Saker du inte visste och klarar dig utmärkt ändå

Ibland när man har tråkigt kan man lära sig ett och annat genom att bara hoppa runt på Youtube eller Wikipedia. Man börjar med att kolla upp en grej och följer länkar därifrån och så plötsligt får man en aha-upplevelse.

Som till exempel häromnatten då jag tog en liten Youtube-promenad nerför Memory Lane och kollade in lite musik från mina tonår. (Ett tips är att ha en skämskudde nära till hands när man gör dylika utflykter.) Bland låtarna som dök upp var 4 Non Blondes What’s Up?, en låt som jag verkligen gillade då det begav sig och jag får medge att jag än idag blir lite tagen av Linda Perrys röst.

Linda Perry ja. Jag slog upp henne på Wikipedia eftersom jag var nyfiken på vad hon har gjort efter detta one hit wonder. Jag visste att hon gjort sig en karriär som låtskrivare och bland annat skrivit musik åt Pink, men jag blev förvånad över hur många välkända artister hon jobbat med. T ex har hon skrivit Christina Aquileras Beautiful. Det är lite lustigt att den rebelliska Linda Perry, som enligt egen utsago släppte 4 Non Blondes för att det blev för fluffigt och polerat, är så bra på att skriva popmusik åt fluffiga och polerade popartister. Men det är väl annat när man inte behöver stå för det som artist. Bara en reflektion alltså, inte på något sätt ett angrepp.

Hur som helst så kom jag till slut till avsnittet ”privatliv” där det nämndes att hon är gift med en Sara Gilbert. Namnet ringde först ingen klocka utan jag hoppade vidare på någon länk utan att reflektera över parbilden intill den notisen, men en liten stund senare var det något som gnagde. Var inte det där ansiktet bekant ändå? Vad hette hon? Så jag backade tillbaka och tittade närmare, och jo då! Sara Gilbert är mer känd som som Leslie Winkle i Big Bang Theory.

Så då måste jag ju läsa om Sara Gilbert. Ganska snart höll jag på att ramla av stolen då jag fick veta att Sara Gilbert är adoptivsyster till Melissa Gilbert, mer känd som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien, vilket för övrigt är Big Bang Theory-karaktären Amy Farrah Fowlers favoritserie. Amy Farrah Fowler är för övrigt doktor i neurovetenskap och spelas av Mayim Bialik som är… doktor i neurovetenskap.

Är det förresten bara jag som tycker att det känns lite… incestuöst när ett par som spelar syskon på tv/film har en relation privat? Som t ex Michael C. Hall och Jennifer Carpenter som spelade Dexter och Deborah Morgan i tv-serien Dexter och gifte sig längs resans gång. Nå, tidigare nämnda Melissa Gilbert har varit gift med Bruce Boxleitner som spelade Luke Macahan i tv-serien Macahans (som är det enda jag minns som sevärt från barndomens television). De introducerades för varandra av Boxleitners ex-fru Kathryn Holcomb, som då det begav sig spelade Lukes syster Laura Macahan i tidigare nämnda Macahans. Men det blir äckligare än så.

Melissa Gilbert har även haft en relation med Rob Lowe. I hockeyfilmen Youngblood, där Lowe spelar rookien Dean Youngblood som får chansen att spela för Hamilton Mustangs, får han sig en omgång i sänghalmen av sin hyresvärd miss McGill (”te med miss McGill” är en upplevelse alla i laget har varit med om). Miss McGill spelas av Fionula Flanagan, som i Macahans gestaltade Lukes och Lauras moster Molly.

Och för att cirkulera tillbaka till Sara Gilbert: I rollen som Leslie Winkle har hon under en period en köttslig relation med Leonard Hofstadter, som spelas av Johnny Galecki. Som barn spelade Sara Gilbert dotter till paret Roseanne och Dan i tv-serien Roseanne. Där har hon en relation med David Healy spelad av… ta-da! Johnny Galecki. De två har tydligen också haft en relation på riktigt. Så man kan säga att i såväl Hollywood som på prärien är alla släkt, eller åtminstone buksvågrar och -svägerskor.

Sedan kan man alltid roa sig med att gå till The Oracle of Bacon och ta reda på hur många led det är från var och en av dessa personer och Kevin Bacon.

Sara Gilbert and Linda Perry 2014.jpg
By Greg Hernandez from California, CA, USA – IMG_1332, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32736646


Andra bloggar om:

Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.


Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt ”måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett ”författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att ”få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: ”I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,

Metalmusiker arresterade i Iran


Metal Sucks rapporterar att det iranska metalbandet Confess arresterats av ”Army of the Guardians of the Islamic Revolution”. Confess anklagas för blasfemi, kritik mot systemet och för att ha givit intervjuer i förbjudna utländska radiostationer. Därtill är medlemmarna också anklagade för bildandet av själva bandet, vilket anses olagligt, samt för bildandet av ett olagligt skivbolag.

Efter att ha läst Heavy Metal Islam kan jag inte säga att jag är direkt överraskad. Det är icke desto mindre vidrigt. Varje regim som förtrycker människors försök att uttrycka sig genom text, musik eller andra former av konst bör fördömas. Vare sig det är Iran som fängslar rockmusiker, Saudiarabien som piskar bloggare eller det gammelsovjetiska systemet som skickade regimkritiska författare till Gulag.

Utan frihet att uttrycka sig finns ingen frihet. Driften att uttrycka sig är en mänsklig instinkt och den är så stark att folk fortsätter att envisas med att göra det trots riskerna. Det är också därför som man måste reagera skarpt varje gång aningslösa politiker i väst vill inskränka dessa friheter. Vi är inte i närheten av Iran, förstås, men likväl är det oerhört viktiga principer att slå vakt om. När man vill ha trigger warnings på universitet för att studenter ska slippa bli kränkta av fakta, eller införa statlig filtrering av Internet (föreslaget för spelsidor i Sverige, redan på plats för porr i Storbritannien) så bör man reagera och sätta ner foten. Inte för att det är ens jämförbart med situationen i Iran, men för att det tyder på att man har beslutsfattare som inte förstår betydelsen av frihet. Och sådana beslutsfattare bör man vara rädd för.

Regimen i Iran vet däremot precis vad den gör. Vill man förtrycka människor är det av yttersta vikt att hindra dem från att uttrycka sig samt att kontrollera kulturen. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar också folket. Det är gammal despotvisdom. Det fungerade för romarna och det fungerar fortfarande.

Så varje gång ni hör debattörer eller beslutsfattare diskutera inskränkningar i möjligheten att uttrycka sig bör ni reagera med oro och ilska. Oavsett det gäller metal eller hiphop eller manga eller porr. Utom dansband förstås. Dansband är skadligt och bör förbjudas, men det säger ju sig självt.

Jag vet inte riktigt vad vi kan göra för Confess. Jag kan bara hoppas att världssamfundet reagerar, men jag håller inte andan. Det är ju bara ett metalband och inte finkultur. Det vi kan göra är att sprida informationen, köpa deras musik och slå vakt om våra egna friheter.


Andra bloggar om: , , ,

Alla älskar en underdog

SAN JOSE, CA - FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)
SAN JOSE, CA – FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)

Den årliga All Star-matchen i NHL handlar egentligen väldigt lite om hockey. Det är ett jippo där ligans största stjärnor delar upp sig i ett par lag och lallar omkring medan de ler med tänderna utanför munnen. En del med fler tänder än andra. Men någon vidare hockey är det inte eftersom all form av fart, fysisk kontakt och nerv är borta. På senare år har också jippot blivit alltmer ifrågasatt av fansen då det blivit alltför urvattnat och tråkigt. Det går helt enkelt inte att uppskatta en spelares skicklighet med puck när ingen försöker hindra honom.

Så i ett utslag av tappad respekt för All Star-jippot i kombination med svart humor satte fansen igång en kampanj för att rösta in ligans förmodligen minst talangfulle spelare John Scott. Sedan några år tillbaka har NHL låtit fansen rösta in någon och ett liknande försök att få in en ”kratta” i All Star-matchen gjordes för ett par år sedan. Då gick det inte. Den här gången lyckades det.

Redan innan omröstningen var klar och det började gå upp för folk att John Scott förmodligen skulle bli inröstad började det bli bisarrt. NHL fick kalla fötter och förmodligen blev en och annan slips rädd för att det skulle skada varumärket. Ironiskt nog är det slipsarna själva som kvaddar varumärket med diverse dumheter, men det är en annan historia. Bakom kulisserna började saker röra på sig i syfte att på ett eller annat sätt se till att John Scott inte spelade All Star-matchen.

