Skip to content

Enligt Min Humla Posts

The Old Man & The Spirit

the old man and the spirit coverThe Old Man & The Spirit är titeln på det första och hittills enda albumet av tyska sjumannagruppen Beyond the Bridge. Och det är en närmast perfekt debut.

Beyond the Bridge har en historia som går tillbaka till 1999 då flera av medlemmarna bildade bandet Fallout. Bandet upplöstes dock då medlemmarna på grund av studier och karriärval bosatte sig på olika platser i Tyskland. 2005 började gitarristen Peter Degenfeld-Schonburg återsamla bandet, som så småningom alltås tog sig namnet Beyond the Bridge. Sju år senare, alltså 2012, såg albumet The Old Man & The Spirit dagens ljus.

Albumet är ett konceptalbum som kretsar kring två karaktärer; The Old Man, som känt och upplevt hela spektrat av mänskliga upplevelser, och The Spirit, som förkroppsligar mänsklighetens visdom. Den Gamle (The Old Man), som sjungs fram av Herbie Langhan, saknar förmågan att ställa sig över sina känslor medan Anden (The Spirit), framförd av Dilenya Mar, saknar känslor. Anden erbjuder Den Gamle att byta – hans känslor och upplevelser mot hennes visdom. Haken är dock att alla hans känslor är knutna till hans minnen. Ett högt pris att betala.

Langhan gör ett lysande jobb i att porträttera Den Gamles olika sinnestillstånd och behärskar såväl en aggressiv, guttural hårdrocksröst som en mycket finkänslig stämma. Mar å sin sida låter hela tiden tämligen känslokall, vilket inte är helt lätt det heller. Ett stort plus är hon inte ger sig på att vara något slags operasångerska som annars brukar vara närapå standard när metalband ska ha en kvinnlig sångerska. Att ha en aggressiv manlig sångare i verserna och en kvinnlig operalik stämma i refrängen var ett fräscht grepp första gången någon gjorde det, men det blev gammalt fort. Beyond the Bridge har inte fallit i den fällan.

Albumet är på det stora hela välproducerat och mycket bra balanserat mellan det tunga och det lätta, mellan knaspartier och trallvänliga refränger, mellan starka melodier och rytmer och utsvävningar. Det är precis som ett bra progmetalalbum ska vara; varierat, dynamiskt, känslostarkt. Eller, för att citera en recension av Sputnikmusic (min översättning): ”BtB gör progressive metal som det ska göras – med emfas på låtskrivandet samtidigt som de sporadiskt suger av sig själva precis tillräckligt för att folk ska förstå den extraordinära talangen de hör.” Det citatet sammanfattar faktiskt hela genren progmetal.

An export of Germany, BtB do progressive metal the way it’s meant to be done- with an emphasis on songwriting while sporadically sucking their own dicks just enough for people to recognize the extraordinary talent they’re hearing. - KJ Swantko, Sputnikmusic

Albumet sätter tonen bra med inledande The Call; klassisk progmetal med tunggung och en stark refräng, och fortsätter på det inslagna spåret på The Apparition, där vi så småningom också för första gången får stifta bekantskap med Anden liksom prov på BtB:s känsla för storslagna arrangemang. Det är svårt att undvika att dra parallellen till Dream Theater när man hör BtB, och därmed är det också svårt att inte höra Liquid Tension Experiment i den instrumentala Triumph of Irreality.

Därefter följer lugnare och finstämda The Spring of It All och World of Wonders, där Langhans och Mars röster får mer utrymme, samtidigt som Degenfeld-Schonburg får bjuda på lite vackra gitarrer tillsammans med keyboardisten Christopher Tarnows pianospel och synthmattor.

The Primal Demand är mest ett intro till albumets röjigaste spår, Doorway to Salvation, som inleds i något slags speedmetaltappning men bryter av med lite annat, bland annat ett tema av Anden som sedan återkommer i efterföljande The Struggle. Albumet är överlag såväl polyfont som polyrytmiskt men aldrig så mycket som i The Struggle som halvvägs bryter av i ett världsmästerskap i polyrytmik där Den Gamle upprepar några nyckelfraser medan Anden ger sig ut på ett helt annat melodiskt äventyr, allt till resten av bandet pumpande rytmer och dramatiska komp, innan också de bryter samman i ett disharmoniskt knasparti modell Super Mario i underjorden. På det stora hela en skithäftig låt.

The Difference Is Human är liksom Dorway to Salvation och The Struggle ganska stökig, och precis som dessa mynnar det plötsligt ut på en platå av fantastiskt vackra melodier och stämmor och sätter så småningom tonen för den smäktande avslutningen i form av Where The Earth And Sky Meet och All A Man Can Do.

Just Where The Earth And Sky Meet är bland det fluffigaste arrangemang jag hört på mycket länge. Langhans känsliga stämma svävar perfekt på en intrikat väv av synthar. Det får mig osökt att tänka på Peter Gabriels Washing of the Water. Man måste nästan höra det i lurar för att uppfatta alla nyanser i den mattan av ljud som förekommer innan låtan glider över i ett mer klassiskt balladsound med piano och snälla trummor. Och när så småningom Degenfeld-Schonburgs sjungande gitarr kommer in igen hade man nog kunnat lura i mig att det var självaste John Petrucci som spelade. Låten avslutas på fläskigast möjliga vis med körer och hela köret. Ljudmässigt sparas det inte på något.

Den dramatiska All A Man Can Do rundar så småningom av en närmast perfekt debut. Det är för mig helt obegripligt att jag aldrig hört talas om den här plattan förr, och att Beyond the Bridge är så oväsentliga att de inte ens finns på engelskspråkiga Wikipedia. För det här är helt enkelt fantastiskt bra! The Struggle och Where The Earth And Sky Meet sticker på helt olika sätt ut som de högsta topparna på ett album som ändå har rätt många.

Ska man klaga på någonting (och det ska man när man recenserar saker, annars kan folk få för sig att man inte tror att man kan göra det bättre själv) så är det att sången inte är tillräckligt framträdande. Om man nu har ägnat så mycket tid och tanke på att bygga en intrig till sitt konceptalbum är det liksom lite synd att det är så svårt att hänga med i handlingen bara genom att lyssna på orden. Man behöver ha texterna framför sig. Men bortsett från det, ett briljant album.


Andra bloggar om: , , ,

I nollpunktsfältet täljer kvacksalvare guld med smörkniv

Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia CommonsDagens Nyheter gör en insats för folkbildningen genom att plocka sönder boken Livet med kvantfysiska glasögon. (Dessvärre har man valt att stoppa in artikeln bakom betalväggen så att allmänheten inte ska få ta del av den utan att betala lösen, så därför får DN ingen länkkärlek.) Till sin hjälp har man tagit Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet. Det författarna Mikael Säflund och Titti Nordieng kallar kvantfysik avfärdar Bo Sundborg som missuppfattningar eller rent hittepå.

Nordieng påstår sig vara utbildad i applicerad kvantfysik, men på direkt fråga på DN säger hon sig inte kunna svara på vad kvantfysik är. Ändå anser hon sig tydligen kompetent att skriva en bok baserad på dess teorier. Bokens genomgående tema ska vara något som författarna kallar ”nollpunktsfält” som, enligt dem, innehåller all tänkbar information om precis allt. Bo Sundborg säger sig bli upprörd över det påståendet eftersom det utmärkande, enligt honom, för de fält författarna beskriver är raka motsatsen – att de är helt tomma.

Och det hade väl inte gjort något att ett par flummiga pajaser skriver en bok baserad på missförstånd, vanföreställningar och rena fantasier, om inte det vore för den lilla detaljen att folk tydligen köper boken. Under sommaren har den nämligen blivit något av en bästsäljare. Det är här det blir otäckt, för hur kan så många gå på den här sortens bluff?

Den cyniska förklaringen är att folk är dumma i huvudet. Den lite mer förlåtande varianten av den förklaringen är att folk har mer pengar än de har kunskap. Den sortens teoretisk vetenskap som till exempel kvantfysik är nämligen så avancerad att vi vanliga dödliga helt enkelt saknar verktyg för att bedöma vad som är korrekt eller ens rimligt, och vad som är nys.

Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. - Arthur C Clarke

Science fiction-författaren Arthur C Clarke myntade några bevingade ord om teknologi som brukar kallas ”Clarkes tre lagar”. Clarkes tredje lag lyder ”All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi.” Detsamma kan nog sägas om tillräckligt avancerad teoretisk vetenskap. Det är, för den som inte är insatt, omöjligt att särskilja från fiktion.

För några år sedan träffade jag författaren Kristoffer Gunnartz. Vi samtalade om hans bok Välkommen till övervakningssamhället, men samtalet gled också in på hans andra bok Prata som folk, Einstein som är tänkt att vara en handbok i forskningskommunikation. Gunnartz menade att det finns stora brister i hur vetenskap förmedlas. Vi har forskare som är jättebra på att forska och skriva rapporter som andra forskare kan läsa, bedöma, kritisera och arbeta vidare ifrån. Men de är dåliga på att förklara det så att vi andra förstår. Så antingen behöver de bli bättre på det, eller så behöver vi bättre mellanled i form av vetenskapsjournalister och andra som förstår vad forskaren säger och översätter det till något som blir greppbart för oss andra. Någon som förstår latin men kan tala te bönder, helt enkelt.

Det finns således en glapp mellan forskningen och resten av befolkningen. Vi kan kalla det glappet ”nollpunktsfältet”. I nollpunktsfältet finns det massor av guld att tälja för den som har en smörkniv och är tillräckligt skrupelfri. Det är bara att förklä sin humbug i en vetenskaplig språkskrud, hänvisa till rapporter (och bortse från om de blivit kritiserade, motbevisade eller rent av utdömda som förfalskade) som ens målgrupp ändå inte kommer att ta del av, utlova ett bättre liv och skratta hela vägen till banken. Kolloidalt silver, antivaxrörelsen, stollar som tar betalt för att lära andra stollar trancendentalt självförsvar… Alla lever de och frodas i det här kunskapsglappet, det här nollpunktsfältet.

Och det här glappet kommer bara att fortsätta växa vartefter vetenskapen flyttar fram sina gränser om vi inte ser till att allmänheten flyttar efter. Och om nollpunktsfältet sväller, då kommer det också att fyllas på med ännu fler kvasivetenskapliga kvacksalvare som säljer snake oil med ny och förbättrad formula.


Bild: Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia Commons
Andra bloggar om: , , ,

Skenet bedrog inte

Tack vare ett tips från Vem i helvete-Anders hamnade jag på Skeppsbron under Stockholms kulturfestival för att titta på Skenet. Ett band som jag tills nyss aldrig hört talas om, men som spelade sig rakt in i själen med sin drivna, svängiga mix av folkmusik och rock.

Den fyra personer starka gruppen leds av violinisten och riksspelmannen Lena Jonsson. Övriga medlemmar är slagverkaren Niklas Bertilsson, basisten Johan Mörk och gitarristen Staffan Jonsson. Deras musik är en stökig mix av 70-talsrock (tänk Led Zeppelin och Jimi Hendrix) och traditionell svensk folkmusik. Och emedan Jonsson må vara showens stjärna så är det ändå rytmsektionen bestående av Mörk/Bertilsson som liksom driver bandet framåt.

Ljudet var väl ärligt talat sådär. Inte så att jag stod och störde mig på att det var dåligt, men det kändes ibland som att allting smälte ihop i mellanregistret. Jag hade velat höra mer av Mörks fipplande på basen till exempel. Man såg hur han pumpade mer än hörde det. Och Jonssons gitarr drunknade ofta i fiolen.

Icke desto mindre – Skenet bedrog inte, även om ljudet i viss mån gjorde det. Det är väldigt roligt att se skickliga musiker göra något nytt och fräscht av traditionella folkmusiktoner. Som när bandet river av Brudmarch från Nås i ett nästan-metalstuk. Eller i deras egen hyllning till Jimi Hendrix.

Bäst är nog ändå den mycket glädjefyllda Allting Rullar, som också är titeln på Skenets debutalbum. Det är dansant, svängigt, glatt och melodiöst, och visar att det går alldeles utmärkt att skapa ny musik i traditionell tappning, med moderna instrument.

Får ni chansen att se Skenet live: Ta den.


Andra bloggar om: , , , , ,

Anubis Gate

Jag är något av en periodare när det gäller musik. I vissa perioder är det stiltje. Jag hittar inget nytt och spännande att lyssna på, fastnar i att köra samma gamla spellistor om och om igen, om ens det. I andra perioder hittar jag plötsligt massor av intressant musik, så till den milda grad att jag inte riktigt hinner lyssna in mig på alltihop. Jag måste därför bli bättre på att skriva ner det jag hittar så att jag hittar tillbaka, och få ner något slags omdöme på pränt så att det också kommer andra till del.

Således. Anubis Gate är ett danskt progressive metal band som bildades 2003. 2011 släppte de sitt självbetitlade femte album, vilket också är det första med basisten Henrik Fevre som sångare. Jag har ännu inte lyssnat på deras äldre verk, men de tidigare sångarna Torben Askholm och Jacob Hansen bör ha varit riktigt bra för att hålla Fevre borta från micken. För den här killen är bra. Han har en skön blandning av klassisk hårdrocks-”ta i från tårna”-sång och mjukare poprockröst. Måhända sticker han inte ut som någon supersångare, men han gör jobbet bra och har ett dugligt register. Bandet förlitar sig också mycket på snygga stämmor i refrängerna, vilket också tar bort en del av kraven på en stark röst som bär upp det hela.

Musikaliskt skulle jag säga att Anubis Gate passar mig väl med starka melodier och stämmor över ett sound av tunga rytmer, distade gitarrer och diverse märkliga synthljud. Från de inledande vackra klangerna från ett piano i Hold Back Tomorrow till det smäckrande outrot i avslutande Circumstances är det ett album som håller ihop väl och som rör sig tämligen sömlöst mellan synkoperat tunggung och trallvänliga melodier. Ett bra exempel på detta är World in a Dome som ger starka vibbar av gamla Pain of Salvation, ni vet från tiden då de fortfarande var ett progressive metalband och inte… vad de nu försöker vara nuförtiden.

Det är på det stora hela en trevlig överraskning och rekommenderas till alla som uppskattar kompetent progmetal.


Andra bloggar om: , , ,

Är vi säkra på att vi vill företrädas av fläckfria personer?

Jag har en sista fundering i kölvattnet av Aida Hadzialics avgång som dock förtjänar att lyftas ut till sin egen frågeställning. Nämligen denna: Hur fläckfria politiker vill vi ha egentligen?

Som bekant har diverse folkvalda och politiskt tillsatta fått löpa gatlopp för diverse privata förehavanden som kan tyckas bagatellartade men som, när drevet väl fått fart, får orimliga proportioner och inte sällan slutar med att personen ifråga avgår från sitt uppdrag. Om dessa fadäser går stick i stäv med en persons officiella hållning i en fråga kan det, även om det är en bagatell, vara befogat med kraftig kritik eftersom det avslöjar ett hyckleri. Det är således rimligt att ifrågasätta en miljöministers omdöme om vederbörande använder giftig (och olaglig) färg till sin båt, eller att kritisera en partiledares RUT-avdrag om vederbörande högröstat varit emot just RUT. I det ljuset vore det också högst befogat att rulla folkhälsofascistenminister Gabriel Wikström i tjära och fjädrar om han skulle fastna på bild med en cigg i mungipan, givet hur högljud motståndare han är till rökning som företeelse. Notera gärna att de två första exemplen är tagna ur verkligheten, och att de inte ledde till någons avgång.

Vad som däremot har lett till avgångar är svart städhjälp, tv-licensskolk och nu alltså rattfylla. Som det ju heter, även om 0,2 promille inte är ”fylla” annat än i juridisk bemärkelse. Och dessa saker är tämligen folkliga företeelser. Väldigt många röstberättigade svenskar har åtminstone under någon period struntat i tv-licensen, betalat svart för något eller tagit bilen efter en öl eller två för ”jag ska bara”. De flesta röstberättigade svenskar skulle således också kunna förlåta dylika snedsteg, därom är jag övertygad.

Vad vi har mycket svårare att ha överseende med är att man slingrar sig när man blir ertappad. Att man ljuger eller skyller ifrån sig. Det var snarare därför och inte på grund av kromosomsammansättning som tv-licensskolkare Tobias Billström kunde sitta kvar i regeringen Reinfeldt medan Cecilia Stegö Chilò till slut blev tvungen att avgå. Den förre medgav utan knussel att han gjort ett medvetet val att inte betala eftersom han inte ansåg att SVT producerade något värt att betala för, medan den senare slingrade sig, skyllde på utlandsvistelse och what not. Det, och det faktum att Stegö Chilòs roll som kulturminister har en politisk koppling till sagda avgift, en koppling som saknades för migrationsminister Billström.

Folk avskyr slingrande politiker. Politiker som gör ”allmänna” tavlor och står för det kan istället vinna mycket respekt. Den inneboende paradoxen i det är att det är först när man har tagit sitt straff och avgått som man vunnit folkets förtroende att inneha posten man just avgick från.

Vi måste bli mer förlåtande. Det är lätt att skylla på media när dreven går, men media följer bara de kapitalistiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Skandaler säljer för att vi köper. Och nu är det inte längre bara gammelmedia. I det nya mediaklimatet deltar vi själva i dreven. Men om vi dömer politiker efter en annan måttstock än oss själva, om vi kräver av våra företrädare att vara fläckfria, då får vi bara broilerpolitiker. Då får vi bara den nyadel som sedan unga år skolats i att leva ett sterilt, obefläckat liv, som lärt sig att hålla sig på mittlinjen och aldrig vingla, som aldrig säger något med innehåll eftersom innehåll riskerar att göra någon upprörd. Då får vi precis de politiker vi avskyr. Och det är också dessa politiker som är farliga på riktigt eftersom de helt saknar förankring i eller ens basal förståelse för den verklighet som vi andra lever i.

I slutänden slår det tillbaka på oss själva; om vi kräver av våra företrädare att de ska vara fläckfria och dömer dem stenhårt för minsta felsteg, då får vi också en politik som kräver av oss att vara fläckfria, och som dömer oss stenhårt för minsta felsteg. Vi borde således lära oss att vara mer förlåtande av ren självbevarelsedrift.


Photo credit: pusteblume via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , ,

Den som tar konsekvenserna och avgår är den man egentligen borde vara rädd om

Vid en blixtinkallad presskonferens på lördagen meddelade Sveriges gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic sin avgång efter att ha fastnat i en poliskontroll på Öresundsbron med en otillåten alkoholkoncentration (0,2 promille) i blodet. Därmed har den svenska regeringen mist vad som troligen var dess enda vettiga och verkligt intressanta statsråd. En usel regering blev just ännu sämre.

Fallet är intressant av flera skäl. För det första för att en alkoholkoncentration på 0,2 promille inte ens hade varit olagligt i många andra europeiska länder. I majoriteten av EU-länder, till exempel Danmark, går gränsen vid 0,5 promille. I Sverige valde vi istället 1990 att sänka gränsen från 0,5 till 0,2 promille. När Hadzialic satte sig i bilen på den danska sidan av bron gjorde hon således inget olagligt. Brottet uppstod när hon passerade gränsen till Sverige. Detta ursäktar givetvis inte lagbrottet i sig – en svensk minister ska veta bättre – men det säger kanske något om svensk alkoholpuritanism. Intressant blir det också när man betänker svensk nolltolerans vad gäller andra droger. Det är juridiskt sett möjligt att röka en holk lagligt i Holland för att sedan fällas för narkotikabrott i Sverige för att man fortfarande har spår av cannabis i blodet.

För det andra är det intressant vilka olika måttstockar som gäller för politiker. Vi har sett statsråd avgå för att ha anlitat svart städhjälp och underlåtelse att betala tv-licens. Politiska karriärer påverkas hårt av saker i det privata som för gemene man dessutom är skitsaker, och som inte har något med personens politiska åtaganden och/eller ideal att göra. Samtidigt är det möjligt att komma undan med tämligen grova politiska fadäser.

Åsa Romson puttrade, som miljöminister och språkrör för Miljöpartiet, omkring i en miljövidrig båt som var målad med olaglig bottenfärg och släppte ut gråvatten i Östersjön. Varje gång hon öppnade munnen hoppade det ut så mycket grodor att det såg ut som en australiensisk landsväg. Men inget av att detta fick henne att avgå. Bland annat liknade hon flyktingsituationen på Medelhavet vid Auschwitz och gjorde en retorisk vurpa i ett Almedalstal 2014 där hon ställde ”vita, heterosexuella män” mot ”människor”.

Och bostadsminister Mehmet Kaplan var ifrågasatt från första början för en del tvivelaktiga kopplingar till islamistiska extremister. I sitt Almedalstal 2014 liknade han jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finska Vinterkriget. 2014 var inte ett bra år för regeringen i Almedalen. (Sedan kan man möjligen ge Kaplan ett halvt rätt för liknelsen – en del av de svenska frivilliga i Finska Vinterkriget var de facto nazister och stred snarare för, vad de ansåg, Saken än för Finland.) Kaplan tvingades slutligen avgå efter att ha fångats på bild tillsammans med företrädare för den nyfascistiska turkiska organisationen Grå Vargarna, samt för att liknat Israels agerande mot Palestina vid nazisterna (kom igen, gott folk, det är dags att börja komma på lite nya liknelser!) men likväl fick Löfven släpa ut karln kicking and screaming.

Inget av detta förringar Hadzaialics lagbrott eller bristande omdöme. Men det är ändå värt att notera hur olika måttstockar som används och hur saker privata saker som inte är kopplade till en persons politik kan få vem som helst på fall medan saker som _är_ kopplade till politiken liksom ren och skär inkompetens väger förhållandevis lätt.

Detta i sin tur leder vidare till ytterligare ett par funderingar. Hadzialics rakryggade beslut att omedelbart avgå framstår i ljuset av vissa andra exempel som mycket sympatiskt. Jag tror inte att folk i allmänhet tar lätt på rattfylla, men jag tror inte heller att det är en sak som för all framtid befläckar en persons rykte. Hadzialic har varit en frisk fläkt och stått ut som rak och tydlig i en annars tämligen mumlig regering. Att riva ur sig från en illa ansedd regeringen med heder och ära i behåll kan rent av vara meriterande för framtiden. Hon slipper gå ner med det sjunkande skeppet och kan istället framstå som den som tog sitt straff för en synd som vi ändå kan förlåta. Jag tror därför att Hadzialic kan komma tillbaka ännu starkare i framtiden. Förutsatt att hon vill.


Photo credit: Pete Reed via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , , ,

Ett par tillägg

Nu när jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så generaliserande.

För det första: Jag skrev naturligtvis om mitt eget hörn av bloggosfären, vilket inte nödvändigtvis är sant för bloggosfären i stort. Ni vet, ungefär som det kan brinna ett par bilar på ens parkering samtidigt som brottsligheten i hela landet faktiskt minskar.

För det andra: Vad som definierar en blogg har alltid varit lite diffust, vilket också gör det svårt att uttala sig om. Det är mindre viktigt. Formatet är egentligen irrelevant, det är sammankopplingen av idéer och utbytet av tankar jag saknar. Som Ola Berg uttryckte det i en kommentar på Facebook: Bloggen lever, men sfären är borta.

Det är nog det jag saknar egentligen. Bloggosfären var mitt community for learning. Det var där vi lärde oss av varandra, spann vidare på varandras idéer och såg våra egna få liv i sammanhang vi inte kunde föreställa oss själva.

Många av de människorna som deltog i det nätverket finns kvar i mitt liv på andra sätt. I förra veckan satt jag i Småland och samtalade om högt och lågt med Sophia och Niklas, liksom med nya bekantskaperna Jill och Gary. Jag satt utanför Falkenberg och pratade med Fredrik och Sara, och i Göteborg med Danni och Sandra. Jag träffade Olof igen och Albert för första gången.

Men det är ändå inte riktigt samma sak. På en del sätt var bloggnätverket rent av bättre på att utbyta idéer och bygga vidare på dem. Hur mycket jag än älskar att sitta runt ett bord med några skarpa hjärnor och diskutera allt mellan himmel och jord så stannar det liksom ändå där. I den gamla bloggosfären kändes det som att tankarna fick liv på ett annat sätt.

Jag ska försöka bli bättre på att inte bara kasta ut första bästa tanke på Twitter och gå vidare. Jag hoppas att fler så småningom gör det. Bloggen hade sin peak. Twitter kommer att ha sin, om den inte redan har haft det. Frågan är vilken väg vi vill ta därefter. Ännu flyktigare och hetsigare, eller en återgång till någonting lite lugnare och eftertänksamt. Jag vet vad jag önskar mig, och jag kan bara börja med mig själv.


Photo credit: Anne Davis 773 via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om:

I ruinerna av bloggosfären

Det är bara att inse – bloggosfären är inte vad den en gång var. Den är knappt alls längre. Det är mest några gamla kufar i urtvättade ”Vi flytt int'”-tröjor som surmulet sparkar runt i ruinerna medan resten dragit vidare till storstadspulsen på Twitter och Facebook. Och det är ju som det är. Saker och ting förändras. Det innebär inte att man inte kan sakna det som var.

Och jag saknar den gamla bloggosfären. Jag saknar sammanhållningen. Känslan av tillhörighet och att vi tillsammans faktiskt kunde sätta avtryck. Jag saknar insikterna och utsikterna. Jag saknar att lära mig om saker jag inte ens visste kunde vara intressanta. Jag saknar de fantastiska diskussionerna som uppstod dels i kommentarsfälten och dels bloggar emellan. Jag saknar optimismen i att det nya, att alla som ville kunde delta och göra sin röst hörd, att vi fick ett medielandskap där alla var sändare och mottagare samtidigt.

Ny teknik tränger undan gammal, och det är som det ska vara. Nya sociala medier växte fram, som Facebook, och sög in allt och alla. Vilket ledde till att det var lättare och förmodligen mer lönande att publicera eventuella alster direkt på den plattformen. Videobloggandet, eller ”vlogg” som jag tror att man ibland kallar det, konkurrerar med textbaserade medier och i takt med övrig teknologisk utveckling (inte minst smartphones med grymma kameror) blev det naturligtvis lättare att publicera sig på det sättet. Det är nog rent av lättare att ställa sig och prata sina tankar rakt in i mobilkameran och publicera (på t ex Facebook) än att skriva på mobiltelefonen.

Men den största bloggdödaren måste ändå ha varit Twitter. Dess odiskutabla styrka är dess omedelbarhet. Teckenbegränsningen innebär förvisso en utmaning som somliga ordkonstnärer bemästrar och utvecklat till en konstform i sig. Samtidigt innebär just omedelbarheten och teckenbegränsningen att i stort sett vilken ofärdigtänkt tanke som helst ändå publiceras. Och det i sin tur fördummar samtalen.

För även om jag naturligtvis förenklar och generaliserar nu, och även om jag glorifierar bloggosfären som den såg ut för sisådär tio år sedan, så är jag övertygad om att samtalen var mer konstruktiva då än nu. Snabbhet främjar inte direkt förnuft och eftertanke, om man säger så. Att kunna kasta ur sig vad som helst till vem som helst är kanske inte bästa vägen till förståelse.

Bloggosfären hånades lite nedlåtande av delar av den gammelmediala eliten när tillfälle gavs. Det hette bland annat ”särskrivande bloggsörja” och diverse annat. Skulle pöbeln komma här och uttrycka sig liksom? Det uttrycktes också oroa över tonen och debattklimatet som medföljde. I viss mån var det förvisso också sant. När alla och hans morbror kan publicera sig själv, utan någon form av redaktionell kontroll, publiceras det såklart en del skit. Men jag står än idag fast vid vad jag tyckte då; att mediehusen kanske skulle oroa sig mer för vad för skit som slank igenom hos dem själva, redaktionell kontroll till trots.

Sedan en tid tillbaka har vi kunnat skåda en framväxande ”Twitter-elit” som tycks ha gjort det till en sport att missförstå med flit. Enstaka tweets tas ur sitt sammanhang, skärmdumpas och återpubliceras med en avsiktligt felaktig tolkning av innehållet för att på så vis skicka en svärm av ilskna anhängare efter den syndare som råkat tycka fel. Och det är inte pöbeln som sätter tonen. Det är pöbeln som lydigt springer åt det håll dirigenterna pekar, ja, men dirigenterna är allt som oftast etablerade och inflytelserika sedan tidigare. Det är journalister, debattörer, politiker och diverse ”kändisar”.

Bortsett från förändringen i samtalsklimat och medielandskap innebär förskjutningen av tyngdpunkt från bloggarna till sociala mediejättar som Facebook och Twitter en annan försämring – nämligen den att allt fler väljer att publicera sig på någon annans plattform. Därmed gör man sig till beroende av någon annans godtycke när det kommer till vad som är godkänt att publicera. Detta var förvisso sant i bloggosfären också, där det hände att enskilda bloggare stängdes av för att de brutit mot någon av skitnödig puritansk regel hos Blogger.com eller WordPress.com. Men egenansvaret och därmed handlingsutrymmet var likväl större där än hos Facebook, och ville man skaffa sig än mer självständighet kunde man alltid installera ett bloggverktyg på egen domän. Det är min bestämda uppfattning att långt fler inlägg raderats och långt fler användare stängts av för långt löjligare förseelser av Facebook än någonsin av Blogger.com.

Det innebär också att samtalet blivit mer splittrat, mer diversifierat. Där diskussionerna förr mestadels skedde i direkt anslutning till en skriven bloggpost via dess kommentarsfält, eller via pingbacks då saker bemöttes på andra bloggar, försiggår den idag mest i anslutning till den som delat en artikel vidare. Det innebär att även om artikeln kommer från en blogg eller en tidning som använder sig av kommentarsfält, så uppstår diskussionerna inte hos skribenten utan hos var och en som delat det vidare via Facebook och Twitter, helt utan skribentens vetskap. Vilket förvisso kan vara skönt för henoms nattsömn, men ändå. Vi har tagit ett steg tillbaka till att prata om skribenten istället för med.

Saker förändras. Vi anpassar oss och lär oss hantera det. Det är som det är. Vem bryr sig om vad en kränkt vit man i medelåldern gnäller om på något så gammeldags som en blogg? Jag är fullt medveten om att man tenderar att hålla fast vid det man är van vid och att förr i tiden framstår som bättre för att man själv var bättre då. Men det spelar ingen roll, för jag saknar det ändå. Dexion har tynat bort. Livbåten har övergivits och driver herrelös omkring på havet. Till och med Opassande tystnat betänkligt. Och så många fler fantastiska bloggare har slocknat eller flyttat vidare. I vissa fall har de fångats upp av mediehusen och andra, vilket är bra för dem, men tråkigt för oss som blev kvar. Vi som int’ flytt.


Photo credit: AjayGoel2011 via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Europa dricker för att undvika baksmällan

I en tänkvärd artikel skriver historikern och debattören Tobias Stone om civilisationens cykliska förutsägbarhet. Hur vi i perioder kort och gott ägnar oss åt destruktivitet på en ofattbar skala och hur svårt det är att se effekterna av ett skeende medan det sker, samtidigt som historiker i efterhand kan se händelsekedjan glasklart och undra hur folk kunde vara så naiva. Han menar att vi befinner oss i inledningen av en sådan cykel just nu. Karaktärerna börjar så smått ta plats; Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, isolationisten Trump i USA. Han målar upp ett tänkbart och fullt möjligt scenario där Brexit leder till att fler länder, till exempel Frankrike och Italien, driver på för folkomröstingar om att lämna EU, vilket leder till ett försvagat EU. Putin flyttar fram sina positioner i Baltikum via ett kryptokrig liknande det i Ukraina. President Trump är måttligt intresserad av att ingripa så varken NATO eller EU är längre något hinder. Och så vidare. Hans funderingar mynnar ut i att Brexit kan vara vår tids ”skotten i Sarajevo”.

Det är ett läskigt och trovärdigt scenario. Jag tror att Stone har rätt i att vi mycket väl kan befinna oss i inledningsfasen av en destruktiv period. Ingredienserna till en skitstor bomb finns där. Och det är också mycket möjligt att framtidens historiker kommer att spåra det hela tillbaka till Brexit.

Själv vill jag nog redan nu påstå att det i så fall går längre tillbaka än så. Brexit uppstod nämligen inte heller ur ett vakuum, som en och annan debattör gärna vill låtsas. Ty när man målar upp den här typen av skräckscenarion för att övertyga andra om hur viktigt EU är för att garantera freden så bortser man gladeligen från de problem som EU också dras med, och som folk slutligen fått nog av.

Problemen är inte direkt okända heller. Det är bara det att ingen vill göra något åt det. Som Johan Norberg skriver så har EU liknats vid en cykel som måste fortsätta rulla för att inte tippa (en liknelse han också sågar). Själv får jag allt oftare en känsla av att EU är ett fyllo som fortsätter dricka för att undvika baksmällan.

Det sorgliga är att EU är viktigt för att garantera freden i Europa. Problemet är att Europas politiker inte nöjde sig med det utan tillät EU att växa från ett fredsbevarande handelsprojekt till en koloss på lerfötter, en gigantisk byråkratisk maskin som tycks ha uppnått singularitet. Ett elitprojekt med begränsad insyn och ett enormt demokratiskt underskott som tar sig friheten att nästan tvångsmässigt peta i allt med sitt jättelika klåfinger.

Dessvärre är detta inte enbart ett EU-problem utan ett demokratiproblem. Vi ser det i Sverige och jag misstänker att det ser ungefär likadant ut i stora delar av Europa. Och världen. Politiker som säger vad som helst för att bli valda, och så småningom blir det för att alternativet var sämre. Mediehus som glatt trallar med i sången och ägnar sig mer åt att analysera valbarometrar och retorik än innehåll och ideologi. Och alla kallar de oss väljare. Aldrig medborgare. Väljare. Som vore vi något slags konsumenter av demokrati.

Det brukar sägas att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Eller att vilka ord man väljer säger något om ens perspektiv. Just användandet av väljare i tid och otid är ett mycket bra exempel på detta. Nu har ni fått rösta, vänligen återgå till er vardag och stör inte igen förrän om fyra år.

EU används också titt som tätt som syndabock även bland politiker på hemmaplan. När man ska driva igenom något obekvämt kan man alltid skylla på att man är tvingad av stora elaka EU fast man egentligen inte vill (som till exempel datalagringsdirektivet). Men det är ytterst ovanligt att någon politiker sätter hårt mot hårt och säger att om ni försöker tvinga oss så vill vi inte vara med längre. Det finns förstås anledningar till det; förutom utsikterna för en duktig politruk att själv en dag få sitta i Bryssel och påta i direktiv så är EU alltjämt viktigt för att bevara fred i Europa. Så då får man vackert svälja små förtret som att man är tvungen att implementera ett direktiv fastän man inte vill och trots att det strider mot Europakonventionen. (När Europadomstolen sedan underkänner ett direktiv, till exempel datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot Europakonventionen, säger man istället ”LALALALABINGO!” och så var det slut på den diskussionen.)

Är det då verkligen så konstigt om folk ruttnar? Ett så drastigt drag som Brexit har lite hånfullt liknats vid ett självskadebeteende av självgoda smilfinkar, väl medvetna om att de sitter på tillräckligt grön kvist för att klara sig, åtminstone ett tag till. Det är sannolikt de med minst marginal som också är mest arga som kommer att drabbas hårdast. Så ja, det är förmodligen ett självskadebeteende. Men för att fortsätta den liknelsen så är självskadebeteende något som andas desperation. Det är något man tar till när man inte mår bra och inte får gehör. Så om man år efter år försöker åstadkomma något slags förändring genom att rösta i allmänna val, skriva till sin representant™ utan att få gehör, debattera, demonstrera och allt vad man kan göra inom demokratins råmärken utan att det alls tas någon notis om det, vad kvarstår då? Väpnad revolution, eller demokratiskt självskadebeteende.

Som Brexit.
Som Trump.

Om EU är så viktigt för bevarandet av freden i Europa, då kanske man skulle hålla sig till det. Fred och frihandel. Inget av det är egentligen svårt. Frihandel är en överenskommelse om att inte ställa till det för sig själv och varandra med tullar (tullar är förresten också ett självskadebeteende) och fred är om möjligt ännu enklare. Det är typ bara att låta bli att slå varandra. Det är det minst energikrävande som finns att bara sitta bredvid varandra och låta bli att slåss. Och ändå är det tydligen så svårt. Jag ser det i baksätet på min bil nästan dagligen.

Och när man samtidigt gapar om att Brexit destabiliserar Europa, Trump kan destabilisera Europa, Putin kan destabilisera Europa, löv på spåren kan destabilisera Europa… Då måste man börja fundera hur stadig grund det hela egentligen står på. Och så kanske man borde börja prata om vad man kan göra för att se till att Europa står stadigare så att inte stora stygga vargen kommer och blåser omkull skiten igen. Vem vet; för framtidens historiker kommer det kanske att vara uppenbart att EU inte var lösningen, och så kommer de att undra hur vi kunde vara så naiva…


Photo credit: Loresti via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Lajvar Antikrundan

Vi håller som bäst på att röja upp i ett dödsbo och bland alla saker som sorteras efter bästa förmåga har vi hittat en del gamla instrument. Sådant slår an ett par strängar i min musik- och historiesjäl, så jag har skrivit ner den information jag har hittat och nu hoppas jag att det finns folk i mina kretsar som kan kasta ytterligare ljus på dessa tingester. Jag vill understryka att jag inte skriver detta i något fåfängt hopp om att något av instrumenten ska visa sig vara en raritet som kan säljas för en förmögenhet. Instrumentens skick spänner från slitna till eventuellt trasiga så oddsen för att det skulle finnas en dyrgrip i högen är inget vidare. Det vore förstås en välkommen bonus för arvingarna om så vore. Själv har jag inget ekonomiskt intresse i dödsboet – jag är bara nyfiken samt mån om bra instrument inte går till spillo.

Till att börja med finns det två ryska mandoliner. Jag tror att den kyrilliska märkningen utläses ”Mandolina, no 318 PCT PC&CP 83-72”. Båda är från -73, den ena april och den andra mars eller maj. Pardon min ryska.

IMAG0733

Jag hittade ett mandolinforum på nätet där en amerikan bosatt i Finland skriver om ett instrument som i stort sett är identiskt med dessa. Av hans inlägg och den efterföljande tråden kan man dra slutsatsen att det här är tämligen standardiserade ryska mandoliner tillverkade i någon osexig fabrik. Det är alltså inte ett hantverk i den bemärkelsen. De är tydligen också hyfsat lätta att få tag i, åtminstone i Finland. Den sovjetiska fabrikstillverkningen till trots så menar man dock att det är ett trevligt instrument att spela på och att en begagnad rysk mandolin i gott skick är att föredra framför i stort sett vad för nytillverkat budgetskit som helst.

Det finns också en nylonsträngad akustisk gitarr. En Levin LG 17 från (troligen) 1975. Även det är vad jag förstår ett tämligen standardiserat instrument.

Och så hittade jag två trumpeter i ett högst tvivelaktigt skick, men eftersom jag inte kan något alls om blåsinstrument så vet jag inte hur sargade de egentligen är eller hur svårt det är att laga. Den ena är en Euphony Junior vilket inte är något att hetsa upp sig över enligt de forum jag hittat. Den andra, däremot, är en Boosey & Hawkes Sovereign studio (round stamp). Det där med round stamp kan vara viktigt.

IMAG0737

I kategorin ”lite mer udda” instrument hittade jag en sopranmelodica från Hohner. En bildsökning ger vid handen att den är från nån gång 60-70-tal men närmare kommer jag inte. Den går att spela på men har ett par toner som inte låter som de ska. Återigen; jag har ingen aning om hur svårt, dyrt eller ens värt det är att åtgärda.

I samma kategori återfinns också en märklig ukelele-liknande historia. Den är nämligen något större än någon ukelele jag har råkat på förut. Tydligen är instrumentet en cuatro, vilket trots sin ukelele-liknande design tydligen spelas rätt annorlunda i jämförelse. Märkningen är på spanska och lyder som följer:

Fabrica de guitarras y Cuatros
Instrumentos de todas
Hector Ruiz
Calle real de sabana grande 1812
Caracas (Venezuela)

IMAG0738

Det jag begriper av etiketten är att den är tillverkad i en gitarr- och cuatrofabrik. Instrumentos de todas betyder ”alla instrument” enligt Google Translate. Det hjälper mig inte direkt. Vem är Hector Ruiz? Bodde han på ”verklig gata i stor savann 1812” (tack igen Google Translate)? Eller är det han som är tillverkaren? Det här får mina spansktalande vänner mer än gärna grotta ner sig i.

Slutligen vill jag nämna en fiol som kanske rent av är värd någonting. Det är nämligen ett handgjort instrument av den rumänske mästaren Roman Boianciuc 1974. Det är alltså inte jag som påstår att han är en mästare utan det är en titel man får om man är en jävel på att bygga fioler. Jag har hittat en gammal annons för en svensksåld sådan. Fiolen i annonsen är numrerad som nummer 375. Den vi har hittat har nummer 377. Den är dock inte uppställd och tonjusterad av violinmakare Torbjörn Zethelius utan har istället hängt på en vägg med en bit ståltråd runt huvudet (stackars vackra instrument!) så värdet är knappast jämförbart.

IMAG0735

Så kom igen nu, Internet! Visa vad ni går för! Vad vet ni om ryska mandoliner? Om trumpeter från Boosey & Hawkes? Vad kan ni om tyska sopranharmonikor eller venezulanska cuatros? Vem är Hector Ruiz? Och vad kan ni berätta om fiolmakare Roman Boianciuc?


Andra bloggar om: , , , , , ,