Skip to content

Sex & the Joshua_Tree

Det var något av en tv-tittarkväll igår. Plattnackarna i Big Brother följdes upp av plattnackarna i High Chaparall (med mellanspel av långt smartare brottsutredare i CSI, där förbrytarna dock var ena riktiga spån) men kvällens ”höjdpunkt” vad gäller uselhet måste ändå vara Sex and the City.

Kan någon förklara för mig vad den serien överhuvudtaget har för existensberättigande? Big Brother kan åtminstone ses som ett socioidiotiskt experiment, och High Chaparall är utmärkt avskräckande från både droger, alkohol och rock n’ roll. Men vad har Sex and the City att säga till sitt försvar?

Jag har hört kvinnor försvara serien (alltid kvinnor, jag har aldrig hört en man säga att serien är bra) med att den handlar om starka kvinnor, moderna kvinnor, att det är bra förebilder, och att anledningen till att män inte gillar det är som vanligt; att vi räds starka kvinnor. Tillåt mig småle, eller kräkas lite i ett hörn.

På vilket sätt är dessa kvinnor starka? För att de inte är gifta och hemmafruar som vi män tycker att de ska vara? Nu har inte jag sett särskilt många avsnitt eftersom jag inte står ut, men nog skulle de där donnorna gifta sig bara rätt tillfälle dök upp allt. Grejen är ju att serien och dess försvarare förväxlat självständighet med svag självkänsla. Att knulla runt är inte självständighet, snarare är det självförakt. Och kom inte dragandes med ”män får ju göra så”, för det får de faktiskt inte om ni frågar mig. Jag har aldrig och kommer aldrig att försvara det beteendet oavsett kön. Men det som fascinerar mig är att det är ok att göra en tv-serie om fyra singeltjejer i New York som knullar runt och inte pratar om annat än sex, men jag tvivlar på att det skulle vara ok att göra samma serie om fyra killar. Ta följande exempel:

I gårdagens avsnitt var tjejerna på nåt badhus eller så. Spa kanske. Hur som helst fick ärkeslampan (ni vet vem jag menar – det där otäcka våpet som bjuder ut sig till allt med en puls) höra att om man gick till Terry/Kevin/whatever så ”gick han ner på en”. Fritt översatt. Och det kunde hon ju inte motstå förstås, så hon bokade en tid direkt. Emellertid gick Gary/Chris/whatever inte ner på henne, varvid hon försökte ta saken (just ”saken” ja) i egna händer. Detta ledde förstås till att han ansåg sig trakasserad och hon blev portad. Djupt förnärmad över att han slickade andra men inte henne var hon förstås tvungen att skvallra vilket ledde till att Steven/Vince/whatever fick sparken. I slutet av avsnittet var så ärkeslampan och huvudkaraktären (hon som ser ut som en permanentad häst) på en tillställning av nåt slag, där någon kände igen ärkeslampan och visste att hon hade fått Jimmy/Martin/whatever avskedad. Och plötsligt dyker det upp en hoper upprörda kvinnor och skäller ut henne. Thanks a lot! Vem ska nu gå ner på oss? Typ.

Kan ni tänka er den manliga motsvarigheten? Pierce Brosnan måste ju bara spela en av rollerna, förslagsvis slampan. Har ni något förslag på hästansikte så är det bara att säga till, jag kommer inte på någon. Hur som helst. Horseface och Pierce går på spa, Pierce får veta att om man går till Mary Sue för en massage så ger hon en huvud. Pierce går dit, Mary Sue uppträder professionellt vilket gör Pierce irriterad så han kör upp handen i hennes skrev. Han blir portad, hon får sparken. Pierce och Horseface går på herrklubb, röker cigarr, dricker konjak, och plötsligt dyker en hoper medelålders snuskigt rika och feta gubbar upp och skäller på Pierce för att deras favoritavsugerska har fått sparken.

Skulle det bli rosat av kritikerna? Knappast. Frågan är om det skulle sändas alls. Skulle någon hävda att Pierce och Horseface och deras två playerkompisar var starka män eller bra förebilder? Jag skulle inte tro det. Nej, Sex and the City är bland det mest sexistiska skit som någonsin visats och istället för att försvara dem som ”bra förebilder” eller ”starka kvinnor” borde man kanske ta sig en funderare över hur kvinnor framställs i serien.

Ta en annan grej i gårdagens avsnitt: Hästansiktet fick se i tidningen att hennes ex, kallad Mr Big (efter rockbandet väl?), har gift sig. Hon har rätt svårt att tåla det, men hävdar att det inte beror på honom utan på hans numera äkta hälft. Hon är lite för perfekt. Den kvinnliga avundsjukan alltså. Nåväl, efter att ha misslyckats med att bräcka rivalen på den där tillställningen genom att klä sig fulare än någonsin (vilket sprack för att rivalen inte dök upp) så får hon så ett brev från rivalen som tackar för att hon kommit och stöttat vaddetnuvar. Och då faller stenen från hennes axlar: Rivalen kan nämligen inte stava! Så då ringer hon skrattande till en kompis och berättar det.

Stark kvinna va, som hela tiden måste söka fel och brister hos andra? Om något så bekräftar serien snarare de fördomar män har om kvinnor, än något annat. Men hey, det är ju bara min (miss)uppfattning av saken.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: