Skip to content

Paragrafryttare

Häromdagen fick jag höra talas om en kille, vi kan kalla honom Torkel, som skrivit kontrakt på en hyresrätt, utan att ha sett den först. Det var väldigt besvärligt att få en tid att titta på den eftersom den tidigare hyresgästen inte gick att få tag på, men till slut fick Torkel följa med besikningsmannen till lägenheten när den skulle kontrolleras. Besiktningsmannen fann, bland annat, följande fel:

  • Trasigt kylskåp
  • En ugn som inte gick att öppna
  • Hål i väggarna
  • En invandrarfamilj!

Det visade sig att den tidigare hyresvärden hyrt ut i andra hand, svart förstås, och sen inte ens meddelat sina gäster om att h*n sagt upp lägenheten. Så där står en besiktningsman och försöker förklara att de inte får bo där, de förstår inte vad han säger, och mitt i alltihop står Torkel som ska flytta in och känner sig antagligen som ett arsle. Ut med er, svartskallar, här ska jag bo!

Hyresvärden var åtminstone hygglig nog att ordna så den olagligt boende invandrarfamiljen fick flytta till en jourlägenhet rakt över gatan, något de nog knappast var skyldiga att ordna egentligen. Men man kan ju inte ställa folk på bar backe om man inte är fullständigt hjärtlös, och ett visst ansvar kände de nog gentemot människor som trots allt bott i deras fastighet och blivit lurad av deras hyresgäst. Här finns dock en märklighet.

Torkel erbjöd sig att ta jourlägenheten istället. Han menade att det enklaste för alla parter vore att han flyttade in i den tomma jourlägenheten och att familjen helt enkelt bodde kvar där de bodde. Men se det gick inte, för Torkel hade ju skrivit ett kontrakt! Dessutom var ju den andra lägenheten en jourlägenhet och såna får man ju faktiskt inte hyra ut till vem som helst, för de ska ju finnas tillgängliga för utsatta människor som behöver dem. Som den där invandrarfamiljen.

Hur svårt ska det vara att lösa egentligen? Det måste väl ändå vara enklare att skyffla om lite i pappren än att baxa runt familjer, så nog borde man väl ha kunnat göra om Torkels lägenhet till jourlägenhet och vice versa med ett par stämplar? Och det där med att han hade skrivit ett kontrakt… Det är nåt typiskt svenskt byråkratiskt över det. Vi är så kära i våra papper att kontraktet i sig är mer värt än överenskommelsen det omfattar. För ett kontrakt är ju just det, en överenskommelse mellan två parter. Jag förbinder mig till det här och du till det här och för säkerhets skull så skriver vi det på en bit papper och arkiverar det så att ingen av oss kan hävda att överenskommelsen aldrig har träffats. Så om bägge parter är överens om att överenskommelsen inte fungerar, av en eller annan anledning, då är det bara att riva kontraktet.

Eller ta det här exemplet: Här i Södertälje har det varit massor med skriverier om kommande kommunal personalfest för alla kommunalt anställda. Nu har det emellertid blivit uppskjutet på grund av naturkatastrofen i Sydostasien. Det verkade helt enkelt inte lämpligt just nu. Till saken hör dock att flera kommunalanställda har haft invändningar mot den här festen tidigare, tycker att det är slöseri med resurser och att om man nu vill kasta ut pengar så kan man ju dela ut dem i kontanter i form av löneförhöjning istället. Och nu när det som har hänt har hänt så har man då föreslagit att kommunen borde ställa in festen och donera pengarna till Röda Korset istället.

Men se, det kan man inte heller göra, för det finns minsann regler för hur man som kommun får skänka pengar. Jaha, och? Vem ska göra nåt åt det? Ska regeringen komma farande med stora pekpinnen och säga åt Södertälje att de är stygga och kommer att få nån sorts bestraffning? Om inte regeringen redan har grävt sin egen grav så kommer den att göra det då, och även om svenska folket inte i första taget går man ur huse för att kräva bättring så kommer man att göra det då. Skicka pengarna dit de behövs.

Det är samma sak här som med kontraktet tidigare: Vi skulle gärna göra så men det går inte för det finns regler. Talesätt som ”regler är till för att följas” speglar så väl den svenska mentaliteten.

Regler är inte alls till för att följas. Regler är till för att förhindra att det ena eller det andra obehagliga händer. Regler är skapade av samhället som är skapat av människor, inte tvärtom. När situationen så kräver måste man faktiskt kunna blunda för att ett par regler, vara lite flexibel och se till att styra upp saker och ting. Regeln i sig har blivit viktigare än anledningen till att den skapats.

Jag är säker på att anledningen till det tröga svenska agerandet i sydostasien har att göra med regler också. Ingen vågar fatta ett beslut eftersom det vore att bryta mot reglerna att sätta igång saker innan man har haft ett möte, och möte kan man ju inte ha förrän alla behagar komma till jobbet så då sitter alla där och glor dumt i väggen och gör ingenting. Den enda regel någon ansvarig person vågade trotsa var mobiltelefonförbudet på teatern…

Published inGamla humlan

One Comment

  1. Jamen, regler är ju till för att följas! Hur skulle det annars se ut? (sa hon sarkastiskt)

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: