Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Från igår:

Det hela började när jag kom till jobbet och insåg att det inte var någon idé att köra fram bilen eftersom det inte var plogat utanför garaget och således måste jag vänta tills övriga bilar lastats färdigt innan jag kunde hämta min och köra fram. Så när alla andra var lastade kunde jag gå och hämta min bil för att börja lasta. Trodde jag.

Startmotorn hostade runt tre-fyra varv, lät precis som den borde, och sen dog den bara. Efter de där varven hände ingenting. Hämtade D som körde ner sin bil och så testade vi med startkablar. Ingenting. Inte en reaktion. Man kan aldrig vara hundra förstås, det kan ju vara elen ändå på nåt sätt, men jag känner mig rätt säker på att startmotorn packade ihop. Att den kanske inte orkade driva runt när allt var så fruset.

Vi hade en lös tanke på att bogsera ut fanskapet och försöka dra igång den, men efter att ha legat och krälat i snön i mörkret och under 15 minusgrader utan att hitta en ögla att fästa draglinan i gav vi upp. Så istället fick jag ta bilen som stod inne i garaget, i värmen. Det var bara det att…

Den bilen var fullastad med paket. Således måste alla paket först lastas ur, och sen måste jag packa bilfan igen när jag var klar med den. Skit.

Sent omsider kom jag så iväg. Fast utan den scanner som jag borde ha för att läsa in returbuntar, eftersom den också strejkade. Så efter att ha tagit mig runt hela rundan återstod att programmera om T scanner och sen stå och läsa in buntarna i garaget. Samt lasta bilen igen. Där någonstans började jag så smått få tillbaka känseln i fötterna, men det var mest smärtsamt.

Ringde chefsskapet och rapporterade läget så att vi inte hamnar i en situation då alla tar varsin bil och drar imorgon och sen finns det inget att köra ut tidningar med. Sen satte jag mig i min egen bil för att köra hem. Den hade frusit igen på insidan av rutorna och det är extra härligt då man får sitta och skrapa och få all snö över sig.

Bilen hade nästan hunnit bli varm när jag kom till bron. Bron som Gud glömde. Jag var så nära… Om jag bara hade struntat i att gå tillbaka in på firman för att ta med tidningar hem, då hade jag hunnit. Istället fick jag se bommarna börja gå ner när jag var trettio meter från bron. Då var väl båtjäveln som skulle passera fortfarande i Tallinn.

Tomgångskörning är förbjudet vid broöppning och det är femton minusgrader. Då fäller man upp sattyget tio (!) minuter innan båten faktiskt passerade. Det är ren ondska.

Nåja, jag gav fan i förbuden. Så stäm mig. Jag tänker inte sitta och förfrysa för att nån mupp med taskig självkänsla och pytteliten snopp utnyttjar sin position som broöppnare för att hävda sig.

Varenda krona jag har tjänat idag har jag
t j ä n a t.

Från igår: Det hela började när jag kom till jobbet och insåg att det inte var någon idé att köra fram bilen eftersom det inte var plogat utanför garaget och således måste jag vänta tills övriga bilar lastats färdigt innan jag kunde hämta min och köra fram. Så när alla andra var lastade kunde jag gå och hämta min bil för att börja lasta. Trodde jag. Startmotorn hostade runt tre-fyra varv, lät precis som den borde, och sen dog den bara. Efter de där varven hände ingenting. Hämtade D som körde ner sin bil och så testade vi med startkablar. Ingenting. Inte en reaktion. Man kan aldrig vara hundra förstås, det kan ju vara elen ändå på nåt sätt, men jag känner mig rätt säker på att startmotorn packade ihop. Att den kanske inte orkade driva runt när allt var så fruset. Vi hade en lös tanke på att bogsera ut fanskapet och försöka dra igång den, men efter att ha legat och krälat i snön i mörkret och under 15 minusgrader utan att hitta en ögla att fästa draglinan i gav vi upp. Så istället fick jag ta bilen som stod inne i garaget, i värmen. Det var bara det att... Den bilen var fullastad med paket. Således måste alla paket först lastas ur, och sen måste jag packa bilfan igen när jag var klar med den. Skit. Sent omsider kom jag så iväg. Fast utan den scanner som jag borde ha för att läsa in returbuntar, eftersom den också strejkade. Så efter att ha tagit mig runt hela rundan återstod att programmera om T scanner och sen stå och läsa in buntarna i garaget. Samt lasta bilen igen. Där någonstans började jag så smått få tillbaka känseln i fötterna, men det var mest smärtsamt. Ringde chefsskapet och rapporterade läget så att vi inte hamnar i en situation då alla tar varsin bil och drar imorgon och sen finns det inget att köra ut tidningar med. Sen satte jag mig i min egen bil för att köra hem. Den hade frusit igen på insidan av rutorna och det är extra härligt då man får sitta och skrapa och få all snö över sig. Bilen hade nästan hunnit bli varm när jag kom till bron. Bron som Gud glömde. Jag var så nära... Om jag bara hade struntat i att gå tillbaka in på firman för att ta med tidningar hem, då hade jag hunnit. Istället fick jag se bommarna börja gå ner när jag var trettio meter från bron. Då var väl båtjäveln som skulle passera fortfarande i Tallinn. Tomgångskörning är förbjudet vid broöppning och det är femton minusgrader. Då fäller man upp sattyget tio (!) minuter innan båten faktiskt passerade. Det är ren ondska. Nåja, jag gav fan i förbuden. Så stäm mig. Jag tänker inte sitta och förfrysa för att nån mupp med taskig självkänsla och pytteliten snopp utnyttjar sin position som broöppnare för att hävda sig. Varenda krona jag har tjänat idag har jag t j ä n a t.