Kaosets Dag i Södertälje
Den 24:e september firas årligen Kaosets Dag i Södertälje, en fin gammal tradition. Folk vallfärdar till Willys för att tillbe Kaoset. Som utböling och ovan vid Södertäljes ibland udda traditioner kom detta som en chock. Ska vi ta det från början kanske?
Vi bestämde oss för att det skulle bli köttbärssoppa idag. För att denna önskan skulle kunna omsättas till verklighet måste någon handla. Jag drack en öl i åtta timmar natten till idag och satt på efterfest och spelade schack till klockan fem på morgonen, och hade därför huvudvärk. Av schackspelandet alltså. Således kände jag mig inte särskilt upplagd för att handla. Å andra sidan börjar Drottningen bli sjuk, igen, och då mitt tillstånd kan anses självförvållat så blev det ändå jag som gick till Willys.
Jag anade att det var nåt lurt redan när jag kom in i affären och inte kunde ta mig fram till mjölken för att ett ungt skogsmulleklätt par blockerade kyldisken, ivrigt diskuterandes huruvida den ena filen innehöll samma bakteriekultur som den andra. Detta var dock bara början.
Ett par mentalt utmanade (det är väl en politiskt korrekt omskrivning av retards va?) hade letat sig in i affären med sina respektive assistenter. Naturligtvis skulle även de stå ivägen för mig, och när jag försökte klämma mig förbi ville den ene tydligen skaka hand med mig. Det ville inte jag. Jag ville bara ta ner en burk tomatpuré från hyllan.
På väg mot grönsaksavdelningen blockerades min väg av nåt fyllo som jollrade med en bebis och bebisens mamma. Att han blev ombedd att flytta sig sket han fullständigt i, så istället var det bebisens pappa, medelst överlastad kundvagn, som fick backa så jag kom fram. Bara för att sen få stå och vänta på att paret vid potatisen skulle bestämma sig för att gå vidare istället för att bara stå ivägen.
När jag plockade potatis hörde jag ett misstänkt flåsande och snörvlande bakom mig. Jodå, det var samma mentalt utmanade dräggelpelle som försökt ta mig i handen tidigare. Tydligen tyckte någon att det var en bra idé att ställa honom just där. Allt detta var ändå ingenting i jämförelse med vad som väntade vid kassorna.
Jag mötte två kassörskor på min väg mot just kassorna, och vid de två kassor som var öppna var det långa köer redan. I det läget har dessa andra två alltså bestämt sig för att stänga sina respektive kassor! Hur har man tänkt då? Jag suckade resignerat och tog plats i den ena kön. Till en början verkade det vara rätt då den andra kön stod tvärstilla på grund av tre äldre herrar som handlat satan och käkade glass medan de fyllde bandet. Till slut började kön dock röra sig. Det gjorde inte min. Anledning? Jo, längst fram stod en stackars tjej, gissningsvis i min egen ålder, som av någon anledning fick ramarna att pipa varje gång hon passerade dem. Detta måste man givetvis gå till botten med.
Vad jag undrar är: När det bevisligen finns mer personal i affären, kan man då inte kalla dit nån av dem på en gång, låta kvinnan betala så att vi andra får fortsätta med våra liv medan larmutlösaren blir undersökt lite avsides? Framför allt när hon var till synes samarbetsvillig.
Nej nej, så kan man inte göra, det vore alldeles för enkelt. Bättre då att tvinga den misstänkta tjyven att under förnedrande former gå fram och tillbaka genom ramarna sisådär femtioelva gånger så att alla i hela affären verkligen hör ljudet, ser de blinkande lamporna, och noterar tjyven.
När kassörskarn tröttnat på förnedringen, alternativt insett att alla i hela affären verkligen sett tjyven, OCH sökt igenom den samarbetsvilliga tjyvaktiga flickans väska, då kom hon sig minsann för att ringa dit någon annan ur personalen. Som sökte igenom hennes väska en gång till, och ni ska inte tro att kassörskan höll sig utanför. Nej då. Hon var minsann med och kommenterade och tjattrade en stund till hon också.
Någonstans under denna tid av väntan och kaos kände jag verkligen hur nära gränsen jag verkligen var. Jag kunde se mig själv göra en Falling Down, bara släppa korgen, slänga lite folk ur vägen och gå. Eller bara få ett sammanbrott, skrika och se vansinnig ut. Men jag gjorde inte det. Det gjorde däremot den andre mentalt utmanade killen, som redan tidigare blivit lite arg eftersom han bara fick ta en Daim och inte två. Han tröttnade helt uppenbart på att köa vid kassan bredvid, varvid han skrikande rusade förbi kassan och mot utgången medan han slog sig själv i huvudet upprepade gånger.
Och det var då det slog mig att det är alla vi andra som är de riktiga idioterna. Vi lamjävlar som bara står där och tiger, väntar på vår tur och utstår precis vad som helst eftersom att protestera vore att ställa till en scen, och det vill man ju verkligen inte!