Skip to content

Keep on rockin’ in the free world

Ämnet är ständigt aktuellt; artister som inte är aktuella klamrar sig desperat fast vid återstoden av sin forna hjältestatus. Och den forna hjältestatusen är som smör; ju hårdare du håller i desto fortare smälter den och sipprar ut mellan dina gulrökta fingrar.

Idag är det Axl Rose som är på tapeten – för första gången på sisådär 18 år eller så. Grattis Axl.

Men vad är det egentligen som driver dem? Vad är det som får en gammal hårdrocksikon som Axl Fuckin’ Rose att fortsätta, trots att ungefär alla utom de mest inbitna gamla Guns-fansen hånar honom och skäms å hans vägnar? Och vad var det som fick Kiss att klämma ner sina blekfeta gubbmagar i tjugo år för gamla och tjugo kilo för små läderoutfits? Själva hävdade de att det var för att de nya fansen skulle få se dem så som de en gång var. Det är det man har video till, grabbar. Erkänn: Ni ville försöka stoppa tiden.

Vad är det som får Animals att hanka på CC i Gävle år efter år? Vad fick Slade att spela på Ön i Hedesunda? I Hedesunda! Pengar kanske? Säkert har pengar en del med saken att göra.

I de flesta fall tror jag dock att det handlar om en blandning av kärlek för det man gör, och beroende. Jag tror att killar som Axl Rose, som en gång har nått hela vägen till toppen och har fyllt de största arenorna, helt enkelt inte kan sluta. Jag tror inte att vi vanliga smått avundsjuka inte alls-rockstjärnor ens på långa vägar kan ana vilken kick det måste vara att stå på scenen, i rampljuset, medan hundratusen lyriska fans sjunger med i låtarna, och veta att man själv är orsaken till deras eufori. Det måste vara en kick bättre än någon syntetisk drog, och jag har inga problem att förstå hur man kan vänja sig vid det, bli beroende av det.

Kanske är det därför Axl Rose fortfarande turnerar, trots att de allra flesta finner det patetiskt. För att han älskar det. Det är inget patetiskt i det. Kanske också för att han inte kan vara utan. Och kanske för att han inte har någon identitet om han inte står på scenen. Det vore däremot tragiskt, men säkert inte ovanligt.

Jag hade en gång i tiden äran att spela med en kille som var född att bli rockstjärna. Tyvärr levde han också ett rockstjärneliv, fast utan rockstjärnelön. Hur det är med honom idag har jag ingen aning om, men knarket gick hårt åt honom. Det är slöseri. Tänk om han bara kunde ha fått stå på scenen istället, det enda ställe där han var lycklig.

Det är inget patetiskt i att vilja underhålla. Det är inget fel i att bjuda på sig själv så länge det finns en enda anhängare kvar. Det finns inget patetiskt med hängivenhet. Det kanske egentligen handlar om våra egna västerländska normer där allt som räknas i slutänden är popularitet och pengar. Så länge du är populär är du bra och så länge du tjänar pengar är du beundransvärd. Om du däremot bara har några få anhängare, och knappt får det att gå runt ekonomiskt, då är du larvig som fortsätter.

Men musik handlar inte om pengar. Det handlar om känsla, om passion, och om viljan att underhålla. Vissa människor är som gjorda för att stå på scenen, så låt dem göra det så länge de kan.
The show must go on.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: