Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm.

Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var “Det här vill jag se!” så jag googlade “holden crash test” och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande:

**UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2
“Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car.” a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked)

Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande:

This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility’s drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario.

Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade.

Ett citat som återkommer i flera forum är detta:

The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car.

The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat.

The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block.

Colin Jackson
Crash Barrier Manager
RTA Crashlab

På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst – varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil?

Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, “värst i världen” av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag.

Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn – en billig bukfylla men föga matnyttigt.

Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till “nätforum” och “bloggar” som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest.

Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta.

Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt ...

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram… Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta.

För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er.

Dramatisk musik.

Reklam.

Mer dramatisk musik.

Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord.

Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns!

Dramatisk musik, och så vidare.

Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro – samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva.

Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann.

Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes.

Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé.

När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask… ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel.

Han är ganska slug, den där Schlingmann.

Andra bloggar om: håkan juholt, per schlingmann, socialdemokraterna, moderaterna, politik, intressant?

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram... Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta. För ...

Nyår. Den snofsigaste av våra högtider. Till midsommar räcker det att leta upp en gräsplätt att bli full på, och till jul handlar ångesten mer om inköp av julklappar och om hur man ska disponera sig själv så att ingen känner sig lämnad utanför. Men nyår, då ska man klä upp sig i sin finaste stass, äta flådigt, dricka ännu flådigare, le glatt i flera timmar och parta hela natten. Så det gjorde vi.

Jag klädde mig i mina finaste sunkahemmabyxor och t-shirt, och jag sprättade första trefemman redan vid sexsnåret. Vi lagade struts som aldrig ville bli färdig och potatisgratäng som aldrig ville sluta vara plaskig och åt därför senare än det var tänkt. Men det var gott. Vid det laget var jag inne på min andra trefemma.

Halv elva la vi oss på sängen och tittade på South Park. Jag däckade. Hallå, två trefemmor liksom, det är inte många som klarar det. Drottningen väckte mig strax före tolvslaget så att vi kunde titta på fyrverkerier genom fönstret och skåla in det nya året i äppeldryck av ciderkaraktär. Jag drack två glas. Sedan kröp jag tillbaka till sängen.

Imorse när jag vaknade kändes det att det hade varit en hård fest må jag säga! Huvudet kändes som att det skulle gå i bitar. Aldrig mer äppeldryck med ciderkaraktär, det är mitt nyårslöfte.

Och vet ni? Det kanske låter ganska tråkigt, rent av patetiskt, att fira nyår så, men det är det inte. Det är så skönt att vara på en plats i livet där det inte längre finns några krav på att göra sig till. Där det helt ok att bara vara hemma, avslappnad, bara äta lite god mat och göra precis vad man vill. Där det är ok att vara trött och lägga sig om det är vad man känner för att göra. Där man inte måste klistra på sig ett happyface och göra sig till. Jag är helt enkelt där jag ska vara. Ska bara lära mig att hålla igen med ciderkaraktären.

Andra bloggar om: nyår, bekvämlighet, småbarnsföräldrar

Nyår. Den snofsigaste av våra högtider. Till midsommar räcker det att leta upp en gräsplätt att bli full på, och till jul handlar ångesten mer om inköp av julklappar och om hur man ska disponera sig själv så att ingen känner sig lämnad utanför. Men nyår, då ska man klä upp sig i sin ...

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.

Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.

Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.

Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.

Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.

För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.

Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.

Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.

Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.

Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt. Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras "Sång till en Sluss", ...

Nej, det gör han inte. Det har nämligen blivit allt svårare för Tomten att utföra sitt jobb. Ty utöver att vi ständigt blir fler vilket ökar på arbetsbördan och stressen för Tomten och hans renar, så envisas vi också att sätta upp diverse hinder som försenar honom ytterligare. Några exempel på vad Tomten har råkat ut för hittills:

• I Australien och Nya Zeeland får renarna inte komma in eftersom deras mycket speciella ekosystem är mycket sårbart för främmande djur. Kaniner och paddor ställer till stora problem i Australien och på Nya Zeeland tros en fyrvaktares katt ha käkat upp varenda en av en art kivifåglar som bara fanns på den holmen.
• I Etiopien arresterades Tomten för att ha rest in i landet olagligt.
• I Ryssland måste Tomten först få en inbjudan, med alla korrekta stämplar på. Det kräver några veckors framförhållning. Nu borde inte det vara ett problem eftersom julen är ganska förutsägbar, om man säger så. Det är däremot inte Ryssland. De ändrar saker, utan förvarning.
• I USA utsattes Tomten för alla kontroller och kränkningar i boken. Män med stora skägg och udda klädstil väljs slumpmässigt ut på flygplatsen för att nakenskannas och frågas ut. Frågorna är av arten “är syftet med din vistelse i USA att utföra ett terrordåd?” och “deltog du aktivt under Förintelsen?”.
• Den årliga hippiefesten Vattnajökul (som betyder ungefär “sjujävla stor vattenpipa”) på Island spred ett stort moln av brajrök över norra Europa vilket tvingade Tomten att lägga om rutten.
• I Grekland tog presentutdelningen ovanligt lång tid. Många pooler och hus att dela ut där. Tydligen har man slagit på stort med “beställ nu, betala i februari” i landet.
• I Sverige utvisades han till den förra Sovjetrepubliken Krigistan. Eftersom han inte kunde styrka varifrån han kommer gjorde man som brukligt är på Migrationsverket; splättade en sked havregrynsgröt mot Kaukasusområdet och utvisade vederbörande till den största klicken som fastnat på kartan. Krigistan ligger mellan Uranistan och Stickfrånstan, och befinner sig i krig med båda.

Det här är förstås bara ett axplock av Tomtens problem. Lite tid sparades dock in i Nordkorea där regimen avböjde besök med hänvisning till att folket har allt de behöver, så det finns fortfarande hopp om att Tomten ska hinna med alla innan nyår. Medan ni väntar kan ni ju läsa lite om de presenter Tomten har kommit med hittills.

God Jul!

Andra bloggar om: tomten, jul, förseningar

Nej, det gör han inte. Det har nämligen blivit allt svårare för Tomten att utföra sitt jobb. Ty utöver att vi ständigt blir fler vilket ökar på arbetsbördan och stressen för Tomten och hans renar, så envisas vi också att sätta upp diverse hinder som försenar honom ytterligare. Några exempel på vad Tomten har ...

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan…

Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs “terrorattentat” på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den?

Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet:

“Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!”
“Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?”
“[Berättar hela innehållet i mailet]”
“Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först.”

Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare.

Andra bloggar om: fra, övervakning, säpo

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om ...

När en kropp kyls ner tar den till en del fiffiga mekanismer för att överleva. Först försöker den hålla igång och alstra värme, därav att man börjar skaka och skallra tänder när man fryser. När det inte hjälper längre och kroppstemperaturen blir farligt låg börjar kroppen istället stänga ner sina funktioner enligt en förutbestämd priolista. De områden som ligger längst ifrån hjärtat stängs av först, som händer och fötter, och poängen är helt enkelt att in i det sista se till att blodflödet i inre organ fungerar hjälpligt. Vem behöver armar om man inte har någon lever, liksom?

Det senaste året har varit jobbigt. Jag vet inte exakt varför och försöker ta reda på det, men jag har inte mått särskilt bra. Jag sover dåligt, har svårt att koncentrera mig och nu har jag tamigfan varit konstant förkyld sedan början av oktober. Jag besparar er övriga detaljer. Poängen är dock att effekten av det blir en slags social hypotermi. Det följer samma mönster. Först försökte jag tvinga mig själv att hålla igång, och när det inte längre fungerade började jag stänga ner och spara energin till det mest basala; familjen, arbete, äta. Typ. En successiv tillbakagång på behovstrappan.

Så Sandra, Marcus, Sophia, Niklas, Göran, Hanna, Johanna, Janne, Mattias, Milan, Anna, Rick, Emma, Olof, Calle, Eva, Nima, Lars och allt vad ni heter: Jag har inte glömt hur priviligerad jag är att känna er. Jag hoppas ni förstår det.

Andra bloggar om: hypotermi, depression

När en kropp kyls ner tar den till en del fiffiga mekanismer för att överleva. Först försöker den hålla igång och alstra värme, därav att man börjar skaka och skallra tänder när man fryser. När det inte hjälper längre och kroppstemperaturen blir farligt låg börjar kroppen istället stänga ner sina funktioner enligt en förutbestämd ...

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa band spelade in budskap som bara hördes om man spelade upp skivan baklänges men som ändå på något vis skulle fångas upp av det undermedvetna och därmed få lyssnaren att begå allehanda vansinnesdåd. Det gick faktiskt så långt att Judas Priest 1990 stämdes i ett civilmål för just detta efter att två tonårspojkar skjutit sig själva med en hagelbrakare. Judas Priests sångare Rob Halford menade dock att det vore direkt kontraproduktivt att uppmana fansen att ta livet av sig och att om dylikt fungerade skulle de snarare stoppa in meddelandet “buy more records”. Logiken är glasklar.

På 90-talet var det rollspel som skapade monster. Något vi som var tonåringar då tyckte var hejdlöst roligt eftersom de socialt handikappade nördar som lät sina rollfigurers öden avgöras av tärningar med lustiga former knappast var något vi var rädda för. Som äldre vet jag förstås att det många gånger är de socialt handikappade som kan bli farliga, men jag vet också att många rollspelare i själva verket är mycket sociala. Och hur som helst har jag än idag svårt att se hur Drakar & Demoner skulle kunna göra någon våldsam.

Och så här håller det på. Videovåld, pornografi, olika dansformer och musikstilar och vad annat ungdomar har ägnat sig åt har avlöst varandra som roten till allt ont, och jag ger mig fan på att under sjöröveriets guldålder muttrade man om att det var de där barkbåtarna pojkar lekte med som ställde till det.

Idag är det datorspel som är den klart hetaste kandidaten till ondskan. En tjomme i Finland sköt på en skola och snart kunde vi läsa om hans datorspelande. Och Breivik spelade World of Warcraft minsann! Att han själv ska ha beskrivit hur han lärde sig WoW så att han kunde låtsas spela det hela dagarna och därmed slippa frågor om vad han egentligen höll på med medan han planerade sitt dåd är väl inte så noga.

Argumentet är det återkommande: Att den som spelar mycket (eller tittar på videovåld, porr, lyssnar på eh Vasp, etcetera, till slut inte kan skilja på verklighet och fiktion. Nå, bara de senaste veckorna har jag sett två artiklar som fått mig att ta mig för pannan.

Det ena var när Peta härjade om Battlefield 3. Anledningen var tydligen att man kunde döda råttor med sin kniv om man kände för det. Och det är ju alldeles förfärligt förstås. Att en italiensk rörmokare hoppat på sköldpaddor sedan 1985 har tydligen gått dem helt förbi. Däremot är de upprörda över att samme rörmokare numera bär päls. Men det går väl i linje med Dennis Learys teori om djurrättsaktivister – man vill bara rädda de söta djuren.

Det andra var bara häromdagen då Röda Korset upprördes över att man inte behöver följa Genevekonventionen i krigsspel. Nej, det är klart man inte behöver. Det är ett spel! I spel behöver man inte följa tyngdlagen heller. Undrar vad Newton tycker om det. Och varför är det så hemskt att man i spel kan göra vad som gjorts om och om igen i filmens värld?

Ställ det i relation till vår vanvettiga lagstiftning som likställer teckningar med övergrepp mot barn och gör innehavare av dylikt till kriminella. Vad kommer härnäst? Ska vi börja åtala folk för att de utsätter fångar för tortyr eller spränger landmärken i sina tv-spel?

Det är dags att ställa sig frågan vilka det egentligen är som har svårigheter med att hålla isär verklighet och fiktion.

Andra bloggar om: verklighet, fiktion, tv-spel, videovåld, hårdrock, rollspel, moralpanik, intressant?

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa ...

Opeth spelade på Fryshuset igår och bäst var… Pain of Salvation. Det var förvisso ingen direkt överraskning för mig. Pain of Salvation har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband, och faktum är att det var för att se dem – inte Opeth – som jag var där. Så jag är förstås gravt partisk i den här frågan.

Pain of Salvation är, som jag har sagt tidigare, ett av Sveriges mest underskattade och förbisedda band, och även om deras skivor ibland har ett skumt sound så tycks de alltid få till det live. Det var deras live-DVD Ending Themes som frälste mig. Trist då att den här konserten var så uppenbart Opeths med Pain of Salvation som förband. Jag trodde att den skulle vara lite mer jämlik än så.

En stor del av publiken missade Pain of Salvation helt eller delvis och bandet fick alltså spela med folk kom insläntrande i lokalen. Knappast idealiskt. Trots det framförde de sin uppskattningsvis 45 minuter långa show proffsigt och med inlevelse.

Jag har dock en del invändningar mot setlisten. Jag är inte överdrivet förtjust i Road Salt-skivorna och det färgar naturligtvis min åsikt här, men det blir lite för mycket “kött och potatis”-rock av det hela. Även om Daniel Gildenlöw gör sitt bästa för att se ut som Conny Bloom nuförtiden så är det inte en bättre version av Electric Boys jag vill se. Dessutom: Med 45 minuters utrymme finns det inte tid att bygga den stämning som jag är övertygad om att man önskar. Det hade varit bättre att hoppa över de mjukare delarna och bara köra. Fullt ös, medvetslös. Ge publiken en smocka den inte glömmer. Med tanke på vad som kom efter så hade det varit en vinnande strategi.

Opeth då? Jag vill ju gilla Opeth, och jag försöker. Jag är full av respekt för deras säregna sound och vilja att staka ut en helt egen väg. Men det räcker inte för mig. Jag blir uttråkad av det till synes strukturlösa i deras musik, av att det i stort sett aldrig landar i något som känns vant och tryggt. Det är som att Mikael Åkerfeldt har gett sig fan på att uppfinna hjulet på nytt, och hur mycket jag än respekterar ambitionen så är jag inte så förtjust i utfallet.

Med detta sagt så vet jag sedan tidigare att även Opeth är ett mycket kompetent liveband och såg därför fram emot att se dem. Och när de är bra så är de riktigt bra. När de väl vrider på och öser på med det de har så är det underbart. Men topparna är för korta och för glest återkommande, medan dalarna är för djupa och utdragna. Det lyfter aldrig. Ibland når det nästan hela vägen, men då slår man av igen. Efter ett tag började det påminna om dåligt fyllesex; man känner att nu, nu är det på väg att bli skönt, men så slaknar det igen och återgår till ett monotont juckande. För att fullborda liknelsen så ursäktade jag mig för att gå på toaletten och smet sedan iväg ut i natten. Nej, inte för att det var dåligt, utan för att jag var tvungen att bege mig hemåt innan klockan blev för mycket. Jag hade nämligen glömt min nyckel hemma och ville inte behöva sova ute.

Och egentligen kan jag inte säga att Opeth var dåliga. För de är inte dåliga. Bara inte riktigt i min smak. Rent objektivt tycker jag dock att de är en aning för introverta, och med risk för att skaffa ovänner så tycker jag inte att Mikael Åkerfeldt är en särskilt bra sångare. Han låter oengagerad och uttråkad. Jag vill inte att Pain of Salvation ska vara Electric Boys och jag vill inte att Opeth ska vara Lars Winnerbäck heller.

Och så en sak till, grabbar. Trumsolon. Kan vi inte bara sluta med det?

Förra gången jag såg Opeth var de förband till Dream Theater och körde i 45 minuter. I det något mer komprimerade formatet öste de mer och jag gillade dem bättre. Så ring mig när Pain of Salvation är förband huvudakt och Opeth förband istället så står jag först i kön.

Andra bloggar om: opeth, pain of salvation, fryshuset, metal, konsert

Opeth spelade på Fryshuset igår och bäst var... Pain of Salvation. Det var förvisso ingen direkt överraskning för mig. Pain of Salvation har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband, och faktum är att det var för att se dem - inte Opeth - som jag var där. Så jag är förstås gravt ...

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten.

Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det är ställt med demokratin och rättstaten i ett land där symbolen för detta inte är demokratiskt tillsatt och inte omfattas av brottsbalken.

Andra bloggar om: kungen, monarki, demokrati, rättstat, immunitet

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten. Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det ...