Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Hört talas om Andreas Norman, eller hans debutroman En rasande eld? Det hade nämligen inte jag, och förmodligen hade jag fortfarande levt i ovisshet om både författarens och bokens existens om jag inte för en tid sedan råkat snappa upp en tweet från Fredrik Segerfeldt om just den boken. Vilket jag är glad för.

Andreas Norman är debutant i romansammanhang. Sedan tidigare, redan 1996, släppte han en diktsamling, men sedan dess har han inte publicerat något. Förrän nu. Och en intressant debut är det.

Huvudpersonen i En rasande eld heter Carina Dymek, en tjänsteman på Utrikesdepartementet vars framtid ser lovande ut. Tills hon, som typiskt är i den politiska thriller hon är huvudrollsinnehavare i, råkar komma över ett dokument som inte är avsett för hennes ögon. Därefter börjar tillvaron falla sönder, och Dymek hamnar i en katt-och-råtta-lek där motståndaren är osynlig.

Så långt skulle det kunna vara vilken politisk thriller som helst. Om det inte vore för ett par saker. Som det faktum att Andreas Norman själv har arbetat flera år på Utrikesdepartementet och vet vad han pratar om. Den bild han målar upp av tjänstemän och säkerhetstjänster som utgör ett slags skuggregim är djupt obehaglig. Norman säger det inte rakt ut, kanske menar han inte ens så, men det är det jag tar med mig. Det är en värld där insynen är bristfällig till icke-existerande. En värld där det upphöjda “nationens intresse” ofta är detsamma som det mer småsinta och primitiva “rädda sitt eget skinn”. En värld där man aldrig får visa svaghet, aldrig får medge misstag och aldrig riskera att försämra relationerna mellan länder. Det viktiga är att systemet fungerar, att maskineriet är väloljat och den som råkar komma i vägen har föga rättvisa att vänta sig. Mot nationens intressen väger individens rätt noll och intet.

Att det dessutom är en svensk politisk thriller är en välkommen frisk fläkt bland alla diskbänksrealistiska deckare om trötta gamla poliser författade av trötta gamla poliser. Norman varvar perspektivet mellan Dymek och en utredare på Sektionen för särskild inhämtning vid namn Bente Jensen. Det är både intressant och frustrerande att se hur radikalt deras uppfattningar om vad som försiggår skiljer sig åt, och hur även de mest oskyldiga detaljer kan tolkas och fogas in i en hotbild.

Att Norman har ett förflutet i departementsvärlden märks. Berättelsen rör sig vant och ledigt genom de grå eminensernas korridorer. Persongalleriet är stelare, men det hör ju på sätt och vis till genren. Faktum är att den politiska thrillerns intrig sällan bärs fram av människors känsloliv, varför det är tämligen ointressant. När vi får veta att Carina Dymek är jättekär i sin pojkvän Jamal eller ledsen över vad det nu må vara så känns det mer som ett hack i berättelsen än något annat.

På det stora hela är det en riktigt bra bok och en debut som lovar mer. Den kan med fördel också läsas som ett varnande exempel på hur osant det där med att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta faktiskt är, och hur lite den enskildes rättigheter väger i det större sammanhanget. Man kan säkert läsa den även utan dylika övertoner, och det är fortfarande en underhållande och läsvärd bok.

Andra bloggar om: en rasande eld, andreas norman, böcker, recensioner, storebror

Hört talas om Andreas Norman, eller hans debutroman En rasande eld? Det hade nämligen inte jag, och förmodligen hade jag fortfarande levt i ovisshet om både författarens och bokens existens...

Av världens 118 (hittills) upptäckta grundämnen har lilla Sverige stått för upptäckten av 20 stycken, eller ≈17%. Bara två nationer ligger före i grundämneslistan; Storbritannien med 24 och USA med 21. Sverige ligger emellertid just före Frankrike och Tyskland, som ståtar med 19 respektive 17 grundämnen. Därefter ett hopp till Ryssland/Sovjet som är akterseglade med 9. Med råge flest upptäckta grundämnen per capita, det är fan inte illa pinkat av en glesbefolkad, förfrusen blindtarm på den Europeiska kontinenten! Som jämförelse kan nämnas att landet som sover sked med oss, Norge, har inte upptäckt ett enda grundämne. Noll. Sedan kan de få ha hur mycket olja, lusekoftor och vinter-OS-medaljer de vill. Hur många turer de än går på har de aldrig lyckats snubbla på några grundämnen. Till och med jycken som sover vid fotänden, Danmark, har lyckats sniffa upp två stycken och vänsterprasslet på andra sidan våta fläcken, Finland, har också hittat ett grundämne, yttrium. Yttrium heter så för att det upptäcktes i ett mineral som upptäcktes i Ytterby gruva i Roslagen, av en svensk löjtnant och amatörgeolog. Och förresten var Finland en del av Sverige när upptäckten gjordes av Åbobon Johan Gadolin 1794, men vi kan bjuda på den.

Mer seriöst: Varför är det här inget som pratas om? Varför läser vi inte om dylikt? Jag är lätt allergisk mot nationalism, jag ser ingen poäng alls i att gå omkring och vara stolt över att vara född i närheten av och omfattas av samma lagar som andra människor som gör eller har gjort något bra. Nationalism är, som Doug Stanhope sammanfattade det, åsikten att ett land är bättre än alla andra för att du är född där. Men icke desto mindre; den där nationalismen ploppar upp och är fullkomligt självklar i vissa sammanhang. Som idrott. Då är det givet att hålla på sitt land. Jag gör det också, för det mesta. Att framhålla det svenska musikundret är också något vi är ganska snabba på att göra, gärna uppbackat med siffror som visar att svensk musikexport i storlek bara överträffas av USA och Storbritannien. Men att samma förhållanden råder när det gäller att kartlägga grundämnen är det ingen som pratar om. Jag undrar lite försiktigt varför det är så. Är Per Gessle och Zlatan Ibrahimovic verkligen viktigare för Sverige och världen än Carl Wilhelm Scheele och Jöns Jacob Berzelius? Är pop och fotboll viktigare än syre och kisel? Frågan kan tyckas orättvis då syre och kisel finns vare sig vi vet om det eller inte, men kunskapen om vad det är en vetenskap som väldigt mycket annan vetenskap bygger på. Utan kunskap om vad kisel är hade jag inte kunnat sitta och skriva den här dryga bloggposten, och ni hade sluppit läsa den.

En sak jag däremot inte förstår, eftersom jag vet alldeles för lite om kemi, är de mystiska grundämnen som finns med i det periodiska systemet men inte förekommer i naturen. Som ununseptium (un är latin för 1, sept är 7 och -ium är en vanlig grundämnesändelse, alltså ettettsjuium) med atomnummer 117. Såvitt jag förstår menar man att grundämnen med atomnummer högre än 94 inte förekommer i naturen, ändå anses ununseptium ha upptäckts 2009-2010. För en lekman känns det lite som om jag går ut i köket och vispar ihop mjöl, mjölk, ägg och salt, häller i en varm stekpanna och en stund senare upptäcker en pannkaka. Om någon sedan upptäcker lite hallonsylt och vispad grädde så kan vi tillsammans upptäcka lunch.

Jag narras avsiktligt okunnigt med vetenskapen här, helt enkelt för att vara övertydlig med hur lite jag vet om kemi och den vetenskapliga processen. Men det är synd. Jag säger inte att det är något fel i att vara intresserad av och kunna en massa saker om fotboll och musik (själv är det hockey och musik jag kan en massa om) men jag törs lova att ingen skulle våga sätta emot om jag hävdar att en överväldigande majoritet svenskar känner till Gessle och Ibrahimovic, men inte Scheele och Berzelius. I ärlighetens namn lärde jag mig nyss om Berzelius existens själv. Scheele hade jag en van aning om tidigare men skulle inte ens under tortyr, som annars har förbluffande kunskapsförstärkande egenskaper, ha kopplat ihop namnet med upptäckten av syre. Jag undrar om någon ens vågar anta utmaningen att hitta en enda människa i Sverige som känner till Scheele och Berzelius, men inte Gessle och Ibrahimovic. Det skulle i så fall vara Sveriges svar på Sheldon Cooper, vilket vore en fantastisk upptäckt i sig.

Poängen jag är ute efter här är att vetenskap inte är coolt i vår moderna västerländska civilisation. Trots att vi i hög grad är ateister som sjunger vetenskapens lov hellre än religionens så sjunger vi ännu hellre “Sommartider” och “[valfritt lag], tjalalalala”. Underhållning är vår nya religion. Och kanske är det så för att religion fyller en funktion utöver att på ett enkelt sätt förklara det som vi inte har verktygen till att förklara. Kanske har vi också ett grundläggande behov av att enas kring något, utan hänsyn till om det objektivt är bättre än alternativen. Ett behov av att vara en del av något större, av en entitet. Och om så är fallet får vi vara tacksamma så länge människor fyller det behovet med pop och fotboll och inte med nationalism.

P.S: Eventuella sakfel ska skyllas på mig. Kanske också lite på mina lärare, och Wikipedia, men mest på mig. Dock borde inga sakfel så grova att de förändrar hela poängen med texten ha kommit på pränt.

Andra bloggar om: vetenskap, grundämnen, periodiska systemet, sverige, intressant?

Av världens 118 (hittills) upptäckta grundämnen har lilla Sverige stått för upptäckten av 20 stycken, eller ≈17%. Bara två nationer ligger före i grundämneslistan; Storbritannien med 24 och USA med...

Den gudfruktiga kristna damen Zafirah Bahijah har ingen vidare tur. Gift i elva år utan barn, sedan dog hennes man och nu har hon själv cancer och kommer, som hon berättar, inte att leva igen. Så nu vill hon skänka arvet efter sin make på 2,5 eller 3,5 miljoner dollar (det är inte så noga) till en god kristen individ eller organisation som kommer att använda pengarna till att sprida guds ord och så. Så därför mailade hon… mig. There’s not enough face for this palm.

Här är mailet.

Från fru Zafirah Bahijah
Kära i Kristus,

Må vår gode Herren välsigne dig, belöna dig för din gå ut och ditt kommer in genom Jesus Kristus, vår Lord.Amen.

Mitt namn är fru Zafirah Bahijah, ursprung Kuwait, jag gift med sen Mr Ghassane Bahijah som arbetade med Kuwait ambassaden här i Elfenbenskusten för nio år innan han dog år 2009.

Vi var gifta i elva år utan barn. Han avled efter en tids sjukdom som varade endast fyra dagar. Före sin död var vi båda pånyttfödd kristen. Sedan hans död bestämde jag mig att inte gifta om sig eller få ett barn utanför min makars hem som Bibeln är emot. När min avlidne maken levde han lämnade summan av två miljoner $ 500.000 ($ 3.5million) 3.500.000 United State dollar i ett allmänt förtroende konto i en bank här i Abidjan, Elfenbenskusten Västafrik a, Nyl igen , efter min ohälsa min läkare berättade för mig att jag inte skulle räcka för de kommande åtta månader p å grund av min cancer problem.

Han berättade för mig att under de kommande 2 månaderna kommer att bli en spridning av denna cancer på mina ben och jag kommer inte att leva igen, är den som stör mig mest min stroke sickness.Having känt min åkomma jag beslutat att donera denna fond till en kristen, Individ och organisation eller kyrka som jag vet kan behöva det och det kommer att använda dessa pengar som jag tänker att instruera häri enligt önskan min avlidne maken före sin död.

För närvarande är dessa pengar fortfarande med bank.I vill denna fond att användas i verksamheten befrielserörelser arbete som hjälper till pastorer familjer, barnhem, mindre gynnade i samhället och kristna skolor, fattiga människor i din mitt och upp förande av kyr kor och för att sprida Guds ord och att sträva efter att Guds hus bibehålls.

Jag tog detta beslut, eftersom jag inte har några barn som ska ärva pengarna och min man sl äkt ingar är inte kristna och jag vill inte att min mans strävan att användas av troende. Jag vill inte ha en situation där pengarna kommer att användas i en ogudaktig sätt. Det är därför jag tar detta beslut.

Bibeln gjorde oss att förstå att “Välsignad är den hand som giver”. Jag är inte rädd för döden så jag vet vart jag är på väg. Jag vet att jag kommer att vara i famnen på Herren. Exodus 14 VS 14 säger att “Herren skall strida mitt fall och jag skall hålla min frid” Med Gud är allting möjligt.

Så fort jag får ditt svar Jag ska ge er kontakt av banken för dig att ta kontakt med dem direkt för vidare överföring. Jag ko mmer ock så att utfärda du en myndighet brev som kommer att visa dig som den nuvarande mottagaren av mina pengar. Jag vill att du och din familj att alltid be för mig eftersom Herren är min herde. Min lycka är att jag levde ett liv i en värdig kristen. Vem som vill tjäna Herren skall tjäna ho nom i a nde och sanning.

min svenska språket är inte så bra att du kan komma tillbaka till mig på engelska språket. Vänligen alltid vara bön hela ditt liv, kommer eventuella förseningar i ditt svar ger mig utrymme med att köpa en annan person för samma ändamål. Vänligen försäkra mig om att du kommer att agera därefter som jag förklarade häri. Hoppas att få ditt svar.

Förbli välsignad i Herren.

Din i Kristus,
Fru Zafirah Bahijah.

Andra bloggar om: spam, nigeriabrev

Den gudfruktiga kristna damen Zafirah Bahijah har ingen vidare tur. Gift i elva år utan barn, sedan dog hennes man och nu har hon själv cancer och kommer, som hon...

Nyligen gjorde Amningshjälpen och Studieförbundet Sensus en remix av Gangnam Style där kvinnor ammade i diverse olika miljöer. Detta var tydligen så provocerande att mordhot framfördes. Inte för upphovsrättsintrånget, som man hade kunnat tro, utan för att amning i sig tydligen är fruktansvärt. Det är lite oklart varför, men många kommentarer tycks motivera sitt motstånd mot amning i det offentliga rummet med att de inte får stånd av det. Om vi ska uppehålla oss på den nivån ett ögonblick så undrar jag hur liten kuk man har om man måste ha stånd jämt för att känna sig som en hel man. En annan reflektion är att det många gånger tycks vara samma människor som anser att kvinnor måste skyla sig och enbart amma sina barn i avskildhet som förfasas över hur kvinnor i andra kulturer, vanligtvis islam, måste skyla sig…

Så ok. Det är ärligt talat en ganska gräslig remix av en från början gräslig låt som aldrig borde ha fått någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Men eftersom det uppenbarligen är så provocerande så tänker jag sprida den vidare. Ni kan träna på att överleva ammande kvinnor genom att titta på videon och härda ut. När ni har lärt er att antingen titta åt ett annat håll eller helt enkelt stå ut med att se saker ni inte får stånd av är ni redo att vistas ute bland folk igen.

Här följer förresten en lista som jag själv inte får stånd av och som jag tycker är otäckare att se än ammande kvinnor:

• Rutiga byxor
• Vuxna människor i sparkdräkt
• Fjuniga hipstermustascher
• Uggs
• Vuxna människor i mjukisbyxor
• Snubbar som går runt med byxlinningen vid knäna
• Tvärrandiga hipstertröjor
• Tajta, pastellfärgade hipsterbyxor, i synnerhet på män (jag har uppenbarligen en del hangups med både byxor och hipsters)
• Överdimensionerade, plastbågade solbrillor. Inomhus.
• Folk som hasar fram för att de är för lata för att lyfta fötterna. Den som har medicinska orsaker är ursäktad.

Allt det här får jag dock leva med om jag går ut på stan. Och då har vi inte ens nämnt allt skit jag måste stå ut med att höra. Som… Gangnam Style.

Andra bloggar om: amning

Nyligen gjorde Amningshjälpen och Studieförbundet Sensus en remix av Gangnam Style där kvinnor ammade i diverse olika miljöer. Detta var tydligen så provocerande att mordhot framfördes. Inte för upphovsrättsintrånget, som...

Den 27:e december 2007 hölls ett omtvistat presidentval i Kenya. Utländska observatörer rapporterade om omfattande valfusk från båda sidor i valet. Ilskan och känslan av orättvisa väckte liv i underliggande etniska och religiösa motsättningar och kulminerade i två månader av våldsamheter och övergrepp. Den kenyanska advokaten och bloggaren Ory Okolloh oroades över den statliga censuren och svårigheterna för människor att få relevant information. Som så många andra aktivister på nätet drivna av en “gör det själv”-anda bestämde sig Okolloh för att bygga ett verktyg som hjälpte människor att själva rapportera in händelser och varna varandra, och tillsammans med Erik Hersman, Juliana Rotich och David Kobia skapades just det. Resultatet, Ushahidi, sjösattes ett par dagar senare.

Ushahidi, som betyder ungefär “vittnesmål” eller “bevis” på Swahili, är en plattform baserad på öppen källkod som tack vare låga trösklar gör det möjligt för vem som helst med en digital uppkoppling att rapportera ögonvittnesskildringar, och få information om vad som försiggår i ett specifikt område i stort sett i realtid. En senare utvärdering gjord av Kennedy School of Government visade att Ushahidi var överlägset traditionell media på alla plan vad gällde att rapportera våldsamheter. Förutom att få ut informationen snabbare var Ushahidi avsevärt bättre på att rapportera icke dödligt våld, samt att samla information från landsbygden.

Strax efter Kenyakrisen, i maj 2008, användes Ushahidi för att bygga en liknande tjänst för att rapportera om upplopp i Sydafrika, och därefter tjänstgjorde Ushahidi som vittne även i Kongo. Och det var bara början, för det finns ju så mycket mer att rapportera än bara upplopp. I flera afrikanska länder har Ushahidi för att rapportera när läkemedel tar slut i apoteken. Ushidi användes för att rapportera utbrott av svininfluensa och har använts valobservation i till exempel Mexiko och Indien, för att samla information efter jordbävningar på Haiti och i Chile, och översvämningar i Australien. Washington Post tog hjälp av Ushahidi för att rapportera om oframkomliga vägar under snöstormen 2010 och Al Jazeera har flera gånger använt sig av projektet i såväl Gaza som på Balkan. Kort sagt, det är ett mångsidigt och användbart verktyg för att sammanställa göra annars spretig information tillgänglig och användbar.

Oavsett var och i vilket sammanhang Ushahidi används fyller det funktioner som traditionella medier inte klarar av att egen hand. Det finns flera skäl till detta. Ett är tillgänglighet. All den ackumulerade informationen hos människor i ett område är inte tillgänglig för traditionell media, vilket i sin tur kan bero på saker som riskbedömningar, kostnader och censur. Ett andra skäl är omedelbarhet. Via Ushahidi kan människor skaffa sig information i stort sett i realtid på ett sätt som traditionella medier helt enkelt inte kan matcha. Och ska inte kunna matcha. Den redaktionella kontrollen, kraven på tillförlitlighet, är vad som gör traditionell media till vad det är. Men för den som befinner sig i ett krisområde, antingen som utsatt eller som undsättare, är tiden en faktor. Det hjälper inte mig att det står i tidningen imorgon att mordisk milis eller skogsbrand är på väg åt mitt håll om jag hade behövt informationen idag för att överleva.

Ett tredje skäl är nyhetsvärde. Traditionella medier har begränsade resurser och måste hela tiden göra redaktionella avvägningar om vad som är av allmänintresse för det område mediet täcker in. I en situation som Kenya 2008, där mellan 800 och 1500 människor beräknas ha dödats och uppemot en kvarts miljon drivits på flykt under två månader, är det inte svårt att tänka sig att “mindre” incidenter som misshandel och plundring prioriteras bort. Trots detta är informationen relevant. I det nära perspektivet för de människor som försöker bedöma var det för närvarande är säkrast att befinna sig, men också i ett större perspektiv för att försöka återta kontrollen, eller senare för att skapa en helhetsbild av vad som faktiskt hände.

Just Ushahidis möjligheter att fånga upp stora mängder information och inte bara de stora händelserna är särskilt intressant. I en slags big data-teori möjliggör det mycket exaktare analyser av ett händelseförlopp än vad som vore fallet om man enbart hade traditionell media att tillgå. Det faktum att det är ögonvittnesskildringar som rapporteras in precis när det händer och inte senare, när minnet bleknat och/eller påverkats av omgivningen torde också underlätta efteranalyser. Men kanske framför allt är det intressant för att det är användbart även för att rapportera oegentligheter i välmående områden där det egentligen inte är ett stort problem. Som Sverige. För det faktum att Sverige är ett välmående demokratiskt land där tilltron till myndigheter och valprocesser är hög, och det med rätta, betyder inte att saker och ting inte kan vara ännu bättre. Under valen till EU-parlamentet 2009 och riksdagen 2010 noterade jag en del rapporter via bloggar och twitter om felaktigheter i vallokaler, som valsedlar där ett namn hade kryssats i förväg, valsedlar som kastats, politiska aktivister som “hjälpte till” mer än vad som är tillåtet, med mera. När jag nu läser om Ushahidi inser jag att ett sådant system skulle vara användbart även här för att sammanställa dylikt, bara för att se hur vanligt det är, var det förekommer och vilka som syndar, etcetera. Och tänk om Ushahidi hade funnits tillgängligt i Florida 2000…

Många av er känner säkert till olyckspyramiden som brukar finnas på arbetsplatser. Man säger att varje dödsolycka föregås av en tiopotens allvarliga olyckor, som i sin tur föregås av en tiopotens mindre allvarliga olyckor, som i sin tur föregås av en tiopotens tillbud. Således; om man kan rapportera riskmoment, arbetsmiljöbrister med mera i tid så minskar man antalet tillbud och därigenom olyckor och… ja, ni fattar. Jag tänker att det resonemanget är giltigt på samhället i stort och på alla områden. Situationen i Kenya som gav upphov till grundandet Ushahidi uppstod inte ur ett vakuum. Det var knappast så att man tog på sig finkostymen och gick och röstade på valdagen för att sedan gå man ur huse och slå ihjäl varandra för att valresultatet inte passade. Våldsamheter och upplopp föregås av trakasserier som föregås av ett “skärpt tonläge”, och gradvis normaliseras och eskalerar motsättningarna. Och det är inte så att helt vanliga hyggliga människor i Österbybruk plötsligt kommer på att det vore en bra idé att kasta en brandbomb mot ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Det har alltid hänt saker dessförinnan som ökat på motsättningar och normaliserat spänningar till dess att någon finner det moraliskt försvarbart att försöka tända eld på en flyktningförläggning. Men det får vi sällan veta, för det är först när brandbomben är kastad som det blir en nyhet.

Det är inte heller så att ett land över en natt går från att vara en välmående demokrati utan korruption och med stor respekt för valprocessen till att den sittande regimen med hot och våld tvingar folket att rösta rätt, skamlöst manipulerar resultatet och hänger sig åt desinformation och personkult. Det är i samtliga fall en längre process, men historien visar oss att den kan gå fort och den kan gå långt, och i sina mest extrema fall slutar den med etnisk rensning och folkmord, eller med matematiskt orimliga valresultat och tragikomiska legender om Ledarens exceptionella golftalang.

Jag tänker att ju tidigare man kan fånga upp tendenser, desto större chans har man också att få stopp på en process som kan leda till otrevligheter. Därför vore Ushahidiprojekt välkommet även i fredstider, även i demokratiska i-länder. För att återvända till vallokalsrapporter: Varje namn som är ikryssat i förväg på en valsedel är ett för mycket, men troligen inte tillräckligt för att bli en nyhet som kan konkurrera med flashiga grafer, folkets jubel och partiledares triumferande leenden. Men om det fanns ett ställe att rapportera in dylikt till och det visade sig att det inte bara förekom en gång, i en vallokal, utan på flera. Om det rent av visade sig att det fanns ett mönster. Då skulle det bli nyhetsstoff. Jag säger inte att det finns ett sådant mönster, men jag menar att om några valsedlar i en vallokal har ett namn ikryssat i förväg och man kommer undan med det, då kanske man gör det på fler ställen nästa gång. Med ett system som kan sammanställa dylika rapporter kan ett eventuellt mönster skönjas tidigare än om det bara blir enskilda bloggposter och eventuella tidningsnotiser om enskilda, till synes separata, händelser.

Och det är ändå bara ett exempel på vad Ushahidi har potential att vara användbart till. Dess korta historia visar redan att projektet är flexibelt och användbart på många områden, och jag tror att det bara är början. Det är den sortens projekt som har potential att vara svaret på frågan “vem övervakar övervakarna?”.

Andra bloggar om: ushahidi, ory okolloh, kenya, demokrati, val, krishantering, information, intressant?

Den 27:e december 2007 hölls ett omtvistat presidentval i Kenya. Utländska observatörer rapporterade om omfattande valfusk från båda sidor i valet. Ilskan och känslan av orättvisa väckte liv i underliggande...

The Pirate Bays påstådda flytt till Nordkorea fick nog rätt många av oss att sätta i halsen. Liksom många andra trodde jag initialt på det, vilket i sig är värt att reflektera över. Vi lever alltså i en värld där det är fullt tänkbart att The Pirate Bay skulle dra till Nordkorea för att de är bannlysta i hela den “fria” världen. Det skulle vara skrattretande om det inte vore för att det inte alls är roligt.

I svallvågorna efter piratskeppets oväntade gir radade politiska tyckare på Twitter upp sig och bjöd på det ena magplasket efter det andra. Piratpartiet var “diktaturkramare”, “rövclowner” med mera. I vanlig ordning klarade man alltså inte av att hålla isär det politiska partiet Piratpartiet och den värlsberömda siten The Pirate Bay. Det är ynkligt.

Från och med nu tänker jag därför betrakta Moderaterna som diktaturkramare. Jag tänker betrakta FRA som detsamma som Moderaterna, och som verksamma inom underrättelseväsendet har de garanterat samrörer (på riktigt, inte bara for the lulz) med några av värsta regimernas mest ljusskygga organisationer. Långsökt? Låt oss jämföra.

The Pirate Bay gjorde något olagligt. Piratpartiet kämpade för att göra det lagligt. The Pirate Bay låtsas ha samröre med en diktatur. Piratpartiet är därför diktaturkramare.

FRA gjorde något som var olagligt. Moderaterna kämpade för att göra det lagligt. FRA har garanterat samröre med diktaturer, om inte själva så via proxy (CIA). Det spelar mindre roll, medhjälp till medhjälp är ju vedertaget. Således är Moderaterna diktaturkramare.

Jämförelsen håller förstås inte fullt ut. Det finns, i ärlighetens namn, avgörande skillnader. Som till exempel beträffande olagligheternas allvarlighetsgrad. The Pirate Bay sysslade med medhjälp till upphovsrättsintrång och FRA ägnade sig bara åt illegal avlyssning. Moderaterna lyckades legalisera den verksamhet de inte tyckte skulle vara olaglig. Det har Piratpartiet ännu inte lyckats åstadkomma.

The Pirate Bay har inte flyttat till Nordkorea. Säger de. De sa att de hade flyttat till Nordkorea också. Det enda man kan vara säker på är att de håller sin site uppe och retar gallfeber på etablissemanget. Var de är? Jag har ingen aning, men jag hoppas att de har flyttat till en otillgänglig dal i USA tillsammans med en massa andra driftiga entreprenörer, en dalgång med ett holografiskt lock som döljer den för spanande drönare. En dal som skulle se skillnad på den riktiga Dagny Taggart och en falsk kopia.

Andra bloggar om: piratpartiet, the pirate bay, moderaterna, fra

The Pirate Bays påstådda flytt till Nordkorea fick nog rätt många av oss att sätta i halsen. Liksom många andra trodde jag initialt på det, vilket i sig är värt...

Den gode Emil Isberg kommenterade min förra bloggpost, med både ros och ris. Jag hade inte tid att svara på den kommentaren utförligt imorse, och sedan har jag gått och grunnat lite på det och till slut bestämde jag mig för att utveckla det till en ny bloggpost.

Jag håller inte med dig om att Piratpartiet måste släppa upphovsrätten eller frågan om kulturdelning, men jag håller absolut med dig om att vi bör utveckla vår politik kring rättsamhället och -systemet.

Jag var antagligen otydligt och ber om ursäkt för det. Jag menar naturligtvis inte att Piratpartiet bör släppa upphovsrätten eller kulturdelningsfrågan på det stora hela. Absolut inte. Jag menade snarare att man, i den uppkomna situationen, borde fokusera på att få igång en bredare diskussion kring rättssäkerhet, upplysa allmänheten om hur civilmål går till och på vilket sätt det kan slå snett. Utifrån det kan man då också öka förståelsen för att det är irrelevant att vara oskyldig om man blir stämd av en part som är absurt mycket starkare ekonomiskt, varför Ipred i stort sett kan fungera som statligt sanktionerad utpressning, och så vidare. När ett politiskt parti inte vill föra sin talan i rätten hajar förhoppningsvis folk till och undrar varför, och då finns det också utrymme att förklara det och öka förståelsen för hur saker och ting fungerar. Ungefär så.

Gällande att sänka tonläget så är det väl ingen egentlig skillnad mellan bloggare som upplevs som representanter för Piratpartiet och andra representanter? Vissa av Piratpartiets representanter överdriver helt enkelt i sitt argumenterande. Överdrivna utspel var också vad Ung Pirats valutvärdering kom fram till har påverkat valutgången. Piratpartiet måste bli bättre på att få fokus även utan att ropa varg, och det gäller naturligtvis även internt i organisationen. Vi behöver på ett bättre sätt utbilda våra representanter för att undvika missförstånd bland väljarna. Men det är en process som ledningen till viss del redan har påbörjat. Vi är fortfarande till väldigt stor del okunniga lekmän. Vi debatterar ofta på det sätt som andra gör istället för att vara mer saklig, trots att vi ofta har bättre faktaunderlag. Piratpartiet har flera gånger kritiserat användandet av känslobegrepp som terrorism och barnporr eftersom man genom sådan argumentation glömmer bort medborgarnas integritet och individens intressen. Och då är det lätt att också använda oss av tvetydig statistik, eftersom det fungerar att få uppmärksamhet.

Först och främst: Jo, jag anser att det är skillnad på bloggare som upplevs som representanter och andra representanter. Eller snarare så här: Jag anser att det är skillnad på vad som uttrycks på en blogg driven av en privatperson, pressmeddelanden som skickas ut officiellt av ett parti, offentliga uttalanden som görs av till exempel partiledare, debattartiklar som undertecknas av partirepresentanter, etcetera. Var sak har sin plats. På min egen blogg kan jag ta mig större friheter därför att jag har en någorlunda stabil läsekrets som känner igen stilistiken. Därför kan jag raljera, svära, ironisera med mera på ett sätt som jag inte skulle göra i en debattartikel jag ville ha publicerad. Därför att den artikeln kommer att läsas av folk som inte har en aning om hur jag brukar uttrycka mig och därför är risken stor att ironi misstas för idioti. Till exempel. Och en debattartikel är ändå undertecknad av en, eller flera, personer som försöker bilda opinion, ofta genom att provocera lite lagom. Pressmeddelanden och officiella kommunikéer från partiet bör, anser jag, vara ännu torrare och helst fria från övertoner eller personlig prägel. Jag är inget PR-geni och jag kan mycket väl ha fel, men jag tycker som jag nämnde att Anna Troberg klarar den balansgången bra. Den egna bloggen är, trots att hon är partiledare och naturligtvis måste ta med det i beräkningarna, hyfsat personlig. Där kan hon ta ut svängarna lite mer än vad hon gör när hon uttalar sig i andra medier i egenskap av partiledare. Det är i alla fall min tolkning av saken.

Jag är lite osäker på det här med Ung Pirats analys. Kom analysen fram till att medborgarna tenderade att rösta på “överdrivna uttalanden” generellt, eller är det en analys av de som valde att rösta på Piratpartiet? Hur som helst tror jag att det är ganska sant. Ett av problemen med vårt demokratiska system och vår mediakultur är att lugnt resonerande inte når igenom bruset. När man blir intervjuad måste man svara i slagord och ju färre tillfällen man får att uttala sig desto slagkraftigare måste man också vara. Fredrik Reinfeldt kan till exempel unna sig att vara betydligt lugnare och resonerande i intervjuer än Jonas Sjöstedt. Men, ju hårdare man uttrycker sig desto större blir också kraven på att ha rätt! Hela tiden, varje gång. Annars blir man sedd som dramaqueen, foliehatt eller bara gapig och okunnig. Även om man i själva verket har ett bra faktaunderlag.

Lite grann beror det dock också på vad man vill uppnå. Vill man vinna röster för att få mandat i riksdagen så görs det uppenbarligen bäst genom att skruva upp tonläget, skrämma folk, hota med Armageddon om “de andra” vinner, och gärna muta folk med deras egna pengar i form av utlovade avdrag/bidrag. Vill man vinna mandat bör man gå på lågt hängande frukt, och i så fall, by all means; skit i att ens förklara varför kulturdelningsfrågan är betydligt större och viktigare än vem som får betaaalt. Kör hårt på “gratis är gott”. Det finns trots allt massor av folk därute som inte har några högre ideal än att det är just därför de vill fildela.

Vill man däremot förändra världen så behöver man få med sig opinionsbildare. Man behöver få en opinion och en djupare förståelse för den egna ideologin så att även andra makthavare (övriga politiska partier, företagsledare, redaktörer, etcetera) tar till sig det och så sakteliga börjar tänka och agera annorlunda. Det är naturligtvis ett mycket långsiktigt och tålamodskrävande arbete, men det är just för att åstadkomma dylikt som jag efterlyser en sänkning av tonen. Jag tror inte att man får med sig opinionsbildare genom att skrika åt dem. Jag tror att man får det genom att samtala, genom att vara mer inlyssnande och resonerande.

För att vinna mandat behöver man vinna gehör hos pöbeln, om uttrycket ursäktas. (Det här är ju en personlig blogg och jag kan tillåta mig att raljera, enligt tidigare resonemang.) För att förändra världen behöver man vinna gehör hos intellektuella. Jag tror att det behövs en tvåfrontsstrategi som kan jobba mot båda målen parallellt. En strategi som fokuserar på att förenklat och snabbt förklara det mest nödvändiga, och en som fördjupat och långsiktigt förklarar varför alla dessa principer man vill försvara är viktiga, varför kultur är viktigt, och så vidare. Hur det ska gå till har jag ingen aning om.

Sedan tycker jag att stycket om nyhetssläppet borde undvikits. Den tillför inget till inlägget.

Håller helt med. Det var en reflektion som dök upp medan jag skrev och därför kom den med. Jag står fast vid min poäng i det, men det var onödigt att klämma in där och då. Pardon.

Andra bloggar om: piratpartiet, emil isberg

Den gode Emil Isberg kommenterade min förra bloggpost, med både ros och ris. Jag hade inte tid att svara på den kommentaren utförligt imorse, och sedan har jag gått och...

Rättighetsalliansens tidsfrist löper ut idag. Idag var sista dagen för Piratpartiet att lämna besked huruvida man ämnade fortsätta tillhandahålla nätjuice åt Pirate Bay, eller klippa linan och slippa bli stämda. Beskedet kom i ett pressmeddelande klockan 09:00 och meddelade att Piratpartiet i Sverige inte längre levererar internetaccess till The Pirate Bay. Det gör istället Piratpartiet Norge samt Pirates de Catalunya; katalanska Piratpartiet, Spanien. Och voilà, så har vi en hydra. Hugg av ett huvud och två nya ploppar upp. Lämpligt nog heter Pirate Bay nu också Hydra Bay.

Svensk media rapporterar det såklart som att Piratpartiet vikt sig, och det är både felaktigt och beklagligt. Läser man pressmeddelandet, vilket man kan undra om svensk media har gjort, så framgår där att TPB förekom Piratpartiets beslut och flyttade självmant. Stora delar av svensk media ägs för övrigt av Bonnierkoncernen, som också äger stora delar av underhållningsindustrin i Sverige, men rapporteringen i ämnet är förstås helt opartisk.

Personligen tycker jag att utfallet blev det bästa möjliga. Genom att förekomma beslutet har The Pirate Bay försäkrat sig om att finnas tillgängliga och samtidigt besparat Piratpartiets ledning att välja mellan pest eller kolera. Att man nu matas med nät från två olika håll är också en tydlig signal; varje försök att få sidan att försvinna gör den starkare.

Jag skrev tidigare att jag skulle respektera vilket beslut som än togs, och det står jag fast vid. Jag tycker det är beklämmande att en del nu är förbannade på styrelsen för att dess ledamöter inte vill skuldsätta sig för resten av sina liv bara för att bli martyrer. Det är alltid lättare när det inte är ens eget hals i snaran, antar jag. Man kan inte kräva den sortens uppoffringar. Och nu var det som sagt inte styrelsen som tog beslutet. Det gjorde (formellt) The Pirate Bay.

En sak som dock bekymrar mig är avslutningen på pressmeddelandet där Piratpartiet säger sig vilja pröva om Rättighetsalliansen ägnar sig åt “olaga tvång”. Jag är högst tveksam till att det är en god taktik. Det fanns en skrivelse även i Piratpartiets valmanifest inför Riksdagsvalet 2010 som gick ut på att den som anmäler själv ska kunna bli anmäld för att otillbörligen utnyttja lagen. Jag förstår att man vill åt “okynnesanmälningar” och jag förstår att man gärna vill låta motståndaren smaka på sin egen medicin, men den typen av double jeopardy riskerar ju att slå till på precis samma sätt som vi kritiserar civilrätten för att göra. Nämligen att bygga in en risk i att anmäla någon som man anser kränker ens rättigheter. Två fel blir helt enkelt inte ett rätt.

Därtill önskar jag mig två saker av Piratpartiet:

1. Släpp fildelningen. Släpp upphovsrätten. Se till att den här debatten handlar om rättssäkerhet. Styr in diskussionen på hur civilmål fungerar och hur det skiljer sig från brottsmål. Förklara hur civilrätten är utformad och varför det blir ett uppenbart problem när de två parterna är så abnormt ekonomiskt ojämlika som alltid är fallet när upphovsrättsindustrin stämmer någon. Då kommer folk kanske att förstå varför Ipred är ett problem, varför breven med hot om stämning i praktiken fungerar som utpressning och varför det är irrelevant att vara oskyldig när insatsen är så hög.
2. Sänk tonläget. Det är en sak att bloggare (som jag) raljerar om “upphovsrättsmaffian”, “hotbrev”, “skräckvälde”, med mera. Eventuellt kan man ibland tillåta sig att slänga sig med dylika uttryck i en debattartikel om det görs med lite finess och fingertoppskänsla (något Anna Troberg har gott om). Däremot anser jag att officiella kommunikéer från partiet ska vara sakliga på gränsen till knastertorra. När ovan nämnda glåpord kommer via officiella kanaler ger det ett oseriöst och hysteriskt intryck. För att åstadkomma en förändring på sikt måste man få fler politiska partier och tyckare att omfamna sina frågor. Det åstadkommer man med dialog och tålmodigt förklarande, inte genom att skrika. Det är frustrerande, men det är bara att gå till sig själv och fundera vem man är mest benägen att tro på: Den lugnt sakliga, rent av tråkiga, politiskt korrekta nyhetsuppläsaren, eller trashanken på hörnet som vrålar osammanhängande om rymdödlor och chemtrails.

Jag har många gånger hört Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström säga att politik är en publiksport. Det är sant. Det är också därför viktigt att uppträda sportsligt, även när motståndarna inte gör det och domaren har hasch i pipan. Men politik är också en uthållighetssport. Därför är det viktigt att inte köra slut på sig själv, att hålla huvudet kallt och spela after resurserna. (Undrar om inte ett av Piratpartiets problem är att det till så stor del består av sporthatare som inte har en aning om vad jag snackar om…)

Jag har också snappat upp att det ska ha funnits en plan på när och hur nyheten skulle släppas. Jag vet inte om det stämmer, men i så fall sprack det. Jag tycker att det är lite gulligt naivt att Piratpartiet som lever och andas Internet tycks tro att det går att hålla locket på och bestämma själv hur nyheter ska släppas. Ingen kontrollerar Internet. Inte ens Piratpartiet. Det går inte att hålla på saker. Transparens är teh shit. Är det inte det vi brukar predika i vår ringhörna? Och brukade vi inte likna att leda Piratpartiet med att valla katter? Jag förstår att man vill göra en stor splash, jag har själv varit med och försökt planera sådant, men för att åstadkomma stor splash måste man vara stor sten, eller åtminstone en stor hand som kan kasta allt grus samtidigt. Styrkan i piratrörelsen har alltid varit dess flexibilitet, variation och spontanitet. Då får man också försöka utnyttja det på bästa sätt. Jag tror inte att det går att plötsligt tygla alla dessa viljor när det passar, även om det vore praktiskt.

Så för att sammanfatta. Internet har återigen kringgått en skada. Hydra Bay lever. Piratpartiet har fått en boll att spela. Spela den väl.

Andra bloggar om: piratpartiet, the pirate bay, the hydra bay, sverige, norge, katalonien, spanien, rättighetsalliansen, civilrätt, upphovsrätt, intressant?

Rättighetsalliansens tidsfrist löper ut idag. Idag var sista dagen för Piratpartiet att lämna besked huruvida man ämnade fortsätta tillhandahålla nätjuice åt Pirate Bay, eller klippa linan och slippa bli stämda....

“Jag vill lyssna på ‘Don’t download this song’.”
“Inte nu.”
“Nu ville jag det.”
“Det tror jag säkert, men nu får du inte det.”
“Det är jag som bestämmer över dig!”
“Det är INTE du som bestämmer över mig!”
“Jo det är jag som bestämmer över dig!”
“Det är INTE du som… och kan du sluta stoppa knivar i skrivaren?”
“Man måste det.”
“Det måste man faktiskt inte alls.”
“Jo. Jag vill välja en låt på Grooveshark.”

Och sådär håller det på.

Andra bloggar om: föräldraliv

“Jag vill lyssna på ‘Don’t download this song’.” “Inte nu.” “Nu ville jag det.” “Det tror jag säkert, men nu får du inte det.” “Det är jag som bestämmer över...

Det finns ett klassiskt, bittert skämt baserat på positivitetsklyschor som lyder ungefär så här: ‘Le och var glad, ty det kunde ha varit värre.’ Och jag log och var glad, och det blev värre.

Under många år har jag ägnat massor av tid och energi åt att lära om, läsa om, fundera på och upplysa om varför det är viktigt med principer som brevhemlighet, informationsfrihet etcetera, och hur dessa principer hela tiden sätts på undantag. Hur vi befinner oss på ett slutande plan där övervakningen ökar och där vanliga människors integritet alltid väger mindre än statlig övervakningsiver och föråldrade mellanhänders girighet.

På senare tid har jag dock släppt den debatten till stor del. Dels för att jag inte orkar skrika mig hes längre; man blir till slut trött på att höra sig själv upprepa samma argument. Man börjar uppfatta sig själv som en rättshaverist. Men dels också för att jag någonstans resignerade, accepterade tingens ordning, rationaliserade och intalade mig att det inte är så illa. Att det kunde vara värre. Jag log och var glad.

Och det blev värre.

Nu har upphovsrättsmaffian Rättighetsalliansen skickat hotbrev till Piratpartiet. Orsaken är att Piratpartiet sedan en tid tillbaka levererar nätjuice till The Pirate Bay. Man hotar med rättsliga följder om inte partiet klipper kablarna. Det faktum att det inte är olagligt för Piratpartiet att tillhandahålla bandbredd åt The Pirate Bay spelar mindre roll. Kunde The Pirate Bay fällas för medhjälp till upphovsrättsintrång och Peter Sunde för medhjälp till medhjälp så kan Piratpartiet fällas för medhjälp till medhjälp till medhjälp. Jag säger inte att det nödvändigtvis slutar så, men det är en risk som de inblandade måste ta i beaktande. Att ha följt TPB-rättegångarna på första parkett och sedan själva ställas inför hot om stämning… Jag tror inte att någon av de som måste besluta sig för om de ska låta det gå till domstol eller inte känner sig förvissade om att få sin sak prövad på ett ärligt och rättvist sätt. Har man en gång sett en riggad spelplan måste man räkna med att den kan vara det igen. För sakens skull hoppas jag att Piratpartiet står på sig och kör det hela in i kaklet, och för de människor i organisationer vars nackar det faktiskt slutligen handlar om hoppas jag att de retirerar och räddar sig själva. Det är lätt att vara modig och principfast i teorin, men när det kommer till praktik och motståndaren bestämmer reglerna… Oavsett vilket beslut som tas kommer jag att förstå och respektera det.

Under andra världskriget stoppade svenska staten distributionen av kommunistiska tidningar. Trots pressfriheten. Man gjorde det genom att istället förbjuda järnvägen att distribuera dem. Så när upphovsrättsmaffian nu ger sig på den som levererar bandbredd så är det inte en ny strategi. Men den är fortfarande lika ful och lika avskyvärd.

Jag slås också över vad hotbrevet säger om läget. Inte dess innehåll, utan det blotta faktum att en organisation väljer att skicka hotbrev till ett legitimt och registrerat parti i Sverige 2013, ett parti som dessutom innehar två platser i Europaparlamentet. Hur ser Rättighetsalliansens verklighet ut? Är de så övertygade om att de kommer att vinna? Upplever de Piratpartiet så marginaliserade? Anser de att de redan har vunnit slaget och att det enda som kvarstår är att städa upp slagfältet genom att rida ner små utspridda grupper av fotsoldater med högafflar? Jag har ingen aning, men känslan är ju att Rättighetsalliansen antingen är mycket säkra på sin sak, eller mycket korkade. Att angripa ett politiskt parti borde vara en PR-mässig katastrof. Men… med tanke på hur uppenbart etablerade partier valt sida och glatt driver igenom lagar på beställning från upphovsrättsindustrin såväl som från USA, och med tanke på hur ointresserat etablerade medier är att berätta om precis det, så kanske det inte är en PR-mässig katastrof alls. Det kanske inte ens blir krusningar på ytan.

Därför måste vi andra väsnas. Det håller inte att le och vara glad och tänka att det kunde ha varit värre. För då blir det värre. Vi har alla ett ansvar att upplysa både oss själva och varandra. Vad har yttrandefrihet för värde om vi ändå inte använder den?

Så från och med nu är jag återigen öppet ansluten till Piratpartiet. Because fuck you! Fuck you and the horse you rode in on!

Det betyder inte att jag kliver tillbaka in i en aktiv roll. Jag avser tills vidare vara en passiv medlem och ingenting jag gör eller säger är å Piratpartiets vägnar, men jag är medlem och skyltar med det. För, precis som Deeped skriver, det räcker inte att bara tycka. Det handlar om att välja sida. Att markera. Jag säger inte att man antingen är med oss eller mot oss, den sortens skitretorik kan Dubya få hålla sig med själv (han hade ju bomber att backa upp det med också, sådant underlättar), men från Rättighetsalliansens perspektiv kan frånvaron av protester uppfattas som ett tyst medgivande. De ger sig på ett legitimt politiskt parti i Sverige 2013 för att de tror att ingen bryr sig. Låt oss visa att de har gjort en missbedömning.

Andra bloggar om: rättighetsalliansen, piratpartiet, upphovsrätt, intressant!

Det finns ett klassiskt, bittert skämt baserat på positivitetsklyschor som lyder ungefär så här: ‘Le och var glad, ty det kunde ha varit värre.’ Och jag log och var glad,...