Så vem är då John Scott? Tja, som hockeyspelare är han en kille med, ska vi säga, begränsad talang. Han har mot alla odds lyckats karva ut en hyfsad NHL-karriär åt sig själv och han har gjort det genom att göra sig känd som en slagskämpe. Hans jobb är att med sin närvaro skydda sina medspelare. Man ska veta att om man spelar fult och farligt så kommer man att möta John Scott i nästa byte. Det kan man tycka vad man vill om men faktum är att Scott är respekterad och omtyckt av sina kollegor i ligan, något diverse slipsar och förståsigpåare inte riktigt verkar ha fattat.

Så när Scott plötsligt byttes bort från Arizona till Montreal, som direkt placerade honom i sitt farmarlag i någon förfrusen avkrok av Kanada, blev det man länge misstänkt också uppenbart; Scott skulle inte få spela. Bytesaffären har liksom ingen logik. Spelare som Scott blir inte bortbytta. Men nu började också fans och rent av spelare säga ifrån. Det som började som ett skämt blev allvar. Att hindra Scott från att spela vore att pissa på fansen som röstat fram honom, skämt eller inte.

I en artikel författad av honom själv berättar Scott själv om processen, och sin egen historia. Det är en läsvärd artikel som handlar om mycket mer än hockey. Det handlar om hans egen passion för sporten, om att inse sina begränsningar, om att lyckas vara tillräckligt duglig för att få ett stipendium så att han kunde utbilda sig till ingenjör, om att plugga på långa bussresor för att lyckas med det, och om hur han aldrig ville vara en fighter. Den handlar också om hur han själv naturligtvis insåg att omröstningen var ett skämt, om att han själv helst hade sluppit utsättas för det och att han också var inställd på att avstå. Tills någon drog in hans barn i det hela och gjorde det personligt genom att be honom dra sig ur med orden: ”Tror du att det här är något dina barn skulle vara stolta över?”

Så Scott bestämde sig för att spela. NHL insåg antagligen att det vore PR-mässigt mindre dåligt att släppa fram killen än att försöka trolla bort honom med paragrafer och teknikaliteter. Och så kom det sig att John Scott, som egentligen alltid har ansetts för dålig på alla nivåer han spelat, spelade All Star-jippot igår natt.

Det blev en succé. Tröjorna med Scotts namn sålde slut. Jublet när han klev in på isen som kapten för lag Pacifik (man spelade en miniturnering med fyra lag, varje lags kapten framröstad av fansen) var rörande och kanske mest rörande var att se glädjen i Scotts lagkamrater. Idel superstjärnor som inte tycktes ha något alls emot att stå i jättens skugga. Scott själv såg mest ut som att han inte var säker på att det var på riktigt. All Star handlade plötsligt bara om John Scott, denne osannolika kombination av beskyddare och underdog, och folk älskade det. Genom sin egen klantighet lyckades NHL göra All Star-jippot intressant igen, även det krävdes att göra sig själva till bad guy för att åstadkomma det.

Och som om inte det vore nog så gjorde Scott mål. Två gånger. Den största fruktan de flesta hade var förmodligen att karln skulle skämma ut sig, att hans bristande talang skulle bli så pinsamt uppenbar. Snarare blev det tvärtom. Låt vara att Scott inte är ett under av skicklighet, men han fick för en gångs skull visa att han kan något mer än att bara slåss. Det är svårt att säga vem som var gladast när han gjorde sitt första mål för natten; Scott själv eller hans lagkamrater. Eller fansen på läktarna som skanderade ”MVP! MVP!”. Eller motståndarna. Alla var glada. Jaromir Jagr, den evigt unge tjecken som spelade sin umptielfte All Star-match 24 år efter sin första, sa efter matchen att han aldrig tyckt om att förlora, men att den här gången var han glad att göra det.

Lag Pacific vann miniturneringen. Efteråt utsågs John Scott till MVP (mest värdefulle spelare) och bars runt på lagkompisarnas axlar. Sagan John Scott hade inte kunnat få ett lyckligare slut om så Disney hade regisserat det hela. Och vem det nu var som frågade Scott om han trodde att det här skulle vara något hans barn skulle vara stolta över – vad tror du själv?

john-scott-nhl-all-star-game-1-850x560


Andra bloggar om: , ,

The Astonishing Believer

Dream-Theater

Igår var en bra musikdag. Bästa på mycket länge faktiskt.

Först släpptes Dream Theaters dubbelalbum The Astonishing. Eftersom jag hade förbokat den ramlade den också ner i brevlådan samma dag. Och det är verkligen astonishing! Jag vill påstå att det är ett väldigt annorlunda Dream Theater-album, utan att för den delen tappa kärnan i vad som är Dream Theater; lysande melodier och harmonier, mäktiga arrangemang och häftiga rytmer.

The Astonishing är något så pretentiöst som en metalopera, och redan där kan man dra öronen åt sig. Musikhistoriens track record för metaloperor är inte förtroendeingivande, om man säger så. Jag tycker dock att Dream Theater ror det i land med den äran. Det finns delar som mest är transportsträckor och ljudeffekter och det finns delar som är duktigt cheesy men det får man ta. Som varandes en opera måste man se till helheten snarare än de enskilda delarna och då fyller allt detta sin funktion i att skapa stämningar och kontraster. Av samma anledning är det således svårt att lyfta ut enskilda låtar, men folkstompiga Hymn of a thousand voices och det mäktiga crescendot i form av titelspåret Astonishing sticker ut ur mängden.

På det stora hela tycker jag att det är både ett modigt och väl genomfört projekt. Jag kan tänka mig att delar av fans och proffstyckare rynkar lite på näsan för att det helt enkelt är lite för pretto för dem. Jag kan också tänka mig att en del tycker att albumet är för lugnt och sakna det hårdare Dream Theater från förr. Och det kan väl vara en legitim kritik om det är det man gillar. Själv har jag alltid uppskattat Dream Theaters lugnare och melodiösa alster så för mig personligen är det här bara mer av det jag gillar. Och någonstans känns det som att Dream Theater har samlat ihop tillräckligt med erfarenhet och fuck you-cred för att göra vad de vill. Här tar man ut svängarna mer än någonsin förr med fanfarer, marcher och något som borde kategoriseras som psykedelisk swing. Men kärnan finns som sagt kvar. Hängivna Dream Theater-fans kommer att känna igen sig.

När jag skrev om förra albumet tyckte jag att man i de symfoniska partierna av Illumination Theory nästan skapade filmmusik och spekulerade i att någon i bandet promotade sig själv för en ny karriär. Jag ger mig själv ett halvt rätt där för The Astonishing känns som en fortsättning och fördjupning av det. När man dessutom genomförde en spelning tillsammans med Boston Philharmonics för något år sedan så misstänker jag starkt att man nogsamt och grundligt sonderat terrängen för att se hur fansen skulle ta emot en metalopera och efterföljande turné. Det här är seriösa musiker som går all in i allt de gör och även den här gången har de gjort ett album värt att hylla.

Och som inte det inte vore nog så tillkännagav Myrath senare samma dag ett överraskningssläpp av nya låten och videon Believer några dagar tidigare än väntat. Även den är ett ambitiöst projekt där Myrath tidigt gick ut och bad fansen crowdfunda en video. Eller rättare sagt ”the most amazing video ever produced”. Där låg ambitionsnivån och förväntningarna hamnar därför högt, i synnerhet som jag är en av 292 co-producenter som bidrog med att finansiera den.

Huruvida det verkligen är the most amazing video ever produced kan förvisso diskuteras. Det finns ju lite att konkurrera med. Men det är en häftig video men en hel del coola specialeffekter. Rökgitarren under gitarrsolot är en höjdpunkt.

Viktigare är att det är en bra låt och att Myrath är tillbaka efter några års tystnad och kvar på tronen av oriental metal. Så jag är en stolt och nöjd finansiär.


Andra bloggar om: , , , ,

Treenigheten

3264112407_278e67eb32_b

Någon gång under senhösten satt jag hemma hos min vän Mattias och gjorde det vi brukar göra när vi ses; drack öl, lyssnade på musik och diskuterade allt mellan himmel och jord. Diskussionerna, som brukligt är, rörde sig sömlöst mellan ölen vi drack, musiken vi lyssnade på, böcker, politik, personligt och allmänt, allt på samma gång.

Vid ett tillfälle slängde jag på en låt av Aeon Zen, ett band som jag uppskattar men vars musik liksom aldrig satt sig. Det är välspelat, välproducerat, intressant och bra, men har ändå inte av någon anledning inte riktigt slagit an de där strängarna i mig. Halvvägs genom låten utbrast Mattias ”Det här är ju bra! På riktigt!” Och genast kände jag det också.

Musik, och andra former av kulturyttringar för den delen, är mer än bara det tekniska. Det är mer än vad vi hör och ser. Det är mer än vad våra fem sinnen tar upp. Det är känslor, minnen, förnimmelser och associationer. Och framför allt är det socialt.

Happiness only real when shared - Christopher McCandless

Det som hände i just det ögonblicket var att musiken kopplades ihop med resten av nervsystemet. Från att ha varit något kliniskt och tekniskt blev det känslomässigt och personligt. Det blev en del av en social interaktion. Jag delade det med någon som hörde samma saker som jag. Ett annat tillfälle som jag kommer ihåg var när en bekant lånade min bil och efteråt frågade vad det var jag lyssnade på för det var ju så vansinnigt bra. Det var Angra, och ett osynligt band knöts mellan oss.

Det här är varför människor delar kultur med varandra. För att det berikar. Det handlar inte om gratis och snyltande från mottagaren eller någon obskyr form av betalning för sändaren. Det handlar om interaktion. Driften att dela handlar om något så primitivt och, för den som inte delar passionen, obegripligt som känslor. Man delar med sig av saker man uppskattar därför att upplevelsen inte är komplett förrän man har någon att dela den med. Att diskutera den med. Själva delningen förstärker såväl upplevelsen liksom banden människor emellan.

Detsamma gäller för övrigt öl också. Nog för att det är gott att avnjuta ett utmärkt öl på egen hand, men det är ändå inte samma sak som att göra det i trevligt sällskap. Och med bra musik. Det är som en helig treenighet där helheten är större än summan av dess komponenter.

Aeon Zen är för övrigt ett band jag känner till enbart för att bandets sångare, Andi Kravljaca, en gång skrev till mig i nån diskussion om fildelning att han inte brydde sig nämnvärt om hur folk gjorde för att ta del av hans musik, bara de gjorde det. Han gjorde ett statement och sa i princip ”fildela på”. Så då gjorde jag också ett statement och köpte deras skiva Enigma för den inställningen vill jag stötta. Att det dessutom visade sig vara ett riktigt bra progmetalalbum är bara en bonus. Så för den som gillar klippet nedan rekommenderas även resten av utbudet.


Photo credit: Funchye via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , ,

Pojken som lärde sig stava

9677844016_3e7fbd89a6_b
En tioårig muslimsk pojke i Storbritannien fick i december förra året lära sig att stava. Den hårda vägen. I en övning i skolan hade han nämligen skrivit att han bor i ett ”terrorist house”. Det skulle ha stått ”terraced house”. Detta ledde till att en skitnödig lärare larmade polisen som gjorde hembesök.

Nu är jag förvisso något av en språkfascist och skulle inte alls ha något emot att skicka polisen på folk som inte kan stava. Men det här… Är det det här vi har blivit? Är det här den öppna demokrati vi så gärna vill slå vakt om? Så gärna att vi monterar ner precis de fundament som den vilar på för att använda som tillhyggen.

Det är lätt att tänka att den enskilde läraren är överdrivet räddhågsen, men det måste samtidigt ses i sitt sammanhang. Folk uppmanas att slå larm. Det finns ett mönster av ökad och uppmuntrad misstänksamhet. I Storbritannien är det rent av olagligt för bland annat lärare att inte rapportera misstankar till myndigheterna, vilket leder till att man hellre skickar polisen på tioåringar som inte kan stava än riskerar att själv bryta mot lagen genom att inte göra det. Och det är knappast som att den effekten inte kunde förutses – medborgarrättsaktivister varnade för precis den utvecklingen.

The Guardian rapporterade om incidenten den 20:e januari. Nu är emellertid artikeln bortplockad ”i väntan på utredning”. Här någonstans börjar det kännas befogat att ta på foliehatten. 2013 satte nämligen myndigheterna i Storbritannien hård press på The Guardian efter att tidningen tagit del av Snowdens filer. Efter ett ultimatum om att antingen lämna över materialet eller förstöra det valde The Guardian till sist att förstöra materialet. Så man undrar ju – är artikeln bortplockad på grund av pågående utredning, eller för att den inte föll makthavarna i smaken?

Det finns all anledning att fundera över hur det egentligen står till med de demokratiska fundamenten i västvärlden. Storbritannien är inte ett isolerat exempel. Men å andra sidan; de har åtminstone lyckats lära åtminstone en unge att stava till ”terraced house” så… Inget ont som inte har något gott med sig.


Photo credit: Gunjan Karun via Foter.com / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , ,

I Mercurys skugga

Eftersom gamla hjältar trillar av pinn i så rask takt att man tappar räkningen tänkte jag ta tillfället i akt att hylla någon medan vederbörande fortfarande lever: Brian May.

För de flesta någorlunda kulturellt bevandrade behöver han förstås ingen närmare presentation, men för att även resten av den tondöva pöbeln ska kunna hänga med bör det uppenbara ändå nämnas: Brian May var gitarrist i Queen. Och Queen är ofta synonymt med Freddie Mercury, ett av 1900-talets odiskutabelt mest begåvade kompositörer och lysande stjärnor. Det är lätt att tänka på resten av bandet mest som hans kompband. Det är nödvändigtvis inte sant. Freddie Mercury skrev det mesta av materialet, men Brian May betydde minst lika mycket för Queens typiska sound.

Brian May är en fantastisk musiker alldeles på egen hand. Hans innovativa sätt att spela gitarr har betytt mycket för senare gitarrister. Mays karaktäristiska stil präglas inte bara av hans teknik, utan av hans teknologi. May nöjde sig nämligen inte bara med att spela gitarr. Han utvecklade teknologin kring hur man får fram, och förvränger, dess ljud. Hans gitarr, kallad Red Special, byggde han själv när han var 16 tillsammans med sin far. Under åren utvecklade han också en del tekniker, bland annat ett sätt att använda tidiga (och förhållandevis primitiva) delay-effekter som återupprepar ljudet med önskad fördröjning för att kunna spela kanon och stämmor med sig själv. Han hade förmågan att skapa unika ljud med sin gitarr och dessutom att imitera andra ljud och av den anledningen hade Queen en ”inga synthar användes på detta album”-disclaimer på sina tidigaste skivor.

May har också skrivit en del av Queens låtar. Mest kända är väl We Will Rock You, Who Wants To Live Forever och I Want It All. En personlig favorit, som May även sjunger själv är ’39; en knepig historia som kanske skulle kunna kategoriseras som sci-folk och handlar om tidens relativitet – ett koncept som nyligen illustrerats på vita duken i form av Interstellar. (Inne i biografsalen förflöt flera månader medan det i världen utanför knappt hade gått tre timmar.) Och att det var ett sådant koncept May lekte med när han skrev ’39 är kanske inte så konstigt – karln är nämligen också astrofysiker.

Rock Star and Astrophysicist Brian May Visits Paranal.jpg
Rock Star and Astrophysicist Brian May Visits Paranal” by ESO/G. Huedepohl – http://www.eso.org/public/images/ann15074a/. Licensed under CC BY 4.0 via Commons.

Men den låt som kanske bäst illustrerar Mays talang som låtskrivare klarade inte gallringen till Queens album The Miracle 1989. May arrangerade om den och framförde den på hyllningskonserten till då bortgångne Freddie Mercury 1992. Låten heter Too Much Love Will Kill You.

På grund av omständigheterna kring hur världen från början fick höra den här låten har felaktigt antagits vara skriven efter Mercurys död, och således också handla om honom. Så är icke fallet. Då den skrevs handlade den om Brian Mays skilsmässa och känslan av att vara tvungen att välja mellan två människor. Å andra sidan är det säkert ingen tillfällighet att May valde just den låten till hyllningskonserten, ty om man läser och lyssnar på texten så skulle den lika gärna kunna handla om att leva som homosexuell i en fördömande värld, där ”Torn between the lover, and the love you leave behind” lika gärna skulle kunna handla om valet mellan den förbjudna kärleken och familjen. Det var åtminstone så jag alltid tolkade det, tills jag alldeles nyss läste på.

Hur som helst är det ett fantastiskt starkt stycke musik med en fantastiskt stark text. Den ursprungliga Queen-versionen släpptes så småningom också, men jag måste säga att här slår May Mercury på fingrarna sångmässigt. Men framför allt säger det något om hans musikaliska förmåga att han inte skrev sitt Magnum Opus för sitt huvudinstrument. Brian May är definitivt mer än ”bara” gitarrist.


Andra bloggar om: , ,

The show must go on


Photo credit: Photo Cindy via Foter.com / CC BY

När Lemmy nyligen gick ur tiden var det lite av en chock. Jag har aldrig haft någon relation till Lemmy och Motörhead, men karln var något av en institution. En konstant i en föränderlig värld. Vad som än hände kunde man lita på att Lemmy alltid skulle stå där på scenen med sin bas och sitt för höga mickstativ och oförtrutet pumpa vidare.

Vad Motörhead har betytt för rock och metal kan knappast överdrivas. För det har Lemmy min djupaste respekt. Däremot har jag aldrig varit ett fan av deras musik. Hans bortgång är inte en personlig sorg för mig.

Men så går även David Bowie och trillar av pinn och det kändes uppriktigt sagt oväntat sorgligt. Jag har ju aldrig varit ett fan av Bowie heller, även om jag har lyssnat och uppskattat mer av hans musik än av Motörhead. Och kanske är det kombinationen av de två som gör att det känns extra vemodigt men på något sätt lämnar Bowie ett stort hål efter sig i min musiksjäl. För Bowie personifierade sökandet, konstnärligheten, den genreöverskridande frihet som jag alltid funnit inspirerande. Det är på något sätt en röd tråd genom en rad av mina musikaliska favoriter; att de inte nöjer sig med att sitta fast i sitt fack utan lånar influenser från allehanda stilar. Det är egentligen märkligt att jag inte uppskattade Bowies egna alster mer än jag gjorde.

Jag tror att det beror på att när mitt musikintresse vaknade till i tonåren var Bowie sitt poppigaste åttiotalsjag. Det är glättigt popsound som jag aldrig har kunnat med. Jag var för ung för hans experimenteriella 70-tal och har lyssnat på det först långt senare. Och jag uppskattar det, men jag kan inte riktigt relatera till det för jag var inte där. Det blir läsa ett kapitel i en historiebok; det är intressant och lärorikt, men det griper inte tag i en i bröstet och tar en med på en känslomässig resa sådär som en fantastisk liveupplevelse kan göra.

Min främsta och egentligen enda relation med Bowie är för sent 90-tal/tidigt 00-tal då hans industirockplatta Earthling ofta åkte igång på ölkvällarna med ett par goda vänner. Det tog tid för mig att uppskatta även det, men med tiden satte den sig och det är den enda Bowie-skiva jag verkligen får en nostalgisk känsla av.

Bowie var ett musikaliskt och konstnärligt geni som ständigt förändrade och återuppfann sig själv. Om Lemmy var en konstant så var Bowie förändringen personifierad. De säger att inget är konstant utom förändringen. I den bemärkelsen var nog Bowie så konstant man kan bli. På samma sätt som man alltid kunde lita på att Lemmy stod där och pumpade med sin bas kunde man också lita på att Bowie var någonstans därute och ritade om kartan.

Och jag kan inte låta bli att tänka att även om jag aldrig var något stort fan av vare sig Lemmy eller Bowie så tror jag att de två tillsammans hade kunnat skapa precis det jag vill höra. Bowies flummiga experimenterande fast förankrat av Lemmys tyngd. Det hade kunnat vara något det!

Hur man än ser på det och vad man än har för relation till någon av dem så är det två giganter som gått ur tiden. Två legender och pionjärer som öppnat dörrar för så många andra. Som inspirerat tusentals andra musiker och förgyllt tillvaron för miljoner andra människor. Världen har blivit så mycket fattigare på bara ett par veckor.


Hjältar. En tolkad av en annan.


Andra bloggar om: , ,