Skip to content

Eurovision Ring Tone Contest

Jag fyllde år förra helgen och i söndags omvandlade jag födelsedagspengarna från släkten till en ny mobiltelefon, något som behövts ett tag då min gamla trotjänare blivit mer än lovligt gaggig. Efter det sedvanliga pillandet bland menyer och inställningar konstaterade jag att den här telefonen är lika kass som den förra; den ringer aldrig. Inte ens fast jag har nytt nummer. Jag borde nog ha öppnat ett Comviq Kompis-abonnemang – då borde man väl ändå få kompisar på köpet?

Nåväl. Jag blir till och från fullständigt vansinnig på alla jävla ringsignaler. Låt vara att de numera är polyfona, det låter lite bättre. Oftast. Ibland kan det låta värre också, för inte nog med att ljudet i sig är irriterande så har man ju numera möjligheten att få det disharmoniskt också. En möjlighet som användarna bevisligen inte är sena att utnyttja. Jag vill att min telefon ska säga ”ring ring”. Det verkar vara lika omöjligt som att komma på en rolig liknelse på beställning.

Det tog emellertid inte lång stund innan jag själv satt vid datorn och surfade runt sökandes efter ringsignaler. Polyfonin och dess möjligheter är som ett gift. Först gav jag mig av på jakt efter Simpsons-temat, men de jag hittade var ganska tarvligt gjorda och kändes inte helt överrensstämmande med originalet. Sen fick jag en ingivelse och började söka efter temat till Boondock Saints istället, och hittade den faktiskt på ett ställe, men lyckades inte klura ut om den var kompatibel med min lur eller inte. Det är en djungel. Det var då det slog mig: Det här är musikindustrins framtid.

Tänk efter. Slå på NRJ (Som för övrigt inte enligt någon som helst språklig regel kan uttalas Energy), Rix Megapol eller vilken reklamradio som helst i en kvart. Försök att inte bli vansinnig på kuppen. Vad är det som spelas? Mycket lättsmält pop. Simplast möjliga arrangemang. 16 toners polyfoni räcker och blir över. En melodi som fastnar på första försöket. Den behöver inte nödvändigtvis fastna för att den är bra; att vara irriterande går lika bra det. Som ”I just can’t get this song out of my head”… Ringsignaler ska gärna vara irriterande, då hörs de. Det viktiga i poplåten är refrängen. Det är där den klatchiga och/eller irriterande melodin som fastnar ska finnas. Versen är inte intressant. Så i framtiden kanske man lika gärna opererar bort verserna och nöjer sig med att spela refränger om och om igen så folk tröttnar ännu fortare och artister glöms bort innan de har slagit. Och har vi tagit det steget, tja, då är det praktiskt taget en ringsignal vi har kvar.

Vad är det mer som spelas? Ja just det: Covers! I mängder. Den ena skamlösa slakten efter den andra. Gravplundring och helgerån, men vem bryr sig? Melodin är ju redan inmonterad i folks huvuden så då går det ännu fortare att få en hit. På med lite ”ompa ompa” i form av en trummaskin och så ett halvnaket våp bara, och voilà; vi har en hit! Och vad är ringsignaler? Jo, covers.

MTV, reklamradio och allt vad det är kommer att ta kål på sig själva. För mycket reklam, för lite substans, och när musiken sen kommit ner i ett format som praktiskt taget är en ringsignal, då kommer tv- och radiostationerna att ha spelat ut sin roll.

Ju mer jag tänker på det, desto mer naturligt känns det. I takt med att musikstudion blir alltmer avancerad blir musiken simplare. När ljudkort och mjukvaror utvecklats så pass att det faktiskt går att få trumpeter att låta som trumpeter och inte som en elefant med andnöd, då går musikindustrin åt andra hållet och snart är vi nere på MIDI-nivå igen. Vilket innebär: Ringsignaler.

Vad har vi kvar som skiljer popen från ringsignaler då? Sången och texterna? Ha! Som ”la la la, la la lala la” ur ”can’t get this song out of my head” då eller? Eller varför inte det senaste stjärnskottet på musikhimlen Nic and the family som glatt och utan någon som helst talang skriker ”Hej Monica, hej på dig Monica” om och om igen tills man har lust att skjuta teven. Om man hade nåt att skjuta med. Så nej, texten och sången är inget måste. Med tanke på tondöva idioter som ovan nämnda Nic eller Håkan Hellström, eller för all del Britney Spears som låter konstant hård i magen, så är omvandlandet till ringsignaler rent av en befrielse.

Tänk er de stora evenemangen som Eurovision Ring Tone Contest, eller Ringsignalsbjörnen. Jag kan inte hjälpa det, men Eurovision Ring Tone Contest låter som något jag hellre skulle titta på än det nuvarande konceptet. Och här är det dags för ett sidospår.

Jag tittade inte på själva tävlingen i år, men jag såg omröstningen. Vissa saker är så uppenbart självklara att det nästan är pinsamt. Sverige får höga poäng av Norge, Danmark och Island. Irland och England ger varandra gott om poäng. Balkanländerna, de jugoslaviska restrepublikerna, håller varandra om ryggen, Ryssland och de forna sovjetstaterna likaså. Grekland och Turkiet röstar på varandra och Cypern på bägge.

För ett par år sedan gormade Per Bjurman sig blå över melodifestivalen, och efter att ha kommit över den första förvåningen över att någon ens kunde bry sig till den milda grad, förvånades jag ännu mer över vad han gormade om. Afro-Dite hade floppat. Afro-Dite var mycket bättre än alla andra, särskilt än den som vann. Jo, Per Bjurman kan ju sånt där. Som varandes Håkan Hellströms största förespråkare har han verkligen visat sin kompetens…

Bjurman med flera ansåg att Europas folk inte var mogna det enorma ansvar det innebär att få rösta fram vinnaren i melodifestivalen, ty avskaffandet av juryer och att låta folket rösta var ju att bädda för röster på kompisar och gamla allierade. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt ett sånt argument.

För det första: Folket får rösta fram regeringar, bestämma huruvida deras land ska vara medlem i EU eller inte och vem som i så fall ska representera folket i EU-parlamentet, men rösta fram vinnaren i melodifestivalen? Nej, där går gränsen. Man kan inte lägga hur stort ansvar som helst på människor, och särskilt inte de där mindre begåvade öststaterna. Det ser man ju hur det går.

För det andra: Afro-Dite sög. Nog sagt.

För det tredje: Bäddar för röster på kompisar och gamla allierade? Titta på de länder jag räknade upp som ger varandra höga poäng. Undantaget oss i Norden, är det verkligen kompisar och gamla allierade? Grekland och Turkiet har aldrig varit bästisar. De restjugoslaviska republikerna slogs med varandra på alla kanter under hela 90-talet. Folket i de forna sovjetrepublikerna hatar Ryssland, de har alla mer eller mindre slagits för sin självständighet och i många länder – som t ex baltstaterna – diskrimineras etniska ryssar. Och ändå gav balterna höga poäng till just Ryssland. Varför? Knappast för att de är kompisar. Förklaringen är enklare. Kultur. Skandinaver har likartad smak, folket på balkan har likartad smak, medelhavsländerna, öststaterna… ja, ni fattar nog.

Juryröster däremot bäddar verkligen för politiska röster. Det är alltså vi skandinaver som kompisröstar (Norge fick inte poäng av något annat land än Sverige) och ändå är det vi som gnäller över kompisröstandet. Eller vi och vi, Per Bjurman representerar inte mig. Jag bryr ju mig inte om melodifestivalen…

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: