Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Dagens stora samtalsämne är givetvis Laila Freivalds avgång. Det kommer nog att bli ett sånt där ögonblick i klass med Sveriges VM-brons i fotboll 1994 eller när Neil Armstrong satte ner sina platådojor på månen; alla kommer att minnas vad de gjorde i just det ögonblick då de fick veta att Laila lämnat sin post.

Jag vet vad jag gjorde. Jag backade ner bilen på jobbet efter att ha leverat tidningar. Där stod min kollega och lastade ut returer, och när jag hoppade ur hytten för att göra detsamma flinade han och sa: “Vet du vad du ska göra? Du ska köra tidningar.”

Jag hävdade bestämt att det var precis det jag hade gjort redan och undrade om han hade drabbats av en massiv hjärnblödning, men nejdå. Extraupplaga. Jaha, har Natachas andra tutte gått sönder? Har Kikki ätit en korv? Nej, Laila Freivalds har avgått.

“Tjoho!” utbrast jag glatt. Aldrig har jag varit så glad över att få göra om ett jobb jag just slutfört.

Så jag rullade hem och åt lite lunch i väntan på att extraupplagan skulle bli klar. Sen åkte jag tillbaka till jobbet där jag parkerade bilen i solen, la mig i hytten med dörren öppen och sov till gassande vårsol och musik i stereon. Dessutom hade jag betalt för det. Om inte Laila vore så anskrämlig skulle jag nästan kunna kyssa henne av tacksamhet.

Sent omsider fick jag så köra ut de där tidningarna, och det intressanta är folks reaktioner. Vissa visste, vissa visste inte men ingen, absolut ingen, visade några tecken på förvåning, upprördhet, ilska, sorg eller någon annan form av negativa känslor. Känslospektrat sträckte sig från likgiltighet till pur glädje.

Hur gör man för att göra sig så imponerande impopulär? Hur är det möjligt att klamra sig fast vid en post så länge när man är så illa omtyckt? Och hur tänker man när man sätter en sån person på en sån post? Jag menar, det är ju inte så att Freivalds inte varit i blåsväder förr. Hon var illa omtyckt innan hon ens tillträdde som utrikesminister.

Men så är det i socialdemokratins Sverige. Det är samma hjon som flyttas runt på de olika posterna år efter år. De sitter så säkert förankrade att de inte ens behöver bry sig om vad folket tycker. Förrän det är valår, och det är det i år. Kanske är Freivalds avgång bara valfläsk. Kanske sitter hon där och hånler igen i oktober.

Eller kanske inte, för hur kan Bosse Ringholm vara valfläsk? Bosse Ringholm!? Snacka om ur askan i elden.

Vi är ett tåligt folk, vi svenskar. Vi jublar inte för högt och vi protesterar inte för högt heller, för vi vet att solen går upp igen imorgon och då ska vi släpa oss till jobbet och tjäna vår brödföda och betala skatt till Göran för Göran är utvald av Gud att leda vårt lilla land och åt det kan vi vanliga dödliga inget göra. Och Göran styr med bekymrad min och en fast hand medan Bosse, Laila, Mona och alla de andra som man omöjligen blir av med leker den där leken där man går runt runt tills musiken slutar och sen skyndar sig alla att sätta sig på en stol. Den som blir utan blir ambassadör eller landshövding eller chef för ett statligt bolag ett tag tills ett nytt val hålls och nästa runda av “traska runt stolarna till musik” börjar. Om man missköter sig å det grövsta kan man bli helt utan uppdrag, varvid man lyfter samma lön som sina kamrater fast utan att göra ett skit.

Allt medan oppositionen käbblar inbördes och inte kan slå bollen i mål ens på straff utan målvakt eftersom de inte kan enas om vem som ska få det förtroendet.

Var det nån som sa “tjoho”?

Dagens stora samtalsämne är givetvis Laila Freivalds avgång. Det kommer nog att bli ett sånt där ögonblick i klass med Sveriges VM-brons i fotboll 1994 eller när Neil Armstrong satte...