Skip to content

Moment 22

Nu är jag sur. Riktigt sur.

Promenerade ner på stan idag, jag och Drottningen. För att ta det tråkigaste först så började vi med apoteket där jag behövde hämta ut lite piller. I mitt stilla sinne trodde jag att jag genom att börja där skulle slippa undan den värsta rusningen av allehanda hypokondriska pensionärer. Det var tydligen helt fel.

Apoteket är en helt fantastisk inrättning. En vardagsbyråkratisk idioti som antagligen saknar motstycke annat än i DDR.

Först köar man för att få ynnesten att lämna ifrån sig sitt recept. Då får man en kölapp.
Sen väntar man i en hörna full av näradöden-upplevelser i form av skinntorra gamla tanter och farbröder. I fyrtiofem minuter! Det är fruktansvärt deprimerande, vilket i mitt fall då är extra ironiskt då det är just antidepressiva mediciner jag köar för. Om inte situationen vore så eländig hade jag antagligen skrattat åt ironin. Nu blev jag mest bara förbannad. Hur kan det ta fyrtiofem minuter att plocka fram en ask Zoloft? Det är ju knappast som med viss antibiotika som tillverkas på plats. Nu tänker säkert nån invända att det säkert beror på att någon annan av de cirka tjugofem kunderna som var före hade ett särdeles knepigt recept och att det påverkade min väntetid eftersom man tar kunderna i kronologisk ordning. Fel. Man tar dem inte alls i kronologisk ordning. Man hoppar hejvilt i turordningen. Man hoppar upp på nummer som kommer efter mitt också. Man har inte mindre än sju tomtar i vita rockar som går runt och ser ut som om de inte kunde vara tröttare om de så tullade lite på sömnmedlen bakom disken. Sju! Ändå tar det fyrtiofem minuter att ge mig min ask med jävla piller.

När det så slutligen är min tur ska människan stå och viska till mig när jag ska äta mina piller, hur mycket och så vidare. Jag hör inte ett skit av vad hon viskar. Inte för att det spelar nån roll – jag vet när och hur jag ska äta dem. Min läkare har berättat det för mig, och dessutom står det mycket pedagogiskt på asken också. Viskar gör hon antagligen för att ingen annan på apoteket ska höra. Det vore bättre för alla parter om hon höll käften istället och såg till att få lite ruljans på eländet så folk får sina mediciner innan deras sjukdomar i kombination med tristess tar död på dem.

Tror ni jag får gå nu? Nej, nu ska jag köa till kassan förstår ni. Där sitter en (!) människa. En. Som sköter två kassor parallellt. Det är så genomtänkt att det inte är klokt. Medan jag stoppar ner pengar i plånboken kommer en zombie med rullator och bokstavligen kör på Drottningen. Nämnda zombie har betalat i kassan på andra sidan men vill av någon anledning inte gå ut genom den dörren, varvid hon ska klämma sig mellan väggen och kassaplatsen mot vår utgång. Drottningen, som ställt sig där för att hålla sig ur vägen medan hon väntar på mig, blir alltså påkörd. För kärringar med rullatorer behöver inte visa någon som helst hänsyn eller respekt för sina medmänniskor. Inte ens tillräckligt mycket respekt för att fräsa åt dem att flytta sig och släppa fram gamla människor. Nejdå. Kör på dem bara. Sikta på hälsenorna.

När jag kom ut från helvetet på jorden var jag så arg att jag för första gången på mycket länge kände en nästan övermäktig lust att sparka sönder någonting. Och då hade det roliga bara börjat.

Vi fikade lite. Det var bra för att få varva ner. Trevligt fik, goda mackor även om jag naturligtvis var tvungen att välja en som var extra torr. Och sen gömde servitrisen kaffet så man fick gå och tigga om påtår.

Så spatserade vi vidare, traskade på måfå in och ut ur galleriorna. Nästa vredesutbrott orsakades av Akademibokhandeln.

En stor skylt i taket förkunnade att SSK (Södertälje SportKlubb för de som skiter i det) skrivit historia förra helgen. På något sätt knöts det ihop med någon som skrivit en bok om Södertälje på sådant sätt att det framstod som att han hade skrivit den boken förra helgen. Eller möjligen sen förra helgen. Men det var inte det som gjorde mig arg.

Skylten förkunnade också att personen ifråga skrivit en bok om ”Södertälge”. Är det inte alldeles enastående pinsamt att en bokhandel inte kan stava? Inte ens till staden de är placerade i? Inte ens till ämnet i boken de försöker pracka på kunderna?

Det finns två acceptabla stavningar av Södertälje. Dels den jag skrev i förra meningen, och dels den mer ålderdomliga Södertelge (ursprungligen bara Telge). Jämför: Gävle – Gefle. Men spela roll – folk får ju skriva hur de vill bara man förstår vad de menar. Och förstår man inte vad de menar så är det inte deras problem.

Sen började vi springa in och ut ur klädaffärer. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle titta på jeans, trots att jag vet att det är en ständig källa till ilska. Så även den här gången.

Anledningen är att jag började titta bland de billigare, lite udda jeansen. De som sticker ut lite, som inte är så fantasilöst vanliga och konservativa och som jag dessutom har råd med. Men de finns inte i min storlek. De finns inte ens i något som närmar sig min storlek. Levi’s 501 finns däremot i min storlek, men de är svindyra och dessutom kan jag inte ha dem. Passformen är så überjävlig att jag inte får på mig dem ens i en storlek större än jag borde ha. Kanske fanns där ett par Diesel jag kunde ha men de börjar på tolvhundra spänn och såna pengar skulle inte falla mig in att betala ens om jag hade dem.

Så vi vandrade vidare bland klädaffärerna och jag blev alltmer förbannad över att allting är i så små storlekar. Det är fullständigt omöjligt att hitta ett par jeans med en benlängd på 36 tum (förutom ovan nämnda svindyra, tråkiga, misspassande 501:or). Däremot finns det hur många par jeans som helst med benlängd 30 tum. 30!? Vem fan är 30 tum i benlängd och handlar på manavdelningen? Drottningen är pytteliten och föredrar 32 tum för att 30 är aningen för kort för henne. Hur stor efterfrågan bland män kan det rimligen finnas på byxor som är för små för henne?

Jag är förvisso lång. 193 cm räknas väl som rätt långt. Men det är inte överdrivet långt, och nog måste det väl finnas fler än jag som inte vill gå runt och se ut som om vi väntar på tidvattnet? Man kan hitta ett par jeans i benlängd 36, men då är det ett midjemått på 38. Tack för den förolämpningen. Nog för att jag har ett par kilon runt magen som jag gärna blir av med, men jag behöver inte ett tält.

Valmöjligheterna är alltså följande:
Antingen snygga jeans som jag har råd med, men som jag inte kan ha. Eller fula, skittråkiga svindyra jeans i rätt storlek. Jag får nog gå en kurs och lära mig att sy mina egna kläder.

Slutligen ramlade vi in på nån fin herraffär på vägen hem. De hade de tristaste jeans jag någonsin sett. För 1200 spänn. För det var nåt flådigt märke som slödder som jag aldrig hört talas om. Jag skiter faktiskt i vad det står på den lilla lappen på insidan av byxorna. Det är inte den jag betalar för. De hade en helt vanlig sladdrig t-shirt för 1298 också. Helt fantastiskt.

När jag ändå är igång och gnäller måste jag också fråga vad det är för folk som handlar på Designtorget på Götgatan i Stockholm. De har massor med ganska fula saker som kostar plenty, men det bästa var att de hade ett bord med barnsaker. Designade, svindyra barnsaker. Jag höll på att få en hjärnblödning när jag hittade ett barnpussel i form av en giraff (eller nåt djur åtminstone) bestående av sex stora bitar, i olika färger. Det var en ful giraff. Jätteful. Såna där barnpussel är ofta fula, men de stimulerar väl barnens sinnen och det är ju bra. Men varför behöver de vara designade och kosta 150 spänn? 150 spänn för ett sexbitars träpussel! Ge mig tillgång till en träslöjdssal så lovar jag att jag kan göra ett minst lika funktionellt och fult pussel av en björkklabbe ur farsans vedhög.

Och folk köper uppenbarligen skiten, annars skulle man inte ta såna priser som man gör. Helt otroligt. Marknadsekonomi borde innebära att efterfrågan styr priset, men det där stämmer inte längre. Det verkar mer och mer som att priset styr efterfrågan. Om något är dyrt så vill folk ha det. Inte för att det är bättre eller snyggare utan för att det är dyrt. Kan man dessutom klämma dit en stor logotyp och få människor att betala för att göra reklam för företaget så gör de det så gärna, för då ser ju alla andra vad man har råd med, fast man egentligen inte alls har det. Det bästa exemplet på det är kanske Diesel; det enda jeansmärke som på allvar kunnat ta upp konkurrensen med Levi’s. Något som så många andra tillverkare misslyckats med. Hur? Genom att vara dyrare. Alla andra dumskallar försökte sig på bättre kvalitet, lägre pris, egen design. Diesel klev in och var dyrare, och då vill alla ha dem. Strålande affärsidé.

Nu har jag uppenbarligen helt tappat tråden. Jag tror att den här anekdoten visar varför jag behöver mina antidepressiva mediciner:

För att orka hämta ut dem.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: