Skip to content

De Svarta Katternas Konspiration

Svarta katter ogillar folk som sover. Åtminstone ogillar de att jag sover.

Jag har gnällt förr om hur Busen gör allt för att väcka mig om nätterna, men faktiskt brukar jag få vara ifred när Drottningen jobbar natt. Han har väl lärt sig att när hon är borta på natten så är det hon som ger djuren mat på morgonen när hon kommer hem.

Men inatt vaknade jag. Av mig själv. Uträttade ett ärende på avträdet, insåg att jag var vrålhungrig, gjorde smörgås. Busen gick i vanlig ordning framför och nickade i riktning mot köket, och Manda skrek som en besatt. Inget konstigt i det. Jag är van att sparka mig fram på morgonen. Tricket är att inte lyfta fötterna från golvet, för då kommer man att trampa på en katt, snubbla och bryta nacken. Ibland undrar jag om katter har någon självbevarelsedrift.

Hur som helst. Efter att ha mumsat i mig min smörgås framför datorn kröp jag tillbaka ner i sängen, och då började De Svarta Katternas Konspiration.

Busen och Manda for runt som två oljade blixtar i lägenheten. Manda kan tydligen inte dra in klorna och har för vana att stå och spinna på stället innan hon kommer iväg. Hon gör rätt schyssta bredställ i kurvorna också, och det låter en hel del. Busen är inte fullt lika explosiv, men han har istället kommit på att det är förbannat irriterande om han hoppar upp i soffan och springer lite i den, ner på golvet, upp igen och tillbaka. Han ser lite ut som en järv när han hoppar omkring. Det hela ackompanjeras av Pontus som strimlar en kartong.

På nåt sätt lyckades jag ändå slumra till. Tror jag. Jag måste ha somnat för jag vaknade med ett ryck av att Busen stoppade sina morrhår i min näsa. Kastade ner katten på golvet (och han studsade genast vidare och bet Manda, förstås) och började sväva bort mot drömmarnas horisont. Ljuden blir allt avlägsnare, men så dyker det upp ett som obarmhärtigt suger mig tillbaka mot verkligheten:

pip – – – pip – – – pip – – – pip – – – pip – –

Manda!
Jodå. Jag slår upp ögonen, och ser Manda sittandes på Drottningens tangentbord, med en oförstående min à la blondin på bilverkstaden.

pip – – – pip – – – pip – – – pip – – – pip – –

”Manda! Gå ner därifrån!”

pip – – – pip – – – pip – – – pip – – – pip – –

”Manda, ditt jävla odjur, gå ner!”

pip – – – pip – – – pip – – – pip – – – pip – –

”Ska jag kasta nåt på dig?”

pip – – – pip – – – pip – – – pip – – – pip – –

Jag hytter med fjärrkontrollen, och det enda som händer är att Gråkatt flyger upp ur soffan i tron att jag ska slå honom. För det gör jag jämt. Utan någon som helst anledning. Manda ser fortfarande oförstående ut, möjligen undrar hon var det irriterande pipandet kommer från. När jag kastar av mig täcket för att gå upp går det dock upp ett ljus och hon hoppar ner, förvånande nog utan att dra med sig någonting, lägger av en rivstart på parketten och försvinner med ett bredställ ut i hallen.

Jag drar täcket över huvudet och muttrar något om svarta katter, häxor och helvete och då hoppar Pontus upp i sängen och tycker att han ska ligga på min kudde, så han ställer sig praktiskt taget på mitt huvud, vrider och vänder och försöker tränga bort mig. Jag är starkare så jag knuffar honom därifrån. Jag får ett förnärmat mjau som svar och sen hoppar han ur sängen och återgår till att strimla kartong istället, och jag återgår till mitt muttrande om svarta katter, häxor och helvete, och i den sinnesstämningen lyckas jag slutligen somna.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: