Södertälje vanvård
Hur dåligt måste man inte må för att ta livet av sig? Tänk på barnen, säger en del. Stackars barn. Stackars anhöriga. Javisst. Stackars dem. Men tänk då hur riktigt pissdåligt den stackare måste ha mått som väljer att ända sitt liv trots barn, släkt och vänner. Föreställ er hur många år av tappert kämpande som föreligger det slutliga nederlaget. Hur länge man har kämpat innan man kommer till den punkt då man bara anser sig ha ett alternativ kvar; den slutgiltiga lösningen.
Och ju mer jag hör om den svenska “psykvården” desto mer inser jag vilken tur jag har haft. Trots allt. När min Drottning fick nog och ringde för att försöka ordna hjälp åt mig blev hon först avvisad för att jag inte var skriven i hennes kommun (då), men samma landsting. Hon ville att jag skulle få vård i hennes kommun för att jag ändå var hos henne hela tiden. Rådet hon fick var att slänga ut mig “för det kanske är precis vad han behöver”.
Ja kanske. Eller så hade det kunnat knuffa mig över gränsen. Lyckligtvis har Södermalm/Gamla Stan en fungerande psykvård där de faktiskt bryr sig om människor och lika lyckligtvis var jag då skriven på Söder. Här i Södertälje ägnar man sig åt dumheter som att skriva ut psykosmediciner till deprimerade ungdomar (utan samtalsterapi) och att skriva ut sömntabletter till tablettmissbrukare(!) som har papper på att de inte får handskas med tabletter. Ja, och så tycker de att man som anhörig ska kasta ut folk som mår dåligt och två sina händer.
Kanske kommer jag en dag att tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hade adressändrat. Annars kanske jag också hade gjort en snara i en källare. Vem vet, kanske Södertälje vanvård kan hjälpa till att knyta repet.
Vila i frid, Micke D. Hoppas du finner den ro i nästa liv som du inte kunde finna i det här.
Jag kämpar vidare.
Jo Södertäljes psykvård är väl närmast ÖKÄND för sin urusla omsorg. Eller kan man ens kalla den vård i Södertälje ?