Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Snott av Mammakatt.

1) Ta närmaste bok, slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
Mulkern nickade som om det vore en självklarhet
En drink före kriget, av Dennis Lehane

2) Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Drottningen

3) Vad var det senaste du såg på TV?
En snutt av Newcastle – Liverpool.

4) Utan att se efter, gissa vad klockan är?
15:45 (15:50 var rätt svar)

5) Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Thunder – A Better Man, och akvariet.

6) När var du senast utomhus och vad gjorde du?
Nyss. Handlade.

7) Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Katten i mitt knä.

8) Vad har du på dig?
Det skulle ni bra gärna vilja veta va? (Jeans och en tröja med en japansk sol på)

9) Drömde du någonting inatt? I så fall – vad?
Säkert. Minns inte.

10) När skrattade du senast?
Om man skrattar så sällan att man kan minnas varje enskilt tillfälle är det kanske dags att se över sin tillvaro.

11) Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Tapeter.

12) Har du sett något konstigt på sistone?
Jag levererar kvällstidningar så ja, jag ser nåt konstigt. Varje dag. På löpsedlar och förstasidor. Sexkläder, dödsspjut och allt vad det nu är.

13) Vad tycker du om den här utmaningen?
Lite kul.

14) Vilken var den senaste film du såg?
Det minns jag faktiskt inte. Tittar sällan på film numera.

15) Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Hur mycket multi pratar vi? Till att börja med skulle jag göra mig skuldfri. Sen kanske jag skulle förverkliga min idyll.

16) Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Det folk inte känner till finns det antagligen en anledning till att folk inte känner till, så varför skulle jag basunera ut det?

17) Om du kunde förändra EN sak i världen, utan hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Då skulle jag nog byta ut mitt och Världsbankens kontonummer. Oops.

18) Tycker du om att dansa?
Nej

19) George Bush?.
Pappa till George W Bush.

20) Föreställ dig att ditt förstfödda barn är en flicka … Vad får hon heta?
Ånej, det tänker jag inte heller berätta. Senast jag antydde vad jag skulle kunna tänkas ge mitt barn för namn snoddes det av en kusin.

21) Om ditt första barn var en pojke, vad skulle han heta?
Petter-Niklas, eller se ovan.

22) Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Givetvis.

23) Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till Pärleporten?
Redan?

24) Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Drottningen, Besökaren, Ironical Clan, George W Bush och vem som helst som känner sig manad.

Snott av Mammakatt. 1) Ta närmaste bok, slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? Mulkern nickade som om det vore en självklarhet En drink före kriget, av...

Mr Macphisto?
Eller Andreas Johnson?

Mr Macphisto? Eller Andreas Johnson?

Det har antagligen funnits mode så länge det har funnits människor. Människan är ett flockdjur och har således ett behov av att höra till en grupp. Grupptillhörighet är trygghet. Om alla individer ser lika ut blir det svårt för de sabeltandade tigrarna att välja ut ett offer. Mode har alltså ett praktiskt syfte.

Men på senare tid verkar det hela ha gått mer än lovligt överstyr. Mode är modernt! Blogghoppar man visar det sig snart att mängder av bloggar handlar om mode, om vad som inhandlats, vad som ska inhandlas och vad man önskar att man kunde inhandla. Gärna på rosa bakgrund. Varenda tidning utan självaktning har en egen modeexpert som ska berätta för oss vad vi ska ha på oss, vad som kommer och vilka man får peka på och skratta hånfullt. Aftonblaskans klippdocka Sofi har avancerat till tv, medan Sexpressens mer än lovligt nedlåtande expert tagit ett steg vidare i karriären och blivit chefredaktör på (klägg)Veckorevyn. Man kan alltså, paradoxalt nog, göra sig ett namn och en karriär på att informera om hur man gör för att inte sticka ut.
Fascinerande.

Än mer fascinerande är nästa paradox: Om man ska vara riktigt hipp så ska man ligga lite före alla andra och liksom hoppa på nästa trend innan den har slagit igenom. Men ligger man före så är man egentligen inte inne, man är möjligen framför. Och ligger man för långt före blir blir man utskrattad för att ett år senare upptäcka att de som skrattade nu ser ut som man själv gjorde när de skrattade åt en.

Vilket i sin tur leder till följande fråga: Hur kan man tala om vad som kommer att vara inne nästa säsong? Enkelt. Det kallas självuppfyllande profetia och funkar såhär:

Klädtillverkaren Jean-Pierre Nånting (stavas väl Nauntiën eller så) skapar en kollektion. Sen ber han marionetter som klippdockan Sofi att tjata om dem mycket och ofta. Och slutligen läser fårskocken i Aftonblaskan vad Sofi “förutspår” ska bli nästa grej, och så köar de utanför butikerna för att få klä sig som Sofi säger att de ska klä sig. Voilà, säger monsieur Nauntiën och skrattar sitt fjolliga skratt hela vägen till banken.

Jag såg en liten flicka i en klädaffär här i Södertälje i höstas som etsade sig fast på näthinnan. Hon såg ut att vara i de nedre tonåren och var sådär liten och späd att hon genast väckte nån sorts beskyddarinstinkt. Hon provade jeans, men kunde inte riktigt bestämma sig för om de var bra eller inte. Försäljaren, en rejält solariebrun trendbög, frågade om hon behövde hjälp, och flickan frågade rodnande om jeansen satt bra. Hon såg faktiskt ut att vilja sjunka genom jorden.

Felet med den här lilla anekdoten är att det är försäljaren som ska fråga om byxorna sitter bra och kunden som ska avgöra det. Inte tvärtom. Men flicksnärtan var så uppenbart osäker på om jeansen satt tajt nog, eller om de kanske inte skulle sitta tajt längre, och dessutom generad över att hon inte visste det. Trendbögen visade sig sympatisk nog att säga till henne att det är en smaksak, det får man ge honom, och sen förklarade han att de här jeansen var sydda för att sitta si eller så. Jag tyckte bara så synd om den förvirrade tjejen som alltså inte litade tillräckligt till sitt eget omdöme för att avgöra vad som satt snyggt och skönt på henne eller inte. Litar man inte på sitt eget omdöme kanske man inte ska ge sig på jeans för fyrsiffriga belopp heller.

Jag har inga invändningar mot att folk är modeintresserade. Det jag undrar över är om folk i allmänhet fullständigt saknar egen smak, eftersom de är beredda att ta på sig precis vad som helst bara någon säger att det är inne. Jag menar, byxorna instoppade i stövlarna? Mysbyxor? Mysbyxor instoppade i stövlarna!? Herregud! När jag var i tonåren fick man stryk för sånt. Å andra sidan tittade man inte på Allsång på Skansen eller Melodifestivalen då heller.
Så gammal är jag.

Det har antagligen funnits mode så länge det har funnits människor. Människan är ett flockdjur och har således ett behov av att höra till en grupp. Grupptillhörighet är trygghet. Om...

Varför hängs vissa ut i media och andra inte? Vad är det som avgör? Vem är det som bestämmer?

Jag har funderat över det förut, och säkert många med mig, men för egen del aktualiserades frågan och ställdes på sin spets vid gripandet av ”kannibalen” i Gävle. Direkt efter att han hade gripits hängdes han ut i kvällspressen med bild och fullständigt namn. På bara ett gripande alltså. Ytterst få dömda brottslingar hängs ut med namn och bild, så varför hängde man ut Lennart? Jag tänker av princip inte skriva ut mer än förnamnet, trots att pressen redan gjort det.

Anledningen till att jag reagerade på det fallet är aningen personligt, eftersom jag gick i plugget med Lennart. Men jag vet att jag inte är ensam. Folk som inte har den minsta anknytning till honom eller de trakter vi kommer från har också reagerat över att han hängdes ut med namn och bild omedelbums efter gripandet.

Det förelåg ingen risk för allmänhetens säkerthet som gör att man måste varna, för Lennart var ju gripen. Inte heller kan det unika i de bägge morden han greps för ha varit anledning nog, främst för att det som gjorde det unikt (att han hade tagit sig en munsbit av sina offer) inte kommit fram ännu. Även om morden var bestialiska nog.

En tänkbar förklaring kan vara att Lennart själv medgivit det hela, men om det är grunden till att man hängde ut honom så balanserar man verkligen på slak lina, för morden i sig vittnar om att Lennart inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det behöver man inte vara hjärnskrynklare för att lista ut. Allting som har rullats upp efteråt om hans uppväxt i ett fosterhem som verkar taget ur en skräckfilm, mobbning i skolan och så vidare bekräftar bara det hela; det är sånt man blir knäpp av. Och knäppisar kan knappast antas vara kapabla att förstå konsekvenserna av sina beslut – det är därför de döms till vård istället för fängelse, till exempel. Således kan Lennart, om han medgivit att pressen sätter ut hans namn och bild, inte heller anses förstå konsekvenserna av det. Om så är fallet har pressen helt sonika skitit i det, eller så består även redaktionerna av knäppisar som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande.

Sen kom ett fall som var fullt jämförbart: Mordet på Bobby. I mina ögon än mer bestialiskt. Varför hängs inte Bobbys styvfar ut på samma sätt? Varför får vi inte veta vad hans mamma heter? Antingen är hon medbrottsling och en avskyvärd människa, eller så är hon också ett offer och då gör det väl inget, enligt kvällspresslogik. Vari ligger skillnaden?

Jag kan inte svara på de frågorna. Jag har skrivit till bägge kvällstidningarna och frågat. De svarar med tystnad. Den tystnaden kan jag bara tolka på två sätt: Antingen skiter man i sina läsares åsikter, eller så har man helt enkelt inga argument att försvara sig med.

Varför hängs vissa ut i media och andra inte? Vad är det som avgör? Vem är det som bestämmer? Jag har funderat över det förut, och säkert många med mig,...

Svenska Vattenfall har köpt uran från Uzbekistan. Tydligen ska jag bli upprörd över det eftersom Uzbekistan är en elak diktatur. Det enda jag känner är: Och?

Vi köper saker från Kina också. Den kinesiska regimen är inte direkt känd som världens mest toleranta. Och Frankrike (jag har åtminstone inte glömt deras provsprängningar av kärnvapen i söderhavet). Och USA – det finns ett och annat att kritisera det landet för. Och Ryssland – se USA. Och Norge – de klubbar ju sälar och dödar valar. Och Japan – de dödar också valar. Och Danmark – usch, de mobbar muslimer. Och Tyskland – de var stygga en gång i tiden, det vette katten om de har sonat sina brott fullt ut än. Och… äh, ni fattar.

Mitt cyniska jag är mer upprört över att vi köper skitig kolkraft från Tyskland och Polen än lite blodbestänkt uran från Uzbekistan.

Svenska Vattenfall har köpt uran från Uzbekistan. Tydligen ska jag bli upprörd över det eftersom Uzbekistan är en elak diktatur. Det enda jag känner är: Och? Vi köper saker från...

Nya, hemliga knark-bilder på Kate Moss och Thomas, 24 (varför Thomas ålder är viktig), flyr från döds-lavinen.

Där har ni rubrikerna på den något mer högerorienterade kvällstidningens förstasida.
Jag blir bara så trött.

Nya, hemliga knark-bilder på Kate Moss och Thomas, 24 (varför Thomas ålder är viktig), flyr från döds-lavinen. Där har ni rubrikerna på den något mer högerorienterade kvällstidningens förstasida. Jag blir...

Läs.

Läs.

Jag hann se en rubrik på DN, men nu hittar jag inte artikeln. Rubriken och ingressen anklagade myndigheterna för att sprida onödig oro kring fågelinfluensa. Ursäkta mig? Är det myndigheterna som sprider onödig oro? Hur är det med media då? Dödsvirus, dödsfåglar, dödskatten i Tyskland. Snacka om att ropa hej i glashus!

Idag har nån av kvällstidningarna listan som jag bara har väntat på: De får medicin i din kommun. Givetvis ska vi medborgare då bli upprörda och förbannade över att beslutsfattarna beslutat att ge sig själva en plats långt fram i kön, medan jag blir utan. Det biter inte på mig. Det är som med de där syrgasmaskerna i flygplan; ta på dig din egen först, och hjälp ditt barn sen. Inte för att du är viktigast, utan för att avtuppade föräldrar inte kan rädda sina barn. De som ser till att samhället fungerar måste hållas vid liv för att vi andra ska få någon hjälp. Huruvida våra kommungubbar och byråkrater verkligen får samhället att fungera är en annan fråga.

Nu när jag tänker efter är nog fågelinfluensan sossarnas fel trots allt.

För övrigt har jag inte skrivit mycket för bloggen den senaste tiden. Jag har varit desto flitigare här. Det är mer inspirerande att skriva på en helt egen site, som fungerar precis som jag vill, och dessutom trivs jag bättre med att skriva i det formatet än i korta poster som jag har för avsikt att skriva här.

Jag hann se en rubrik på DN, men nu hittar jag inte artikeln. Rubriken och ingressen anklagade myndigheterna för att sprida onödig oro kring fågelinfluensa. Ursäkta mig? Är det myndigheterna...