Chockbanta med dödssex!
Så skulle den ultimata kvällstidningsrubriken se ut. Bonuspoäng om man kan klämma in ”kändis” också. En kändis är för övrigt en person som aldrig har uträttat något annat än att ha stora tuttar och/eller göra bort sig. En kändis som faktiskt är känd för att ha uträttat någonting kallas för sångare, fotbollsspelare eller statsminister.
Bantning, sex, död och kändisar, allt med prefixet ”chock”, det är det som säljer lösnummer. Åtminstone tror man det på ”kvälls”tidningarna. (Hur det kan kallas kvällstidning när de levereras till butiker mellan sju och tio på morgonen, och således gått i tryck flera timmar dessförinnan, är en annan fråga.) Men är det verkligen bantning, sex, död och kändisar som säljer? Är det bara det allmänheten är intresserad av? Är vi så ytliga?
Man kan lätt tro det. Det är inte bara kvällspressen som alltmer börjar sno åt sig marknadsandelar av den etablerade skvallerpressen. (Bäva månde veckotidningarna förresten, ty vem är villig att betala för veckogammalt skvaller när man kan få det rykande färskt i kvällspressen?) Även tv verkar för länge sedan ha övergivit all form av seriositet och stolthet. Kvällspressen försvarar sig med att de måste sälja lösnummer, och tv måste hålla tittarsiffrorna uppe så att annonsörerna är villiga att betala för reklamtid. Ju smaskigare desto bättre. Pressetik tycks vara ett lika förlegat uttryck inom media som ”solidaritet” inom politik.
Emellertid tror jag inte alls att svenska folket bara är intresserat av skvaller. Försvarstalen från medias företrädare om att man bara ger folket det folket vill ha är lögn och förbannad osanning. Vad det istället handlar om är att man får hög avkastning på en liten investering. Det är billigare att ringa till Linda Rosing och fråga om det har hänt något nytt i hennes liv än att skicka ett journalistteam till ett fattigt land i Sydamerika för att göra ett reportage om varför bönder odlar kokaplantor istället för spannmål. Det handlar inte om att svenska folket är mer intresserat av Linda Rosing än om Sydamerika. Det handlar om att om tjugo personer köper tidningen för att läsa om Sydamerika, och bara tio köper den för att läsa om fröken Rosing, så är det ändå mer lönsamt att ringa till Linda. Särskilt som hon gladeligen läcker som en kommunal budget.
Samma förhållande råder i tv. Det handlar inte om att vi inte är intresserade av att se kvalitativ television. Det handlar om att det är billigare om vi inte gör det. Dokusåpaprylen måste vara det mest kostnadseffektiva spektakel någon någonsin har kommit på. Ett hus, en studio, en programledare och lite kameramän. Huvudpersonerna ställer upp helt gratis, och de köar för att göra det. Den enda som faktiskt får betalt är den som vinner. Vóila; jag ger er Big Brother. Och sådär fortsätter det. Låt oss göra ett program om desperata tjockisar som gör vad som helst för att vara gå ner i vikt. De ställer upp gratis på att bli förnedrade. Ännu billigare än Big Brother, för man behöver ju inte ens ge dem mat, det är ju det som är konceptet! Briljant. Eller varför inte ett program om familjer som inte fungerar, där barnen beter sig som apor på uppåttjack? Visst, fläk ut hela familjelivet i tv, vad som händer med barnen när deras klasskamrater ser det är inte produktionsbolagets ansvar.
Om sen alla kanaler sänder sina dokusåpor klockan sju, det som jänkarna kallar Prime Time, så är lögnen fullbordad. Tittarsiffrorna bevisar att folk vill titta på dokusåpor eftersom dokusåpor är det enda som sänds vid den tid då flest människor vill titta på tv. Således bör man producera fler dokusåpor för att ge folket det folket vill ha.
Så till dess att tillräckligt många tröttnar på dokusåpor och skvaller och helt enkelt stänger av teven eller slutar köpa tidningen får vi nog stå ut med allmän förnedring av mediahoror som gör vad som helst för att bli kända (de får förvisso skylla sig själva) och rubriker om kändisar, sex, död, absurda bantningsmetoder och det som i folkmun numera kallas ”veckans sjukdom” som kvällstidningarna måste varna oss för.
Det där med tillgång och efterfrågan är ju trots allt heligt i ett marknadsekonomiskt samhälle, och om folket inte med tillräcklig tydlighet efterfrågar det alternativ som passar Marknaden bäst, då får man helt enkelt gömma alternativen.
