Skip to content

Josh does Tallinn

Karaoke borde förbjudas. Jag är övertygad om att helvetet är en gigantisk karaokebar till bredden fylld med idioter som saknar såväl musiköra som självinsikt. Vilken musik som spelas i helvetets karaokebar är jag inte på det klara med, ty jag vet inte vilket som är värst; att höra bra musik slaktas eller att få höra ”Sånt är livet” och ”Margajävlareta” till tidens slut – men jag vet att det inte finns någon alkohol att döva smärtan med. Utom möjligen nåt åsnepiss som Corona.

Drottningen och jag har nyss återvänt till Sverige efter en kryssning till Tallinn. I m/s Victorias karaokebar kunde man inmundiga sig god tjeckisk öl i form av till exempel Starobrno. Och så kunde man gå därifrån. Två klart förmildrande omständigheter. Varför vi satt kvar vet jag inte, men jag antar att det är samma fenomen som får en att pilla bort sårskorpor. Man vet att det kommer att göra ont, men man vill veta vad som händer sen.

Höjdpunkten för kvällen var när ett helt tjejgäng från den studentresande skolklass som ockuperade karaoken tog sig an Spice Girls ”Wannabe”. De var åtminstone fem på scenen och ingen av dem prickade någonsin samma ton som vare sig bakgrundsmusiken eller någon annan. Och det, mina vänner, är imponerande. Särskilt som låten redan i original är tämligen liberal beträffande vilka toner som passar sig.

Väl i Tallinn spatserade vi gata upp och gata ner i Gamla Stan utan att ha något egentligt mål. Det var väl i sig rätt trevligt, men jag lärde mig snabbt att a) promenerande i timtal på kullerstensgator kräver ytterst förlåtande skor, och b) sådana skor kostar inte 150 spänn. Således har jag ont i fötter och vader.

Vi åt på en afrikansk restaurang i Tallinns Gamla Stad och förlåt mig mina fördomar, men jag blev uppriktigt häpen över att finna en alldeles tvättäkta neger i köket. Jag vet inte varför, men lika mycket som jag förväntar mig att det ska arbeta människor med invandrarbakgrund i svenska restauranger, lika lite förväntar jag mig detsamma i Estland.

Hur som helst var maten väldigt god, servicen oklanderlig, inredningen riktigt mysig (och kändes mycket mer äkta än på de tema-restauranger jag besökt i Sverige) och priserna mer än överkomliga. Det enda bakslaget var den hysteriska musiken. Nåt riktigt voodoo-kör som fick Shaba Ranks att framstå som melodiös.

Inte långt från den afrikanska restaurangen hittade vi också en affär fullsmockad med diverse afrikanska trummor och andra instrument. Jag blev smått salig. I Sverige är det nästintill omöjligt att finna en djembe (ett slags trumma); jag har råkat på en i en afrikansk affär i Stockholm. Jag har förvisso en i min ägo också, men den är en gåva, inköpt i Gambia. Och så plötsligt står jag i ett rum proppfullt med djembetrummor i olika storlek och utförande, allt från pytteliten till jättestor. Så är det någon därute som har tänkt införskaffa en dylik trumma (eller en vattenpipa – även såna fanns det i alla tänkbara storlekar upp till strax över två meter i höjd); åk till Tallinn.

Eller så kan man åka dit bara för att köpa sprit förstås. Det är väl det majoriteten av svenskarna gör. I Tallinn hymlar man inte heller. Det står ALKO med stora bokstäver på butikerna och det kan inte misstolkas. Vi försökte följa skyltarna till SUPER-ALKO som ju måste vara ALKO-butikernas urmoder. Bara det bästa är gott nog. Skyltarna ledde oss in på en bakgata och sen ännu längre in i en riktigt skabbig gränd där ett par tvivelaktiga typer stod och lastade en rostig folkabuss full med sponken. Det slog mig då att det skulle vara en så klockren affärsidé: Sätt upp skyltar som lockar med sprit så följer svenskarna dem. Led in dumjävlarna i denna avsides gränd helt utan insyn, knacka ner dem och ta deras pengar.

Tyvärr har man väl lärt sig att svenskar vill handla billigt och tummar lite på utbudet, men efter att ha sprungit ut och in i några ALKO-butiker (SUPER-ALKO hade rent av ett sämre ölutbud än de andra, och var dessutom snäppet dyrare) fann jag till slut en som hade några burkar KruÅ¡ovice Cerné omsorgsfullt undangömda i en kyl. Där står de inte kvar.

Vad är det med svenskar och alkohol egentligen? Folk gick och drog vagnvis med sprit på gatorna. Jag såg flera som hade lastat i kundvagnar från Rimi, och jag är naturligtvis inte helt säker på att just de var svenskar, men vad skulle det annars vara för pack? Varför lastar man med sig såna ofantliga mängder sprit hem? Bara för att det är billigt? Det ligger nog nånting i den där informationsfilmen från vilka det nu var om paret som handlar full ranson för ”ölen kostar bara fyra spänn, dricker vi duktigt har vi råd att åka nästa år igen”. Den alkohol undertecknad släpat med sig hem består av fyra liter ovan nämnda tjeckiska öl samt två pavor rysk röd champagne. Den enda anledningen till de inköpen är att dessa produkter inte går att få tag på i Sverige. Och att de är smarriga, förstås.

På det stora hela var det en trevlig resa. Att komma tillbaka till Sverige var inte lika kul. Köa i en halv evighet för att få komma in i landet är inte min uppfattning om kul. Inte heller uppfattar jag trängas på bussar, släpa packning i snålblåst och blötsnö eller tillbringa trekvart ombord på ett pendeltåg som roligt. Även om de, dagen till ära, satt in ett fintåg till Södertälje istället för de obligatoriska fultågen. Tur att man inte är en sån där medelsvensk smygalkis som har ett helt jävla ALKO att frakta hem.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: