ännu inte gått ut.

Igår hämtade min sambo och min syster ut paketet medan jag jobbade eftermiddag, och så fick jag en bild med mina barn poserandes vid min dator.

Det enda jag funderar på nu är: Hur tänkte Corsair när de placerade vad som ser ut som ett lysande rött hakkors vid frontfläkten? Det är fan tur att mitt datorbord inte står i närheten av ett fönster…


Andra bloggar om: , ,

Gästblogg: Den snålt utrustade terroristen

Följande är en gästblogg av en individ som vi kan kalla Cecilia Ask-Bodström som svar på en ledare signerad Anders Lindberg.

Jag vill kommentera några av författarens poänger:

Terrorattackerna i Köpenhamn visar hur sårbart vårt öppna samhälle är.

Terrorattacken i Köpenhamn visar att en dåre med vapen gör minimal skillnad på en så stor klump biomassa som en stad, för att inte tala om en nation. Jag lovar att fler hamnade på sjukhus den dagen för av att de snavade utför trappor än som hamnade på sjukhus för att den där dåren skadade dem.

En ensam beväpnad person dödade två människor, skadade flera och kunde under flera timmar hålla en jättestad i skräck.

En ensam dåre med kapacitet att ha ihjäl dussintals människor lyckades döda två och skada en handfull till. Han höll alla inom synhåll i skräck, men 99.98% av staden kunde lugnt skita i honom eftersom han helt enkelt inte angick dem. Han var dessutom en inkompetent nolla, uppenbarligen. Vi ska inte ge honom credit för att vara Ond och Farlig när han egentligen är patetisk. Vi behöver inte uppmuntra fler dårar att ta vapen i hand.

Terrorister kan döda människor, de kan bränna moskéer eller spränga hus. Men de kan inte hota vår demokrati eller avskaffa vår frihet om vi inte låter dem göra det.

Helt korrekt, och de som Hålls i Skräck är genomgående poliser, journalister, politiker och andra tillverkare av ängslighet i ekonomiförpackning som tycker det är LYSANDE att det dyker upp beväpnade muppar som skrämmer fåren till lydnad. Det är klart att de tar chansen att montera ned det jobbiga systemet av insyn och fritänkande som de politiska föregångarna dumt nog lämnade i arv åt befolkningen, utan att tänka på hur nuvarande makthavare ska få betaaalt.

Det vi borde göra är att bekämpa både terrorismen och terrorismens orsaker. Vi försvarar inte vårt öppna samhälle genom att göra det mer slutet.

Klockrent, och ge den mannen ett wienerbröd. Att förvandla polisen till militärer och militären till dödspatruller är ingen förbättring för gemene man. Som sagt: vi behöver inte FLER dårar med vapen. Bättre då att förklara utförligt hur förvirrad och kass den här terroristen var, hur oduglig som människa och hur liten penis han har. Gör honom inte till någons förebild.


Andra bloggar om: , ,

Secret Garden

coverAngra är tillbaka! Efter förra albumet, Aqua, deklarerade sångaren Edu Falachi att han lämnar bandet för gott för att satsa på sitt andra projekt, Almah. Jag och, antar jag, de flesta med mig trodde att Angra därmed var slut. Och med tanke på hur dåligt Aqua var så kändes det som att gott så. Men tji fick jag.

Ny sångare (Fabio Lione) och ny trummis (Bruno Valverde), men Angra är tillbaka och det med besked. Secret Garden är efter bara ett par genomlyssningar ett av deras starkaste album. En milstolpe som trängs med Holy Land och Temple of Shadows i kategorin grymma Angra-album.

Liksom ovan nämnda Holy Land och Temple of Shadows är Secret Garden ett konceptalbum. Den här gången är temat existentiellt och kretsar kring en fiktiv historia om en naturvetenskapare som på grund av en tragedi ifrågasätter sin egen livsåskådning.

Allt det jag alltid älskat med Angra finns med här; tyngden, de traditionella brasilianska rytmerna, starka melodier och stämmor, lekfullheten, de progressiva inslagen och de storslagna, neoklassiska arren. Nytt är att man här också flirtar lite mer med jazz än tidigare.

Storm of Emotions är given favorit för alla som gillar Angras musik, men det finns mycket godis att ta del av. Violet Sky bjuder på både progressivt tunggung och sköna melodier, titelspåret Secret Garden är en känslig jazzig sak framförd av Simone Simons från holländska Epica och som mest lekfullt blir det kanske i Upper Level. Vill man istället släcka lampan och hångla görs det lämpligen till avslutande balladen Silent Call, vars inledande fras lyder ”I find myself lost in the Swedish night”.

Jo, albumet är inspelat i Sverige och producerat av Jens Bogren som börjar jobba ihop en imponerande meritlista. Jag antar att man lär vara en hygglig producent om man får folk att åka från alla världens hörn till Örejävlabro för att spela in musik. Att svenska Opeth och Pain of Salvation jobbat med Bogren är en sak, men han har även lockat till sig amerikanska Symphony X och James LaBrie, tunisiska Myrath, israeliska Orphaned Land och nu också Angra. Jag tror att jag helt enkelt får sätta mig och beta av musik producerat av Jens Bogren, för han verkar veta vad jag gillar.

Men åter till Secret Garden. Ja, Angra är tillbaka. På något sätt tycks de alltid lyckas uppfinna sig själva på nytt, och trots nya medlemmar lyckas behålla kärnan i det som är Angra. Detta får främst tillskrivas gitarristerna Rafael Bittencourt och Kiko Loureiro. Bittencourt är den enda ordinarie medlemmen i bandet men Loureiro anslöt inför Angels Cry som är bandets första riktiga album. Så länge de orkar driva det och fortsätter hitta bra sångare kommer Angra att finnas kvar. Och om sångarna tar slut får väl Bittencourt ta micken på heltid.


Andra bloggar om: , , , ,

Veckans plattnacke v.52

The one and only, Ingrid Carlqvist! I slutet av året hade hon något slags mellandagsrea på idéer som blivit över.

Den 27:e december startade hon en namninsamling med rubriken ”Skåneland tillbaka till Danmark”. Med anledning av att Sverige genom den så kallade Decemberöverenskommelsen avskaffat demokratin vill Carlqvist ge invånarna i de klassiska östdanska länen Skåne, Halland och Blekinge möjlighet att rösta om huruvida de vill fortsätta tillhöra den svenska diktaturen eller om de hellre vill tillhöra den danska demokratin. Nyanserat!

Namninsamlingen har i skrivande stund hela 332 undertecknande, så… Kämpa!

Samma dag levererade hon också insikten att vi är på väg in i samma fälla som Tyskland på 30-talet. Detta kan man lätt kontrollera genom att byta ut ”judar” mot, håll i er nu, ”sverigedemokrater”!

Jag testade, och till min förvåning upptäckte jag att hon ju har alldeles rätt i det. För precis som judarna på 30-talet är det folkgruppen sverigedemokrater som förföljs. Det är sverigedemokrater som blir attackerade och får sina kepsar avslitna. Det är sverigedemokrater som får sina möteslokaler brända, vilket möts med jubel av PK-maffian. Och det är Sverigedemokrater som anses ingå i en omfattande konspiration att ta över genom infiltration och för ökning, i likhet med den förfalskning i syfte att svartmåla judarna som går under namnet Sion Vises Protokoll.

Men framför allt består likheten i att ett parti, vars främsta syfte är att framställa sverigedemokrater i så dålig dager som möjligt, fick 13% av rösterna i det senaste riksdagsvalet.

Så grattis till 2014 års sista plattnackeutmärkelse. Vinnaren belönas med en reality check.


Andra bloggar om:

Låter det bekant?

Jag har två barn som är fem respektive två år gamla. Utöver att hålla dem vid liv och någorlunda hela och rena tycker deras mor och jag att det är vårt jobb att lära dem ett och annat. Som att plocka upp efter sig i våra gemensamma utrymmen. Så för en stund sedan utspelade sig en vanlig konflikt som av någon anledning påminde mig om något annat. Räck upp handen om ni kommer på vad jag tänker på.

Det behöver röjas undan lite här hemma så jag ber barnen plocka upp från golvet så att jag kan dammsuga. Inte en orimlig begäran då det är de som har stökat till, och det är deras saker som är strödda över hela lägenheten. Låt vara köpta för våra surt förvärvade pengar.

Barnen svarar att jodå, det ska de visst göra, och sen ställer de sig framför teven och tittar på tonåriga muterade ninjasköldpaddor och äter pepparkakor, vilket snarare ökar behovet av att dammsuga. Så jag upprepar min önskan ett par gånger vilket inte får någon nämnvärd respons. Teve har verkligen en hypnotisk inverkan på barn.

Vid det här laget börjar det bli dags att ta till brösttoner och visa att det nog ändå är jag som bestämmer, så jag stoppar filmen och höjer rösten. Barnen börjar då lalla omkring och flytta saker lite slumpmässigt för att strax förlora sig i att stå och vifta med en tröja som borde läggas i tvättkorgen, eller köra runt med en bil som de ignorerat sedan alltid. Så jag påpekar att det inte städas, och den stora börjar då genast gnälla om att den lilla inte hjälper till, och förresten är det faktiskt inte han som har stökat till. Jag försöker då få honom att strunta i Lilla och koncentrera sig på att plocka undan istället och får då ett förnärmat ”men jag gör ju det!” till svar, alltmedan han fortfarande står och viftar med en tröja. Lilla å sin sida upprepar Stora som en papegoja. Vilket alltså landar i en situation där ingen gör det de ska, båda hävdar att det är den andres fel samt att de själva tar ansvar.

Och så håller det på några rundor, där det enda som händer är att jag blir alltmer frustrerad. Till slut måste jag börja hota med att helt sonika kasta deras saker om de inte plockar upp. Protesterna är högljudda och ingen vill bli lidande av att den andre har stökat till och vägrar städa efter sig, men de vill inte råka plocka upp efter varandra heller. Vid det laget är det för mig fullständigt irrelevant vem som har gjort vad och vems saker det i slutänden är som försvinner, jag hotar med att sänka dem båda två om jag inte får igenom min hjärtefråga.

Så jag plockar fram dammsugaren och sätter igång, och då blir det plötsligt fart på dem. Jag börjar dammsuga i badrum och hall och när jag väl kommer ut i vardagsrummet och köket har de plockat undan (nåja) där och sitter och leker fint tillsammans i en väldigt lokal decemberöverenskommelse. Själv har jag kapitulerat och lagt mig på soffan. I helvete att jag tänker rösta på nån av de där två!

Men de är som sagt två och fem år gamla. Det finns fortfarande hopp om dem.


Photo credit: oemebamo / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , ,

Förnamnssjukan: Ett symptom

Det här med att omnämna offentliga personer vid förnamn är en irriterande vana, och den sprider sig. Främst gäller det offentliga kvinnor. Varenda kvinnlig idrottare, med några få undantag, omnämns vid förnamn medan männen omtalats vid efternamn. Detta har även i allt större utsträckning spillt över till andra sammanhang, till exempel politik där de två senaste partiledarna för Centern hetat Maud och Annie medan de senaste två partiledarna för Socialdemokraterna hetat Juholt och Löfven. Före Juholt hade dock sossarna en partiledare som hette Mona… Även på det området har distinktionen börjat suddas ut – man kunde ibland se dåvarande statsminister Reinfeldt omnämnas som Fredrik i pressen, något som förmodligen hade varit otänkbart på statsminister Perssons tid. Och då inte bara för att han inte heter Fredrik i förnamn. Så förnamnandet är inte längre könsbundet förminskande mot bara kvinnor. Det blir mer jämställt, men inte bättre.

Vad är då problemet? Så länge alla vet vem man pratar om gör det väl inget? Mja, man kan tycka det. Men att använda förnamn är mer personligt medan efternamn är det mer officiella. Traditionellt sett. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är något av en stofil och att saker förändras, och om vi en dag är överens om att omnämna alla vid förnamn i offentliga sammanhang så är det väl så då.

Själv försöker jag dock lite konservativt hålla mig till formerna så som jag känner dem. Och det är inte bara av korrekthet utan fyller också en praktisk funktion. Då jag själv har varit aktiv politiskt fick jag anledning att tänka igenom detta ordentligt. För hur skulle jag hantera att i text omnämna mina partiledare Rick Falkvinge och Anna Troberg? De var ju på samma gång offentliga personer med ledande roller i ett parti, och människor jag kände privat. Lösningen var väldigt enkel. Troberg och Falkvinge när jag diskuterade partipolitiska frågor, Anna och Rick när jag refererade till privatpersonerna. Jag hade således möten med Troberg och Falkvinge men fikade med Anna och Rick. På så sätt kunde jag också förvänta mig att eventuell kritik mot såväl Falkvinge som Troberg inte skulle påverka min vänskap med Rick och Anna.

Jag ser förnamnandet som ett symptom på en annan sjuka; nämligen den där människor inte förmår skilja på professionella och privata relationer. Redaktörer och ministrar, journalister och folkvalda politiker frotterar sig med varandra och tappar den professionella distansen. För att liksom i inledningen jämföra med idrottens värld så har det under lång tid funnits en trend där före detta idrottare och idrottsledare anställs som bisittare i media och ibland även intervjuar sina tidigare kollegor. Jag gissar att det var där någonstans tilltalet började bytas ut från ett distansierat korrekt till ett mysigt kollegialt. Och jag tycker mig se samma utveckling i politisk journalistik. Det som börjat som en bristande professionell hållning gentemot kvinnor, som mest är lite gulliga när de försöker men inte behöver tas riktigt på allvar, har blivit bristande professionell hållning mot alla.

Förnamnandet är bara ett symptom. Själva sjukdomen är frotterandet. Vänskapskorruptionen. Hur ska journalister kunna vara kritiskt granskande av makten och bibehålla objektiviteten på dagen när de sitter vid samma bord och skålar på kvällen? Jag tycker mig också se det på politiska företrädare som blir alltmer arroganta i sina uttalanden. De vet ju att deras kompis vid mikrofonen inte kommer att ställa några svåra följdfrågor. När Olofsson grillades av Pelle Nilsson i Aktuelltstudion angående Nuon-affären var det en frisk fläkt i svensk politisk journalistik. En journalist som inte lät en politiker komma undan med icke-svar! Problemet är bara att det inte borde vara en frisk fläkt. Det borde vara standard. Och kanske kom sig den friska fläkten av att reportern som skötte intervjun, Pelle Nilsson, var inhoppare. Kanske väntade sig Olofsson att i vanlig ordning bli snällt kompisintervjuad, och så råkade hon istället på en uppkomling som inte hunnit lära sig spelreglerna. Kanske är det också däri den egentliga särbehandlingen av Sverigedemokraterna ligger; inte att de granskas hårdare än övriga partier, utan att de granskas… alls. För att de är utbölingar i ett mediapolitiskt klimat där alla är nöjda med den rådande ordningen. Kanske är Sverigedemokraterna i den meningen också ett symptom.

Jag kommer osökt att tänka på en scen ur det australiska eposet om första världskriget, Anzacs, där en ny officer kommer till fronten och genast beordrar manskapet att skjuta ett par granater mot de tyska ställningarna för ”de sitter ju bara där”. Detta orsakar stor upprördhet både i de egna leden och hos fienden, som genast vill veta vad det är fråga om. Vad officeren inte fick lära sig på officersutbildningen var de inofficiella regler som uppstått vid fronten för att tillvaron i skyttegravarna skulle bli någorlunda drägliga. I det aktuella fallet hade man kommit överens om att bara skjuta på varandra vid vissa tidpunkter, så att soldaterna däremellan skulle få lugn och ro att äta och sova.

Denna scen kan illustrera såväl förhållandet mellan media och politiker, eller kanske ännu mer förhållandet mellan blocken som ligger uppradade i två parallella skyttegravar och kommer överens om inofficiella regler för hur saker och ting ska skötas. Oavsett vilket så kan man vara säker på att status quo bibehålls så länge alla inblandade tjänar på det, och att det är svårt att skjuta på någon man känner vid förnamn…


Photo credit: cedartree_13 / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , , , intressant?

Kränkt kränkt på er!

God jul kan man ju inte önska, för det är kränkande mot de som inte firar jul.
Att önska god helg i syfte att vara religiöst neutral är å andra sidan att gå över ån efter vatten då både ordet och högtiden ”jul” är förkristen.
God helg är kränkande mot de som jobbar på julen. Och mot Oden. Det faktiskt hans dag idag och varför ska han behöva ge upp en av sina dagar och nöja sig med femtioen i år? Räcker det inte med att han gav upp ett öga?
God är kränkande mot satanister. Och Kim Jong Un.

Så kränkt kränkt på er, och ett kränkt nytt år också!

(Eventuellt kränker jag någons upphovsrätt med den här bilden, men in the spirit of kränktness kanske jag kommer undan med det.)


Andra bloggar om: