Skip to content

Månad: september 2004

Kaosets Dag i Södertälje

Den 24:e september firas årligen Kaosets Dag i Södertälje, en fin gammal tradition. Folk vallfärdar till Willys för att tillbe Kaoset. Som utböling och ovan vid Södertäljes ibland udda traditioner kom detta som en chock. Ska vi ta det från början kanske?

Vi bestämde oss för att det skulle bli köttbärssoppa idag. För att denna önskan skulle kunna omsättas till verklighet måste någon handla. Jag drack en öl i åtta timmar natten till idag och satt på efterfest och spelade schack till klockan fem på morgonen, och hade därför huvudvärk. Av schackspelandet alltså. Således kände jag mig inte särskilt upplagd för att handla. Å andra sidan börjar Drottningen bli sjuk, igen, och då mitt tillstånd kan anses självförvållat så blev det ändå jag som gick till Willys.

Jag anade att det var nåt lurt redan när jag kom in i affären och inte kunde ta mig fram till mjölken för att ett ungt skogsmulleklätt par blockerade kyldisken, ivrigt diskuterandes huruvida den ena filen innehöll samma bakteriekultur som den andra. Detta var dock bara början.

Ett par mentalt utmanade (det är väl en politiskt korrekt omskrivning av retards va?) hade letat sig in i affären med sina respektive assistenter. Naturligtvis skulle även de stå ivägen för mig, och när jag försökte klämma mig förbi ville den ene tydligen skaka hand med mig. Det ville inte jag. Jag ville bara ta ner en burk tomatpuré från hyllan.

På väg mot grönsaksavdelningen blockerades min väg av nåt fyllo som jollrade med en bebis och bebisens mamma. Att han blev ombedd att flytta sig sket han fullständigt i, så istället var det bebisens pappa, medelst överlastad kundvagn, som fick backa så jag kom fram. Bara för att sen få stå och vänta på att paret vid potatisen skulle bestämma sig för att gå vidare istället för att bara stå ivägen.

När jag plockade potatis hörde jag ett misstänkt flåsande och snörvlande bakom mig. Jodå, det var samma mentalt utmanade dräggelpelle som försökt ta mig i handen tidigare. Tydligen tyckte någon att det var en bra idé att ställa honom just där. Allt detta var ändå ingenting i jämförelse med vad som väntade vid kassorna.

Jag mötte två kassörskor på min väg mot just kassorna, och vid de två kassor som var öppna var det långa köer redan. I det läget har dessa andra två alltså bestämt sig för att stänga sina respektive kassor! Hur har man tänkt då? Jag suckade resignerat och tog plats i den ena kön. Till en början verkade det vara rätt då den andra kön stod tvärstilla på grund av tre äldre herrar som handlat satan och käkade glass medan de fyllde bandet. Till slut började kön dock röra sig. Det gjorde inte min. Anledning? Jo, längst fram stod en stackars tjej, gissningsvis i min egen ålder, som av någon anledning fick ramarna att pipa varje gång hon passerade dem. Detta måste man givetvis gå till botten med.

Vad jag undrar är: När det bevisligen finns mer personal i affären, kan man då inte kalla dit nån av dem på en gång, låta kvinnan betala så att vi andra får fortsätta med våra liv medan larmutlösaren blir undersökt lite avsides? Framför allt när hon var till synes samarbetsvillig.

Nej nej, så kan man inte göra, det vore alldeles för enkelt. Bättre då att tvinga den misstänkta tjyven att under förnedrande former gå fram och tillbaka genom ramarna sisådär femtioelva gånger så att alla i hela affären verkligen hör ljudet, ser de blinkande lamporna, och noterar tjyven.

När kassörskarn tröttnat på förnedringen, alternativt insett att alla i hela affären verkligen sett tjyven, OCH sökt igenom den samarbetsvilliga tjyvaktiga flickans väska, då kom hon sig minsann för att ringa dit någon annan ur personalen. Som sökte igenom hennes väska en gång till, och ni ska inte tro att kassörskan höll sig utanför. Nej då. Hon var minsann med och kommenterade och tjattrade en stund till hon också.

Någonstans under denna tid av väntan och kaos kände jag verkligen hur nära gränsen jag verkligen var. Jag kunde se mig själv göra en Falling Down, bara släppa korgen, slänga lite folk ur vägen och gå. Eller bara få ett sammanbrott, skrika och se vansinnig ut. Men jag gjorde inte det. Det gjorde däremot den andre mentalt utmanade killen, som redan tidigare blivit lite arg eftersom han bara fick ta en Daim och inte två. Han tröttnade helt uppenbart på att köa vid kassan bredvid, varvid han skrikande rusade förbi kassan och mot utgången medan han slog sig själv i huvudet upprepade gånger.

Och det var då det slog mig att det är alla vi andra som är de riktiga idioterna. Vi lamjävlar som bara står där och tiger, väntar på vår tur och utstår precis vad som helst eftersom att protestera vore att ställa till en scen, och det vill man ju verkligen inte!

Grodmannen

Disclaimer: Denna text innehåller spår av sport och kan framkalla allergiska reaktioner.

Det är då märkligt hur usel man kan vara på både det svenska och engelska språket och ändå få kommentera en ishockeymatch. Lägg därtill högst medelmåttiga kunskaper i just ishockey, och då räknar jag snällt, så blir det hela fullständigt obegripligt. Jag pratar förstås om Lasse Kinch.

Alltså. Jag har förståelse för att det blir en del grodor när kommenterar saker som sker precis samtidigt som man berättar det. Det finns inte mycket utrymme för eftertanke. En del syftningsfel och övriga språkgrodor är fullt begripliga i det läget. Men vissa grundläggande krav måste man väl ändå kunna ställa? Hur svårt ska namnet Joe vara att uttala t ex? Nej Lasse, det uttalas inte som ”jew”. Detta blir ännu märkligare ställt i perspektiv till uttalandet av Martin St Louis namn. För vid en första anblick skulle det ligga nära till hands att uttala det enligt engelska språkregler, men eftersom namnet i det här fallet är franskt så uttalas Mötö Sä Lui. Pardon my french. Men se det har Lasse minsann snappat upp! Killar som Sakic och Thornton får dock finna sig i att heta Jew. Lasse Kinch är för övrigt inte ensam om detta felaktiga uttal – det verkar som om hela det svenska kommentatorstallet är överens om att det uttalas så.

En stilla undran bara: Målvakten Martin Brodeur får sitt efternamn uttalat som något som åtminstone liknar franska, men han heter tydligen inte Mötö. Det är skillnad på olika.

Samma kommentatorstall verkar också tämligen överens om att det finns ett land som heter Uvesa. Jag vet inte vars det ligger, men de har säkert en president som heter Jew.

Nåväl. Namn kan vara lite tricky, men vad sägs om det här då: Vid ett tillfälle berättade Lasse att Uvesas reservmålvakt på grund av platsbrist i båset satt på motsvarande sida. Motsvarande? Som vadå? Han upprepade det för säkerhets skull, så vi inte skulle gå miste om hans språkliga obegåvning. Och när en gubbe avtjänat sin utvisning och kommit in på isen igen, då är hans lag ”fulltagligt”. Jorå. Både Kanada och Uvesa var fulltagliga emellanåt.

Sen har vi avdelningen Bristfällig hockeykunskap, något som Lasse Kinch är långt ifrån ensam om i branchen. Vi har t ex en före detta förbundskapten som brukar agera bisittare och som uppvisar sådana brister i kunskap om den sport han varit förbundskapten för, att man blir mörkrädd. Men nu är det ju Lasse vi sågar.

Vid de flesta avblåsningar satt han bara och gissade. Oftast gissade han fel. Vid en avblåsning talade han kort och gott om att pucken stoppades felaktigt framför målet. Felaktigt? Man får stoppa pucken hur fan man vill, utom med hög klubba. Däremot var det offside med ett par meter.

Lasse var inte ensam. Han hade gott om bloss till sin hjälp. Bisittare Tommy Boustedt spottade ur sig floskler, men den klart bästa var ”jag tror inte det här är avgjort än”. Då stod det fortfarande 0-0 i första perioden. Eller vad sägs om Jonas Bergqvists knivskarpa analys, på en vedervärdig kombination av dalmål och skånska: ”Jag tror Kanada vill spela så lite som möjligt runt det egna målet”. Briljant, Jonas!

Utöver detta så har vi de ständigt återkommande sportflosklerna som verkar obligatoriska. Ord som ”signifikativt” och ”frejdigt” är avbetade under de första fem minuterna av matchen, och sen förekommer det ”gurgel”, ”rökare”, ”höstlöv” och ”bröstvärmare” i varierande grad under matchen.

Notera att alla ovanstående snillrika uttalande förekom under en och samma match, nämligen nattens drabbning mellan Kanada och Uvesa. Med viss reservation för de avslutande obligatoriska uttrycken som jag faktiskt inte räknade. Har svårt att tänka mig att en så rutinerad kommentator som Lasse Kinch skulle glömma nåt sånt. Notera också att alla Lasse Kinchs uttalanden görs med hård mage. Karln låter som att han sitter på muggen och kommenterar. Vilket han kanske gör, eftersom han inte verkar se vad som händer på isen.