Arbetsförnedring
För flera år sedan såg jag en dokumentär om Jane Elliott och hennes workshops, där hon delar upp människor i grupper och låter den ena förtrycka den andra. Vita medelklasshemmafruar från fina förorter knäcks efter en halv dag av sådant som andra lever med ett helt liv, och det är precis det som är hennes budskap: Se inte ner på människor som är starka nog att leva under det förtrycket!
Det Jane Elliott gör är beundransvärt, men hon har också fått en hel del kritik för det eftersom hon började som lärare i en liten håla i Iowa, och de första som utsattes för hennes experiment var en tredjeklass dagen efter mordet på Martin Luther King.
Jag såg den där dokumentären och imponerades över hennes enkla, knivskarpa analyser, hennes inställning och hennes effektiva workshops. Särskilt imponerande blir det när hon intervjuades och plötsligt visade en mycket mjukare sida än den iskalla ragata hon var under kurserna. Jag fick känslan av att hennes hjärta brister varje gång hon knäcker sina kursdeltagare, men hon klarar ändå av att hålla fasaden uppe.
Under den här dokumentären berättade hon om vad hon uppfattar som systematiskt förtryck av människogrupper och hur man gör:
- Kategorisera. Dela in människor i grupper. Definiera “vi” och “dem”.
- Mål. Tala om vad “de” måste göra för accepteras av samhället. Men här är tricket; lägg ribban löjligt lågt. Ribban ska ligga så lågt att man kan snubbla över den. Lägger man den högt kommer folk att anstränga sig, ligger den lågt så förslappas folk istället.
- Regler. Sätt regler som verkar obegripliga och meningslösa. Då förstår inte “de” och “vi” kan tala om för “dem” hur dumma de är.
- Ändra reglerna, men berätta det inte. En försäkran om att “de” aldrig kan göra rätt.
Det här är saker som Jane Elliott menar att minoritetsgrupper systematiskt utsätts för i USA. Själv tänkte jag “arbetsförmedlingen”.
Kategorierna är arbetare och arbetslös. I det här fallet är det de arbetslösa man vill hålla på mattan. Målet är inte att skaffa ett arbete som man skulle kunna tro. Nej nej, arbetare blir man inte bara sådär ändå, det måste man ju förstå. Nej, fyll i blankett A och lägg i låda B så får du pengar. En månad senare får du ett surt brev om att intyg C saknas. Nåt intyg C har du aldrig vetat nåt om, men det spelar ingen roll, och att det borde vara lättare för myndigheterna att själva hålla reda på intyg som de själva skriver ut spelar inte heller någon roll. Du ska hämta intyget själv och skicka det till nästa instans. Obegripligt, javisst, och det är precis det som är meningen.
Sen ska du gå söka jobbkurser där du buntas ihop med andra arbetslösa i en stor sal där en föreläsare ger er varsitt papper med meningslösheter och floskler. Föreläsaren lägger sen upp exakt samma papper på en overhead, och läser för er vad det står. Inget annat, bara det som står. Du tar en titt runt om dig och ser att det sitter flera stycken och antecknar. Verkar det smart? Inte det minsta, och du är en av dem.
Du måste förstås söka ett antal jobb. Arbetsförmedlingen skickar ut färgkodade lappar till dig, för du är inte betrodd med att läsa; en färg för jobb som kanske kan vara nåt, och en annan färg för jobb du måste söka. Bland jobben du måste söka kan du hitta arbeten som uttryckligen kräver B-körkort (bud till exempel) trots att du har skrivit i dina handlingar på arbetsförmedlingen att du inte har körkort. Vid ifrågasättande kommer arbetsförmedlaren att vifta bort det hela med att arbetsgivarna bara skriver sådär för att sålla lite, man kan visst få jobbet fast man inte har körkort. Du söker förstås jobbet eftersom du måste, och du får naturligtvis avslag. Varje avslag är ett litet bevis om hur kass du är.
Kanske skickas du på en kurs i Engelska, fast du har ett fullgott betyg i just Engelska från tre år på gymnasiet. Det spelar ingen roll; gå kursen eller förlora din ersättning. Arbetsförmedlingen kommer att backa upp det kravet med en regel som säger att du inte får vara sysslolös i mer än nittio dagar, men i själva verket är det tvärtom; du har rätt att kräva sysselsättning inom nittio dagar. Vid det här laget tvivlar du dock så pass på din egen förmåga att förstå ens de enklaste instruktioner så du tror på vad de säger.
På arbetsförmedlingen får du också svara på uppmuntrande frågor som “varför tror du att du inte får något jobb? Vad är det för fel på dig egentligen?” Efter att du har suttit i ett väntrum och ignorerats ett tag så att du verkligen förstår hur oviktig du är. Du får fylla i högvis med blanketter och enkäter som ingen verkar läsa. Handlingsplaner som ingen följer upp. Saker byter namn lite oregelbundet så att när du kommer in och frågar om KAS så får du en oförstående blick och sen ett “det är nog Alfa-kassan du tänker på”. Och rätt som det är har du ramlat ur systemet och får höra att det är för att du inte kom på ett möte förra veckan, fast det gjorde du ju visst. Du är bara så betydelselös att ingen kommer ihåg att du var där. Inte ens den allvetande datorn tog någon notis om det.
Alla ovanstående exempel är tagna ur verkligheten. En del är självupplevt, annat har hänt vänner och bekanta. Summa summarum: Arbetsförmedlingen ägnar sig åt utstuderade härskartekniker. Varför?
Jag vet inte, men det sägs att en god samhällsekonomi behöver en viss arbetslöshet. Och ju högre arbetslöshet, desto större konkurrens om jobben, och ju större konkurrens om jobben desto mer kan man kräma ur arbetarna. Men med så många arbetslösa krävs det en viss passivisering så att de inte kommer sig för att ställa till med besvär i form av kritik eller revolt. Det krävs att de hålls sysselsatta med nonsens så att de inte får för sig att ta reda på sina rättigheter eller bilda egna nätverk. Det krävs att de hålls på mattan så att de inte får för sig att de har ett värde. Kort sagt; den stora, grå massan av arbetslösa kanske är resultatet av en förlamningspolitik och fungerar som utpressning gentemot ärliga arbetare, som i sin tur tycker att det är förjävligt att deras skattepengar ska behöva finansiera dessa arbetslösa lamjävlar.
Någonstans uppe i samhällstoppen sitter det någon som tjänar pengar på det här. Om arbetslösa hade lite mer självförtroende och initiativförmåga skulle de kanske leta rätt på den fan, men de har fullt upp med att fylla i blanketter, gå på söka jobbkurser och knapra antidepressiva piller.