Skip to content

Månad: mars 2004

The fall of mr Happy go Lucky

Mr Happy go Lucky är lycklig. Han ser optimistiskt på tillvaron och tycker att livet leker. Han har alltid tid att stanna till och slänga ur sig nån positivitetsfloskel till en medmänniska. Det står en aura av ”efter regn kommer sol” och ”le och var glad, ty det kunde ha varit värre” runt honom.

Så fort han kommer åt berättar han för sina kollegor, grannar, lagkamrater och så vidare om hur hans positiva inställning har hjälpt honom i livet. Och visst, de kan förstå till en viss del att en positiv inställning kan påverka utgången i vissa situationer, men de önskade att mr Happy go Lucky någon enstaka gång skulle få känna på hur det är att inte ha tur.

Ty mr Happy go Lucky har tur. Jämt. Inte konstigt att han har råd att vara optimist då. Som den där enda gången han spelade på Lotto och vann 230 000. ”Jag tänkte att jag nog kunde vinna, och se hur det gick”, sa han. Kollegorna stirrade klentroget på honom, och på varandra. Menade killen verkligen allvar? Insåg han inte själv att han var förföljd av flyt?

Mr Happy go Lucky har aldrig haft några motgångar. Alls. Så hur ska han kunna veta hur verkligheten ser ut för de arma krakar han försöker frälsa med sina floskler?

Stora delar av sitt liv levde mr Happy go Lucky på övertid. Han blev med tiden så övertygad om att sin egen förträfflighet och att hans positiva inställning skulle fixa allt åt honom att han gjorde allt mer dumdristiga saker. Och klarade sig med hälsan i behåll. Så då blev han förstås ännu mer övertygad om sin oövervinnerlighet.

Mr Happy go Lucky hann bli en gammal man innan verkligheten hann ikapp honom. Med sitt stora leende på läpparna och kraftiga skrattrynkor runt ögonen gav han sig ut på en promenad i regnet. ”Lite vatten har ingen dött av” tänkte han för sig själv, och kryddade med ”det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder”.

Han traskade iväg i rask takt längs vägen och njöt som bäst av det svalkande regnet mot ansiktet då han plötsligt trampade snett i en liten grop. Han försökte återfå balansen men halkade till i leran. Handlöst hamnade han på rygg och kanade ner i diket. Han tittade upp på himlen från diket och tänkte att nya perspektiv aldrig är fel. Men så värst bekvämt var det då inte så han försökte ta sig upp, men insåg att han inte kunde. Nåt var fel, måste vara ryggen.

Han tänkte att snart skulle någon komma och hjälpa honom. Klart det skulle komma någon även på den här oanvända vägen. Han tänkte ju att det skulle göra det, varför kom det då ingen? För första gången i sitt liv vacklade han i sin övertygelse, och kände sig en aning förorättad över att undsättningen uteblev. Vad var det här för fasoner? Han koncentrerade sig hårdare och rabblade sina mantran.

Kom det inte nån där? Jo, visst var det en människa. En annan gammal man. Han började ropa. Mannen hörde honom tydligen och uppenbarade sig vid dikeskanten. Illa klädd och kutryggig, livet hade inte varit snällt mot honom. Bitterheten hängde som ett moln över honom. Men vänta, kände inte mr Happy go Lucky igen den där mannen? Jo, det var ju hans kollega på fabriken för alla dessa år sedan. Den där surkarten som alltid gnällde om hur fel allt gick för honom. Mr Happy go Lucky hade gjort sitt bästa för att frälsa honom men tydligen hade det inte hjälpt. Och där stod han nu, hela hans uppenbarelse bevisade att han borde ha tänkt mer positivt.

”Hej, gamle vän”, log mr Happy go Lucky. ”Jag verkar ha försatt mig i en lite prekär situation här, skulle du kunna hjälpa mig tror du?”

Hans gamle kollega stirrade på honom, och sen började det så smått rycka i hans mungipor. Ett bubblande skratt vällde ut ur honom och han sträckte på sig som om ett tungt ok just lyfts av hans axlar.

”Vad är det som är så roligt?” frågade mr Happy go Lucky leende.

”Vet du hur länge jag har väntat på den här dagen?” frågade kollegan. ”Kommer du ihåg när jag bad om att få låna lite pengar, precis efter att du hade vunnit på Lotto? Jag förlorade huset då, och jag tog mig aldrig upp igen. Du kunde ha hjälpt mig men istället höll du en föreläsning om att det bara var att lämna in en rad och tro att man skulle vinna, för så hade ju du gjort. Du gjorde sådär jämt. Med oss alla. Vi andra kunde se Fru Fortuna hålla sin hand över dig, men du hävdade att det berodde på ditt positiva tänkande. Ända sen jag förlorade jobbet, huset och familjen har jag också haft ett positivt tänk: Jag har hållit mig vid liv och hållit cancern i schack i hopp om att en gång få se verkligheten hinna ikapp dig.”

Mr Happy go Lucky sträckte fram handen.

”Hjälp mig upp nu, gamle vän, så ska jag se vad jag kan göra för dig själv.”

Kollegan fnös föraktfullt.

”Tänk glada tankar, så kommer du nog upp.”

Därefter vände han på klacken och gick.

Sex & the Joshua_Tree

Det var något av en tv-tittarkväll igår. Plattnackarna i Big Brother följdes upp av plattnackarna i High Chaparall (med mellanspel av långt smartare brottsutredare i CSI, där förbrytarna dock var ena riktiga spån) men kvällens ”höjdpunkt” vad gäller uselhet måste ändå vara Sex and the City.

Kan någon förklara för mig vad den serien överhuvudtaget har för existensberättigande? Big Brother kan åtminstone ses som ett socioidiotiskt experiment, och High Chaparall är utmärkt avskräckande från både droger, alkohol och rock n’ roll. Men vad har Sex and the City att säga till sitt försvar?

Jag har hört kvinnor försvara serien (alltid kvinnor, jag har aldrig hört en man säga att serien är bra) med att den handlar om starka kvinnor, moderna kvinnor, att det är bra förebilder, och att anledningen till att män inte gillar det är som vanligt; att vi räds starka kvinnor. Tillåt mig småle, eller kräkas lite i ett hörn.

På vilket sätt är dessa kvinnor starka? För att de inte är gifta och hemmafruar som vi män tycker att de ska vara? Nu har inte jag sett särskilt många avsnitt eftersom jag inte står ut, men nog skulle de där donnorna gifta sig bara rätt tillfälle dök upp allt. Grejen är ju att serien och dess försvarare förväxlat självständighet med svag självkänsla. Att knulla runt är inte självständighet, snarare är det självförakt. Och kom inte dragandes med ”män får ju göra så”, för det får de faktiskt inte om ni frågar mig. Jag har aldrig och kommer aldrig att försvara det beteendet oavsett kön. Men det som fascinerar mig är att det är ok att göra en tv-serie om fyra singeltjejer i New York som knullar runt och inte pratar om annat än sex, men jag tvivlar på att det skulle vara ok att göra samma serie om fyra killar. Ta följande exempel:

I gårdagens avsnitt var tjejerna på nåt badhus eller så. Spa kanske. Hur som helst fick ärkeslampan (ni vet vem jag menar – det där otäcka våpet som bjuder ut sig till allt med en puls) höra att om man gick till Terry/Kevin/whatever så ”gick han ner på en”. Fritt översatt. Och det kunde hon ju inte motstå förstås, så hon bokade en tid direkt. Emellertid gick Gary/Chris/whatever inte ner på henne, varvid hon försökte ta saken (just ”saken” ja) i egna händer. Detta ledde förstås till att han ansåg sig trakasserad och hon blev portad. Djupt förnärmad över att han slickade andra men inte henne var hon förstås tvungen att skvallra vilket ledde till att Steven/Vince/whatever fick sparken. I slutet av avsnittet var så ärkeslampan och huvudkaraktären (hon som ser ut som en permanentad häst) på en tillställning av nåt slag, där någon kände igen ärkeslampan och visste att hon hade fått Jimmy/Martin/whatever avskedad. Och plötsligt dyker det upp en hoper upprörda kvinnor och skäller ut henne. Thanks a lot! Vem ska nu gå ner på oss? Typ.

Kan ni tänka er den manliga motsvarigheten? Pierce Brosnan måste ju bara spela en av rollerna, förslagsvis slampan. Har ni något förslag på hästansikte så är det bara att säga till, jag kommer inte på någon. Hur som helst. Horseface och Pierce går på spa, Pierce får veta att om man går till Mary Sue för en massage så ger hon en huvud. Pierce går dit, Mary Sue uppträder professionellt vilket gör Pierce irriterad så han kör upp handen i hennes skrev. Han blir portad, hon får sparken. Pierce och Horseface går på herrklubb, röker cigarr, dricker konjak, och plötsligt dyker en hoper medelålders snuskigt rika och feta gubbar upp och skäller på Pierce för att deras favoritavsugerska har fått sparken.

Skulle det bli rosat av kritikerna? Knappast. Frågan är om det skulle sändas alls. Skulle någon hävda att Pierce och Horseface och deras två playerkompisar var starka män eller bra förebilder? Jag skulle inte tro det. Nej, Sex and the City är bland det mest sexistiska skit som någonsin visats och istället för att försvara dem som ”bra förebilder” eller ”starka kvinnor” borde man kanske ta sig en funderare över hur kvinnor framställs i serien.

Ta en annan grej i gårdagens avsnitt: Hästansiktet fick se i tidningen att hennes ex, kallad Mr Big (efter rockbandet väl?), har gift sig. Hon har rätt svårt att tåla det, men hävdar att det inte beror på honom utan på hans numera äkta hälft. Hon är lite för perfekt. Den kvinnliga avundsjukan alltså. Nåväl, efter att ha misslyckats med att bräcka rivalen på den där tillställningen genom att klä sig fulare än någonsin (vilket sprack för att rivalen inte dök upp) så får hon så ett brev från rivalen som tackar för att hon kommit och stöttat vaddetnuvar. Och då faller stenen från hennes axlar: Rivalen kan nämligen inte stava! Så då ringer hon skrattande till en kompis och berättar det.

Stark kvinna va, som hela tiden måste söka fel och brister hos andra? Om något så bekräftar serien snarare de fördomar män har om kvinnor, än något annat. Men hey, det är ju bara min (miss)uppfattning av saken.

Sex & the Joshua_Tree

Det var något av en tv-tittarkväll igår. Plattnackarna i Big Brother följdes upp av plattnackarna i High Chaparall (med mellanspel av långt smartare brottsutredare i CSI, där förbrytarna dock var ena riktiga spån) men kvällens ”höjdpunkt” vad gäller uselhet måste ändå vara Sex and the City.

Kan någon förklara för mig vad den serien överhuvudtaget har för existensberättigande? Big Brother kan åtminstone ses som ett socioidiotiskt experiment, och High Chaparall är utmärkt avskräckande från både droger, alkohol och rock n’ roll. Men vad har Sex and the City att säga till sitt försvar?

Jag har hört kvinnor försvara serien (alltid kvinnor, jag har aldrig hört en man säga att serien är bra) med att den handlar om starka kvinnor, moderna kvinnor, att det är bra förebilder, och att anledningen till att män inte gillar det är som vanligt; att vi räds starka kvinnor. Tillåt mig småle, eller kräkas lite i ett hörn.

På vilket sätt är dessa kvinnor starka? För att de inte är gifta och hemmafruar som vi män tycker att de ska vara? Nu har inte jag sett särskilt många avsnitt eftersom jag inte står ut, men nog skulle de där donnorna gifta sig bara rätt tillfälle dök upp allt. Grejen är ju att serien och dess försvarare förväxlat självständighet med svag självkänsla. Att knulla runt är inte självständighet, snarare är det självförakt. Och kom inte dragandes med ”män får ju göra så”, för det får de faktiskt inte om ni frågar mig. Jag har aldrig och kommer aldrig att försvara det beteendet oavsett kön. Men det som fascinerar mig är att det är ok att göra en tv-serie om fyra singeltjejer i New York som knullar runt och inte pratar om annat än sex, men jag tvivlar på att det skulle vara ok att göra samma serie om fyra killar. Ta följande exempel:

I gårdagens avsnitt var tjejerna på nåt badhus eller så. Spa kanske. Hur som helst fick ärkeslampan (ni vet vem jag menar – det där otäcka våpet som bjuder ut sig till allt med en puls) höra att om man gick till Terry/Kevin/whatever så ”gick han ner på en”. Fritt översatt. Och det kunde hon ju inte motstå förstås, så hon bokade en tid direkt. Emellertid gick Gary/Chris/whatever inte ner på henne, varvid hon försökte ta saken (just ”saken” ja) i egna händer. Detta ledde förstås till att han ansåg sig trakasserad och hon blev portad. Djupt förnärmad över att han slickade andra men inte henne var hon förstås tvungen att skvallra vilket ledde till att Steven/Vince/whatever fick sparken. I slutet av avsnittet var så ärkeslampan och huvudkaraktären (hon som ser ut som en permanentad häst) på en tillställning av nåt slag, där någon kände igen ärkeslampan och visste att hon hade fått Jimmy/Martin/whatever avskedad. Och plötsligt dyker det upp en hoper upprörda kvinnor och skäller ut henne. Thanks a lot! Vem ska nu gå ner på oss? Typ.

Kan ni tänka er den manliga motsvarigheten? Pierce Brosnan måste ju bara spela en av rollerna, förslagsvis slampan. Har ni något förslag på hästansikte så är det bara att säga till, jag kommer inte på någon. Hur som helst. Horseface och Pierce går på spa, Pierce får veta att om man går till Mary Sue för en massage så ger hon en huvud. Pierce går dit, Mary Sue uppträder professionellt vilket gör Pierce irriterad så han kör upp handen i hennes skrev. Han blir portad, hon får sparken. Pierce och Horseface går på herrklubb, röker cigarr, dricker konjak, och plötsligt dyker en hoper medelålders snuskigt rika och feta gubbar upp och skäller på Pierce för att deras favoritavsugerska har fått sparken.

Skulle det bli rosat av kritikerna? Knappast. Frågan är om det skulle sändas alls. Skulle någon hävda att Pierce och Horseface och deras två playerkompisar var starka män eller bra förebilder? Jag skulle inte tro det. Nej, Sex and the City är bland det mest sexistiska skit som någonsin visats och istället för att försvara dem som ”bra förebilder” eller ”starka kvinnor” borde man kanske ta sig en funderare över hur kvinnor framställs i serien.

Ta en annan grej i gårdagens avsnitt: Hästansiktet fick se i tidningen att hennes ex, kallad Mr Big (efter rockbandet väl?), har gift sig. Hon har rätt svårt att tåla det, men hävdar att det inte beror på honom utan på hans numera äkta hälft. Hon är lite för perfekt. Den kvinnliga avundsjukan alltså. Nåväl, efter att ha misslyckats med att bräcka rivalen på den där tillställningen genom att klä sig fulare än någonsin (vilket sprack för att rivalen inte dök upp) så får hon så ett brev från rivalen som tackar för att hon kommit och stöttat vaddetnuvar. Och då faller stenen från hennes axlar: Rivalen kan nämligen inte stava! Så då ringer hon skrattande till en kompis och berättar det.

Stark kvinna va, som hela tiden måste söka fel och brister hos andra? Om något så bekräftar serien snarare de fördomar män har om kvinnor, än något annat. Men hey, det är ju bara min (miss)uppfattning av saken.