Skip to content

Månad: maj 2004

Eurovision Ring Tone Contest

Jag fyllde år förra helgen och i söndags omvandlade jag födelsedagspengarna från släkten till en ny mobiltelefon, något som behövts ett tag då min gamla trotjänare blivit mer än lovligt gaggig. Efter det sedvanliga pillandet bland menyer och inställningar konstaterade jag att den här telefonen är lika kass som den förra; den ringer aldrig. Inte ens fast jag har nytt nummer. Jag borde nog ha öppnat ett Comviq Kompis-abonnemang – då borde man väl ändå få kompisar på köpet?

Nåväl. Jag blir till och från fullständigt vansinnig på alla jävla ringsignaler. Låt vara att de numera är polyfona, det låter lite bättre. Oftast. Ibland kan det låta värre också, för inte nog med att ljudet i sig är irriterande så har man ju numera möjligheten att få det disharmoniskt också. En möjlighet som användarna bevisligen inte är sena att utnyttja. Jag vill att min telefon ska säga ”ring ring”. Det verkar vara lika omöjligt som att komma på en rolig liknelse på beställning.

Det tog emellertid inte lång stund innan jag själv satt vid datorn och surfade runt sökandes efter ringsignaler. Polyfonin och dess möjligheter är som ett gift. Först gav jag mig av på jakt efter Simpsons-temat, men de jag hittade var ganska tarvligt gjorda och kändes inte helt överrensstämmande med originalet. Sen fick jag en ingivelse och började söka efter temat till Boondock Saints istället, och hittade den faktiskt på ett ställe, men lyckades inte klura ut om den var kompatibel med min lur eller inte. Det är en djungel. Det var då det slog mig: Det här är musikindustrins framtid.

Tänk efter. Slå på NRJ (Som för övrigt inte enligt någon som helst språklig regel kan uttalas Energy), Rix Megapol eller vilken reklamradio som helst i en kvart. Försök att inte bli vansinnig på kuppen. Vad är det som spelas? Mycket lättsmält pop. Simplast möjliga arrangemang. 16 toners polyfoni räcker och blir över. En melodi som fastnar på första försöket. Den behöver inte nödvändigtvis fastna för att den är bra; att vara irriterande går lika bra det. Som ”I just can’t get this song out of my head”… Ringsignaler ska gärna vara irriterande, då hörs de. Det viktiga i poplåten är refrängen. Det är där den klatchiga och/eller irriterande melodin som fastnar ska finnas. Versen är inte intressant. Så i framtiden kanske man lika gärna opererar bort verserna och nöjer sig med att spela refränger om och om igen så folk tröttnar ännu fortare och artister glöms bort innan de har slagit. Och har vi tagit det steget, tja, då är det praktiskt taget en ringsignal vi har kvar.

Vad är det mer som spelas? Ja just det: Covers! I mängder. Den ena skamlösa slakten efter den andra. Gravplundring och helgerån, men vem bryr sig? Melodin är ju redan inmonterad i folks huvuden så då går det ännu fortare att få en hit. På med lite ”ompa ompa” i form av en trummaskin och så ett halvnaket våp bara, och voilà; vi har en hit! Och vad är ringsignaler? Jo, covers.

MTV, reklamradio och allt vad det är kommer att ta kål på sig själva. För mycket reklam, för lite substans, och när musiken sen kommit ner i ett format som praktiskt taget är en ringsignal, då kommer tv- och radiostationerna att ha spelat ut sin roll.

Ju mer jag tänker på det, desto mer naturligt känns det. I takt med att musikstudion blir alltmer avancerad blir musiken simplare. När ljudkort och mjukvaror utvecklats så pass att det faktiskt går att få trumpeter att låta som trumpeter och inte som en elefant med andnöd, då går musikindustrin åt andra hållet och snart är vi nere på MIDI-nivå igen. Vilket innebär: Ringsignaler.

Vad har vi kvar som skiljer popen från ringsignaler då? Sången och texterna? Ha! Som ”la la la, la la lala la” ur ”can’t get this song out of my head” då eller? Eller varför inte det senaste stjärnskottet på musikhimlen Nic and the family som glatt och utan någon som helst talang skriker ”Hej Monica, hej på dig Monica” om och om igen tills man har lust att skjuta teven. Om man hade nåt att skjuta med. Så nej, texten och sången är inget måste. Med tanke på tondöva idioter som ovan nämnda Nic eller Håkan Hellström, eller för all del Britney Spears som låter konstant hård i magen, så är omvandlandet till ringsignaler rent av en befrielse.

Tänk er de stora evenemangen som Eurovision Ring Tone Contest, eller Ringsignalsbjörnen. Jag kan inte hjälpa det, men Eurovision Ring Tone Contest låter som något jag hellre skulle titta på än det nuvarande konceptet. Och här är det dags för ett sidospår.

Jag tittade inte på själva tävlingen i år, men jag såg omröstningen. Vissa saker är så uppenbart självklara att det nästan är pinsamt. Sverige får höga poäng av Norge, Danmark och Island. Irland och England ger varandra gott om poäng. Balkanländerna, de jugoslaviska restrepublikerna, håller varandra om ryggen, Ryssland och de forna sovjetstaterna likaså. Grekland och Turkiet röstar på varandra och Cypern på bägge.

För ett par år sedan gormade Per Bjurman sig blå över melodifestivalen, och efter att ha kommit över den första förvåningen över att någon ens kunde bry sig till den milda grad, förvånades jag ännu mer över vad han gormade om. Afro-Dite hade floppat. Afro-Dite var mycket bättre än alla andra, särskilt än den som vann. Jo, Per Bjurman kan ju sånt där. Som varandes Håkan Hellströms största förespråkare har han verkligen visat sin kompetens…

Bjurman med flera ansåg att Europas folk inte var mogna det enorma ansvar det innebär att få rösta fram vinnaren i melodifestivalen, ty avskaffandet av juryer och att låta folket rösta var ju att bädda för röster på kompisar och gamla allierade. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt ett sånt argument.

För det första: Folket får rösta fram regeringar, bestämma huruvida deras land ska vara medlem i EU eller inte och vem som i så fall ska representera folket i EU-parlamentet, men rösta fram vinnaren i melodifestivalen? Nej, där går gränsen. Man kan inte lägga hur stort ansvar som helst på människor, och särskilt inte de där mindre begåvade öststaterna. Det ser man ju hur det går.

För det andra: Afro-Dite sög. Nog sagt.

För det tredje: Bäddar för röster på kompisar och gamla allierade? Titta på de länder jag räknade upp som ger varandra höga poäng. Undantaget oss i Norden, är det verkligen kompisar och gamla allierade? Grekland och Turkiet har aldrig varit bästisar. De restjugoslaviska republikerna slogs med varandra på alla kanter under hela 90-talet. Folket i de forna sovjetrepublikerna hatar Ryssland, de har alla mer eller mindre slagits för sin självständighet och i många länder – som t ex baltstaterna – diskrimineras etniska ryssar. Och ändå gav balterna höga poäng till just Ryssland. Varför? Knappast för att de är kompisar. Förklaringen är enklare. Kultur. Skandinaver har likartad smak, folket på balkan har likartad smak, medelhavsländerna, öststaterna… ja, ni fattar nog.

Juryröster däremot bäddar verkligen för politiska röster. Det är alltså vi skandinaver som kompisröstar (Norge fick inte poäng av något annat land än Sverige) och ändå är det vi som gnäller över kompisröstandet. Eller vi och vi, Per Bjurman representerar inte mig. Jag bryr ju mig inte om melodifestivalen…

Kanonmat

Häromdagen hörde jag talas om övergrepp på ett fängelse. Såvitt jag förstår så rörde det sig om flera fall, vid olika tillfällen, vilket alltså innebär att det skett systematiskt. Det har gått till på sådant sätt att man spänt fast en person i en brits och klätt av honom. Därefter har man rakat bort könshår och som grädden på moset penetrerat honom med en batong. Exakt vad som penetrerades förtäljer inte historien, men det är inte så svårt att gissa.

Detta har alltså hänt olika personer vid olika tillfällen. Det har skett under övningsflagg. Det vill säga; själva fastspännandet är en övning och under den förevändningen har sen övergreppen utförts. Det har varit mer eller mindre sanktionerat från högre ort då ledningen för fängelset känt till det men inte vare sig agerat själva eller rapporterat det.

Var hände detta? Abu Ghurayb-fängelset i Irak? Nej. Hall, Sverige. Var det interner som utsattes för detta? Nej. Fångvaktare. Plitar. En nollning, invigningsritual.

Det intressanta är att det skrivs spaltkilometer om Abu Ghurayb-fängelset i Irak och om de amerikanska soldaternas övergrepp mot krigsfångar. Med all rätt. Men jag har inte lyckats hitta så mycket som en notis i de svenska skvallertidningarna om Hall. Jag har förvisso inte letat ihjäl mig heller, men det är återigen det där om att sopa framför egen dörr. Vi förfasas över hur en ockupationsmakt kan behandla fångar men det är inte särskilt svårt att förstå om man betänker att plitar i Sverige i fredstid gör såna saker mot varandra. De amerikanska soldaterna har ändå en ursäkt; de befinner sig i krig. De befinner sig i fara 24/7 och under konstant stress. Vad har plitar på Hall för ursäkt?

Amerikanerna på Abu Ghurayb-fängelset har ursäkter, men den egentliga förklaringen till övergreppen tror jag är att de blev så itutade att de skulle tas emot som hjältar. Det blev de inte, och nu är de arga och bittra. Tacka fan för det. Här kommer vi och räddar de här dumma araberna och de har inte ens vett nog att vara tacksamma! Klart man blir förbannad.

Turerna kring skandalen i det irakiska fängelset är de vanliga: Lynndie England, kvinnan som syns på många av bilderna och som fått ge det hela ett ansikte, säger att hon bara lydde order. Överste Janis Karpinski, chefen för fängelset, säger att hon inte visste någonting.

Om vi bortser från det faktum att bägge frontfigurerna för skandalen är kvinnor (säkert sitter det någon rödstrumpa någonstans och gnisslar tänder, för självklart är det hela bara en konspiration för att visa att kvinnor inte ska vara militärer eller ha chefspositioner) så kvarstår ändå ett par saker att fundera över.

I mina ögon är det uppenbart att Överste Karpinski ljuger. Vem skulle så glatt och obekymrat posera framför sitt offer om det inte var sanktionerat uppifrån? Om Karpinski ändå inget visste utan sanktioneringen kom från mellanort, ja då ska hon väck i alla fall. Man kan inte ha en chef som inte vet vad som försiggår. Hon är rökt i vilket fall.

Det som jag dock tycker är det mest intressanta aspekten att fundera lite kring är Lynndie England som säger att hon bara lydde order. Det gjorde hon säkert. Fråntar det henne ansvaret för sina handlingar?

Enligt militärens sätt att se det; antagligen. I militären är ingen intresserad av vad du tycker, tro och tänker. Ditt jobb är att lyda order. Ska det grävas en grop så är det bara att gräva. Varför det ska vara en grop ska du inte bry ditt söta lilla huvud med. Gräv! Och då man är fråntagen rätten och möjligheten att själv analysera läget och fatta beslut, så måste man enligt all rimlighet också räknas som oansvarig för sina handlingar. Det är befälen som är ansvarig för sina soldaters gärningar. Ett befäl kan åtalas för allt hans/hennes soldater hittar på, även när befälet inte är närvarande.

Så om Lynndie England bara lydde order så har hon ju inte gjort något fel? Antagligen inte, rent juridiskt. Men räcker det? Var går gränsen mellan orderlydnad, lojalitet mot ”gruppen, kåren, Gud, landet” och moral? Var längs vägen sätter man ner foten och säger ”det här är fel, du kan inte begära det här av mig”? Det är nog inte så lätt att veta och jag antar att gränserna hela tiden flyttas fram. Råheten i den egna gruppen, särskilt i krigstider, och den ständigt nedbrytande träningen i militären vars syfte är att få dig att fungera som en kugge i ett maskineri, och inte en tänkande individ.

Jag har ofta funderat över varför militären är så extremt auktoritär. En anledning är förstås att alla ska fungera, reagera som på en knapptryckning. I ett skarpt läge finns inte tid för kontemplationer. Om inte var och en gör det de ska göra så dör allihop. Det är en fullt begriplig förklaring, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror nämligen att människor är fullt kapabla att fatta när det är allvar och det mänskliga naturliga fårskocksbeteendet gör att man antagligen är rätt tacksam över att någon tar tag i det och skriker ut order. Jag tror att en annan viktig orsak är att så länge soldaterna bryts ner till icke-tänkande lobotomerade zombies, så kan militärledningen se dem så också. En människa är sina tankar, sina värderingar, sina funderingar. Ta bort det. Ta bort allt som särpräglar henne, och vad har du kvar? 85 kilo kanonmat.

Jag har inte gjort lumpen. Jag åkte till mönstringen med inställningen att jag hellre sitter inne ett halvår än har en finnig idiot i min egen ålder skrikandes i ansiktet på mig utan att jag får svara något annat än ett hjärndött ”JA SIR!”. Jag tänker inte gräva några gropar bara för att någon säger det. Det har inget att göra med någon motvilja mot att arbeta eller ens någon djupt rotad avsky för gropar. Det handlar om att om du vill få mig att göra något så får du banne mig visa mig tillräckligt med respekt för att tala om varför det ska göras. Annars finns det nog risk att gropen är till dig.

Jag har auktoritetsproblem har jag hört. Det kan vara så, för jag tänker inte söka jobb på Hall heller.

Integrering

Skinnskallarna brukar ju säga så här: ”ÖÖÖÖÖH!” Och det betyder att om vi tar in fler invandrare i Sverige så kommer vårt svenska kulturarv att utplånas.

– Lasse Lindroth, a.k.a Ali Hussein

Valborg.
Denna uråldriga svenska tradition.

Valborg var ett helgon som levde i Tyskland på 700-talet. Traditionen att tända eldar på Valborg kommer också ursprungligen från Tyskland, där man använda kasen till att skrämma bort häxor. Någon gång på medeltiden anammade man den traditionen i östra Sverige, medan man i västra delarna av landet jagade bort häxor på påsken istället – vilket i mina öron låter vettigare. Nu ger man häxorna godis, då jagade man bort dem med eld. Det var bättre förr.

Först på 1800-talet blev det en enhetlig svensk tradition med majkasen över hela landet. Kanske var det Tegnér eller någon av de andra nationalistiska akademikerna som kläckte idén. Kanske var det bara en tillfällighet. Hur som helst så förefaller det inte som att det traditionella varlborgfirandet är så gammalt som det först verkar. Ändå; det är något av det svenskaste traditioner vi har.

Hur många gånger har man inte hört att invandrare måste integrera sig i det svenska samhället? Att de måste släppa taget om sin egen kultur och anamma vår, som per default är bättre. Man har inget emot invandrare, men de måste ju faktiskt anpassa sig. Ni är i Sverige nu, och i Sverige gör vi saker på ett visst sätt. Blir man bjuden på gårdsfest t ex så kommer man inte. Man hälsar inte på sina grannar och man pratar inte i hissar. Men så flyttar det in några såna där utlänningar på gården, och vad gör de då? Jo, första bästa gårdsfest så dyker de upp i festlokalen. Och inte nog med det; de har med sig en gitarr och en flöjt och spelar och sjunger och de kan texten också! Skandalöst. Det ska vara ”Jag trivs bäst, raj raj raj”! Det går inte an helt enkelt.

Nu undrar ni på vilket sätt de här två olika styckena hänger ihop. Det ska jag berätta.

Igår firade jag Valborg i Södertälje för första gången. Jag som är uppväxt på landet i Norrland vet hur man firar Valborg. Man börjar supa på förmiddagen, sen vinglar man ner till kasen och ser den tändas och sjunger ”Vintern rasat ut raj raj, didaj raj” och så tittar man när herr Messerschmitter fyrar av sitt fyrverkeri, och så hatar man honom ytterligare lite för att han faktiskt är jävligt bra på det där med fyrverkerier och det tål man inte just för att han är en sån jävla drygskalle. Sen står man nära brasan och dricker grogg ur flaska (av någon anledning brukar Valborg vara smällkallt, åtminstone där jag har bott) och sen kanske man slåss lite eller hånglar med fel kvinna och så hamnar man i en stuga nånstans där man dricker hembränt och kaffe och somnar.

Så ni förstår att jag kände mig lite tveksam inför firandet i Södertälje med sin invandrartäthet. Hur skulle det gå?

Döm av min förvåning. Vi kom ner på stan strax innan kasen tändes, och jag törs påstå att jag, som är i det närmaste pursvensk i mitt ursprung, var i klar minoritet. Det var på sitt sätt en ganska spännande upplevelse. Men det riktigt intressanta var att åtminstone invandrarna i Södertälje har anpassat sig. De har anammat den svenska kulturen. Det svenskaste av svenska, Valborg. De sitter också och tittar på elden och dricker öl. Deras fjortisar börjar också kräkas innan man riktigt fått fyr på brasan. De dricker också grogg ur flaska. De släpar också med sig sina små barn i barnvagnar ut på trånga gator fyllda av fulla människor för att titta på fyrverkerier. Deras barn blir också rädda och gråter hjärtskärande. Antagligen hånglar de med fel personer och slåss som vi också. Jag såg inte kören på nära håll, men den var ganska manstark så jag utgår från att det var en hel del invandrare där med. De pratar inte riktigt som vi. Deras sch-ljud är lite mer distinkta, men efter ett par öl till så låter vi nog lika. De har antagligen lika ont i huvudet som vi dagen efter. De är som vi!

Så nästa gång någon börjar gapa om att invandrare måste anpassa sig och ta seden dit de kommer ska jag minnas Valborg i Södertälje. Till sommaren ska jag försöka studera midsommarfirandet också och se om det går åt lika mycket sill och nubbe här som i mer svenskdominerade områden.

Det är egentligen inte så svårt att komma underfund med svensk tradition. Oavsett högtid så dricker man grogg, slåss och sjunger ”raj raj”. Till jul kommer tomten, på påsken målar man ägg, på Valborg tittar man på brasan och till Midsommar äter man sill. Men utöver det är det ”Skål tamigfan!”, ”Raj raj raj”, ”Du är schå fin, Bettan”, ”Ta det lugnt nu för fan Bosse” AJ, din jävel!” och ”Zzzz” som gäller.

Det är viktigt att vi slår vakt om våra fina svenska traditioner, annars kommer vårt kulturarv att urholkas. Vi kommer att tappa vårt högtidliga firande av saker vi inte minns varför vi firar. Och i förlängningen kan det leda till att vi också kommer att gå på gårdsfesterna. I värsta fall kanske våra barnbarn en dag kommer att sitta i en kvarterslokal, nyktra, och sjunga glatt. Med riktiga ord! Fy fan…