Skip to content

Joshen rasar mot chockspråket

Jag vet. Att klanka ner på kvällspressen är numera mer eller mindre att sparka på någon som ligger. Icke desto mindre; så länge de inte skärper till sig tycker jag att vi ska fortsätta slå dem. Härmed ämnar jag göra nåt slags sammanställning av kvällspressens språkliga oförmåga. Och innan någon bestämmer sig för att lusläsa mina texter och peka ut stavfel, grammatiska fel, syftningsfel eller bara språklig inkonsekvens: Bespara er mödan. Att fela är mänskligt. Om det bara rörde sig om enstaka fel i pressen skulle jag inte bry mig, men de språkliga missarna är mer regel än undantag. Ordvalsfel är rent av många gånger medvetna – man väljer det mest kraftfulla ordet för att sälja en blaska till. Dessutom är journalister utbildade människor som har betalt för att skriva och har en hel jävla redaktion till hands för allehanda rådgivning och korrekturläsning. Jag skriver gratis och ensam (fast Drottningen och Mia brukar rycka ut och rädda mig från de grövsta klavertrampen). Kort sagt; om jag betalar för något att läsa ska det banne mig vara språkligt korrekt. Det är det minsta man kan begära.

  • Stavfel: Den enklaste formen av fel. Inget annat än rent slarv. Stavfel är acceptabla till en viss gräns – givetvis får man göra fel ibland – men det är lite märkligt att man verkar ha avskaffat korrekturläsning helt och hållet. Det är farligt att förlita sig på rättstavningsprogram eftersom dylik mjukvara bara känner igen bokstavskombinationer, inte sammanhang. Således passerar både en och än kontrollen, även om det rimligen bara är det ena som är rätt. Själv fungerar jag tydligen som ett rättstavningsprogram och har oerhört svårt att korrekturläsa mina egna texter just därför.
  • Särskrivningar: Särskrivningssjukan brer ut sig i landet och tidningarna är inte förskonade från smittan. Rättstavningsprogrammen har säkert ett binärt finger med i spelet här också. Programmet vet att bil är ett ord liksom stereo och därmed är det nöjt; det vet inte att att bilstereo ska skrivas ihop. En människa som får betalt för att skriva borde däremot veta det. Återigen; enstaka missar kan man leva med, men personligen tycker jag att både stavfel och särskrivningar dyker upp för ofta för att det ska vara acceptabelt.
  • Syftningsfel: Det här är en allvarligare tavla eftersom syftningsfel kan medföra missförstånd. Ett exempel ur tisdagens nätupplaga av aftonblaskan (artikeln är ändrad sen dess):

    Ung flicka våldtogs på Södermalm i Stockholm Anmäldes av skolsköterskan.

    Varför anmälde skolsköterskan den våldtagna flickan?

  • Förstärkande prefix och suffix: Dessa har kommit att bli stående skämt. Nakenchock, sexkläder, dödsbåt och så vidare. En personlig favorit är dödsspjut (om istappar). Det behöver inte vara sant heller. Den första nakenchock jag minns var väl i melodifestivalen och såvitt jag vet var det ett lättklätt uppträdande, inte naket. Detsamma gäller sexkläderna (också i melodifestivalsammanhang). Det var inte kläder som någon hade sex i, utan sexiga kläder. Vilket leder oss till nästa punkt:
  • Ordvalsfel: Det är skillnad på sex och sexig. Se ovan. Det är också skillnad på att vara tvungen och att tvingas samt att tjäna och att spara. Det sistnämnda exemplifieras av måndagens löpsedel där man tipsade om hur man tjänar si eller så mycket på att ringa sina samtal från mobiltelefonen. Jasså? Vilken mobiloperatör är det som så frikostigt betalar mig för att nyttja deras tjänst? Naturligtvis menar man spara och jag undrar om inte en mobiloperatör skulle bli fälld om man i en reklamkampanj sa tjäna när man menade spara. Frågan är varför inte tidningar blir fällda för lögnaktiga löpsedlar, särskilt som Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin själv skriver att ”löpsedelns uppgift är att sälja fler tidningar”. Löpsedeln är alltså marknadsföring och marknadsföring får icke vara falsk.
  • Avsaknad av konjunktioner och pronomen: Ord som att och den/det skalas ofta bort. Visst, en mening kan vara fullt begriplig ändå, och jag förstår om man tummar lite på grammatiken för att få till en snygg löpsedel. Jag kan acceptera det i rubriker också, men när rubrikgrammatiken letar sig in i själva brödtexten, då har det gått för långt.
  • Felaktiga citat: Senast igår läste jag en uppmaning inom citationstecken som löd ”Bojkotta VM, Zlatan”, men inte någonstans i artikeln kunde man läsa att någon uppmanade Zlatan att bojkotta VM. I själva verket handlade det om uppmaningen till hela det svenska fotbollslandslaget att bojkotta VM. Saker som skrivs inom citationstecken ska vara ordagrant återgivna, annars är det inte ett citat.

Petigt? Kanske. Men hur ska man någonsin kunna motivera för skolungdomar varför stavning och grammatik är viktigt om inte ens journalister har krav på sig att behärska svenska språket? Vi kanske ska lägga ner alla regler helt och hållet istället och se hur lång tid det tar innan hela samhället kollapsar för att ingen förstår vad någon annan skriver.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: