Skip to content

Rädda människor

Om och om igen läser jag om kvinnor som är rädda för att vistas ensamma på mörka gator. Som vill ha rätt att beväpna sig, och till dess att de får den rätten tänker de beväpna sig ändå. Med kniv eller pepparspray eller vad som helst som är tillräckligt smärtsamt för att avskräcka eventuella våldtäktsmän. Och vem är de rädda för? Mig.

Rädslan är befogad. Det är hart när omöjligt att slå upp en kvällstidning utan att läsa om någon som blivit överfallen, rånad, våldtagen. Självfallet är det skrämmande. Självfallet vill människor skydda sig, och bör också göra det.

Det finns förvisso kvinnor som hävdar att de inte ska behöva skydda sig. Nej, i en perfekt värld kanske, men till dess då?

Emellertid anser jag att vapen är farliga, och vapen i händerna på någon som är rädd är fullständigt livsfarliga. En människa som är rädd ser alla som potentiella hot, och således kan det i värsta fall räcka att komma för nära för att få sig en dusch pepparspray, en kniv i magen eller en kula i knäskålen. Och det är inte så konstigt, för vem som helst kan vara en våldtäktsman. Det syns inte utanpå. Att råka skjuta någon som kommit för nära är, nästan, acceptabelt – med hänvisning till rädslan.

Världen är inte perfekt, och därför bör alla göra vad de kan för att minimera riskerna. Att till exempel sätta sig i en svarttaxi är inte smart. Svarttaxichaffisar är kriminella per definition, eftersom det är olagligt att köra svarttaxi, och att exponera sig för redan kriminella element bör rimligen vara mer riskfyllt än att röra sig bland ”vanligt” folk på gatan. Därmed inte sagt att man är lovlig för att man sätter sig i en svarttaxi. Om jag går till närmaste Hell’s Angels-hak och frågar vad det är för bögiga bågar som står på gården så får jag antagligen ett rejält kok stryk, men det innebär inte att det är mindre fel att slå mig. Däremot är det dumt att utsätta sig för den risken, då det är mer sannolikt att jag får stryk i den situationen än i många andra. Man kan hävda rätten att slippa skydda sig, men att praktisera det är dumdristigt. Insatsen är helt enkelt för hög.

I en perfekt värld skulle inte heller jag behöva vara rädd. För ni tror väl inte att det bara är kvinnor som är rädda? Ånej, jag har då knutit fingrarna omsorgsfullt runt nyckelknippen när jag vandrat hem sena lördagkvällar och mött ett gäng unga killar. Och då är jag ändå en man på 193 cm och över 100 kg. Risken för att jag skulle bli överfallen är kanske inte så stor, men den finns, och så länge den finns måste jag vara beredd på att det kan hända.

Jag måste också vara uppmärksam på ensamma kvinnor på väg hem så jag inte råkar komma för nära för då kan de överfalla mig med allehanda vapen. Sannolikheten för det är inte heller stor, men den finns. Alltså gör jag allt för att verka så lite hotfull som möjligt, och antagligen gör det i sig att jag ser misstänksam ut. Hur som helst är jag ganska trött på se en ensam tjej längre fram på samma gata försvinna in på en tvärgata, och sen höra hennes springande steg då hon ska komma undan otäcka mig som förföljer henne. Detta bara för att vi råkar befinna oss på samma kurs.

Har inte jag samma rätt som alla andra att ta mig hem? Ska jag gå omvägar för att inte skrämma andra som är på väg åt samma håll? Vilket jag förresten har gjort. Jag förstår att kvinnor är trötta på att känna sig hotade, och kräver sin rätt till att gå ut utan att behöva vara rädda. Men jag vill också kunna hävda min rätt till samma gatstump utan att känna mig som ett hot.

Att jag är man betyder inte att jag automatiskt också är prefixet ”våldtäkts”. Även om en och annan genusforskare vill låta påskina att så är fallet. Att män inte kan tygla sin egen sexualdrift, och att det således är en sanning att varje man är en potentiell våldtäktsman. Å andra sidan var det nån genusforskarna i dagarna som ville låta påskina att kvinnor med små bröst var intelligentare. Och här har jag gått omkring i tron att det var vetenskapligt bevisat att tankeverksamheten pågår i hjärnan. Törs man gissa att just den genusforskaren inte har särskilt stora bröst, på samma sätt som man kan anta att den man som en gång födde idén om att flintskalliga män är mer virila var just… flinkskallig. Och om kvinnors tankeverksamhet egentligen försiggår i brösten så är det väl fullt möjligt att mäns dito försiggår i kuken. I så fall är det rätt och riktigt att även jag är ulv i fårakläder med en sexualdrift, nej våldtäktsdrift, som kan vakna till liv när som helst och som jag inte kan kontrollera. Så då är det nog säkrast att ni låser in mig på en gång och kastar bort nyckeln.

Ärligt talat. Nog är det något som är fundamentalt fel när vi inte kan mötas på samma gata utan att frukta varandra? För att citera Sverker Olofsson: ”Ska det vara på det här viset?”

Published inGamla humlan

4 Comments

  1. Håller jag tyst håller jag tydligen med.

    För mig handlar det om att inte låta sig begränsas av rädsla även om den är välgrundad. Jag känner som så att i samma sekund jag begränsar mitt livsutrymme så erkänner jag att det delvis är mitt fel (att jag borde ha handlat annorlunda) om det händer någonting.

    Enligt statistiken är den farligaste platsen för kvinnor hemmet eller hos någon bekant och ska vi dra ditt resonemang längre tar jag som kvinna stora risker om jag flyttar ihop med en man. Hur ser du på ansvarsbiten där, är det oförsiktigt?

    För män är krogen en farlig plats, men jag har aldrig någonsin hört talas om någon man som fått rådet att inte gå ut på krogen för sin säkerhets skull. Jag själv har fått det rådet flera gånger.

    När jag är ute är jag väl medveten om att det finns män som aktivt tänker på att inte skrämma mig. Jag brukar därför hälsa på personer jag träffar ute sena kvällar och kanske ställa någon social fråga. Stämningen brukar bli bättre då och är man rädd kan det kanske vara ett sätt att känna sig tryggare. Folk är lika trevliga kvällstid, tro det eller ej.

  2. Sådärja, då ska jag försöka försvara något jag skrev för fem år sen. Vi får väl se hur det går. :)

    Först och främst är det givetvis så att du inte ska behöva begränsa ditt livsutrymme. Det är ju egentligen mitt huvudspår. Vi har alla samma rätt att röra oss utan att vara rädda.

    Eftersom statistiken ser ut som den gör måste man ju faktiskt säga att du tar en risk om du flyttar ihop med en man. Men där finns ju gott om andra faktorer. Till att börja med känner du antagligen snubben du flyttar ihop med, till skillnad från svarttaxichaffisen. Det är förstås ingen garanti, det vet vi båda, men det är en faktor. Oavsett hur man ser på det så hävdar jag inte, och tänker inte att hävda, att den som råkar ut för våld är ansvarig för det. Jag tycker att man ska vara medveten och ta eventuella risker med beräkning, men det är inte samma sak som att man får ”skylla sig själv”. Det trodde jag också att jag försökte säga.

    Du är en intelligent och medveten person och jag är säker på att du är medveten om olika riskfaktorer. Du tar kalkylerade risker. Alltför många både män och kvinnor saknar emellertid totalt en riskanalys och är därför oförberedda och kan inte försvara sig när något händer.

    För övrigt skulle det värma något enormt att möta någon som du ute på en sen kvällsvandring. Någon som faktiskt ser mig som människa och inte som ett hot. Jag misstänker att du har förgyllt mångas nätter (pun intended, kunde inte låta bli).

  3. Hade jag vetat att det var 5 år sedan du skrev detta hade jag inte svarat kan jag säga.

    Nu undrar jag förstås hur jag hittat hit. Har någon länkat detta inlägg nyligen?

  4. Ingen aning. Jag har inte sett någon inlänk till den här.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: