Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2014-09-26

White House Down / Elysium

Kategori: Kåseri,Kultur — Joshua_Tree @ 18:58

Under veckan har jag varit sjuk och inte orkat göra särskilt mycket, och eftersom jag har ett konto på Viaplay för att få tillgång till NHL så har jag även en del film att titta på. Så jag tog tillfället i akt att ligga i soffan och prova det där “film” som folk har pratat om.

Den första var nån actionrulle som Viaplay promotade på sin förstasida som hette White House Down där några dummingar tar över Vita Huset. Varningsklockorna ringde lite redan innan jag började titta och sedan gick larmet för fulla muggar när orden “A Roland Emmerich Film” kom upp på skärmen. Jag borde ha stängt av redan då. Jag borde ha vetat bättre.

Huvudpersonen i filmen är en jeppe som söker jobb på Secret Service och har med sig sin dotter som är något av en självlärd expert på Vita Huset. Man skulle kunna tänka sig att det skulle ha betydelse för filmen när de så småningom blir fast det belägrade presidentresidenset. Spoiler alert: Det har det inte.

Naturligtvis är det huvudpersonen som hamnar i en situation där han på egen hand har hand om att skydda presidenten medan all annan säkerhetspersonal lydigt låter sig skjutas ihjäl av dummingarna, som ser ut som typiska dummingar så att inte tittaren måste tänka efter. De ränner runt och jagar varandra och har sönder saker och vartefter surnar presidenten till och börjar skjuta folk han också. De lyckas till och med klämma in en biljakt på Vita Husets gräsmatta. Ja, det är precis så dumt som det låter.

De goda avgår såklart med segern och drar några taffliga vitsar innan det är klart, och sen slutar allt lyckligt och presidenten åker iväg i en ambulans tillsammans med sin nyutnämnde personliga säkerhetsvakt och dennes dotter och de är lyckliga och inte alls uppskakade eller skärrade över att terrorister lyckats hålla Vita Huset, att hela regeringen dött, att de själva har dödat en massa människor och själva varit en hårsmån från döden ett dussintal gånger. Nejdå.

På det stora hela är det bara ytterligare en Die Hard, inklusive smutsigt linne, men vare sig Bruce Willis eller självdistans.

Den andra filmen heter Elysium och är en scifi-film med Matt Damon i huvudrollen. Här får vi veta att jorden på grund av överbefolkning, förorening och elände blivit hopplös att bo på så alla rikingar har gått ihop och byggt något slags rymdstation (Elysium) dit de har dragit för att leva i lyx och lämna resten åt sitt öde. Hallå klassklyftor liksom!

På Elysium blir man aldrig gammal eller sjuk för de har ett slags scanner som ser ut som ett solarium som man lägger sig i och blir frisk och snygg igen. För det är precis så man löser problemet med överbefolkning, eller hur? Och nere på jorden försöker människor desperat ta sig till Elysium bara för att skjutas ner på order av Elysiums kallblodiga säkerhetsminister. Just den biten skulle kunna vara en rätt vass samhällskritik om man liksom vågade löpa linan ut. Istället utmynnar det bara i ytterligare en actionfilm där Matt Damon får en mer hightech-version av Forrest Gumps styltor fastskruvad i kroppen så att han kan slå folk jättehårt.

På grund av orsaker måste Damon ta sig till Elysium och kommer över information som är jätteviktig så därför är det nån bindgalen sydafrikan med skägg som jagar honom. Vid ett tillfälle spränger Damon bokstavligen av sin antagonist huvudet, men inte ens det är tillräckligt för att ta kål på honom. På Elysium återskapar de honom, inklusive skägget! Så bra solarium har de!

Damon har till sin hjälp samma gäng av lowtech-hackers som är med i alla scifi-filmer och som närmast kan beskrivas som ohygienska McGyvers som bokstavligen kan koka soppa på en spik men absolut inte koka ihop lite tvål. Tillsammans lyckas de vad det lider hacka Elysium och göra hela jordens befolkning till medborgare. På slutet får man se hur skepp kommer ner från himlen till jordens alla hörn för att hela människor, helt utan att fundera över saker som resurser. Vi ska alltså tro att överklassen egentligen har suttit uppe i himlen och levt i ett sådant överflöd att de hela tiden hade kunnat hela alla (återigen – är det så man löser överbefolkningen?) men valt att låta bli helt enkelt för att de är onda.

Jorå. Det här med film det är grejer det.


Photo credit: dcysurfer / Dave Young / Foter / CC BY

Andra bloggar om: , , ,

2014-09-13

Herrar och väljarfolk

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 10:55

Jag ska börja med ett litet erkännande: Jag är så förtvivlat trött på valrörelse och debatter att jag helt slutat läsa den delen av tidningarna på nätet, vilket vanligtvis innebär några meters scrollande innan man kommer till övriga nyheter. Men det innebär inte att jag helt missar vad som händer. Jag ser såklart diskussionerna i sociala medier. Det senaste verkar vara att prasselmedia har gjort ett nummer av Jimmie Åkessons spelande.

Låt mig då först och främst understryka att jag skiter fullständigt i det. Vad Åkesson gör med sina pengar är hans problem. Granska vad fan politiker gör med våra pengar istället!

Förutom det tveksamma nyhetsvärdet måste man också fundera över hur media kommit över informationen. Mycket tyder på att det kan förekomma oegentligheter där, och hur som helst tycker jag att det är ett solklart övertramp in i den privata sfären. Det ger dessutom Sverigedemokraternas anhängare vatten på sin kvarn när man hävdar att Sverigedemokraterna bedöms efter en annan måttstock än övriga, att det bedrivs en häxjakt, med mera. I många fall är det helt enkelt inte sant – övriga partiers toppnamn hade inte kommit undan med att kalla folk för “babbe” och “hora” eller beväpna sig med cylinderformade objekt av något slags metall (för det är ju faktiskt ett sakfel att kalla det järnrör!). Men jag undrar vilken annan partiledares privata ekonomi man hade rotat i och gjort nyheter av.

Men det var egentligen inte ens det jag skulle skriva om, utan det här: Plötsligt träder nu diverse politiker fram till Åkessons försvar. Eller egentligen mer till attack mot media. Carl Bildt undrar till exempel på Twitter hur man har kommit över kontoutdrag och pratar om lag och etik. Carl Bildt är alltså, för den som eventuellt missat det, utrikesminister i den regering som piskade igenom FRA-lagen, som gav oss Ipred och som kände sig tvingade av EU att införa datalagringsdirektivet men märkligt nog inte alls känner sig tvingade att riva upp skiten igen nu när EU-domstolen ogiltigförklarat sagda direktiv. Allt detta handlar om möjligheter och/eller automatiserande av intrång i människors privatliv. Något Bildt uppenbarligen inte har haft några problem med. Men när en politikerkollegas privatliv kränks, då är det plötsligt oroande.

Visst finns det skillnader. FRA-lagen är just lag, och den information FRA dammsuger upp är således lagliga intrång i människors privatliv. Men det är just den regering Bildt sitter i som legaliserat det, och att något är lagligt gör det inte automatiskt etiskt. Jag tänker inte förolämpa er intelligens med att rada upp exempel på det.

Det skaver och jag kan inte skaka av mig känslan av att även Bildtarna i världen använder dubbla måttstockar; en för vad som är okej när det gäller “väljarna” som vi kallas, och en som gäller för den politiska klassen, nyadeln, herrefolket. För mig är det här fallet ett bra exempel på det. Det handlar inte om att hålla en partikamrat om ryggen, för det gör man ju alltid och där är de dubbla måttstockarna mer eller mindre obligatoriska. Det handlar om att man håller en kollega om ryggen, en kamrat, en like. Den politiska klassen har inga problem med att kränka pöbelns privatliv, för själva står de över dylikt. Tror de. Men när det händer någon de kan identifiera sig med, då vaknar andra reflexer. Då blir det plötsligt verkligt.

Imorgon kväll är äntligen det här förbannade valet över. På måndag kan vi börja fundera på vad vi vill göra åt det nyfeodala samhälle där herrefolket för alltid och med självklarhet är herrefolket, även om vi får rösta på vilka av våra herrar som ska ha sista ordet.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

2014-09-07

Öppet brev till kulturskribenter med fäbless för öppna brev

Kategori: Kåseri,Media — Joshua_Tree @ 11:43

Hej kulturskribenter. Jag tror vi behöver prata. Ni känner inte mig. Jag är blott en enkel industriarbetare. Medan ni frotterar er med varandra på Södermalm intar jag min lunch direkt ur en matlåda i Södertälje. Jag räknas inte in i den kategori människor ni försöker imponera på, men ändå: Här är mina fem cent.

Det här med öppna brev alltså. Ni måste sluta med det. Det är tjatigt och tramsigt. En billig och ovärdig ursäkt för att formulera sig personligt. Det är därtill ett passivt aggressivt uttryckssätt.

Ni är upprörda. Jag fattar det. Ni vill försöka uttrycka er folkligt. Ni tror att sättet att göra det är att skriva korthugget. Kanske gör det också det. Era öppna brev sprids med vinden i sociala medier. För varje gång ökar risken att jag spräcker ett aneurysm exponentiellt.

Saken är den att ert engagemang klingar falskt. Ni skriver öppna brev till människor ni är arga på. Vanligen Jimmie Åkesson. Men den påstådda mottagaren kommer sannolikt inte att läsa brevet, än mindre ta till sig det. Det här vet ni. Det är heller inte syftet. För ni vänder er egentligen inte alls till den påstådda mottagaren, gör ni? Nej, ni vänder er till alla andra. Själva poängen med öppna brev är att alla andra ska läsa det, eller hur? Så att alla får se att ni är goda människor. Det är som att ta en selfie när man stoppar en femma i Frälsningsarméns bössa. Visst, femman kommer kanske till nytta, men det är bara värt något om andra kan se att man har gjort det.

Det öppna brevet är självcentrerat. Det handlar om er, inte den påstådda mottagaren. Det handlar om ert ego, er status, er godhet. Det är en form av mediaelitistisk slacktivism, motsvarande pöbelns gillande av saker på Facebook. Det är den formen av intellektuell slapphet man kan unna sig när man har tillgång till kultursidorna.

Det har gått fullständig inflation i öppna brev. Den som först kom på konceptet var möjligen lite finurlig. Nu är det bara tradigt plagierande. Sluta, snälla.

Om ni har något ni verkligen vill säga till någon i en personlig ton, skriv för all del ner det. Skriv sedan ut brevet, stoppa det i ett kuvert och slicka igen det. Googla fram adressen till mottagaren, gå till affären och köp ett frimärke och stoppa brevet i en brevlåda. Det är inte så jobbigt som det låter. Och är det för jobbigt kan man maila.

Trots allt; ett brev är något mellan avsändaren och mottagaren. Och FRA.


Andra bloggar om:

Photo credit: cali.org / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

2014-08-19

Du tittar väl inte på barnporr?

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 18:38

5627399412_707a1e5a22_oNyligen har det spridits en bild på gymnasten Shawn Johnson i en pose som kanske kan kallas för en flying spread eagle på porrspråk. Bilden föreställer Johnson i ett hopp med benen brett isär och hugget blottat eftersom dräkten gått sönder. Wardrobe malfunction taget till en helt ny nivå. Om det vore sant. Men det är det inte.

Viralgranskaren gör som vanligt ett hedervärt arbete och förklarar bilden som en manipulation. Ursprungligen ska den ha dykt upp på en porrsite för att sedan evolvera till en censurerad version som används som klickbete för spam – meningen är att du ska klicka på en blurrad version av bilden för att få se originalet och luras att lämna ut personuppgifter som sedan kan säljas vidare. Allt detta besvär och brist på kritiskt tänkande för att få se en glimt av en gymnasts underliv på ett internet som kryllar av just underliv.

En och annan dristar sig kanske till att googla vidare själva för att hitta originalbilden. Som alltså är en förfalskning. Men här är en intressant twist: Om du hittar den, då är du en sexbrottsling och pedofil i lagens mening. När den manipulerade bilden av Shawn Johnson togs var hon sexton år gammal. Därmed är det enligt svensk lagstiftning barnpornografi. Och enligt svensk lag är det förbjudet att ens se sådana bilder. Det faktum att den är manipulerad spelar knappast någon roll eftersom även teckningar bedöms som barnporr. Nu friades förvisso Simon Lundström till sist i det så kallade Mangamålet, men rätten behöll den mystiska bild 39 som trumfkort så att vi fortfarande inte ska ha en aning om var gränsen går. Hur som helst måste i all rimlighet riktiga människor ha ett högre skyddsvärde än tecknade dito, kan man tänka, och Shawn Johnson är i allra högsta grad en riktig människa även om det inte är just hennes kön på bilden. Att hänga upp sig på saker som rimlighet är förvisso optimistiskt så länge Beatrice Ask är justitieminister, men icke desto mindre är både lagen och dess tillämpning sådan att det högst sannolikt är olagligt att leta fram den ocensurerade fejkbilden av Johnson.

Vilket gör att man också kan misstänka att Viralgranskare Jack Werner i lagens mening är en sexbrottsling. Det är dock också möjligt att han, i likhet med Lundström, skulle slippa undan med hänvisning till att det ingår i hans arbete. Det vore onekligen ett intressant rättsfall. Och låt oss hoppas att kvinnan i mitt bildval var över arton år gammal när bilden togs…

Photo credit: zio Hack / Foter / Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , ,

2014-08-07

Sluta knycka pengar för våra semesterbilder, Tomas Ledin!

Kategori: Kultur,Pirat,Politik — Joshua_Tree @ 22:39

ledin_rasarTidigare idag råkade jag på en notis i Dagens Industri om Tomas Ledin och hans bolag. Det fick mig att tänka på en artikel jag sett för länge sedan där Ledin ondgjorde sig över att folk “knycker” musik. Just det där “knycker” är en bra ledtråd till hur gammal sagda artikel är. Nå, jag letade lite och hittade den. Den är, såvitt jag förstår, från 1980 och Ledin används som affischnamn för att sälja in idén om den så kallade kassettavgiften. Den som i omgångar utökats till fler lagringsmedia så att den numera omfattar… allt.

Och så började jag fundera. Kassettavgiften infördes 1982. Den avskaffades därefter 1993 och ersattes 1999 av den nuvarande privatkopieringsavgiften. Men sedan Tomas Ledin gnölade om att man tar brödet ur munnen på honom 1980 så har vi levt huvudsakligen med en privatkopieringsavgift i en eller annan form. Och då undrar jag: Har någon utvärderat detta? Jag menar, om vi antar att vi har ett problem, och så hittar vi på något som vi tror löser problemet så måste vi ju också utvärdera detta efter en tid. Och då menar jag en riktig utvärdering och inte en variant av sexköpslagsutredningen där utredaren får till uppgift att komma fram till att privatkopieringsavgiften är bra som den är eller att den behöver utökas.

Så. Kan vi gå tillbaka till 1980 och fråga oss: Hur gick det sedan? Hur mår Tomas Ledin? Hur mår hans plånbok? Var problemet ett problem och har kassettavgiften i så fall löst det? Och om det var ett problem och kassettavgiften löste det, varför är det alltjämt olagligt att kopiera musik? Varför behövs det fler åtgärder? Är det först nu när vi betalar privatkopieringsavgift för minneskorten som lagrar våra semesterbilder som Tomas Ledin har råd med bröd?

Om kassettavgiften å andra sidan inte löste problemet, varför utökades den? Och om kassettavgiften inte löste problemet men Tomas Ledin är mångmiljonär och människor alltjämt gör musik (och tjänar pengar), då kanske det aldrig var ett problem? I så fall betyder det att lagstiftaren under 1982-93 och 1999-? infört en lag som ger en privat aktör (Copyswede) rätt och möjlighet att parasitera på människors inköp av allehanda utrustning som kan spara information. Kanske är det därför man inte är så intresserad av att utvärdera?

Jag är inte ute efter att hacka på Tomas Ledin. Alla har vi varit unga och dumma. Men det vore trevligt om någon av de artister som genom åren låtit sig utnyttjas som kanonmat i kriget mellan underhållningsindustrin och fansen någon gång kunde rannsaka sig själva och säga: Hörni, jag hade fel. De senaste 34 åren har bevisat det.

Som att det skulle hända.


Andra bloggar om: , , , ,

2014-07-27

Till botten och tillbaka

Kategori: Personligt — Joshua_Tree @ 14:43

Det är valår, och när det är valår sprids det historier. En del blir virala. Somliga kan rent av ha en inverkan på valutgången. Inför förra riksdagsvalet fick en bloggpost om en cancersjuk kvinna såpass stor spridning att den nådde rikstäckande media och togs upp i tv-sänd debatt som ett skräckexempel på den sittande regeringen kallsinniga och omänskliga förhållningssätt till sjuka människor.

Men allt som händer är inte regeringens fel. Faktiskt. Därför tänker jag berätta min historia. Därför att jag blir provocerad av att somliga vill påskina att skyddsnätet fungerade före 2006. Det fanns hål i det redan då. Kanske har det blivit sämre, det kan jag inte uttala mig om, men en enstaka historia bevisar ingenting annat än att systemet inte är perfekt. Det var inte perfekt förr heller.

På våren 2001 fick jag det roligaste och mest givande jobb jag någonsin haft. Tack vare ett tips från en vän och förmodligen goda vitsord från densamme fick jag anställning som IT-pedagog, där mitt jobb var att utbilda personal på en högstadieskola mot ECDL – eller datorkörkort som det också kallas. Det var dock inte helt problemfritt, ty en del av finansieringen i projektet kom från Arbetsförmedlingen mot att de som anställdes var långtidsarbetslösa. Jag uppfyllde kriterierna, men i sista sekunden höll ändå min anställning på att gå i stöpet därför att Arbetsförmedlingen av någon outgrundlig anledning hade fått för sig att jag arbetade på Korsnäs pappersbruk – en fabrik där jag till dags dato aldrig satt min fot.

Där kunde det hela ha tagit slut för min del. Arbetsgivaren kunde ha ryckt på axlarna och gått vidare med en annan sökande, men tack vare att min vän som redan arbetade i projektet genast påtalade att detta inte stämde och ringde mig så kunde missförståndet redas ut. Ändå gör det mig än idag förbannad att den enda gången Arbetsförmedlingen aktivt gjort något vad mig anbelangar höll det på att resultera i att jag inte fick jobb. Och hade det inte varit för att jag hade en kontakt i projektet som kände mig väl och som arbetsgivaren lyssnade på, så är det också så det hade slutat. Jag hade högst sannolikt inte ens vetat vad som hände, utan bara fått ett “tack för ditt intresse men vi har valt att gå vidare med en annan sökande”.

Anställningen var till en början på ett halvår och skulle därefter förlängas, det var det aldrig något snack om från arbetsgivarens sida. Problemet var bara att när det där halvåret hade gått så förlorade han en avsevärd del av projektets finansiering (någon kombination av AMF, Kommun och EU-bidrag) och lyckades inte lösa det. Vi började ana oråd när anställningstiden närmade sig sitt slut men fick hela tiden besked om att det skulle ordna sig, att det bara var lite strul med papper och att i värsta fall så skulle det behöva bakdateras. Dessa muntliga löften ledde till att vi arbetade fyra dagar in i november utan anställning, men när chefen gjorde sig otillgänglig tog vi tjuren vid hornen och gick till Arbetsförmedlingen. Vad som bara skulle vara en anmälan om arbetslöshet för att sätta press på arbetsgivaren slutade i ett hastigt ihopsatt krismöte där vi blev informerade om att projektet redan från början måste ha vetat att finansieringen endast skulle räcka i ett halvår, att man under den tiden måste hitta andra finansiärer och så vidare. Jag kom till Arbetsförmedlingen med världens bästa jobb och gott hopp om att det skulle lösa sig och kom ut arbetslös, med insikten att jag redan fått min sista lön och att jag hade arbetat fyra dagar gratis. Det var i början av november och det hade börjat regna ute. Som pricken över i hade jag fått en bot på bilen. Jag minns det tydligt för att jag började skratta åt det hela. Arbetslös? Varsågod, här har du! Jag skulle ju bara in en kvart, inte en och en halv timme.

Julen 2001 var inte särskilt rolig, för att uttrycka sig milt. Nybliven arbetslös och hade inte fått fart på A-kassan än. Jag kunde inte betala hyran, än mindre köpa julklappar till nära och kära. Det var något strul med mina a-kassepapper, jag minns inte vad, men något som var felkryssat från kommunen eller arbetsgivaren så pappren kom i retur, åtgärdades, skickades in igen, kom i retur en gång till för någon annan uppgift som saknades, innan det slutligen blev rätt. Jag fick min första, och enda, utbetalning från A-kassan i februari tillsammans med beskedet att jag uteslutits eftersom jag inte hade betalat avgiften. Vilket jag inte kunde för jag fick ju inga pengar. Eventuellt skrattade jag åt det också. Eller så hade det tagit slut på skratt redan. Jag minns inte så noga.

Allting från november och en lång tid framåt är en dimma. Räkningarna växte på hög. Efter ett tag började avsändarna heta Svea, Intrum Justitia och Kronofogdemyndigheten istället för Gavlegårdarna eller Telia. Jag slutade öppna breven. Ville inte se innehållet. Efter ett tag slutade jag plocka upp dem från golvet också. De låg tillsammans med reklambladen i en driva innför dörren. En driva som jag behövde kliva över för att ta mig ut. Men jag gick inte ut så ofta heller. Och om det någon gång ringde på dörren fick jag panikångest och vågade knappt andas av rädsla för att personen utanför skulle förstå att jag var hemma.

Jag gjorde ett och annat halvhjärtat försök att ta tag i min situation. En gång satt jag hemma hos min syster och tittade på telefonen i en halv evighet för att ta tag i att börja ringa fordringsägare och träffa något slags överenskommelse. Jag orkade ett samtal och sedan brast fördämningarna. Jag minns inte samtalet, vet inte vad jag sa. Antagligen hörde inte personen i andra änden mycket annat än snyftningar ändå. Och så gick jag till soc en gång där jag uppmanades att ringa och boka en tid. Jag förklarade att jag inte hade någon telefon och ville boka tid på plats. Tyvärr var alla handläggare på kurs men de skulle skicka en kallelse. Kanske gjorde de det också. Kanske drunknade den i drivan innanför dörren. Jag såg den hur som helst aldrig och brydde mig inte om att kontakta dem igen.

Jag minns ärligt talat inte hur länge det här eländet pågick. Jag fick tag i enstaka ströjobb så jag klarade av det mest nödtorftiga, fick lite pengar av mamma och pappa, men ingen visste hur det egentligen stod till. Utåt lyckades jag på något vis upprätthålla en fasad av att vara åtminstone någorlunda på rätt köl.

På hösten 2002 (bör det ha varit) åkte jag ner till Oskarshamn några veckor för att städa ett kärnkraftverk. I samma veva pågick stambyten i mitt område så när jag kom hem hade man stängt av vattnet och hänvisade till toalett och dusch i baracker på gården. Det verkade kallt, så jag stängde bara dörren och tog med mig min väska hem till min syster och svåger och bosatte mig på deras soffa några dagar. Det var sista gången jag var in i min lägenhet innan jag avhystes. När jag skulle gå hem igen efter några dagar på soffan fungerade inte nyckeln i låset. Jag hade inte mycket annat att välja på än att gå tillbaka och berätta hur det låg till. Mamma hämtade mig, tyckte inte att jag skulle tära mer på systerns och svågerns liv utan bo hos henne istället. 25 år gammal flyttade jag hem till mamma. Det kändes oändligt skamligt. Att jag var ett misslyckande i mina egna ögon var en sak – det hade jag levt med ett tag – men nu var jag tvungen att erkänna det inför andra också.

Fördelen med detta var förstås att jag också fick hjälp att börja ta tag i saker. Med bistånd från familjen fick jag kontakt med soc och därmed någon form av inkomst, kontakt med bostadsbolaget så att jag fick tömma min lägenhet och så vidare. Det mörka hålet visade sig trots allt inte bottenlöst. Det där kärnkraftverket i Oskarshamn skulle städas igen så jag åkte ner dit ett par veckor. Via samma saneringsföretag fick jag därefter ett par andra ströjobb. Jag tillbringade någon vecka på ett hönseri i Ängelholm efter ett utbrott av salmonella (och om jobbet som IT-pedagog är det bästa jag har haft så var det här med god marginal det värsta) och sedan var jag på Kolmården och sanerade TBC. Under den här tiden hann jag flytta två gånger – först blev jag inneboende hos en vän i Stockholm och sedan hoppade jag vidare till Södertälje eftersom jag kärade ner mig i Drottningen. Egentligen var det inte så mycket en flytt som att jag någon gång sjönk ner i hennes soffa och inte tog mig därifrån. Soffor är något av en röd tråd i den här soppan.

Drottningen ringde till slut psyk för min räkning. Hon insåg att jag inte skulle få tummen ur att göra det själv. Hon förklarade för dem att hon hade min tillåtelse och meddelade att jag i stort sett satt i hennes soffa och glodde. (Detta var innan jag officiellt flyttade dit, mina saker bodde fortfarande på Söder och det var också där kravbreven jag fortfarande inte öppnade damp ner.) Rådet hon fick var att kasta ut mig, för det var kanske det jag behövde… Tack och lov trodde inte hon det utan stod på sig och lyckades till slut få en tid åt mig. Jag träffade psykolog, diagnosticerades som kroniskt deprimerad och sattes på medicin. Långsamt och ett steg i taget, och med mycket hjälp av familj och vänner började jag kravla mig upp ur hålet.

Det har gått tretton år sedan hela den här soppan började. Sedan flera år tillbaka är jag helt skuldfri, och inte bara det – jag är kreditvärdig nog att ha en bostadsrätt och en bil på avbetalning. Jag är sambo och har två fantastiska barn. Jag har en stadig inkomst från en fast anställning. Jag står visserligen fortfarande på antidepressiva och jag tycker än idag att det är jobbigt att öppna brev. Jag hatar att jag uppenbarligen är såpass kreditvärdig att diverse finansbolag skickar erbjudanden om att låna ut pengar till mig, för varje gång jag ser deras brev börjar jag kallsvettas trots att jag vet att det inte är en fordran. Det är som en reflex.

2001, när Arbetsförmedlingen genom inkompetens nästan sumpade ett jobb för mig och när jag sedemera blev arbetslös, så var det inte Alliansen som styrde landet. Det var flera år innan “nya kalla Sverige” började byggas. Det var inte heller de känslokalla, onda borgarna som styrde Gävle kommun. Inte heller var det borgarna som hade kontrollen i landet eller i Södertälje kommun när min sambo fick rådet att kasta ut mig för att det kanske var det jag behövde. Det var sossar. Överallt och hela tiden var det sossarna som hade makten.

Men vet ni? Det var inte sossarnas fel att saker och ting gick som de gick. Olyckliga omständigheter i kombination med en depression som högst sannolikt fanns där redan innan men slog ut i full blom när vardagen förlorade sin struktur. Kan saker och ting fungera bättre? Definitivt. Kan det sociala skyddsnätet bli bättre? Säkert. Men vad skulle den socialdemokratiska majoriteten ha gjort? Brutit sig in och hämtat mig med våld? Jag öppnade ju inte ens dörren, än mindre posten!

Vad jag lärde mig av det hela är att för att få den hjälp man har rätt till när man är sjuk måste man vara frisk nog att orka bråka. Det är en paradox men det är så. Vad jag också lärde mig är att mitt privata sociala skyddsnät fungerar mycket bättre än det offentliga. Genom hela processen så sjönk jag på egen hand och tog mig upp med hjälp av familj och vänner som inte trodde att det bästa för mig vore att bli utkastad.

Och om jag inte uttrycker det tillräckligt ofta och tillräckligt tydlig så säger jag det här: Tack. Tack för att ni inte slängde ut mig, och förlåt för att jag inte gav er möjlighet att hjälpa mig tidigare. Men framför allt: Tack.

Edit: Jag har blivit ombedd att utifrån denna text skapa en debattartikel. Min sambo påpekade att jag utelämnat det mest uppenbara systemfelet i den här historien, så jag tar med det i kommande artikel men nämner det även här: När jag sent omsider sökte hjälp och blev sjukskriven kontaktade jag Försäkringskassan i hopp om att vara berättigad till någon sorts sjukpenning. Jag fick då beskedet att detta inte gick för sig då jag inte var inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag kontaktade då Arbetsförmedlingen men fick inte skriva in mig eftersom jag ju var sjukskriven…


Photo credit: / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , , , intressant?

2014-07-25

Sanningsministeriet trollar bort sig själva

Kategori: Media,Pirat — Joshua_Tree @ 09:39

Thomas Gür avslöjar via Facebook hur Public Service, aka Sanningsministeriet, tillrättalägger verkligheten genom att justera sina artiklar. Nedan följer Gürs text i sin helhet för den som inte har möjlighet att läsa den i original.

I morse publicerades en artikel på SVTs hemsida där Daniel af Klinberg, ansvarig för Sommarprogrammet fick en fråga som löd så här:

“Om det hade varit en person som hade uttryckt högersympatier på samma tydliga sätt som Athena Farrokhzad uttrycker vänstersympatier, hade ni sänt programmet då?”
Han svarar:
“– Det är en jättesvår fråga. Vi kan inte bryta mot vårt sändningstillstånd, säger Daniel af Klintberg.”

Nu några timmar senare har frågan ändrats till detta:

“Sveriges Radio har också fått kritik för att man skulle låta personer med vänstersympatier komma till tals oftare än personer som exempelvis är invandringskritiska. Daniel af Klintberg kan inte svara på om man skulle ha sänt ett program som är lika klart partiskt mot exempelvis invandring.
– Det är en jättesvår fråga. Vi kan inte bryta mot vårt sändningstillstånd, säger Daniel af Klintberg.”

Om man vill förstå vad det är för fel på SR/SVT utgör denna redaktionella intervention ett utmärkt exempel.
a) Först anses högersympatier strida mot sändningstillståndet (höger för af Klintberg verkar vara samma sak som nazism, rasism och antisemitism)
b) Sedan byts högersympatier mot “invandringskritiska” och kontrasteras mot vänstersympatier.
När boten blir värre än soten.
(Om någon kan bistå mig med att få upp den gamla versionen av sidan i frågan, url, nedan, vore jag tacksam).

http://www.svt.se/kultur/16-anmalningar-mot-sommar-i-p1

Undertecknad har försökt hitta en cachad version av den gamla artikeln utan framgång. Jag vet inte vad för slags svart magi Sanningsministeriet kastat på nätet, men jag hittar inte. Kanske åberopar man rätten att bli bortglömd, vad vet jag. Vad jag vet är däremot att det inte är första gången Public Service (eller andra medier) agerar på det här sättet, och sannolikt inte den sista heller. Ett utmärkt exempel är hur man ändrade informationen om en partiledardebatt strax före EU-valet efter att det orimliga i att ett parti med mandat i EU-parlamentet inte bjöds in påpekats. När check engine-lampan tänds så tejpar man över den istället för att lämna in bilen på verkstad.

Det här är ett otyg. Det vore hedervärt om media i allmänhet begagnade sig av wiki-style och behöll versionshistorik så att den som ville kunde se vad som har ändrats och jämföra. När det gäller Public Service som vi alla är med och betalar för så borde det vara ett absolut krav. Nu kan jag bara se att artikeln har ändrats, men inte vad som har ändrats. Det kan komma tillbaka och bita Sanningsministeriet i stjärten. Tänk om Thomas Gür bara hittar på? Hur ska de kunna bevisa det?

Uppdatering: Thomas Gür har utvecklat det hela i SvD.


Andra bloggar om: , , , ,

2014-07-22

Yttrandefrihetens pris

Kategori: Kåseri,Notiser,Personligt — Joshua_Tree @ 21:13

Lilla har en krokodil som han av någon anledning måste ha med sig när han ska sova. Fast han ska ju aldrig sova.
Han ska pladdra istället. Så till slut så hotade jag med att ta krokodilen om han inte var tyst.

– Nej, du får inte ta kokrobilen!
– Det ska jag inte göra heller om du är tyst.

Lilla funderade på saken ett ögonblick, tryckte sedan bestämt “kokrobilen” i min bröstkorg och förkunnade:

– Jag ville inte vara tyst!

Sensmoral: Yttrandefriheten har ett pris. För en kokrobil får man prata så länge man orkar.


Photo credit: Nemodus photos / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , ,

2014-07-18

Hoovers spöke övervakar oss

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 00:03

SVT rapporterade i december förra året att FRA ägnar sig åt vad man kallar för “aktiv signalspaning”, vilket är nyspråk för datorintrång. En anonym medarbetare på FRA som kallar sig Lars Larsson slog larm om detta i mail till flera riksdagsledamöter redan 2010. Mail vars innehåll hemligstämplats. Sedan kom Edward Snowdens läckor och med dessa också bekräftelse på att NSA ägnar sig åt dylik verksamhet, tillsammans med bland andra svenska FRA.

Mellan Lars Larssons larm 2010 och den här bekräftelsen har SIUN prickat FRA flera gånger för att de inte följer de redan frikostiga lagar de har att följa. När saken tas upp med regimen är dess svar någonting i stilen “vi har ingen aning om vad FRA gör men de säger att de följer lagen och vi har inte mycket att välja på än att lita på dem”.

Så nu kan man ju fråga sig: Hur ställer sig rent mjöl-folket till det här? Nu handlar det inte längre bara om hur ditt mjöl ser ut beroende på vem som tittar på det. Nu handlar det om att någon aktivt har möjlighet att stoppa saker i ditt mjöl, utan att du har en jävla aning om det. Känns det fortfarande tryggt? Visst, så länge du sitter still i båten, inte engagerar dig på något sätt eller propsar på att excercera dina medborgerliga rättigheter så är du nog säker, men ska det vara så? Är inte poängen med ett öppet samhälle, med en demokrati, att man ska kunna opinionsbilda, ifrågasätta och gunga båten? J. Edgar Hoover tyckte inte det. Frågan är vad NSA tycker. Och i förlängningen, vad FRA tycker.

I boken The Burglary som jag nyligen recenserade framgår det att dissidenter, oppositionella, de som ville förändra samhället, var måltavlor för Hoovers hemliga FBI. Och då inte bara i form av att de stod under övervakning, utan även med “dirty tricks”; metoder som desinformation, smutskastning och påtryckningar hos till exempel arbetsgivare. Få politiker ifrågasatte Hoover, i många fall för att de inte vågade, och de som ändå dristade sig till det hamnade också i skottgluggen. Detsamma gällde de akademiker som försökte granska och höja kritiska röster.

Det går inte att luta sig tillbaka och lita på en myndighet som opererar i skuggorna. Det går inte att ge en sådan myndighet slaka tyglar. Det inbyggda problemet är “vem bevakar bevakarna?”. En underrättelsetjänst är som en hund; om du håller den kort från början och ser till att den får motion, kärlek och tydliga gränser så är den en lojal vän ser till att din familj sover tryggt om natten. Om du däremot avfärdar dess hoppande och nafsande med att den bara leker och låter den gnaga på bordsbenen så sitter du där en dag utan vare sig vänner eller möbler. Och i värsta fall biter den ihjäl din bebis när du sover.

Låt oss översätta det: Om en myndighet bryter mot lagen, och man istället för att knäppa den på nosen ordentligt löser problemet genom att ändra lagen så att det som tidigare var olagligt blir lagligt, varför i hela friden skulle sagda myndighet hålla sig till den lagen? Vad har den för incitament för det? Särskilt när insynen är bristfällig och viljan att veta är ännu mindre? Vad har vi alls för anledning att lita på dem?


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

2014-07-11

The Burglary

Kategori: Böcker,Pirat,Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 06:10

6640251f-fe0b-40a6-a418-578d32ac6c03Sedan jag läste ut Betty Medsgers The Burglary för ett par veckor sedan har den suttit som en tagg i hjärnan – som något jag borde skriva om, måste skriva om, men inte vetat var jag ska börja. Det finns så mycket att säga om den, så många infallsvinklar att jag inte kan komma på hur jag ska ta mig an det. Samtidigt måste det ut ur systemet. Så nu tänker jag ta det som det kommer. Därför kommer detta sannolikt inte att bli den recension boken är värd. För det är en ruskigt bra bok. Och det är en ruskig bok. Det är en bok som är rykande aktuell idag, trots att dess kärna är en händelse för över fyrtio år sedan.

Det är berättelsen om några aktivister som den åttonde mars 1971 bröt sig in på ett lokalt FBI-kontor i Media, Pennsylvania, och länsade det på innehåll. Medan nationen satt klistrade vid radioapparaterna och lyssnade på boxningsmatchen mellan Joe Frazier och Muhammad Ali plockade aktivistgruppen Citizens’ Commision to Investigate the FBI med sig allt de kunde bära, packade det i bilar och körde till en lada en bit därifrån där de satte igång att läsa och sortera dokumenten. Därefter började de skicka materialet till noga utvalda journalister. Betty Medsger var en av de utvalda och en av de första att få dokument skickade till sig.

Vi får följa medlemmarnas förberedelser inför stöten där Medsger nogrant redogör för deras motiv och samvetskval. Samtidigt får vi också följa FBI:s kamp för att förhindra läckaget av komprometterande dokument. Medan aktivisterna granskade och sorterade dokument förflyttade Hoover uppemot tvåhundra agenter till Philadelphia-området, samtidigt som han uppvaktade Nixonadministrationen för att få igenom en lag motsvarande Storbritanniens Official Secrets Act som skulle göra det olagligt för någon utanför byrån, inklusive journalister, att inneha eller publicera FBI-dokument.

För J. Edgar Hoover var inbrottet en spark i nötterna. Han hade ägnat en livstid åt att bygga upp sitt hemliga FBI, det FBI som förföljde och kartlade allehanda dissidenter och oliktänkande, liksom åt att grundmura bilden av det officiella FBI som de goda brottsbekämparna som tog sig an John Dillinger. När man läser om hur Hoovers folk granskade och godkände och kanske rent av var med och skrev manus till tv-serien The F.B.I (1965-1974) samtidigt som de under hans fyrtiosex år som byrådirektör ägnade sig åt åsiktsregistrering, infiltration av medborgarrättsrörelser och smutskastning av sina kritiker är det svårt att undra om Hoovers hemliga FBI var hans egen perverterade uppfinning, eller om FBI egentligen alltid varit ett amerikanskt Stasi och det officiella FBI alltid bara varit en front. Den sista laddningen dokument Citizens’ Commission skickade till medierna, den tredje maj 1971, innehåller en statistisk analys som ger en ledtråd. De beskriver dokumentens innehåll enligt följande:

  • 1% – organiserad brottslighet, mestadels vadslagning
  • 7% – dessertering från armén
  • 7% – vapenvägran
  • 20% – Mord, våldtäkt och stöld
  • 25% – Bankrån
  • 40% – Politisk övervakning och utredning av politiska aktiviteter. Av dessa handlade två akter om konservativa individer eller organsiation, och tvåhundra(!) om liberala dito.

Genom dokumenten som Citizens’ Commission kom över och genom de utredningar som följde i dess kölvatten får man veta en hel del om vad FBI egentligen höll på med. Det finns massor av trådar att följa upp, men en som jag fastnade för och tycker är värd att understryka i tider då övervakning och åsiktsregistrering åter är på modet är detta: Självcensuren, den kvävande filt av paranoia som kommer av massövervakning, är inte en ”collateral damage”; en icke önskvärd men acceptabel bieffekt – den är ett syfte! Hoovers olika program, varav COINTELPRO var det mest omfattande, är tydligt på den punkten. Syftet var inte bara att hålla koll på dissidenter, det var att sprida paranoia. Liberaler, bögar och negrer (enligt den tidens språkbruk) skulle veta att det fanns en FBI-agent i varje gathörn, bakom varje buske, och hålla fred på sig. Inte komma här och kräva några medborgerliga rättigheter inte! Fundera en stund på det, och fundera sedan på syftet med FRA-lagen, datalagringsdirektiv, IPRED och vad mer som har ploppat upp i övervakningsväg i Sverige de senaste åren.

Athan Theoharis, historiker vid Marguette University, har forskat och skrivit om FBI ända sedan Citizens’ Commissions inbrott 1971. Om FBI:s hemliga program COINTELPRO och liknande, har han skrivit följande:

“I know of no case where there was a benefit to society.…The FBI gathered no information that had anything to do with finding out, say, that Joe Smith is going to bomb the Capitol, something that could have been stopped.…I can think of no crime that was stopped by information gained during COINTELPRO and COINTELPRO-like operations.…It was harass and destroy rather than investigate, prosecute and convict.”

Om Benjamin Franklin återuppstod idag skulle han kanske vilja ändra sina bevingade ord till ”Those who are willing to give up essential liberty to obtain a little safety are royally screwed!” Det finns uppenbarligen mycket lite trygghet att bli vunnen med dylika metoder. Istället skapar det massor av otrygghet. Det förstör människors liv. Folk har förlorat sina jobb på grund av påtryckningar eller diskreta tips från FBI. Och värre; de har förlorat sin frihet och sina liv. Jean Seberg, Fred Hampton, Elmer Pratt, Viola Liuzzo. Det är exempel på människor vars liv i olika utsträckning förstörts eller ändats, direkt och indirekt av FBI. Och vill man ha ett exempel på hur ineffektiv övervakning och åsiktsregistrering är så är inbrottet i Media självt ett suveränt exempel på det: Ett par av aktivisterna som utförde inbrottet stod nämligen själva under FBI:s övervakning! Deras hem övervakades, deras telefoner buggades. Man kan inte låta bli att le åt ironin att människor som FBI hade ögonen på bröt sig in hos FBI, avslöjade deras hemligheter och kom undan med det.

Samtidigt finns det också i den här boken positiva saker att ta med sig. Som Neil Welch, som tog över ansvaret för FBI:s Philadelphia-avdelning och som den åttonde mars 1976 stängde utredningen av inbrottet i Media. Flera år senare försvarade han inbrottet i en intervju och förklarade att så som landet låg fanns det ingen annan möjlighet att avslöja de brott som begicks av hans organisation. Han underströk samtidigt att om inbrottet hade skett när han var ansvarig hade han gjort vad som stod i hans makt för att fånga inbrottstjuvarna, för inbrott är olagligt, men han säger också att om de fångats in hade han rekommenderat reducerade straff med hänsyn till den insats aktivisterna gjort för sitt land.

Här finns också en sidohistoria om ”The Camden 28”. 1971 planerade och utförde 28 personer en räd mot ett inkallelsekontor i Camden, New Jersey, i syfte att försvåra för armén att kalla in fler unga män till det pågående kriget i Vietnam. En av dem, Bob Hardy, informerade FBI om planerna. Men istället för att ingripa och förhindra inbrottet uppmuntrade FBI det och tillhandahöll till och med resurser. De ville låta inbrottet ske ta dem på bar gärning istället. En anledning till det var att de trodde att Camdengruppen hade kopplingar till inbrottet i Media. Och de hade rätt i det. Två av medlemmarna i Camdengruppen, Keith Forsyth och Robert Williamson, hade också varit med i Media. Men FBI visste inte, de gissade, och Forsyths och Williamsons medverkan i Media förblev en hemlighet tills de själva valde att träda fram i den här boken. The Camden 28 blev ett uppmärksammat fall vid sin tid och Bob Hardy under rättegången valde att tillkännage att han informerat FBI om planerna och att FBI genom honom aktivt drivit på inbrottet istället för att förhindra det, frikändes samtliga tjugoåtta den tjugoåttonde maj, 1973.

Dessa saker är också viktiga att ta med sig från den här boken. Från utsidan sett är det lätt att se Staten som en entitet med stor bokstav, men inom den finns hela tiden dragkampen mellan olika myndigheter och individer. Systemet är inte ogenomträngligt. Det går att vinna i rättssalen, och det går att förändra, och det är skillnaden mellan ett någorlunda demokratiskt system och en diktatur. För man kan med rätta ifrågasätta vad som egentligen är skillnaden mellan den kommunism som amerikanerna var så rädda för, som liksom var motivet bakom i stort sett all skit FBI ägnade sig åt, och det system de själva försvarade. Vad var egentligen skillnaden mellan Stasi och Hoovers FBI? Svaret är att det FBI ägnade sig åt faktiskt var olagligt. Hoover var duktig på att dölja det, och det krävde extraordinära åtgärder för att avslöja det, men det var de facto olagligt. Vad Hoover hade kunnat tänkas göra om han hade haft helt fria tyglar och inte behövt ägna energi åt att dölja sin verksamhet törs man knappt tänka på.

Samtidigt ska man komma ihåg vad Hoover kunde åstadkomma trots att det var olagligt. Man måste komma ihåg att demokrati inte ger immunitet. Övervakningsivrarna vill gärna låta oss tro att bara för att vi har demokrati, för att vi är the good guys, så är det okej. Det är inte sant. Vi har bättre möjligheter att kontrollera våra myndigheter, men det betyder inte att det är automatiskt. Därför är det mycket oroande att vi i Sverige 2014 har regeringspartier som ”litar på” att FRA inte överskrider sina befogenheter. Som mer eller mindre öppet medger att de inte har en jävla aning, men litar på de rapporter de får. Nå, det gjorde amerikanska politiker också. De litade på FBI och på Hoover så till den milda grad att han endast vid två tillfällen under sina 48 år som byrådirektör inte fick exakt de anslag han bad om – han fick istället mer. Och de som uttryckte någon form av skepsis öppnade Hoover en akt på.

Avslutningsvis vill jag cirkulera tillbaka till bokens början. För den är inte bara ett viktigt dokument över FBI:s smutsiga historia. Den är också en skildring av USA som det såg ut under 60- och 70-talet. Ett USA där medborgarrättsaktivister misshandlades när de krävde sina rättigheter. Ett USA där militär och polis sköt mot sina universitetsbyggnader och dödade studenter. Ett USA vars president (Nixon) benådade löjtnant William Calley som den 16:e mars 1968 beordrade och deltog i massakern i My Lai, där uppemot femhundra bybor – mestadels barn, kvinnor och äldre – avrättades. Det sätter tonen och ger en förståelse för hur saker och ting såg ut. Det finns, med andra ord, många goda skäl att läsa den här boken.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper