Skip to content

Månad: april 2004

Mina barn och andras ungar

Inom en försumbar tid kommer EU att ha utvidgats med ytterligare tio länder; Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen, Cypern, Malta och Slovenien. EU får ca 74 miljoner nya medborgare. Som vanligt finns det människor som inte är helt positiva till det. Naturligtvis, allt har sina för och nackdelar.

Det som stör mig är att den svenska regeringen drivit en linje om någon sorts undantagstillstånd. Man är så rädda för polska bidragsfuskare att man vill lagstifta bort rätten till svensk välfärd för medborgare från de nya EU-länderna. Jag förvånas och förfasas över att en svensk socialdemokratisk regering driver en sån linje. Annat var det när folkpartiet i senaste valets slutspurt slängde fram ett förslag om att man på ett eller annat sätt skulle avkrävas vissa kunskaper i svenska språket för att bli svensk medborgare. Då hette det att folkpartiet fiskade röster i grumliga vatten, och det var så hemskt på alla sätt och vis. Visst, säkert var det en och annan köksbordsrasist som släpade sig ur soffan och röstade på folkpartiet, men på det stora hela tycker jag inte att det låter som ett orimligt krav. Som den språkfascist jag ibland påståtts vara skulle jag kunna sträcka mig så långt att dra in medborgarskapet för alla som skriver ”d e ja” istället för ”det är jag”, men det är en helt annan femma.

Vad jag menar är att det blir lite ”mina barn och andras ungar” över det hela. Personligen tycker jag att de vatten socialdemokratin nu vadar runt i är minst lika grumliga. Dessutom är jag inte säker på att det finns någon större anledning till oro.

Vad får oss att tro att vårt land skulle vara så fantastiskt att polacker, letter och annat mindre fint folk skulle släppa allt de har för händer och fullständigt välla in över gränserna för att sno våra bidrag? Skulle de vara mindre benägna att göra rätt för sig? Det är bara att titta på bärplockarna som kommer hit och arbetar för slavlöner för att ställa sylt på våra bord för att bevisa motsatsen. Med tanke på att många bärplockare som har blivit blåsta av svenska arbetsgivare så vore det nog inte mer än rätt om vi fick hit lite polska bidragsfuskare för att jämna ut det hela.

Skulle östeuropéer vara mindre hemkära, överge släkt och vänner för att leva gratis på det svenska välfärdssamhället? Jag tror inte det. Självklart kommer det att ramla in nån fifflare, precis som det redan ramlat över svenska fifflare till östeuropa. Fast dem kallar vi företagare. Mina barn och andras ungar.

På andra sidan, i t ex Estland, har diskussionen varit den motsatta. Där är man rädd för turistinvasioner, att landsbyggden och skärgården ska köpas upp av rikare västeuropéer som vill ha en billig sommarstuga. Fast sånt gör ju inte vi, det är ju de där tyskarna det. Att det finns fördomar får man helt enkelt leva med, även om var och en har sitt ansvar att bekämpa dem, men att en svensk regering gör politik av dem känns inte bra. EU skulle vara öppenhet.

En annan ”mina barn och andras ungar”: När Lars Ohly tillträdde som partiledare för vänsterpartiet (efter det traditionsenliga tjafsandet om att han minsann inte alls skulle ställa upp och så vidare) så började riksdagspöbeln gapa och hetsa upp sig. Lars Ohly är ju kommunist! Herregud! Jag förstår inte varför det är så upprörande heller. Fram till 1990 hette partiet just Vänsterpartiet Kommunisterna. Ni tror väl inte på allvar att de unisont la ner sina ideal och blev kapitalister?

Riksdagspöbeln försöker hämta billiga poäng på att kräva att Ohly slutar kalla sig kommunist, men vad spelar det för roll vad han kallar sig? Han skulle kunna börja kalla sig borgare istället, men han kommer inte att vara mer borgare än vad Bosse Ringholm är feminist ändå. Han kommer fortfarande att bära med sig sina socialistiska ideal.

Kommunismen är mer än bara Stalin och andra paranoida gamla stötar. Kommunismen är ett ideal som kanske är värt att sträva mot men som antagligen aldrig kommer att fungera i verkligheten. På så vis är det mer än filosofi än ett statsskick. Med tanke på att Karl Marx själv sa: ”Är det något jag vet så är det att marxist är jag inte!” så kan man ju lätt tänka sig hur misshandlade hans teorier och ideal blev, och detta redan under hans egen livstid.

Jag skulle vilja höra Ohly svara att han tänker sluta kalla sig kommunist när kristdemokraterna stryker ”krist” ur partinamnet och slutar kalla sig kristna. Det är lätt att motivera. Attackerna på Ohlys kommunismande befogas av allt elände som har ställts till kommunismens namn. Finns det någon enskild livsåskådning som orsakat människor så mycket lidande som kristendomen? Men det blundar vi för eftersom hela det svenska samhället uttalat vilar på kristna värderingar, och trots religionsfriheten så är vi kristna om inte annat uttalats. Mina barn och andras ungar.

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

– Jesus (Johannes 8:7)

Klipp ur och spara, Lars!

Katter och krukväxter

Drottningen och jag tog en långpromenad igår. Vi begav oss till nåt shoppingområde här i Södertälje. OnOff och deras ständiga följeslagare Siba och Elgiganten har butiker där t ex. Liksom Jysk, nån trädgårdshandel och nåt mer.

Kan någon förresten förklara för mig varför OnOff, Siba och Elgiganten alltid har sina butiker bredvid varandra? För att stjäla varandras kunder, visst, men vore det inte bättre för t ex Siba att flytta därifrån och låta OnOff och Elgiganten slåss själva medan de har sina kunder ifred någon annanstans? Som det är nu så räcker det att gå in i en butik. Priserna och utbudet är nästan identiskt på nästa ställe, förutom att OnOff envisas med att använda fyror och sexor som slutsiffra på sina priser, till skillnad från andras mer traditionella femmor, åttor och nior.

Nåväl. Målet den här gången var egentligen Jysk. Emellertid gick vi först in på OnOff och tittade på saker jag vill ha men inte har pengar till även om det ligger i en rimlig prisklass för närvarande. Jag behöver nämligen en ny mobiltelefon.

Jysk var det ja. Drottningen ville ha en bäddmadrass, och Jysk skryter om sängdagar. Bäddmadrasser i rätt storlek lyste med sin frånvaro. En skylt förkunnade:

Om önskad storlek inte finns på hyllan, kontakta personalen. Fler storlekar finns på lagret.

Eller nåt sånt åtminstone. Personalen lyste också med sin frånvaro. Till slut kom det dock en tjej gående men hon fick syn på en man i medelåldern som såg ut att vara god för betydligt mer än oss, och dessutom tittade han på sängar så det är klart att han gick före. Hon frågade om han behövde hjälp, han svarade att han hade pratat med en kille som skulle kolla upp vad det nu var åt honom. Här tycker man att hon kunde ha släppt honom och gått vidare. Icke! Istället såg hon till att få veta vad han ville ha och sen försvann hon ut på lagret. Strax därpå dök den där killen, som mannen hade refererat till, upp. Mannen upplyste honom då att han satt tjejen på fallet istället, men han fortsatte klämma mannen på upplysningar och försvann sen ut på lagret han med.

Den medelåldersmannen tyckte säkert att Jysk var ett utmärkt ställe att handla på. Två personal på en kund. Vilken service! Jag som stod bredvid tyckte inte riktigt likadant, eftersom det uppenbarligen inte fanns fler än just de två personal som slösades bort på den veliga karln. Varför kunde inte en av dem bara släppa det och ta sig an en annan kund? De ville väl ha säljet bägge två antar jag. Provision.

Till slut kom dock killen lommande ut och undrade om han kunde hjälpa oss. Drottningen efterlyste sin madrass. Den var slut, kunde han tala om på rak arm. Så mycket för väntandet.

Istället gick vi till trädgårdshandeln så Drottningen fick trösthandla lite blommor. Bl a inhandlades en kruka kattgräs åt Gråkatt. Han är lite knäpp och han älskar att smaska i sig både blommor och sallad. Det är gott.

Han såg inte fullt så uppspelt ut som han brukar när det vankas ”sallad”. Han såg mer skeptisk ut, ungefär som ”får jag verkligen äta den här?”. När han väl insåg att han fick det började han smaska för glatta livet. Emellanåt såg han ut att vara millimeter från att spy ur sig inälvorna, men sen konstaterade han bara att ”inte den här gången” och fortsatte smaska gräs.

Det riktigt roliga började imorse. Jag tror att jag vaknade av att en katt kräktes (det låter en del, let me tell you) men jag är inte säker. Säker är jag däremot på att när jag precis var på väg att somna igen så hörde jag en katt som knaprade blomma. Detta i kombination med knarrande i soffan sa mig att det inte var kattgräset man åt på, utan en blomma som står på datorn och som inte är tänkt att bli tillfälligt kattmaginehåll för senare uppkastning. Såklart var det Busen som knaprade. Jag fick tag i blomsprutan (hädanefter refererad till som ”skjuten”) och skjöt efter honom. Han brydde sig inte. De andra katterna lägger nästan bokstavligen benen på ryggen bara man sträcker sig efter skjuten. Inte Busen. Han skulle äta. Så jag sköt efter honom igen, och igen, och träffade ett par gånger också. Efter fyra, fem vattenstrålar slet han helt sonika ner blomman på golvet för att få knapra lite mer ostört. Jag studsade ur sängen och jagade honom ut i köket med skjuten. Han flyttade sig mer för jävlas än för att det är obehagligt att bli blöt tror jag.

Tillbaka i sängen. Blundar. Känner hur jag håller på att somna. Och så hör jag hur Busen är på blomman igen. Hittar skjuten, skriker åt honom. Den här gången ger han sig. Jag lägger mig tillrätta. Blundar. Känner hur jag håller på att somna. Busen! Den här gången fick jag jaga honom igen för han skulle inte släppa blomman frivilligt. Fyra eller fem gånger upprepades proceduren, och däremellan hörde jag nån kräkas också. Sista gången slängde jag in honom i badrummet och stängde dörren så att jag skulle kunna sova en stund.

Jag tror att jag lyckades slumra till en kort sekvens innan jag vaknade av att Pontus kräktes på mattan. Vid det här laget var jag så less att jag inte brydde mig. Drottningen vaknade däremot och började styra upp saker. Hon torkade kackor och jag dammsög. Jag tror att det allt som allt var nio spyor av varierande storlek runt om i lägenheten att ta reda på.

Jag släppte ut Busen. Han såg inte ut att skämmas nämnvärt. Han satt på toalettstolen och när jag öppnade dörren gav han mig en hastig blick som betydde ”redan?” och sen knatade han iväg. Jag gick ut i köket och fixade te. Drottningen kom efter och hämtade sin kopp. På den korta stunden passade Busen på att attackera blomman igen. Drottningen ertappade honom på bar gärning, och antagligen blev han rädd eller åtminstone överraskad och glömde att öppna munnen när han hoppade ner från soffans ryggstöd.

Resultatet? Soffan full med jord. Busen sittandes i hörnet och tvättar sig, aningen irriterad över att han blev smutsig. Jävla människor att skrämmas! Drottningen gjorde en kringgående manöver runt bordet. I sista sekunden uppfattade han vad som höll på att hända och sprang några nonchalanta steg åt sidan. Där fångade jag in honom och överlämnade honom i Drottningens nåd. Nu sitter han i badrummet igen, dyngsur. Han har nämligen fått bada. Möjligen ser han lite förorättad ut. Besvärad kanske. Skamsen? Inte Busen.

Krukväxter gör sig kanske bäst i trädgårdshandeln ändå. Krukväxterna som arbetar på Jysk ger jag inte mycket för, och tilltufsade i soffan eller på golvet ser de inte heller nåt vidare ut. Katter sägs vara intelligenta men frågan är om inte krukväxter just nu rankas som smartare än både katter och Jysk-anställda…

På löpet

Expressens löpsedel igår, (med reservation för formuleringen):

Peter Jöback träder fram: ”Jag är homosexuell”

Vad ska jag göra med den informationen? Varför är en människas sexualitet så viktig att det blir löpsedelstoff av det? Har vi inte kommit längre? Ska vi akta oss för Peter Jöback nu? Vad exakt är det han själv och kvällstidningarna vill upplysa oss om?

Jag förstår det inte. För det första: Att Peter Jöback skulle vara homosexuell är väl ingen nyhet? Möjligen Sveriges sämst bevarade hemlighet, men allvarligt talat: Vem trodde att han var straight?

För det andra: Varför är en persons sexualitet så viktig? Människors läggning är bara intressant när man ska till, och jag har inga planer på att ta en svängom i halmen med Peter Jöback. Trots att jag nu, tack vara Expressens grävande journalistik, vet att jag har en chans.

Eller vänta nu; har jag det? Vad säger det egentligen att Peter Jöback är homosexuell? Att han föredrar män. Att han tänder på och förälskar sig i män. Ganska vagt. Det säger inget om vad för sorts män han föredrar, vad för sorts förhållande han vill ha (om han ens vill ha ett) eller om han är duktig i köket. Så på samma sätt som det finns mängder av kvinnor därute som inte är det minsta intresserade av mig (fast de inte är flator) så är antagligen de flesta homosexuella män ointresserade av mig. Vilket är helt ok för mig. Men Peter Jöback förälskar sig, blir kåt eller nyfiken (oavsett ordning) precis som alla andra (antar jag) så varför dra igång stora rikslarmet?

Och för det tredje: Hade det verkligen inte hänt någonting mer intressant eller viktigt under det dygnet fram till att tidningen gick i tryck? Något världsomvälvande, som att Britta Spjut lyckats med konststycket att bli ytterligare lite vulgär, vilket Aftonbladet snappat upp och lagt ut på löpet.

Det är bara att konstatera att kvällstidningarna fortsätter att närma sig skvallerblaskorna. Slå ihop dem och kalla dem för ”Hänt om dagen” eller så.