Skip to content

Kanonmat

Häromdagen hörde jag talas om övergrepp på ett fängelse. Såvitt jag förstår så rörde det sig om flera fall, vid olika tillfällen, vilket alltså innebär att det skett systematiskt. Det har gått till på sådant sätt att man spänt fast en person i en brits och klätt av honom. Därefter har man rakat bort könshår och som grädden på moset penetrerat honom med en batong. Exakt vad som penetrerades förtäljer inte historien, men det är inte så svårt att gissa.

Detta har alltså hänt olika personer vid olika tillfällen. Det har skett under övningsflagg. Det vill säga; själva fastspännandet är en övning och under den förevändningen har sen övergreppen utförts. Det har varit mer eller mindre sanktionerat från högre ort då ledningen för fängelset känt till det men inte vare sig agerat själva eller rapporterat det.

Var hände detta? Abu Ghurayb-fängelset i Irak? Nej. Hall, Sverige. Var det interner som utsattes för detta? Nej. Fångvaktare. Plitar. En nollning, invigningsritual.

Det intressanta är att det skrivs spaltkilometer om Abu Ghurayb-fängelset i Irak och om de amerikanska soldaternas övergrepp mot krigsfångar. Med all rätt. Men jag har inte lyckats hitta så mycket som en notis i de svenska skvallertidningarna om Hall. Jag har förvisso inte letat ihjäl mig heller, men det är återigen det där om att sopa framför egen dörr. Vi förfasas över hur en ockupationsmakt kan behandla fångar men det är inte särskilt svårt att förstå om man betänker att plitar i Sverige i fredstid gör såna saker mot varandra. De amerikanska soldaterna har ändå en ursäkt; de befinner sig i krig. De befinner sig i fara 24/7 och under konstant stress. Vad har plitar på Hall för ursäkt?

Amerikanerna på Abu Ghurayb-fängelset har ursäkter, men den egentliga förklaringen till övergreppen tror jag är att de blev så itutade att de skulle tas emot som hjältar. Det blev de inte, och nu är de arga och bittra. Tacka fan för det. Här kommer vi och räddar de här dumma araberna och de har inte ens vett nog att vara tacksamma! Klart man blir förbannad.

Turerna kring skandalen i det irakiska fängelset är de vanliga: Lynndie England, kvinnan som syns på många av bilderna och som fått ge det hela ett ansikte, säger att hon bara lydde order. Överste Janis Karpinski, chefen för fängelset, säger att hon inte visste någonting.

Om vi bortser från det faktum att bägge frontfigurerna för skandalen är kvinnor (säkert sitter det någon rödstrumpa någonstans och gnisslar tänder, för självklart är det hela bara en konspiration för att visa att kvinnor inte ska vara militärer eller ha chefspositioner) så kvarstår ändå ett par saker att fundera över.

I mina ögon är det uppenbart att Överste Karpinski ljuger. Vem skulle så glatt och obekymrat posera framför sitt offer om det inte var sanktionerat uppifrån? Om Karpinski ändå inget visste utan sanktioneringen kom från mellanort, ja då ska hon väck i alla fall. Man kan inte ha en chef som inte vet vad som försiggår. Hon är rökt i vilket fall.

Det som jag dock tycker är det mest intressanta aspekten att fundera lite kring är Lynndie England som säger att hon bara lydde order. Det gjorde hon säkert. Fråntar det henne ansvaret för sina handlingar?

Enligt militärens sätt att se det; antagligen. I militären är ingen intresserad av vad du tycker, tro och tänker. Ditt jobb är att lyda order. Ska det grävas en grop så är det bara att gräva. Varför det ska vara en grop ska du inte bry ditt söta lilla huvud med. Gräv! Och då man är fråntagen rätten och möjligheten att själv analysera läget och fatta beslut, så måste man enligt all rimlighet också räknas som oansvarig för sina handlingar. Det är befälen som är ansvarig för sina soldaters gärningar. Ett befäl kan åtalas för allt hans/hennes soldater hittar på, även när befälet inte är närvarande.

Så om Lynndie England bara lydde order så har hon ju inte gjort något fel? Antagligen inte, rent juridiskt. Men räcker det? Var går gränsen mellan orderlydnad, lojalitet mot ”gruppen, kåren, Gud, landet” och moral? Var längs vägen sätter man ner foten och säger ”det här är fel, du kan inte begära det här av mig”? Det är nog inte så lätt att veta och jag antar att gränserna hela tiden flyttas fram. Råheten i den egna gruppen, särskilt i krigstider, och den ständigt nedbrytande träningen i militären vars syfte är att få dig att fungera som en kugge i ett maskineri, och inte en tänkande individ.

Jag har ofta funderat över varför militären är så extremt auktoritär. En anledning är förstås att alla ska fungera, reagera som på en knapptryckning. I ett skarpt läge finns inte tid för kontemplationer. Om inte var och en gör det de ska göra så dör allihop. Det är en fullt begriplig förklaring, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror nämligen att människor är fullt kapabla att fatta när det är allvar och det mänskliga naturliga fårskocksbeteendet gör att man antagligen är rätt tacksam över att någon tar tag i det och skriker ut order. Jag tror att en annan viktig orsak är att så länge soldaterna bryts ner till icke-tänkande lobotomerade zombies, så kan militärledningen se dem så också. En människa är sina tankar, sina värderingar, sina funderingar. Ta bort det. Ta bort allt som särpräglar henne, och vad har du kvar? 85 kilo kanonmat.

Jag har inte gjort lumpen. Jag åkte till mönstringen med inställningen att jag hellre sitter inne ett halvår än har en finnig idiot i min egen ålder skrikandes i ansiktet på mig utan att jag får svara något annat än ett hjärndött ”JA SIR!”. Jag tänker inte gräva några gropar bara för att någon säger det. Det har inget att göra med någon motvilja mot att arbeta eller ens någon djupt rotad avsky för gropar. Det handlar om att om du vill få mig att göra något så får du banne mig visa mig tillräckligt med respekt för att tala om varför det ska göras. Annars finns det nog risk att gropen är till dig.

Jag har auktoritetsproblem har jag hört. Det kan vara så, för jag tänker inte söka jobb på Hall heller.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: