Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Karaoke borde förbjudas. Jag är övertygad om att helvetet är en gigantisk karaokebar till bredden fylld med idioter som saknar såväl musiköra som självinsikt. Vilken musik som spelas i helvetets karaokebar är jag inte på det klara med, ty jag vet inte vilket som är värst; att höra bra musik slaktas eller att få höra ”Sånt är livet” och ”Margajävlareta” till tidens slut – men jag vet att det inte finns någon alkohol att döva smärtan med. Utom möjligen nåt åsnepiss som Corona.

Drottningen och jag har nyss återvänt till Sverige efter en kryssning till Tallinn. I m/s Victorias karaokebar kunde man inmundiga sig god tjeckisk öl i form av till exempel Starobrno. Och så kunde man gå därifrån. Två klart förmildrande omständigheter. Varför vi satt kvar vet jag inte, men jag antar att det är samma fenomen som får en att pilla bort sårskorpor. Man vet att det kommer att göra ont, men man vill veta vad som händer sen.

Höjdpunkten för kvällen var när ett helt tjejgäng från den studentresande skolklass som ockuperade karaoken tog sig an Spice Girls ”Wannabe”. De var åtminstone fem på scenen och ingen av dem prickade någonsin samma ton som vare sig bakgrundsmusiken eller någon annan. Och det, mina vänner, är imponerande. Särskilt som låten redan i original är tämligen liberal beträffande vilka toner som passar sig.

Väl i Tallinn spatserade vi gata upp och gata ner i Gamla Stan utan att ha något egentligt mål. Det var väl i sig rätt trevligt, men jag lärde mig snabbt att a) promenerande i timtal på kullerstensgator kräver ytterst förlåtande skor, och b) sådana skor kostar inte 150 spänn. Således har jag ont i fötter och vader.

Vi åt på en afrikansk restaurang i Tallinns Gamla Stad och förlåt mig mina fördomar, men jag blev uppriktigt häpen över att finna en alldeles tvättäkta neger i köket. Jag vet inte varför, men lika mycket som jag förväntar mig att det ska arbeta människor med invandrarbakgrund i svenska restauranger, lika lite förväntar jag mig detsamma i Estland.

Hur som helst var maten väldigt god, servicen oklanderlig, inredningen riktigt mysig (och kändes mycket mer äkta än på de tema-restauranger jag besökt i Sverige) och priserna mer än överkomliga. Det enda bakslaget var den hysteriska musiken. Nåt riktigt voodoo-kör som fick Shaba Ranks att framstå som melodiös.

Inte långt från den afrikanska restaurangen hittade vi också en affär fullsmockad med diverse afrikanska trummor och andra instrument. Jag blev smått salig. I Sverige är det nästintill omöjligt att finna en djembe (ett slags trumma); jag har råkat på en i en afrikansk affär i Stockholm. Jag har förvisso en i min ägo också, men den är en gåva, inköpt i Gambia. Och så plötsligt står jag i ett rum proppfullt med djembetrummor i olika storlek och utförande, allt från pytteliten till jättestor. Så är det någon därute som har tänkt införskaffa en dylik trumma (eller en vattenpipa – även såna fanns det i alla tänkbara storlekar upp till strax över två meter i höjd); åk till Tallinn.

Eller så kan man åka dit bara för att köpa sprit förstås. Det är väl det majoriteten av svenskarna gör. I Tallinn hymlar man inte heller. Det står ALKO med stora bokstäver på butikerna och det kan inte misstolkas. Vi försökte följa skyltarna till SUPER-ALKO som ju måste vara ALKO-butikernas urmoder. Bara det bästa är gott nog. Skyltarna ledde oss in på en bakgata och sen ännu längre in i en riktigt skabbig gränd där ett par tvivelaktiga typer stod och lastade en rostig folkabuss full med sponken. Det slog mig då att det skulle vara en så klockren affärsidé: Sätt upp skyltar som lockar med sprit så följer svenskarna dem. Led in dumjävlarna i denna avsides gränd helt utan insyn, knacka ner dem och ta deras pengar.

Tyvärr har man väl lärt sig att svenskar vill handla billigt och tummar lite på utbudet, men efter att ha sprungit ut och in i några ALKO-butiker (SUPER-ALKO hade rent av ett sämre ölutbud än de andra, och var dessutom snäppet dyrare) fann jag till slut en som hade några burkar Krušovice Cerné omsorgsfullt undangömda i en kyl. Där står de inte kvar.

Vad är det med svenskar och alkohol egentligen? Folk gick och drog vagnvis med sprit på gatorna. Jag såg flera som hade lastat i kundvagnar från Rimi, och jag är naturligtvis inte helt säker på att just de var svenskar, men vad skulle det annars vara för pack? Varför lastar man med sig såna ofantliga mängder sprit hem? Bara för att det är billigt? Det ligger nog nånting i den där informationsfilmen från vilka det nu var om paret som handlar full ranson för ”ölen kostar bara fyra spänn, dricker vi duktigt har vi råd att åka nästa år igen”. Den alkohol undertecknad släpat med sig hem består av fyra liter ovan nämnda tjeckiska öl samt två pavor rysk röd champagne. Den enda anledningen till de inköpen är att dessa produkter inte går att få tag på i Sverige. Och att de är smarriga, förstås.

På det stora hela var det en trevlig resa. Att komma tillbaka till Sverige var inte lika kul. Köa i en halv evighet för att få komma in i landet är inte min uppfattning om kul. Inte heller uppfattar jag trängas på bussar, släpa packning i snålblåst och blötsnö eller tillbringa trekvart ombord på ett pendeltåg som roligt. Även om de, dagen till ära, satt in ett fintåg till Södertälje istället för de obligatoriska fultågen. Tur att man inte är en sån där medelsvensk smygalkis som har ett helt jävla ALKO att frakta hem.

Hejda!

Björn Borg har tänkt om. Det uppmärksammade beslutet att sälja sina pokaler från Wimbledon är nu ändrat - Borg behåller dem. Försäljningen är avblåst.

Det får mig att undra: Hade herr Borg någon avsikt att sälja från början? Egentligen? Eller var det hela bara en PR-kupp?

Don’t you, forget about me - Simple Minds

I dagens Expressen (pappersupplagan, har inte sett artikeln på nätet) finns en artikel om uppmaning till skolk. Till att börja med skriker rubriken ut:

Det hemliga budskapet på internet:
Skolka i dag

Som framgår av meddelandet nedan kan det knappast vara särskilt hemligt eftersom meddelandet uppmanar läsaren att sprida det vidare. Vad Expressen menar med “i dag” förstår jag inte heller. Idag söndag? Ja, då bör man stanna hemma från skolan.

Dessutom har man hittat en kille som ställer upp med namn och bild framför sin skola, men han tänker minsann gå till skolan ändå. Gissa om han kommer att få spö! Strejkbrytare, tjallare, knodd och allt det där.

Nu håller jag visserligen kvällspressen som marginellt trovärdigare än En Ding Ding Värld, men enligt artikeln har följande meddelande cirkulerat på “ungdomssajter” sedan skolstarten i januari:

“Alla stannar hemma från skolan den 27 mars 2006. Vilken skola du än går på vilken stat du än lever i, alla barn i världen borde ha något. Tänk när läraren kommer o ingen e där. Säg till alla du känner. Och se om de kommer på nyheterna den 27 mars 2006. För att det är en speciell dag. Kopiera denna o skicka till alla du känner.”

En manifestation till synes utan syfte. Eller Rebel without a cause, som den klassiska James Dean-filmen heter. Det finns något luddigt där om att “alla barn i världen borde ha något” men det framgår inte vad, eller om man ska kräva detta något för att återvända till skolan.

Att man vill göra uppror i tonåren är egentligen bara naturligt och det säger jag inte mycket om. Egentligen är det ganska charmigt. Lite civil olydnad sådär. Om det inte vore för att den som författat meddelandet inte kan skriva korrekt svenska, eller ens vara konsekvent i sitt språkbruk. När ni kan stava och kommatera, då kan ni få bojkotta skolan om den känns onödig, men till dess ska ni fan gå till skolan, sitta still och hålla käft! Passa på att lära er något om Sydafrika, Indien, Polen eller USA när ni ändå sitter där så kanske ni kan få ett och annat uppslag om vad som kan vara värt att genomföra bojkotter och passivt motstånd för. Kom tillbaka när ni vet mer om Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Lech Walesa och Martin Luther King Jr än att de var “några snubbar”. De som gjorde uppror för att deras barn skulle få chansen till en bråkdel av det ni tar förgivet, ja rent av tänker bojkotta. Snorungar, det är vad ni är.

Och på ett språk som ni också begriper:

Snor ungar, d e va ni é.

Den där p-boten som dekorerade min bil utanför Axa Sports Center som det nu heter upprör mig alltmer ju mer jag tänker på det. Det hela är bara så urbota dumt. Här har vi alltså ett hockeylag på dekis och när hockeylag är på dekis brukar respektive kommun göra vad de kan för för att hjälpa laget eftersom det ligger i kommunens intresse. Ett bra lag är en bra marknadsföring, drar utsocknes besökare, och så vidare. Så kommer då Leksand på besök, och Axa Sports Center är praktiskt taget utsålt. Så till den milda grad utsålt att parkeringen är full. Funktionärer ute vid gatan uppmanar bilister att knöla in sig där det finns plats. Så vi gör så.

Medan över femtusen människor sitter inne i hallen och tittar på hockey träder kommunens hyenor, lapplisorna, in och börjar lystet lappa bilar. Jag föreställer mig att de hade lilla julafton därute, och säkert gick det för någon av dem.

Rent sakligt har de förstås fog för sina böter - bilarna stod inte på av kommunen angiven plats. Men var fan ska man parkera då? En bidragande orsak till att parkeringen är full är dessutom att en hel del parkeringsfickor är fulla med dumpad snö och man kan ju tycka att det är kommunens ansvar när det är kommunens parkering. Dessutom kan man ju tycka att sunt förnuft borde få råda, men det kan man väl inte begära av en kommun.

Så nu sitter vi här med en parkeringsbot på fyrahundra spänn och att försöka överklaga är troligen dödfött. Däremot har jag varit i kontakt med SSK:s kansli och de gör vad de kan för att få kommunen att backa. Förmodligen förgäves, vilket i förlängningen kommer att drabba SSK, inte kommunen.

Sen slog jag upp länstidningen och höll på att gå i taket, för där har man pratat med en plattnacke som titulerar sig planeringsstrateg (är inte det lite kaka på kaka förresten?) som uttryckligen säger om parkeringarna att “det är inte meningen att det ska räcka om det är fullsatt” och “man måste vara ute i god tid och bara parkera på de markerade platserna”. Han erkänner alltså att de känner till problemet. De är medvetna om att folk inte kommer att ha någonstans att parkera om det är fullsatt, men de skiter i det. Det fantastiska är att det fanns mer parkering förut, men det utrymmet åts upp av den fotbollsarena som kommunen byggde åt ett Assyriska, ett division I-lag i fotboll. Vad sägs om den strategin?

Beträffande det där om att man måste vara ute i god tid så undrar jag hur snillet till planeringsstrateg har tänkt. Om alla är ute i god tid så uppstår ju problemet ändå, fast tidigare. Men det är klart, kommunen får in mer pengar på lagligt parkerade bilar då också, eftersom man betalar per timme. Pengarna lär väl behövas för att täcka upp kostnaderna för Jalla-Vallen. Är man ute i god tid kan man parkera olagligt på Sveagatan istället och ta en timmes promenad till Axa Sports Center, för här har vi inte sett skymten av en lapplisa på fem månader, trots att felparkerade bilar och dumpad snö faktiskt gör det smått omöjligt att komma fram här. Ett problem som jag mailade kommunen och påtalade redan i början av vintern. Till dags dato har de inte svarat.

Men vad ska man göra? Hur bojkottar man en kommun? Vad kan jag hota med? “Om ni inte river min bot så… tänker jag inte köra sönder min bil på era trasiga vägar!” “Om ni inte river min bot så får ni inte vanvårda mig när jag blir gammal!” Skiter väl de i.

Vi snackar om en kommun som driver ett underbemannat äldreboende med fyra avdelningar där egentligen ingen får lämnas obemannad men eftersom man bara har tre i personalen på nätterna så… Ja, ni kan räkna själva. Kommunen kan det inte. Och när det sen till slut hände något, vilket bara var en tidsfråga, då skyller man på nattpersonalen för att de lämnade avdelningen obemannad.

Hur jävlas man tillbaka med en kommun? Alla tips mottages med glädje.

Dagens stora samtalsämne är givetvis Laila Freivalds avgång. Det kommer nog att bli ett sånt där ögonblick i klass med Sveriges VM-brons i fotboll 1994 eller när Neil Armstrong satte ner sina platådojor på månen; alla kommer att minnas vad de gjorde i just det ögonblick då de fick veta att Laila lämnat sin post.

Jag vet vad jag gjorde. Jag backade ner bilen på jobbet efter att ha leverat tidningar. Där stod min kollega och lastade ut returer, och när jag hoppade ur hytten för att göra detsamma flinade han och sa: “Vet du vad du ska göra? Du ska köra tidningar.”

Jag hävdade bestämt att det var precis det jag hade gjort redan och undrade om han hade drabbats av en massiv hjärnblödning, men nejdå. Extraupplaga. Jaha, har Natachas andra tutte gått sönder? Har Kikki ätit en korv? Nej, Laila Freivalds har avgått.

“Tjoho!” utbrast jag glatt. Aldrig har jag varit så glad över att få göra om ett jobb jag just slutfört.

Så jag rullade hem och åt lite lunch i väntan på att extraupplagan skulle bli klar. Sen åkte jag tillbaka till jobbet där jag parkerade bilen i solen, la mig i hytten med dörren öppen och sov till gassande vårsol och musik i stereon. Dessutom hade jag betalt för det. Om inte Laila vore så anskrämlig skulle jag nästan kunna kyssa henne av tacksamhet.

Sent omsider fick jag så köra ut de där tidningarna, och det intressanta är folks reaktioner. Vissa visste, vissa visste inte men ingen, absolut ingen, visade några tecken på förvåning, upprördhet, ilska, sorg eller någon annan form av negativa känslor. Känslospektrat sträckte sig från likgiltighet till pur glädje.

Hur gör man för att göra sig så imponerande impopulär? Hur är det möjligt att klamra sig fast vid en post så länge när man är så illa omtyckt? Och hur tänker man när man sätter en sån person på en sån post? Jag menar, det är ju inte så att Freivalds inte varit i blåsväder förr. Hon var illa omtyckt innan hon ens tillträdde som utrikesminister.

Men så är det i socialdemokratins Sverige. Det är samma hjon som flyttas runt på de olika posterna år efter år. De sitter så säkert förankrade att de inte ens behöver bry sig om vad folket tycker. Förrän det är valår, och det är det i år. Kanske är Freivalds avgång bara valfläsk. Kanske sitter hon där och hånler igen i oktober.

Eller kanske inte, för hur kan Bosse Ringholm vara valfläsk? Bosse Ringholm!? Snacka om ur askan i elden.

Vi är ett tåligt folk, vi svenskar. Vi jublar inte för högt och vi protesterar inte för högt heller, för vi vet att solen går upp igen imorgon och då ska vi släpa oss till jobbet och tjäna vår brödföda och betala skatt till Göran för Göran är utvald av Gud att leda vårt lilla land och åt det kan vi vanliga dödliga inget göra. Och Göran styr med bekymrad min och en fast hand medan Bosse, Laila, Mona och alla de andra som man omöjligen blir av med leker den där leken där man går runt runt tills musiken slutar och sen skyndar sig alla att sätta sig på en stol. Den som blir utan blir ambassadör eller landshövding eller chef för ett statligt bolag ett tag tills ett nytt val hålls och nästa runda av “traska runt stolarna till musik” börjar. Om man missköter sig å det grövsta kan man bli helt utan uppdrag, varvid man lyfter samma lön som sina kamrater fast utan att göra ett skit.

Allt medan oppositionen käbblar inbördes och inte kan slå bollen i mål ens på straff utan målvakt eftersom de inte kan enas om vem som ska få det förtroendet.

Var det nån som sa “tjoho”?

…som en god vän till mig med en osviklig förmåga att blanda ihop ordspråk skulle ha sagt. Skrattet fastnade i halsen - Laila ersätts av: Bosse Ringholm!

Snacka om ur askan i glashus.

Laila Freivalds avgår. Inte en dag för tidigt. Jag är full av beundran över att kärringen lyckats bita sig fast i sin post så länge.

Men det här är väl bara vanligt valfläsk. När sossarna bildar ny regering till hösten sitter Laila där och hånflinar igen.

Nu får gärna nån optimistjävel komma och upplysa om vikten av att tänka positivt och att man inte har roligare än man gör sig.

Bring it on. *laddar hagelbrakaren*