Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag vill ha ett eget hus. Det behöver inte vara nåt stort hus, men mer än ett skjul. Med en liten tomt där man kan påta i rabatter och buskar och odla morötter eller vad man nu känner för. Jag tror att huset ligger i Dalarna, Leksand kanske?

På vintern skottar jag snö på garageuppfarten (snöslungor är för kärringar) och sen tar jag med mig ungarna ut på en skidtur längs något skoterspår. Det blir vissa problem att övertyga barnen om varför de ska ha mössa på sig när pappa inte har det, och eftersom förmåga att argumentera ska uppmuntras får jag surt trycka på mig en mössjävel och se ut som en idiot. Vi stannar i en glänta vid en frusen sjö och äter medhavda ostsmörgåsar och dricker varm choklad i solen innan vi skidar hemåt igen. Torkar snoriga små röda näsor och värmer fötterna framför brasan.

På somrarna doftar det nyklippt gräs och syrener och jag sparkar boll på ungarna i trädgården. Inte med. På. De ska härdas! Kopplar av med en öl på verandan i solnedgången och går in när myggen börjar bli för svår.

Jag skulle vilja bygga en liten hemmastudio i mitt hus. Inget avancerat och dyrt. Det räcker bra med en schysst dator och ett bra ljudkort, en pre-amp till gitarren, en keyboard, en mikrofon eller två, och kanske en bas. Där jag kan stänga in mig och få utlopp för lite kreativitet genom att skapa musik eller skriva. Helst vill jag kunna försörja mig på mitt skrivande också. Jag skriver ju ändå mina kåserier, essäer, eller vad man nu vill kalla dem, och det vore ju trevligt att få betalt för det. Jag behöver inte vara världens bäst säljande författare, men det vore kul att lyckas slutföra en bok och få den utgiven.

I verkligheten finns ingenstans att stänga in sig. Det närmaste jag kommer är att sätta på mig hörlurar och lyssna på musik vid datorn. I verkligheten finns inga snoriga, röda barnnäsor att torka, bara kattpiss. Inga skoterspår, bara snömodd eftersom noll-åttor tydligen är vägsaltsfetischister. I verkligheten får jag vara glad om jag är skuldfri lagom tills det är dags att trilla av pinn, så jag åtminstone har råd med en låda i marken. Nåt hus är inte att tänka på.

Kanske är det också därför jag avskyr en viss illiterat kratta på den aningen mer högerorienterade av våra kvällstidningar så mycket. Nej, jag tänker inte skriva hennes namn eftersom hon använder alla googleträffar som ett bevis på sin förträfflighet, oavsett i vilket sammanhang namnet står. Hon har sitt lilla hus, sina barn, försörjer sig på att skriva, och så har hon mage att klaga på det! Det är så jobbigt med barn, och inte kan hon koppla in videon, bajs bajs. Däremellan passar hon på att dela ut en känga åt medelsvenssons som kämpar för att få saker att gå runt och är mammalediga när de nyss fött barn, för hon började minsann jobba igen direkt efter att ha klämt ur sig en unge. Brist på verklighetsförankring, självinsikt och förståelse för sina egna privilegier räcker inte ens till att börja beskriva det hela.

Ja, jag är avundsjuk. Det är mitt privilegium.

Jag vill ha ett eget hus. Det behöver inte vara nåt stort hus, men mer än ett skjul. Med en liten tomt där man kan påta i rabatter och buskar och odla morötter eller vad man nu känner för. Jag tror att huset ligger i Dalarna, Leksand kanske? På vintern skottar jag snö på garageuppfarten (snöslungor är för kärringar) och sen tar jag med mig ungarna ut på en skidtur längs något skoterspår. Det blir vissa problem att övertyga barnen om varför de ska ha mössa på sig när pappa inte har det, och eftersom förmåga att argumentera ska uppmuntras får jag surt trycka på mig en mössjävel och se ut som en idiot. Vi stannar i en glänta vid en frusen sjö och äter medhavda ostsmörgåsar och dricker varm choklad i solen innan vi skidar hemåt igen. Torkar snoriga små röda näsor och värmer fötterna framför brasan. På somrarna doftar det nyklippt gräs och syrener och jag sparkar boll på ungarna i trädgården. Inte med. På. De ska härdas! Kopplar av med en öl på verandan i solnedgången och går in när myggen börjar bli för svår. Jag skulle vilja bygga en liten hemmastudio i mitt hus. Inget avancerat och dyrt. Det räcker bra med en schysst dator och ett bra ljudkort, en pre-amp till gitarren, en keyboard, en mikrofon eller två, och kanske en bas. Där jag kan stänga in mig och få utlopp för lite kreativitet genom att skapa musik eller skriva. Helst vill jag kunna försörja mig på mitt skrivande också. Jag skriver ju ändå mina kåserier, essäer, eller vad man nu vill kalla dem, och det vore ju trevligt att få betalt för det. Jag behöver inte vara världens bäst säljande författare, men det vore kul att lyckas slutföra en bok och få den utgiven. I verkligheten finns ingenstans att stänga in sig. Det närmaste jag kommer är att sätta på mig hörlurar och lyssna på musik vid datorn. I verkligheten finns inga snoriga, röda barnnäsor att torka, bara kattpiss. Inga skoterspår, bara snömodd eftersom noll-åttor tydligen är vägsaltsfetischister. I verkligheten får jag vara glad om jag är skuldfri lagom tills det är dags att trilla av pinn, så jag åtminstone har råd med en låda i marken. Nåt hus är inte att tänka på. Kanske är det också därför jag avskyr en viss illiterat kratta på den aningen mer högerorienterade av våra kvällstidningar så mycket. Nej, jag tänker inte skriva hennes namn eftersom hon använder alla googleträffar som ett bevis på sin förträfflighet, oavsett i vilket sammanhang namnet står. Hon har sitt lilla hus, sina barn, försörjer sig på att skriva, och så har hon mage att klaga på det! Det är så jobbigt med barn, och inte kan hon koppla in videon, bajs bajs. Däremellan passar hon på att dela ut en känga åt medelsvenssons som kämpar för att få saker att gå runt och är mammalediga när de nyss fött barn, för hon började minsann jobba igen direkt efter att ha klämt ur sig en unge. Brist på verklighetsförankring, självinsikt och förståelse för sina egna privilegier räcker inte ens till att börja beskriva det hela. Ja, jag är avundsjuk. Det är mitt privilegium.

Så var OS slut för den här gången, och vilken makalös svensk framgång det blev. Inte mindre än sju (!) guld. Det har aldrig hänt förr, och vem hade väl trott att det skulle bli en sån framgångssaga just den här gången? Ja, förutom kvällstidningarna då, men de haussar alltid svenskar inför stora mästerskap utan hänsyn till det faktum att bäst i Sverige inte behöver betyda ett skit ute i stora världen. En stor fisk i en liten damm kan visa sig vara väldigt liten ute i stora havet.

Personligen trodde jag på ett guld, minst, för Anja Pärsson. Och medalj för åtminstone ett av curlinglagen. Det sammanfattar ungefär mina förväntningar. Tre Kronor skulle floppa, skidlandslaget skulle vara sämst när det gäller (som vanligt) och kanske förkylda och ynkliga också. Anna-Carin Olofsson hade förvisso en chans, men hon kändes inte tillräckligt etablerad i toppen. Hennes största framgångar har kommit den här säsongen, och det kunde ju tyda på formtopp, men det kunde lika gärna betyda att de övriga toppnamnen hade fokus på OS.

Tänk så fel jag hade. Tänk så kul det kan vara att ha fel. Men istället för att hylla alla guldmedaljörer (det har så många andra redan gjort) tänkte jag lägga fokus på de inte fullt så ädla valörerna, som i vissa fall var så oerhört oväntade och glädjande.

• Damkronorna, silver i ishockey: Vilken oerhörd knall! För att sätta det i perspektiv bör man belysa att USA och Kanada aldrig förlorat mot ett annat lag än just varandra. För att hitta en jämförelse får man gå tillbaka till Sovjettiden, när det var en sensation varje gång den stora, röda maskinen förlorade. Den inställningen tjejerna visade, modet, kylan i straffläggningen (att ens våga sig på en Foppa-dragning!), den äkta och oförfalskade glädjen när de vann mot USA i semifinalen spelade dem rakt in i svenska folkets hjärta. Jämförelsen med ett gäng mångmiljonärer från NHL var given, och möjligen fick det de senare att tända till en aning. I vilket fall, tack för silvret.
• Anna Ottosson, brons i storslalom: Jag tror aldrig jag har blivit så glad över att se Anja Pärson köra bort medaljchanserna. Situationen var sån att Anna Ottosson från en trettondeplats från första åket gjort en fantominsats i det andra, och en efter en av de som haft ett försprång efter första åket fick se sig slagna. Anna låg etta länge och väl, men fick se sig slagen av Tanja Poutiainen. Tvåa med två åkare kvar, och det såg ut som att hon skulle bli fyra. Igen. Då körde Anja Pärson bort medaljchanserna. Tråkigt för henne naturligtvis, men hon hade redan två brons och ett guld. Att Anna Ottosson skulle få en medalj efter så många års slit var mycket överraskande, och mycket glädjande.
• Anna-Carin Olofsson, silver i skidskytte: Ja, hon tog ett guld sen också, men det var nästan så att man ryckte på axlarna. Då hade de svenska insatserna redan överträffat alla förväntningar med råge och ytterligare ett guld var liksom inget jag blev förvånad över. Men silvret däremot. Efter en rätt kass insats på första skidskyttetävlingen hade jag om möjligt ännu lägre förväntningar på den andra. Och det började minst sagt dåligt. Bom i första skottet. Men vilket psyke det måste krävas för att bita ihop i det läget, sätta alla resterande nio och däremellan åka skidor som om hon hade en blåslampa i häcken. Bara tre sekunder efter segrarinnan som sköt felfritt.
• Anja Pärson, brons i kombination: Hon hade redan ett brons från störtloppet, och visade klart och tydligt att ett brons till inte alls var vad hon ville ha. Guld är det enda som räknas. Anja stod i målfållan och såg ut som om hon nyss ätit en citron, och så knäckte hon staven också. Vinnarskalle personifierad. Ett par dagar senare tog hon guld i slalom.
• Skidlandslaget herrar, brons i stafett: Också högst oväntat då Sverige inte direkt rosat marknaden i skidspåren sen Gunde Svan la av och Torgny Mogren blev förkyld – nån gång på åttiotalet. Men de kämpade och de slet Mattias Fredriksson grillade tysken ordentligt i spurten, även om han fick ge sig.

Annars finns det en bild som har etsat sig fast på min näthinna, som inte har med medaljer att göra, men väl sportsligt uppträdande. Kazakstan, bananrepublik i hockeysammanhang, förlorade mot Ryssland med bara 1-0, vilket får betecknas som en skräll. Kazakstans målvakt Vitaly Yeremeyev tog 49 skott och agerade levande vägg. Efter matchen klappades han om av imponerade ryska storstjärnor. Sånt är fint att se.

Olympiska Spel handlar, som synes, inte bara om guld, utom möjligen för Anja Pärson.

Så var OS slut för den här gången, och vilken makalös svensk framgång det blev. Inte mindre än sju (!) guld. Det har aldrig hänt förr, och vem hade väl trott att det skulle bli en sån framgångssaga just den här gången? Ja, förutom kvällstidningarna då, men de haussar alltid svenskar inför stora mästerskap utan hänsyn till det faktum att bäst i Sverige inte behöver betyda ett skit ute i stora världen. En stor fisk i en liten damm kan visa sig vara väldigt liten ute i stora havet. Personligen trodde jag på ett guld, minst, för Anja Pärsson. Och medalj för åtminstone ett av curlinglagen. Det sammanfattar ungefär mina förväntningar. Tre Kronor skulle floppa, skidlandslaget skulle vara sämst när det gäller (som vanligt) och kanske förkylda och ynkliga också. Anna-Carin Olofsson hade förvisso en chans, men hon kändes inte tillräckligt etablerad i toppen. Hennes största framgångar har kommit den här säsongen, och det kunde ju tyda på formtopp, men det kunde lika gärna betyda att de övriga toppnamnen hade fokus på OS. Tänk så fel jag hade. Tänk så kul det kan vara att ha fel. Men istället för att hylla alla guldmedaljörer (det har så många andra redan gjort) tänkte jag lägga fokus på de inte fullt så ädla valörerna, som i vissa fall var så oerhört oväntade och glädjande. Damkronorna, silver i ishockey: Vilken oerhörd knall! För att sätta det i perspektiv bör man belysa att USA och Kanada aldrig förlorat mot ett annat lag än just varandra. För att hitta en jämförelse får man gå tillbaka till Sovjettiden, när det var en sensation varje gång den stora, röda maskinen förlorade. Den inställningen tjejerna visade, modet, kylan i straffläggningen (att ens våga sig på en Foppa-dragning!), den äkta och oförfalskade glädjen när de vann mot USA i semifinalen spelade dem rakt in i svenska folkets hjärta. Jämförelsen med ett gäng mångmiljonärer från NHL var given, och möjligen fick det de senare att tända till en aning. I vilket fall, tack för silvret. Anna Ottosson, brons i storslalom: Jag tror aldrig jag har blivit så glad över att se Anja Pärson köra bort medaljchanserna. Situationen var sån att Anna Ottosson från en trettondeplats från första åket gjort en fantominsats i det andra, och en efter en av de som haft ett försprång efter första åket fick se sig slagna. Anna låg etta länge och väl, men fick se sig slagen av Tanja Poutiainen. Tvåa med två åkare kvar, och det såg ut som att hon skulle bli fyra. Igen. Då körde Anja Pärson bort medaljchanserna. Tråkigt för henne naturligtvis, men hon hade redan två brons och ett guld. Att Anna Ottosson skulle få en medalj efter så många års slit var mycket överraskande, och mycket glädjande. Anna-Carin Olofsson, silver i skidskytte: Ja, hon tog ett guld sen också, men det var nästan så att man ryckte på axlarna. Då hade de svenska insatserna redan överträffat alla förväntningar med råge och ytterligare ett guld var liksom inget jag blev förvånad över. Men silvret däremot. Efter en rätt kass insats på första skidskyttetävlingen hade jag om möjligt ännu lägre förväntningar på den andra. Och det började minst sagt dåligt. Bom i första skottet. Men vilket psyke det måste krävas för att bita ihop i det läget, sätta alla resterande nio och däremellan åka skidor som om hon hade en blåslampa i häcken. Bara tre sekunder efter segrarinnan som sköt felfritt. Anja Pärson, brons i kombination: Hon hade redan ett brons från störtloppet, och visade klart och tydligt att ett brons till inte alls var vad hon ville ha. Guld är det enda som räknas. Anja stod i målfållan och såg ut som om hon nyss ätit en citron, och så knäckte hon staven också. Vinnarskalle personifierad. Ett par dagar senare tog hon guld i slalom. Skidlandslaget herrar, brons i stafett: Också högst oväntat då Sverige inte direkt rosat marknaden i skidspåren sen Gunde Svan la av och Torgny Mogren blev förkyld – nån gång på åttiotalet. Men de kämpade och de slet Mattias Fredriksson grillade tysken ordentligt i spurten, även om han fick ge sig. Annars finns det en bild som har etsat sig fast på min näthinna, som inte har med medaljer att göra, men väl sportsligt uppträdande. Kazakstan, bananrepublik i hockeysammanhang, förlorade mot Ryssland med bara 1-0, vilket får betecknas som en skräll. Kazakstans målvakt Vitaly Yeremeyev tog 49 skott och agerade levande vägg. Efter matchen klappades han om av imponerade ryska storstjärnor. Sånt är fint att se. Olympiska Spel handlar, som synes, inte bara om guld, utom möjligen för Anja Pärson.

De senaste gångerna jag har puttrat runt i skåpbilen på jobbet har jag lyssnat på radio. När jag har haft finbilen (en störtskön lätt lastbil tillverkad av Mercedes) pular jag i en mp3-skiva och dunkar på så det står härliga till, men i skåpbilen finns bara radio att tillgå. Och då nästan alla kanaler suger vad gäller musikval kvarstår bara två alternativ för mig, och det är Rockklassiker och Bandit. Jag råkar tycka att Rockklassiker har bättre musik, men fan vet om jag pallar med att lyssna på den kanalen ett arbetspass till.

Skälet stavas Ian Haugland. Ni vet, den där mediokra trummisen från ett forntida pudelrockband som heter Europe. Numera tjänar han sitt levebröd som ännu sämre radiopratare på Rockklassiker. Det är klart, pengar måste man ju dra in.

Men tänk om karln bara kunde hålla käften nån gång! Han pladdrar och går på i studion som Loket på amfetamin. Det finns liksom ingen hejd på eländet. Jag har svårt nog att förstå varför man behöver en flåshurtig radiopratare i en musikkanal till att börja med, än mindre en som beter sig som en tolvåring med DAMP.

Ronny Svensson brukar dyka upp med lite filmtips och betygsätter då filmerna med rockackord, som sen framförs av Ian. På en rostig gammal ostämd gura. Tro inte att han kan ta ett ackord lite snyggt, nej nej, han ska få det att låta så illa som möjligt och klappa på gitarrstackaren så strängarna ryker. Moget Ian, din jävla fjant.

Och så har han en bisittare (Ina) som verkar duktigt lobotomerad också, men hon har åtminstone inte gjort en bypassoperation i huvudet (talcentra kopplat förbi hjärnan direkt till munnen) eller så är det bara det att hon inte får en syl i vädret annat än för att inställsamt skratta åt Ians usla vitsar.

Svenska verkar inte vara något de är särskilt förtjusta i heller. Ina berättade om “headlajnande akter” på Sweden Rock Festival. Headlajnande akter? Vad är det för fel på huvudnummer? Dragplåster? Dessutom finns ordet “akt” på svenska, och det betyder inte samma sak som engelskans “act” i det här sammanhanget. Ian ville förstås visa att han inte var ett dugg bättre och drog på om vilken “fet Tototävling” man skulle ha nästa vecka, där man kan vinna en “sajnad” gitarr. Vad i helvete är det för fel på att säga signerad? Är det ett för stort ord för dig? Prova “med namnteckning”, “påskriven”, “med autograf” (risk för att det också är för svårt) eller helt enkelt “nedklottrad”. Men svenska kanske helt enkelt inte är tillräckligt häftigt för herr rockstjärna.

Vet ni vad man kallar en kille som hänger med musiker?
Trummis.

De senaste gångerna jag har puttrat runt i skåpbilen på jobbet har jag lyssnat på radio. När jag har haft finbilen (en störtskön lätt lastbil tillverkad av Mercedes) pular jag i en mp3-skiva och dunkar på så det står härliga till, men i skåpbilen finns bara radio att tillgå. Och då nästan alla kanaler suger vad gäller musikval kvarstår bara två alternativ för mig, och det är Rockklassiker och Bandit. Jag råkar tycka att Rockklassiker har bättre musik, men fan vet om jag pallar med att lyssna på den kanalen ett arbetspass till. Skälet stavas Ian Haugland. Ni vet, den där mediokra trummisen från ett forntida pudelrockband som heter Europe. Numera tjänar han sitt levebröd som ännu sämre radiopratare på Rockklassiker. Det är klart, pengar måste man ju dra in. Men tänk om karln bara kunde hålla käften nån gång! Han pladdrar och går på i studion som Loket på amfetamin. Det finns liksom ingen hejd på eländet. Jag har svårt nog att förstå varför man behöver en flåshurtig radiopratare i en musikkanal till att börja med, än mindre en som beter sig som en tolvåring med DAMP. Ronny Svensson brukar dyka upp med lite filmtips och betygsätter då filmerna med rockackord, som sen framförs av Ian. På en rostig gammal ostämd gura. Tro inte att han kan ta ett ackord lite snyggt, nej nej, han ska få det att låta så illa som möjligt och klappa på gitarrstackaren så strängarna ryker. Moget Ian, din jävla fjant. Och så har han en bisittare (Ina) som verkar duktigt lobotomerad också, men hon har åtminstone inte gjort en bypassoperation i huvudet (talcentra kopplat förbi hjärnan direkt till munnen) eller så är det bara det att hon inte får en syl i vädret annat än för att inställsamt skratta åt Ians usla vitsar. Svenska verkar inte vara något de är särskilt förtjusta i heller. Ina berättade om "headlajnande akter" på Sweden Rock Festival. Headlajnande akter? Vad är det för fel på huvudnummer? Dragplåster? Dessutom finns ordet "akt" på svenska, och det betyder inte samma sak som engelskans "act" i det här sammanhanget. Ian ville förstås visa att han inte var ett dugg bättre och drog på om vilken "fet Tototävling" man skulle ha nästa vecka, där man kan vinna en "sajnad" gitarr. Vad i helvete är det för fel på att säga signerad? Är det ett för stort ord för dig? Prova "med namnteckning", "påskriven", "med autograf" (risk för att det också är för svårt) eller helt enkelt "nedklottrad". Men svenska kanske helt enkelt inte är tillräckligt häftigt för herr rockstjärna. Vet ni vad man kallar en kille som hänger med musiker? Trummis.

Jag gjorde en koll på sitemeter över hur folk hade hittat till min blogg. Till min stora förvåning och fasa fann jag att någon hade hittat dit med en sökning på “porr + amputerad”. Vad den personen egentligen sökte vill jag nog inte veta, men eftersom jag har råkat skriva “amputerad” i en postning och “porr” i en annan så hamnade personen ifråga hos mig. Nyfiken som jag är klickade jag på söksträngen som presenterades i sitemeter för att se vad för övriga träffar som visades. Träffen före min var följande:

Pornografi

Jag läste med häpnad och stigande ilska. Jag fattar inte vad de här människorna tittar på för porr. Fast det är klart, filtrerar man det man ser tillräckligt hårt så kan man nog få det till vad man vill.

Jag kan förstås inte låta bli att citera och kommentera lite.

Porren står för 70% av handeln på internet i Europa.

Eller hur! Källa tack, för det där tror jag inte ett skit på.

5-7 biljoner dollar/år omsätts, vilket är mer än världens samlade militärutgifter.

Frågan är om inte det också är skitsnack, men om det är sant så är det väl fantastiskt? Make love, not war.

De flesta kvinnor inom porren skulle lämna direkt om de fick chansen till ett bättre liv.

Jasså? Vi kan väl fråga Jenna Jameson. Sist jag kollade ägde hon ett eget produktionsbolag, dikterade sina egna villkor och regisserade sina egna filmer. Hon har ingenting som tvingar henne kvar i “porrträsket”. Ja, fröken Jameson har haft en trasslig barndom, liksom många i branchen, men likväl; hon har ett bättre liv men har inte lämnat porren.

Sen räknas det upp en lista på hur kvinnor framställs, bland annat som “viljelösa objekt utan egna önskningar”. Jag vet inte, men “fuck me, fuck me!” är inget jag uppfattar som vare sig viljelöst eller utan egna önskningar.

Det faktum att det förekommer män i porrfilm viftas bort med argument som att mannen bara är en bifigur, att det är kvinnan som visas upp som “ett kött” och att “det är kvinnan som degraderas i filmerna och framställs i underordnade ställningar.” Exakt vilka ställningar är underordnade? Jag skulle gärna vilja få en lista, helst illustrerad för att minimera risken för missförstånd, så jag inte råkar degredera min sambo av misstag.

Sen kommer en formulering som retar mig ordentligt:

Många kvinnor har dessutom lärt sig tända på kvinnors underordning, eftersom man är så normaliserad av bilden av kvinnans underkastelse (“Så ser väl sex ut”).

Jättebra. Skuldbelägg kvinnors sexualitet. Strålande. Kan kvinnor få tända på porr eller undergivenhet om de vill det? Precis som män gör det? Undrar vem av oss som förtrycker kvinnor jag. Och förresten, hur är det med män som tänder på att vara undergivna?

Riktigt bra är listan på hur man kan få sina porrkvinnor (det är ett riktigt smörgåsbord!). Bland annat nämns “asiatisk” och “svart” men inte “vit”. Kan man inte få se vita kvinnor i porr? Det låter diskriminerande.
Man kan även få sin kvinna “Torterad eller t o m dödad, som i ‘snuff-pornografin’” och det tror jag också vad jag vill om, för det där med snuff-film är en urgammal myt som aldrig bekräftats. Och även om det skulle ha förekommit så är vi långt borta från vanlig pornografi och långt inne på övergreppens och brottslighetens domäner. Även om Karlstads tjejjour har missat det så förekommer det faktiskt granskning av de filmer som släpps fram i butiker och på kvällsteve. Men den granskningen verkar man också vara emot, att döma av senare argument mot “kravmärkt porr”.

Bäst av allt är nog ändå det här: Man kan få sin porrkvinna “penetrerad av djur eller dvärgar”. Jo, jag citerar ordagrant. Djur och dvärgar, i samma mening. Att bli påsatt av en dvärg är av allt att döma alltså att likställa med att bli påsatt av djur. Om jag var kortväxt skulle Karlstads tjejjour ha en stämning på sig så fort att de inte hinner säga “patriarkat”!

Är det någon av mina läsare som känner sig lite kort, har en vän som är liten till växten eller känner till en förening för kortväxta, så vore det mycket intressant att se vad diskrimineringsombudsmannen har att säga. Jag skulle för all del kunna skicka in det själv, men jag är för bövelen 193 cm lång så det skulle bara bli löjeväckande.
Och får man förresten säga “dvärg”? Feminister som ska vara så politiskt korrekta hela tiden borde veta bättre än så här faktiskt, men de är väl så uppfyllda av sina egna idéer att de inte ser när de själva trampar på ömma tår.

Och det bara fortsätter. Kravmärkt porr avskrivs med “ett underskattande av marknaden; om det hade funnits ett stort intresse för sexuella skildringar utan förnedring så hade det ju redan funnits”, vilket alltså innebär att all porr som finns är förnedring. Ett cirkelresonemang.

Frågor som dock infinner sig är: Hur är det med bögporr? Om två män bonkar på varandra framför kameran, är det också förnedrande? För vem? För bägge, eller är det bara förnedrande för den som blir påsatt? Eller är bägge männen bara bifigurer kanske? Kan man få sin porrbög svart eller asiatisk, eller får man vara glad för det man får? Alltså, får man välja film efter tycke och smak när det gäller bögporr? Har nästan alla bögporraktörer också trasig bak(grund)? Jag famlar i mörker här!

Jag vet att jag inte borde låta mig provoceras av sånt här. Att jag borde stå över det och avfärda det som det skit det är. Men jag kan inte. Om det inte vore för skitsnacket och desinformationen skulle jag skratta åt det hela. För det är humor.

Istället fastnar skrattet i halsen.

Jag gjorde en koll på sitemeter över hur folk hade hittat till min blogg. Till min stora förvåning och fasa fann jag att någon hade hittat dit med en sökning på "porr + amputerad". Vad den personen egentligen sökte vill jag nog inte veta, men eftersom jag har råkat skriva "amputerad" i en postning och "porr" i en annan så hamnade personen ifråga hos mig. Nyfiken som jag är klickade jag på söksträngen som presenterades i sitemeter för att se vad för övriga träffar som visades. Träffen före min var följande: Pornografi Jag läste med häpnad och stigande ilska. Jag fattar inte vad de här människorna tittar på för porr. Fast det är klart, filtrerar man det man ser tillräckligt hårt så kan man nog få det till vad man vill. Jag kan förstås inte låta bli att citera och kommentera lite. Porren står för 70% av handeln på internet i Europa. Eller hur! Källa tack, för det där tror jag inte ett skit på. 5-7 biljoner dollar/år omsätts, vilket är mer än världens samlade militärutgifter. Frågan är om inte det också är skitsnack, men om det är sant så är det väl fantastiskt? Make love, not war. De flesta kvinnor inom porren skulle lämna direkt om de fick chansen till ett bättre liv. Jasså? Vi kan väl fråga Jenna Jameson. Sist jag kollade ägde hon ett eget produktionsbolag, dikterade sina egna villkor och regisserade sina egna filmer. Hon har ingenting som tvingar henne kvar i "porrträsket". Ja, fröken Jameson har haft en trasslig barndom, liksom många i branchen, men likväl; hon har ett bättre liv men har inte lämnat porren. Sen räknas det upp en lista på hur kvinnor framställs, bland annat som "viljelösa objekt utan egna önskningar". Jag vet inte, men "fuck me, fuck me!" är inget jag uppfattar som vare sig viljelöst eller utan egna önskningar. Det faktum att det förekommer män i porrfilm viftas bort med argument som att mannen bara är en bifigur, att det är kvinnan som visas upp som "ett kött" och att "det är kvinnan som degraderas i filmerna och framställs i underordnade ställningar." Exakt vilka ställningar är underordnade? Jag skulle gärna vilja få en lista, helst illustrerad för att minimera risken för missförstånd, så jag inte råkar degredera min sambo av misstag. Sen kommer en formulering som retar mig ordentligt: Många kvinnor har dessutom lärt sig tända på kvinnors underordning, eftersom man är så normaliserad av bilden av kvinnans underkastelse ("Så ser väl sex ut"). Jättebra. Skuldbelägg kvinnors sexualitet. Strålande. Kan kvinnor få tända på porr eller undergivenhet om de vill det? Precis som män gör det? Undrar vem av oss som förtrycker kvinnor jag. Och förresten, hur är det med män som tänder på att vara undergivna? Riktigt bra är listan på hur man kan få sina porrkvinnor (det är ett riktigt smörgåsbord!). Bland annat nämns "asiatisk" och "svart" men inte "vit". Kan man inte få se vita kvinnor i porr? Det låter diskriminerande. Man kan även få sin kvinna "Torterad eller t o m dödad, som i 'snuff-pornografin'" och det tror jag också vad jag vill om, för det där med snuff-film är en urgammal myt som aldrig bekräftats. Och även om det skulle ha förekommit så är vi långt borta från vanlig pornografi och långt inne på övergreppens och brottslighetens domäner. Även om Karlstads tjejjour har missat det så förekommer det faktiskt granskning av de filmer som släpps fram i butiker och på kvällsteve. Men den granskningen verkar man också vara emot, att döma av senare argument mot "kravmärkt porr". Bäst av allt är nog ändå det här: Man kan få sin porrkvinna "penetrerad av djur eller dvärgar". Jo, jag citerar ordagrant. Djur och dvärgar, i samma mening. Att bli påsatt av en dvärg är av allt att döma alltså att likställa med att bli påsatt av djur. Om jag var kortväxt skulle Karlstads tjejjour ha en stämning på sig så fort att de inte hinner säga "patriarkat"! Är det någon av mina läsare som känner sig lite kort, har en vän som är liten till växten eller känner till en förening för kortväxta, så vore det mycket intressant att se vad diskrimineringsombudsmannen har att säga. Jag skulle för all del kunna skicka in det själv, men jag är för bövelen 193 cm lång så det skulle bara bli löjeväckande. Och får man förresten säga "dvärg"? Feminister som ska vara så politiskt korrekta hela tiden borde veta bättre än så här faktiskt, men de är väl så uppfyllda av sina egna idéer att de inte ser när de själva trampar på ömma tår. Och det bara fortsätter. Kravmärkt porr avskrivs med "ett underskattande av marknaden; om det hade funnits ett stort intresse för sexuella skildringar utan förnedring så hade det ju redan funnits", vilket alltså innebär att all porr som finns är förnedring. Ett cirkelresonemang. Frågor som dock infinner sig är: Hur är det med bögporr? Om två män bonkar på varandra framför kameran, är det också förnedrande? För vem? För bägge, eller är det bara förnedrande för den som blir påsatt? Eller är bägge männen bara bifigurer kanske? Kan man få sin porrbög svart eller asiatisk, eller får man vara glad för det man får? Alltså, får man välja film efter tycke och smak när det gäller bögporr? Har nästan alla bögporraktörer också trasig bak(grund)? Jag famlar i mörker här! Jag vet att jag inte borde låta mig provoceras av sånt här. Att jag borde stå över det och avfärda det som det skit det är. Men jag kan inte. Om det inte vore för skitsnacket och desinformationen skulle jag skratta åt det hela. För det är humor. Istället fastnar skrattet i halsen.

En arbetsförnedrare fixar i snitt jobb åt en arbetssökande. Per år! Är någon förvånad? Inte jag.

Jag har skrivit om dem förr

En arbetsförnedrare fixar i snitt jobb åt en arbetssökande. Per år! Är någon förvånad? Inte jag. Jag har skrivit om dem förr

Håll i er nu:

Jag lyckades nyss med konststycket att nysa i takt med U2:s “Trip Through Your Wire”!

Jag inser att det här troligen är så meningslöst att det kan platsa i Guiness Rekordbok som “det minst intressanta blogginlägget någonsin”.

Håll i er nu: Jag lyckades nyss med konststycket att nysa i takt med U2:s "Trip Through Your Wire"! Jag inser att det här troligen är så meningslöst att det kan platsa i Guiness Rekordbok som "det minst intressanta blogginlägget någonsin".

För några veckor sen var den galne professorn Marian Radetzki ute och cyklade och tyckte att vi skulle skrota det svenska språket. Lätt för honom att säga, som är polack. Jag hörde honom i en intervju någon dag senare, och spontant känner jag att om jag ens ska överväga att lyssna på argument om skrotande av mitt modersmål så ska det komma från någon som behärskar det.

Nåväl. Att det slår slint i huvudet på en professor lite nu och då är väl egentligen vardagsmat och inte så mycket att hänga upp sig på. Vad som däremot först förvånade mig och sen förargade mig var vad jag fann när jag började göra lite små efterforskningar. Svenska är nämligen inte officiellt språk i Sverige!

Jo, det är alldeles sant och jag hade inte en aning. Varför har ingen berättat det för mig? Någon har tagit mitt språk och jag har inte blivit tillfrågad. Inte ens informerad.

Sverige har dock officiella minoritetsspråk:

• Finska
• Tornedalsfinska (meänkieli)
• Samiska (sàme-giella)
• Romani chib
• Jiddisch

Det är väl fint på alla sätt och vis att vi erkänner vårt lands minoriteter och slår fast deras rättigheter till ett eget språk. Tidigare lagstiftning har gått hårt åt minoritetsspråken. Samiska och tornedalsfinska är väl närmast att betrakta som ursprungsspråk i norra Sverige. Samernas status som ursprungsbefolkning kan väl knappast ifrågasättas. Beträffande tornedalsfinnarna tros de finsktalande grupperna ha invandrat till Tornedalsområdet senast på 1100-talet, men isländska sagor talar om området som befolkat av kväner redan på 800-talet. Som en jämförelse kan då sägas att fornsvenska anses ha uppstått kring 1225 – dessförinnan pratar man om fornnordiska. Tornedalsfinskan och samiskan har alltså minst lika djupa rötter i Sverige som svenskan. Tyvärr har dessa språk nästan utrotats i försöken att “försvenska” befolkningen. Jiddisch och romani kan man väl tänka sig har fått nytt blod och ny livskraft i och med invandring, vilket har hållit språken levande. Trots detta har jiddisch bara ca 3000 talande i Sverige, och av dessa är det en minoritet som har jiddisch som modersmål.

Det är viktigt att värna om språken, inget tvivel om den saken, men att jiddisch ens upptagits som officiellt minoritetsspråk i Sverige (kurdiska, assyriska/syriska/syrianska och spanska verkar långt mer befogat) får nog ses som ett resultat av att minoritetsspråken klubbades igenom i december 1999 och således sammanföll i tiden med Förintelsekonferensen i början av 2000.

Perssons Pack Passade På att inkassera Pk-Poäng!

Det jag dock undrar över är av vilken anledning svenska inte är ett oficiellt språk. Vad är det som skulle bli fel av det? Vem skulle ta skada? Senast den 6:e december 2005 röstades ett förslag om att anta svenskan som officiellt språk av riksdagen, med röstsiffrorna 147 mot 145. Vad har de 147 för motiv till att rösta nej? Såvitt jag förstår är det så absurt att det är en lagstadgad rättighet att kräva att få tala jiddisch med en myndighet, men inte svenska. Eller att få undervisning i tornedalsfinska, men inte svenska. Det är naturligtvis inget problem i praktiken, men ändå.

Som tur är har EU antagit svenska som officiellt språk, så någon omedelbar risk att svenska raderas från skolschemat, bannlyses i media eller förbjuds föreligger inte. Ironin i detta är uppenbar, då många EU-motståndare är övertygade om att vårt medlemskap i EU på sikt kommer att innebära att svenska ersätts av engelska eller franska.

För några veckor sen var den galne professorn Marian Radetzki ute och cyklade och tyckte att vi skulle skrota det svenska språket. Lätt för honom att säga, som är polack. Jag hörde honom i en intervju någon dag senare, och spontant känner jag att om jag ens ska överväga att lyssna på argument om skrotande av mitt modersmål så ska det komma från någon som behärskar det. Nåväl. Att det slår slint i huvudet på en professor lite nu och då är väl egentligen vardagsmat och inte så mycket att hänga upp sig på. Vad som däremot först förvånade mig och sen förargade mig var vad jag fann när jag började göra lite små efterforskningar. Svenska är nämligen inte officiellt språk i Sverige! Jo, det är alldeles sant och jag hade inte en aning. Varför har ingen berättat det för mig? Någon har tagit mitt språk och jag har inte blivit tillfrågad. Inte ens informerad. Sverige har dock officiella minoritetsspråk: Finska Tornedalsfinska (meänkieli) Samiska (sàme-giella) Romani chib Jiddisch Det är väl fint på alla sätt och vis att vi erkänner vårt lands minoriteter och slår fast deras rättigheter till ett eget språk. Tidigare lagstiftning har gått hårt åt minoritetsspråken. Samiska och tornedalsfinska är väl närmast att betrakta som ursprungsspråk i norra Sverige. Samernas status som ursprungsbefolkning kan väl knappast ifrågasättas. Beträffande tornedalsfinnarna tros de finsktalande grupperna ha invandrat till Tornedalsområdet senast på 1100-talet, men isländska sagor talar om området som befolkat av kväner redan på 800-talet. Som en jämförelse kan då sägas att fornsvenska anses ha uppstått kring 1225 - dessförinnan pratar man om fornnordiska. Tornedalsfinskan och samiskan har alltså minst lika djupa rötter i Sverige som svenskan. Tyvärr har dessa språk nästan utrotats i försöken att "försvenska" befolkningen. Jiddisch och romani kan man väl tänka sig har fått nytt blod och ny livskraft i och med invandring, vilket har hållit språken levande. Trots detta har jiddisch bara ca 3000 talande i Sverige, och av dessa är det en minoritet som har jiddisch som modersmål. Det är viktigt att värna om språken, inget tvivel om den saken, men att jiddisch ens upptagits som officiellt minoritetsspråk i Sverige (kurdiska, assyriska/syriska/syrianska och spanska verkar långt mer befogat) får nog ses som ett resultat av att minoritetsspråken klubbades igenom i december 1999 och således sammanföll i tiden med Förintelsekonferensen i början av 2000. Perssons Pack Passade På att inkassera Pk-Poäng! Det jag dock undrar över är av vilken anledning svenska inte är ett oficiellt språk. Vad är det som skulle bli fel av det? Vem skulle ta skada? Senast den 6:e december 2005 röstades ett förslag om att anta svenskan som officiellt språk av riksdagen, med röstsiffrorna 147 mot 145. Vad har de 147 för motiv till att rösta nej? Såvitt jag förstår är det så absurt att det är en lagstadgad rättighet att kräva att få tala jiddisch med en myndighet, men inte svenska. Eller att få undervisning i tornedalsfinska, men inte svenska. Det är naturligtvis inget problem i praktiken, men ändå. Som tur är har EU antagit svenska som officiellt språk, så någon omedelbar risk att svenska raderas från skolschemat, bannlyses i media eller förbjuds föreligger inte. Ironin i detta är uppenbar, då många EU-motståndare är övertygade om att vårt medlemskap i EU på sikt kommer att innebära att svenska ersätts av engelska eller franska.

Nypremiär för Enligt Min Humla (min egen site alltså).
Klicka på rubriken.

Bloggen kommer att leva vidare, främst för kortare noteringar, men för längre och mer utbroderade texter är det ovanstående site som gäller.

Nypremiär för Enligt Min Humla (min egen site alltså). Klicka på rubriken. Bloggen kommer att leva vidare, främst för kortare noteringar, men för längre och mer utbroderade texter är det ovanstående site som gäller.

Mördar-Lennart hängdes ut med namn och bild direkt efter att han blivit gripen, men de här asen får vi inte se. Varför?

Och plötsligt verkar inte dödsstraff som en så dum idé. Humanist eller inte – det finns avskum som är så avskyvärda att de inte förtjänar att leva. Vissa människor finns bara för att det är olagligt att sparka ihjäl dem.

Mördar-Lennart hängdes ut med namn och bild direkt efter att han blivit gripen, men de här asen får vi inte se. Varför? Och plötsligt verkar inte dödsstraff som en så dum idé. Humanist eller inte - det finns avskum som är så avskyvärda att de inte förtjänar att leva. Vissa människor finns bara för att det är olagligt att sparka ihjäl dem.

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,779410,00.html

Guuud vilken intressant nyhet. Här har ni två riktigt sorgliga stackare. Den ena (ovan) ser helt nollställd ut och har efter idogt kämpande via TV4:s Ordjakten lyckats uppnå status som “schlagerstjärna” i Aftonbladet, vilket inte betyder annat än att hon har varit med i en svensk uttagning.

Den andra har Bert Karlssons gener…

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,779410,00.html Guuud vilken intressant nyhet. Här har ni två riktigt sorgliga stackare. Den ena (ovan) ser helt nollställd ut och har efter idogt kämpande via TV4:s Ordjakten lyckats uppnå status som "schlagerstjärna" i Aftonbladet, vilket inte betyder annat än att hon har varit med i en svensk uttagning. Den andra har Bert Karlssons gener...