Skip to content

Månad: februari 2005

Alexander Lukas

Det finns två kategorier människor som ibland verkligen gör mig illamående: Människor med tur, och optimister. Påfallande ofta är de en och samma.

Det är inte så svårt att vara optimist när man har flyt. Det är ingen konst att gå runt och kläcka ur sig klämkäckheter till sin omgivning och antyda att saker ordnar sig bara man tänker positivt. Hittills har jag aldrig råkat på en optimist som insett att det kan vara precis tvärtom; att deras positiva syn på tillvaron beror på att de har tur, istället för att som vanligt hävda att deras positiva tänkande ger dem tur.

Dessutom är det resonemanget rent förolämpande för oss andra. Vi som inte går omkring och hävdar att saker löser sig bara man tror. Detta eftersom resonemanget indirekt säger att vi får skylla oss själva att saker inte går som vi vill, eftersom vi inte är av den rätta tron.

Positivismen är inte helt olik religiös fundamentalism på det viset. Underliggande anklagelser såsom ovanstående, ändlösa omvändelseförsök och rabblanden av mantran. När man har det tungt säger positivisten ”tänk positivt” och den religiöse säger ”be till Gud”.

Men allt löser sig inte genom positivt tänkande, och den som hävdar det – och menar det – är mer än lovligt naiv. Eller bortskämd med tur. Som Alexander Lukas. Han förstår inte bättre.

Om Alexander Lukas befunnit sig i Khao Lak när tsunamin slog till så hade all fisk spolats in på hans rum, medan han själv var ute på en elefanttur i bergen förstås. Så han hade kommit tillbaka, sett att det var lite blött, undrat vad som hänt, och sen hade han öppnat hotellrumsdörren och det hade ramlat ut tonvis med fisk. Fisk som Alexander Lukas sen kunnat sälja och tjäna pengar.

Om jag hade varit i Khao Lak däremot så hade jag sprungit som en idiot, nästan hunnit undan vattnet men till slut tvingats greppa tag i en palm att klättra upp i för att klara mig undan bråte. Jag skulle klara mig med en bruten fot eller så, och sen skulle jag hålla i mig krampaktigt i palmkronan. Men där skulle det sitta en apa. Apan skulle vara av den arga typen och anse att det var hans palm. Bara hans. Så den skulle bita mig och jag skulle göra allt jag kunde för att inte ramla ner. Slutligen skulle jag dock kunna sätta mig i säkerhet, krypandes genom tonvis av lera och med otaliga apbett i armarna. Efter en massa strulande (UD skulle förstås inte låta mig flyga hem till Sverige för att jag inte finns med på listorna över saknade eller nåt annat dumt) skulle jag slutligen komma hem, och sen skulle tyna bort i rabies efter betten från apjäveln, allt medan Alexander Lukas skulle ha åkt runt och hållit föredrag om hur han ”vände en katastrof till framgång” och ”såg möjligheter istället för motgångar”.

Och sen får väl någon annan bedöma om Alexander klarade situationen bättre än jag för att han är av den rätta tron, eller om han är av den rätta tron för att Fru Fortuna håller sin hand över honom. Om jag bara är en gnällspik eller om Alexander saknar verklighetsförankring.

Och sen kan ni klura på den här också: Om två Alexander Lukas-figurer, med exakt lika mycket flyt och optimism, duellerar – vad händer då?