Skip to content

Månad: juni 2006

Och så tar vi ett varv till

Jag slötittade lite på nyheterna under kvällen och noterade att en socialdemokratisk utredning nu föreslår en tandvårdsreform i form av ett högkostnadsskydd. Så lämpligt, ett par månader före valet. Men… hade inte sossarna den frågan uppe inför förra valet också? Jag har inte varit till tandläkaren under den här mandatperioden så jag kan inte uttala mig om huruvida det har blivit billigare, men rent krasst kan man väl tänka sig att om det hade blivit det skulle inte frågan komma upp nu igen. Sossarna ägnar sig åt en politisk variant av en taktik som används i kortspelet Bluffstopp: Man påstår att man lägger ett ess men behåller det på hand så att man kan låtsas spela ut det gång på gång. Ingen vågar syna, för det kan ju vara just den gången man faktiskt la esset. Om sossarna faktiskt höll sina löften skulle de inte kunna spela ut samma kort igen, och då måste de trycka upp nya affischer och klistermärken. Ekonomiska och miljömedvetna är de, våra ledare.

Sossarna är inte de enda som återanvänder valfrågor. Folkpartiet dammade i dagarna av förra valets kioskvältare om språkprövning. Kan du inte svenska får du inte bli medborgare, typ. Det verkar väcka lika ont blod nu som då, eller kanske ändå inte. Kanske är folk lite tröttare den här gången och orkar inte protestera lika högt. Kanske är det en uttröttningstaktik Folkpartiet ägnar sig åt.

Motvallstanten orkar åtminstone. All heder åt henne för det, även om jag inte håller med. Jag kan inte se varför det skulle vara så hemskt att kräva att man kan landets språk innan man blir medborgare. Såvitt jag vet är det ingen som har föreslagit att invandrare som inte lärt sig tillräckligt bra svenska ska utvisas. Det vore däremot fel. Såvida man inte också utvisar infödda svenskar som inte kan svenska – det förslaget skulle nog banne mig kunna få mig att rösta på folkpartiet…

Jag har precis bytt jobb. För övrigt en anledning till att det varit lite stiltje här på Humlan. Hur som helst så är vi tio personer som påbörjat en anställning samtidigt. Av dessa tio är sex invandrare. Av dessa sex är fyra väldigt svåra att förstå, och av dessa fyra är två bosnier som troligen har varit i Sverige sen början av nittiotalet. En tredje av dessa fyra har bara varit i Sverige ett år, och mot bakgrund av det är hennes svenska riktigt bra.

Och vart vill jag komma med det då? Jo, av dessa sex invandrare skulle jag bara ha anställt två om jag var arbetsgivare. Inte för att jag har något emot bosnier, rumänier eller pakistanier, eller för att mitt hjärta klappar lite extra för eritreaner och irakier, utan helt enkelt för att den äldre herren från Eritrea och den yngre herren från Irak pratar fullt begriplig svenska. Absolut inte flytande – där finns både brytningen och de obligatoriska ordföljdsfelen – men fullt begriplig. Som arbetsgivare skulle jag tycka att det var viktigt att jag kunde kommunicera med mina anställda.

Det hävdas ofta att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden. Det tänker jag inte säga emot, för jag är övertygad om att det är vanligt förekommande, även om statistiken här ovan visar på motsatsen. Fast tio personer är väl lite för få för att något ska vara statistiskt säkerställt. Vad jag däremot är övertygad om är att rasism inte alls alltid är orsaken till diskrimineringen, däremot fördomar. Fördomar om bristande språkkunskaper. När en arbetsgivare hittar namnet Ali bland arbetsansökningarna är risken stor att h*n ignorerar den, helt enkelt för att erfarenheten säger att Ali inte behärskar språket.

Min kollega från Eritrea och jag hade en liten diskussion om det här en lunchrast. Vi var rörande överens. Nyckeln till samhället är att lära sig språket. Nyckeln till arbete är att lära sig språket. Nyckeln till att lära sig språket är… inte Svenska för Invandrare. Min eritreanska kollega hävdade att han lärde sig mer på rasterna när han pratade knagglig och fåordig svenska med andra invandrare från andra länder än han gjorde på lektionerna. Han hävdade att ingen någonsin blev rättad. Hur är det meningen att man ska lära sig om man inte får veta när man säger/skriver fel? Och det här hade jag hört tidigare så jag blev inte förvånad.

Däremot berättade han något jag inte hade tänkt på, nämligen att man ofta buntar ihop folk utifrån deras etniska bakgrund. Människor som redan har ett gemensamt språk. Gissa vilket språk de talar vid grupparbeten och på raster? Gissa hur mycket svenska de lär sig.

Men trots att undervisningen är värdelös så borde man kunna ställa krav. Individen har också ett ansvar. Det handlar inte om att skuldbelägga invandrare – även om folkpartiet säkert inte har något emot lite röster från köksbordsrasisterna och därmed gärna låter dem tro det – det handlar om integrering. Om vi alla pratar samma språk så kan vi lättare förstå varandra. Fast det kräver förstås att vi har ett språk först. Det ekar lite tomt att kräva svenskakunskaper för medborgarskap när svenska inte ens är ett officiellt språk.

Keep on rockin’ in the free world

Ämnet är ständigt aktuellt; artister som inte är aktuella klamrar sig desperat fast vid återstoden av sin forna hjältestatus. Och den forna hjältestatusen är som smör; ju hårdare du håller i desto fortare smälter den och sipprar ut mellan dina gulrökta fingrar.

Idag är det Axl Rose som är på tapeten – för första gången på sisådär 18 år eller så. Grattis Axl.

Men vad är det egentligen som driver dem? Vad är det som får en gammal hårdrocksikon som Axl Fuckin’ Rose att fortsätta, trots att ungefär alla utom de mest inbitna gamla Guns-fansen hånar honom och skäms å hans vägnar? Och vad var det som fick Kiss att klämma ner sina blekfeta gubbmagar i tjugo år för gamla och tjugo kilo för små läderoutfits? Själva hävdade de att det var för att de nya fansen skulle få se dem så som de en gång var. Det är det man har video till, grabbar. Erkänn: Ni ville försöka stoppa tiden.

Vad är det som får Animals att hanka på CC i Gävle år efter år? Vad fick Slade att spela på Ön i Hedesunda? I Hedesunda! Pengar kanske? Säkert har pengar en del med saken att göra.

I de flesta fall tror jag dock att det handlar om en blandning av kärlek för det man gör, och beroende. Jag tror att killar som Axl Rose, som en gång har nått hela vägen till toppen och har fyllt de största arenorna, helt enkelt inte kan sluta. Jag tror inte att vi vanliga smått avundsjuka inte alls-rockstjärnor ens på långa vägar kan ana vilken kick det måste vara att stå på scenen, i rampljuset, medan hundratusen lyriska fans sjunger med i låtarna, och veta att man själv är orsaken till deras eufori. Det måste vara en kick bättre än någon syntetisk drog, och jag har inga problem att förstå hur man kan vänja sig vid det, bli beroende av det.

Kanske är det därför Axl Rose fortfarande turnerar, trots att de allra flesta finner det patetiskt. För att han älskar det. Det är inget patetiskt i det. Kanske också för att han inte kan vara utan. Och kanske för att han inte har någon identitet om han inte står på scenen. Det vore däremot tragiskt, men säkert inte ovanligt.

Jag hade en gång i tiden äran att spela med en kille som var född att bli rockstjärna. Tyvärr levde han också ett rockstjärneliv, fast utan rockstjärnelön. Hur det är med honom idag har jag ingen aning om, men knarket gick hårt åt honom. Det är slöseri. Tänk om han bara kunde ha fått stå på scenen istället, det enda ställe där han var lycklig.

Det är inget patetiskt i att vilja underhålla. Det är inget fel i att bjuda på sig själv så länge det finns en enda anhängare kvar. Det finns inget patetiskt med hängivenhet. Det kanske egentligen handlar om våra egna västerländska normer där allt som räknas i slutänden är popularitet och pengar. Så länge du är populär är du bra och så länge du tjänar pengar är du beundransvärd. Om du däremot bara har några få anhängare, och knappt får det att gå runt ekonomiskt, då är du larvig som fortsätter.

Men musik handlar inte om pengar. Det handlar om känsla, om passion, och om viljan att underhålla. Vissa människor är som gjorda för att stå på scenen, så låt dem göra det så länge de kan.
The show must go on.

Keep on rockin’ in the free world

Ämnet är ständigt aktuellt; artister som inte är aktuella klamrar sig desperat fast vid återstoden av sin forna hjältestatus. Och den forna hjältestatusen är som smör; ju hårdare du håller i desto fortare smälter den och sipprar ut mellan dina gulrökta fingrar.

Idag är det Axl Rose som är på tapeten – för första gången på sisådär 18 år eller så. Grattis Axl.

Men vad är det egentligen som driver dem? Vad är det som får en gammal hårdrocksikon som Axl Fuckin’ Rose att fortsätta, trots att ungefär alla utom de mest inbitna gamla Guns-fansen hånar honom och skäms å hans vägnar? Och vad var det som fick Kiss att klämma ner sina blekfeta gubbmagar i tjugo år för gamla och tjugo kilo för små läderoutfits? Själva hävdade de att det var för att de nya fansen skulle få se dem så som de en gång var. Det är det man har video till, grabbar. Erkänn: Ni ville försöka stoppa tiden.

Vad är det som får Animals att hanka på CC i Gävle år efter år? Vad fick Slade att spela på Ön i Hedesunda? I Hedesunda! Pengar kanske? Säkert har pengar en del med saken att göra.

I de flesta fall tror jag dock att det handlar om en blandning av kärlek för det man gör, och beroende. Jag tror att killar som Axl Rose, som en gång har nått hela vägen till toppen och har fyllt de största arenorna, helt enkelt inte kan sluta. Jag tror inte att vi vanliga smått avundsjuka inte alls-rockstjärnor ens på långa vägar kan ana vilken kick det måste vara att stå på scenen, i rampljuset, medan hundratusen lyriska fans sjunger med i låtarna, och veta att man själv är orsaken till deras eufori. Det måste vara en kick bättre än någon syntetisk drog, och jag har inga problem att förstå hur man kan vänja sig vid det, bli beroende av det.

Kanske är det därför Axl Rose fortfarande turnerar, trots att de allra flesta finner det patetiskt. För att han älskar det. Det är inget patetiskt i det. Kanske också för att han inte kan vara utan. Och kanske för att han inte har någon identitet om han inte står på scenen. Det vore däremot tragiskt, men säkert inte ovanligt.

Jag hade en gång i tiden äran att spela med en kille som var född att bli rockstjärna. Tyvärr levde han också ett rockstjärneliv, fast utan rockstjärnelön. Hur det är med honom idag har jag ingen aning om, men knarket gick hårt åt honom. Det är slöseri. Tänk om han bara kunde ha fått stå på scenen istället, det enda ställe där han var lycklig.

Det är inget patetiskt i att vilja underhålla. Det är inget fel i att bjuda på sig själv så länge det finns en enda anhängare kvar. Det finns inget patetiskt med hängivenhet. Det kanske egentligen handlar om våra egna västerländska normer där allt som räknas i slutänden är popularitet och pengar. Så länge du är populär är du bra och så länge du tjänar pengar är du beundransvärd. Om du däremot bara har några få anhängare, och knappt får det att gå runt ekonomiskt, då är du larvig som fortsätter.

Men musik handlar inte om pengar. Det handlar om känsla, om passion, och om viljan att underhålla. Vissa människor är som gjorda för att stå på scenen, så låt dem göra det så länge de kan.
The show must go on.

Slagsmål är inte ett slags mål

Det viktigaste som har hänt i världen de senaste dagarna är att kapten Mellberg och Kalsong-Fredde (icke att förväxla med Kalsong-Harald som är Tarzans norska namn) varit lite oense om hur man spelar fotboll. Det är tydligen mycket upprörande. Själv tycker jag att det är ett sundhetstecken att spelarna är missnöjda och sura på varandra efter att misslyckats med att tvåla till en blåbärsnation som Trinidad & Tobago. Däremot tycker jag att det är upprörande och oroväckande att vi överhuvudtaget känner till bråket eftersom det utspelade sig i omklädningsrummet. Det betyder att någon i den innersta kretsen, kanske rent av en spelare, läcker. Sen tävlar givetvis kvällstidningarna och tv-kanalerna om att förstora den här stormen i ett vattenglas och försöka få fram sensationella uppgifter. Enligt Min Humla kan nu som enda rapportör berätta vad grälet egentligen handlade om.

Direkt efter den mållösa matchen gick en stukad svensk landslagstrupp ut i omklädningsrummet där de tyst satte sig ner och hängde läpp. Sist in kom förbundskapten Lars Lagerbäck. Han gick fram till stora taktiktavlan, utan att säga ett ord, tog fram en svamp och suddade bestämt ut alla komplicerade spelvarianter som han omsorgsfullt ritat upp tidigare. Sen skrev han istället:

Gör mål. Gör hur ni vill bara det blir något slags mål.

Kapten Mellberg, indoktrinerad av särskrivningssjukan precis som flera miljoner andra svenskar, tyckte att han som lagkapten borde gå i spets för de här nya direktiven, varvid han sträckte sig efter närmaste spelare och nitade honom. Det råkade vara Fredrik Ljungberg. Ljungberg blev förstås mycket upprörd eftersom en fläskläpp eller blåtira mycket väl skulle kunna vara ett hinder för nästa uppdrag som kalsongmodell. Det får man ju förstå. Vem vill riskera sin huvudsakliga syssla för en hobby?

Sen vände sig Zlatan om för att se vad som hände, och då hamnade hans gigantiska kran mellan de två kombatanterna och grälet rann ut i sanden.

Att Mellberg på en presskonferens sa ”vad ska jag be om ursäkt för?” beror alltså helt enkelt på att ingen ännu berättat för honom att ”ett slags mål” och ”ett slagsmål” inte är samma sak.

Allt detta har min anonyma källa, vi kan kalla honom Andres S, berättat.

En förklaring till grälet kan enligt en annan källa som vi kan kalla Tim Tällström vara att Mellberg och Ljungberg var oense om vad man kallar en person från just Trinidad & Tobago. Så när Ljungberg ropade ”täck trinidadochtobagoanen på vänsterkanten” så tittade Mellberg frågande på, för att sen svara ”jasså, du menar trinidadochtobagodensaren!” och satte sen efter honom. Då var det liksom lite försent.

Så det kan bli svårt ikväll också, för ”paraguayan” lär inte heller vara helt lättuttalat. Men så länge grabbarna inte behöver skriva ner det och faxa till varandra så ska det nog gå bra.

Ikväll gäller det. Sätt bollen i mål. Det måste inte vara snyggt, bara det är mål. Vilket slags mål som helst, utom slagsmål.

Dårfinkar och dönickar

Titt som tätt rapporteras det om hur svårt det är att skaffa körkort. Svårt och dyrt. Själv har jag i bra precis ett år arbetat som yrkeschaufför, och jag undrar: Om det nu är så svårt, och dyrt, att skaffa körkort, hur fan kan det då vara möjligt med så mycket idioter på vägarna? Kör de olovligt månne?

Några exempel:

  • Högerregel verkar ingen ha hört talas om. Här i Södertälje är den ersatt av något slags jallajalla-regel. Den som jallar högst får företräde helt enkelt. Alternativt den som kör fetast BMW. I övriga nollåttaområdet verkar det helt enkelt vara chicken race som gäller. Jag kör en ”lätt” lastbil på åtminstone två och ett halvt ton, så jag vinner ofta.
  • Att de där uppochnervända gula trianglarna med röd ram betyder ”lämna företräde” och inte ”vi hade inget annat att hänga på den här pinnen så det fick bli en uppochnervänd gul triangel med röd ram” kommer antagligen också som en fullständig överraskning för många av er. Det är så.
  • Hålla avstånd? Vad är det? Nej, jag är inte så bra på det jag heller, men det är ofrivilligt. Det är nämligen så att om man försöker hålla ett vettigt avstånd till framförvarande bil för att ge sig själv (och framförvarande) åtminstone skuggan av en chans att överleva om den behöver bromsa så kommer det genast någon annan bilist med dödslängtan och lägger sig däremellan. Och att hålla avstånd bakom mig verkar ännu mer främmande.

Låt mig fråga alla er som tycker att det verkar som en bra idé att i hundratio knyck ligga tio meter bakom en lastbil: Vad tror ni händer om det inträffar något framför den lastbilen? Till exempel att någon plötsligt tappar ett hjul, avgassystemet eller bara fattningen, att en panikslagen räv springer över körbanan, eller att någon annan av det oändligt antal situationer som kan uppstå faktiskt uppstår. Vad ger ni er själva för chans att se det, när hela ert körfält upptas av bakgaveln på en lastbil? En bakgavel som för övrigt i sig väger sisådär fyrahundra kilo, till största delen fördelade på två massiva gångjärn. Jag kan berätta det. Ni dör. Okej? Ni dammar in i de där gångjärnen i hundra blås och gångjärnen sitter tillräckligt högt upp för att helt eller delvis bomma motorblocket (åtminstone om ni kör något litet fräsigt sportåk) med resultatet att det första som får försöka stå emot är era egna tjocka skallar. Och även om motorblocket skulle få ta smällen så kan inte era bilar flytta på min, så helt plötsligt sitter ni där med en hel motor i knät. Låter det skönt?

Jag skulle vilja trimma motorn till den där bakgaveln och tjuvkoppla den lite så att man med en enkel knapptryckning kan fälla ner den inifrån förarhytten och på så sätt bitchslappa bakomvarande bilar som blir för närgångna.

Övriga sorters bilförare som borde få utegångsförbud är fegisar som inte kan köra över ett körfält och vänta in nästa lucka från mitten av vägen, utan envist står kvar till dess att det är ledigt från bägge håll. Vilket, i rusningstid, inte kommer att hända.

Russin som puttrar runt i gamla saabar i fyrtio km/h på sjuttioväg med tänderna fast förankrade i ratten och bilbältet släpande i backen borde låsas in. Såna där som liksom aldrig ens har sett att de har en backspegel. Såna som framför sitt fordon genom att peta i tvåans växel, trampa gasen i botten och sen justera hastigheten med kopplingen. Tänk att ungdomarna har så bråttom till sina egna begravningar, medan russinen inte kan skynda sig alls. Men det är kanske svårt att gasa med ena foten i graven, vad vet jag.

Och slutligen alla dessa unga killar som tror att de är odödliga för att de har lyckats skrapa ihop till en sportvagn. Eller snott ihop till den. Eller råkar ha någorlunda täta föräldrar. Lycka till. Ta på er en cykelhjälm också så kommer ni att leva för alltid.

De Gudomligt Upphöjda

Arbetsförmedlingen kan inte göra fel.
Arbetsförmedlingen gör bara vad regeringen sagt åt den att göra.

Så när arbetsförmedlingen glömde/struntade i att skriva in en arbetssökandes besök i den allvetande dator med följd att vederbörande ramlade ur systemet för att han hade missat ett möte, så gjorde man det för att regeringen sagt åt dem det.

När arbetsförmedlingen slarvade bort en arbetssökandes ansökan till en kurs så gjorde man det för att regeringen sagt åt dem att göra det.

När arbetsförmedlingen hittade på att en arbetssökande haft ett arbete på en industri där han i själva verket aldrig satt sin fot och således inte var långtidssarbetslös, vilket i förlängningen innebar att arbetsgivaren inte kunde få anställningsstöd för den arbetssökande och därmed inte ville anställa – ja, då var det förstås på direkt order från regeringen.

När arbetsförmedlingen behandlade en företagare som luft för att de trodde att han var en sketen arbetssökande när han försökte få träffa en förmedlare som han hade ett inbokat möte med, då var det förstås också på direktiv från regeringen. Företagaren lyckades inte ta sig förbi receptionen förrän den förmedlare han skulle träffa, som då suttit och väntat på honom med fika framdukat, kom ner och letade efter honom.

Hos Bloggen Bent kan man läsa om ytterligare ett exempel på hur arbetsförmedlingen följer regeringens direktiv, och i Expressens artikelserie kan man läsa om ännu fler. Men det är ju förstås bara propaganda och falsarium av det mystiska och ytterst onda Timbro.
För arbetsförmedlingen kan inte göra fel.

Tidigare artikel i ämnet: Arbetsförnedring