Skip to content

Månad: november 2005

Arbetsförnedring

För flera år sedan såg jag en dokumentär om Jane Elliott och hennes workshops, där hon delar upp människor i grupper och låter den ena förtrycka den andra. Vita medelklasshemmafruar från fina förorter knäcks efter en halv dag av sådant som andra lever med ett helt liv, och det är precis det som är hennes budskap: Se inte ner på människor som är starka nog att leva under det förtrycket!

Det Jane Elliott gör är beundransvärt, men hon har också fått en hel del kritik för det eftersom hon började som lärare i en liten håla i Iowa, och de första som utsattes för hennes experiment var en tredjeklass dagen efter mordet på Martin Luther King.

Jag såg den där dokumentären och imponerades över hennes enkla, knivskarpa analyser, hennes inställning och hennes effektiva workshops. Särskilt imponerande blir det när hon intervjuades och plötsligt visade en mycket mjukare sida än den iskalla ragata hon var under kurserna. Jag fick känslan av att hennes hjärta brister varje gång hon knäcker sina kursdeltagare, men hon klarar ändå av att hålla fasaden uppe.

Under den här dokumentären berättade hon om vad hon uppfattar som systematiskt förtryck av människogrupper och hur man gör:

  1. Kategorisera. Dela in människor i grupper. Definiera ”vi” och ”dem”.
  2. Mål. Tala om vad ”de” måste göra för accepteras av samhället. Men här är tricket; lägg ribban löjligt lågt. Ribban ska ligga så lågt att man kan snubbla över den. Lägger man den högt kommer folk att anstränga sig, ligger den lågt så förslappas folk istället.
  3. Regler. Sätt regler som verkar obegripliga och meningslösa. Då förstår inte ”de” och ”vi” kan tala om för ”dem” hur dumma de är.
  4. Ändra reglerna, men berätta det inte. En försäkran om att ”de” aldrig kan göra rätt.

Det här är saker som Jane Elliott menar att minoritetsgrupper systematiskt utsätts för i USA. Själv tänkte jag ”arbetsförmedlingen”.

Kategorierna är arbetare och arbetslös. I det här fallet är det de arbetslösa man vill hålla på mattan. Målet är inte att skaffa ett arbete som man skulle kunna tro. Nej nej, arbetare blir man inte bara sådär ändå, det måste man ju förstå. Nej, fyll i blankett A och lägg i låda B så får du pengar. En månad senare får du ett surt brev om att intyg C saknas. Nåt intyg C har du aldrig vetat nåt om, men det spelar ingen roll, och att det borde vara lättare för myndigheterna att själva hålla reda på intyg som de själva skriver ut spelar inte heller någon roll. Du ska hämta intyget själv och skicka det till nästa instans. Obegripligt, javisst, och det är precis det som är meningen.

Sen ska du gå söka jobbkurser där du buntas ihop med andra arbetslösa i en stor sal där en föreläsare ger er varsitt papper med meningslösheter och floskler. Föreläsaren lägger sen upp exakt samma papper på en overhead, och läser för er vad det står. Inget annat, bara det som står. Du tar en titt runt om dig och ser att det sitter flera stycken och antecknar. Verkar det smart? Inte det minsta, och du är en av dem.

Du måste förstås söka ett antal jobb. Arbetsförmedlingen skickar ut färgkodade lappar till dig, för du är inte betrodd med att läsa; en färg för jobb som kanske kan vara nåt, och en annan färg för jobb du måste söka. Bland jobben du måste söka kan du hitta arbeten som uttryckligen kräver B-körkort (bud till exempel) trots att du har skrivit i dina handlingar på arbetsförmedlingen att du inte har körkort. Vid ifrågasättande kommer arbetsförmedlaren att vifta bort det hela med att arbetsgivarna bara skriver sådär för att sålla lite, man kan visst få jobbet fast man inte har körkort. Du söker förstås jobbet eftersom du måste, och du får naturligtvis avslag. Varje avslag är ett litet bevis om hur kass du är.

Kanske skickas du på en kurs i Engelska, fast du har ett fullgott betyg i just Engelska från tre år på gymnasiet. Det spelar ingen roll; gå kursen eller förlora din ersättning. Arbetsförmedlingen kommer att backa upp det kravet med en regel som säger att du inte får vara sysslolös i mer än nittio dagar, men i själva verket är det tvärtom; du har rätt att kräva sysselsättning inom nittio dagar. Vid det här laget tvivlar du dock så pass på din egen förmåga att förstå ens de enklaste instruktioner så du tror på vad de säger.

På arbetsförmedlingen får du också svara på uppmuntrande frågor som ”varför tror du att du inte får något jobb? Vad är det för fel på dig egentligen?” Efter att du har suttit i ett väntrum och ignorerats ett tag så att du verkligen förstår hur oviktig du är. Du får fylla i högvis med blanketter och enkäter som ingen verkar läsa. Handlingsplaner som ingen följer upp. Saker byter namn lite oregelbundet så att när du kommer in och frågar om KAS så får du en oförstående blick och sen ett ”det är nog Alfa-kassan du tänker på”. Och rätt som det är har du ramlat ur systemet och får höra att det är för att du inte kom på ett möte förra veckan, fast det gjorde du ju visst. Du är bara så betydelselös att ingen kommer ihåg att du var där. Inte ens den allvetande datorn tog någon notis om det.

Alla ovanstående exempel är tagna ur verkligheten. En del är självupplevt, annat har hänt vänner och bekanta. Summa summarum: Arbetsförmedlingen ägnar sig åt utstuderade härskartekniker. Varför?

Jag vet inte, men det sägs att en god samhällsekonomi behöver en viss arbetslöshet. Och ju högre arbetslöshet, desto större konkurrens om jobben, och ju större konkurrens om jobben desto mer kan man kräma ur arbetarna. Men med så många arbetslösa krävs det en viss passivisering så att de inte kommer sig för att ställa till med besvär i form av kritik eller revolt. Det krävs att de hålls sysselsatta med nonsens så att de inte får för sig att ta reda på sina rättigheter eller bilda egna nätverk. Det krävs att de hålls på mattan så att de inte får för sig att de har ett värde. Kort sagt; den stora, grå massan av arbetslösa kanske är resultatet av en förlamningspolitik och fungerar som utpressning gentemot ärliga arbetare, som i sin tur tycker att det är förjävligt att deras skattepengar ska behöva finansiera dessa arbetslösa lamjävlar.

Någonstans uppe i samhällstoppen sitter det någon som tjänar pengar på det här. Om arbetslösa hade lite mer självförtroende och initiativförmåga skulle de kanske leta rätt på den fan, men de har fullt upp med att fylla i blanketter, gå på söka jobbkurser och knapra antidepressiva piller.

Jamen snälla Åke…

Så var det då klart en gång för alla: Åke Green frias för sina uttalanden om homosexuella.

Personligen tycker jag att det är rätt. Lagen om hets mot folkgrupp är en inskränkning i yttrandefriheten som jag är tveksam till om den behövs. Att uppmana till våld och att hota är redan olagligt, och rimligen borde enskilda individer kunna driva process för ärekränkning eller dylikt, så det som kvarstår för hets mot folkgrupp-lagen att stävja är just folks yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Jag tycker inte att man ska hindra folk från att tycka eller säga vad de tycker. Det blir lite ”sopa under mattan” över det hela eftersom man tystar ner stygga åsikter istället för att ta en debatt. Jag har skrivit om det förut här.

Att Åke Green är en jävla idiot råder det väl inget direkt tvivel om, men att vara en idiot är en mänsklig rättighet. Åke Green får säkert sitt straff för sin intolerans när han lämnar jordelivet. Tills dess; låt honom för all del svinga rättfärdighetens svärd, det lär bara förlänga hans tid i skärselden.

Bladlös kniv utan skaft

Coca-Cola utan vare sig koffein eller socker. What’s the friggin point? Är inte själva vitsen med Coca-Cola att den består av praktiskt taget bara koffein och socker? Cola utan vare sig koffein eller socker är lite som fiskpinnar utan vare sig fiskrens eller ströbröd.

Andra meningslösa produkter:

  • Koffeinfritt kaffe
  • Alkoholfritt öl
  • Rökfria cigaretter (jo, det finns faktiskt)
  • All sockerfri läsk

Jag förstår inte varför man prompt ska ta bort själva essensen i saker. Vill du inte ha koffein? Drick inte kaffe. Vill du inte ha socker? Drick inte läsk. Busenkelt.

Det måste ha att göra med folks ovilja att göra definitiva val. Jag vill avstå, men ändå inte. Som strap-ons. Varför vill en kvinna som dras till andra kvinnor bli påsatt av något som i så stor utsträckning som möjligt ska likna en kuk?

Boork är en fara för svensk hockey

Curre Lundmark… Var ska jag börja? Jag har hört karln kommentera hockey tillräckligt många gånger för att vara säker på att han inte kan ett skit om sporten. Inte ett jävla dyft. Och då har han ändå varit förbundskapten!

Dessutom är han en hycklare av stora mått. Han ”förfasas” och har sig när spelare gör fula saker. Boork ställde honom mot väggen en gång och sa att alla tränare på elitnivå någon gång har sanktionerat fult spel på något sätt. ”Ta bort den där spelaren, mucka gräl, retas.” Curre förnekade det kategoriskt. Eller hur att man vinner VM-guld utan att dela ut ett tjuvnyp här och var, din skenhelige fan! Undrar vem som är en fara för svensk hockey jag.

Hundar som accessoarer

Vem är egentligen överraskad över att små bjäbbhundar smugglas över gränser och säljs illegalt? Kan det bli på nåt annat sätt när de ynkliga små krakarna degraderats från levande varelser till accessoarer?

Titta på min jycke; den matchar min Gucci-väska

Men när man har tröttnat på Gucci-väskan då? Ska jycken stanna hemma då? Eller ska den kastas på tippen med de övriga modeflugorna som dansade en sommar?

Fans rasar inte alls mot Boork

Tomas Ros, bloggare på Aftonbladet (Sportbladet), använder rubriken:

Fans rasar mot Boork

Själva brödtexten består sen av ett mail från en sur brynässupporter som är jättefyndig när han upprepade gånger kallar Boork för Koork och utöver det är allmänt skitgrinig.

Problemet är bara att ett mail inte gör något ”ras”. Jag ska inte påstå att jag sitter inne med sanningen om vad brynäsare egentligen tycker, och gudarna ska veta att brynäsare är ena jävla gnällspikar som tycker att allt är fel. Det är fel att låta spelare X spela, för han är värdelös, men det är också fel att peta honom, för man har ju betalat dyra pengar för honom och han ska vara en stöttepelare, och säljer man honom så är det fel, för vad köpte man honom för då, men behåll för fan inte den där krattan! Det finns gott om brynäsare som står och gnäller genom en hel match och på sin höjd kostar på sig ett buttert ”sådär ja” när deras lag gör mål. Jag är säker på att det t o m finns brynäsare som kan hitta fel i att man gör mål också (jävla ego, passa pucken!).

Dock har jag skummat lite i hockeyforum, och mitt spontana intryck är att fansen välkomnar Boorks agerande. Spelare som inte ger allt ska inte spela. Jag, och många andra, har längtat efter en coach som Boork i flera år. En coach som vågar bänka ”stjärnor”, statuera exempel, och städa upp i en förening som alltför mycket styrs av kompisanda. Bäst vi förlänger kontraktet med den här killen, för var ska han annars få jobb? Men sen finns det ju alltid en och annan som, när Messias kommer och gör allt det man bett om, ändå skeptiskt skakar på huvudet och säger ”det var inte han”.

Det jag undrar nu är om Tomas Ros inte har nån som helst koll, eller om han väljer att plocka fram Boork-kritiken för att det blir bättre rubriker.

Men, jag har ju kommentarer!

Här har jag suttit och bitchat över att ingen kommenterar min kassa skitblog, och så visar det sig att jag har lyckats ställa till nån dum inställning så att jag måste godkänna kommentarerna. Hade ju varit bra om jag vetat det…

Datorer till Tredje Världen

Nu ska fattiga i Tredje Världen också få tillgång till datorer. Brist på el är inget problem då datorn har en inbyggd generator.

Alltså, inget fel på initiativet, men är verkligen datorisering det viktigaste? Ska de kopplas upp mot Internet också, så att de kan se vilken överflöd vi andra lever i och verkligen förstår sin egen misär?

Jag kan inte låta bli att tänka på Mr McPhistol, Bonos alter ego:

”To the people of Russia: I gave you capitalism, so now you can all dream of being as rich and wealthy as I am.”

Fest på systemet

Systembolaget har ett sparprogram på 120 miljoner kronor och sparkar 90 personer. Då väljer man att ha en personalfest med en kostnad på 14 miljoner kronor. Det sticker i ögonen på folk, något som Anitra Steen besvarar såhär:

”Jag kan mycket väl förstå det, men det är också så att de människor som är kvar i vår organisation och som gör ett fantastiskt arbete, inte ska behöva straffas för att vi också måste se över våra kostnader.”

Jag vet inte hur arbetsbördan ser ut på Systembolaget, men de flesta organisationer som sparar gör det genom att öka arbetsbördan på de få anställda som får behålla jobbet. De flesta av dessa skulle antagligen, om någon brydde sig om vad de tyckte, välja ett par extra kollegor som avlastar än ett engångsjippo.