Skip to content

Och så tar vi ett varv till

Jag slötittade lite på nyheterna under kvällen och noterade att en socialdemokratisk utredning nu föreslår en tandvårdsreform i form av ett högkostnadsskydd. Så lämpligt, ett par månader före valet. Men… hade inte sossarna den frågan uppe inför förra valet också? Jag har inte varit till tandläkaren under den här mandatperioden så jag kan inte uttala mig om huruvida det har blivit billigare, men rent krasst kan man väl tänka sig att om det hade blivit det skulle inte frågan komma upp nu igen. Sossarna ägnar sig åt en politisk variant av en taktik som används i kortspelet Bluffstopp: Man påstår att man lägger ett ess men behåller det på hand så att man kan låtsas spela ut det gång på gång. Ingen vågar syna, för det kan ju vara just den gången man faktiskt la esset. Om sossarna faktiskt höll sina löften skulle de inte kunna spela ut samma kort igen, och då måste de trycka upp nya affischer och klistermärken. Ekonomiska och miljömedvetna är de, våra ledare.

Sossarna är inte de enda som återanvänder valfrågor. Folkpartiet dammade i dagarna av förra valets kioskvältare om språkprövning. Kan du inte svenska får du inte bli medborgare, typ. Det verkar väcka lika ont blod nu som då, eller kanske ändå inte. Kanske är folk lite tröttare den här gången och orkar inte protestera lika högt. Kanske är det en uttröttningstaktik Folkpartiet ägnar sig åt.

Motvallstanten orkar åtminstone. All heder åt henne för det, även om jag inte håller med. Jag kan inte se varför det skulle vara så hemskt att kräva att man kan landets språk innan man blir medborgare. Såvitt jag vet är det ingen som har föreslagit att invandrare som inte lärt sig tillräckligt bra svenska ska utvisas. Det vore däremot fel. Såvida man inte också utvisar infödda svenskar som inte kan svenska – det förslaget skulle nog banne mig kunna få mig att rösta på folkpartiet…

Jag har precis bytt jobb. För övrigt en anledning till att det varit lite stiltje här på Humlan. Hur som helst så är vi tio personer som påbörjat en anställning samtidigt. Av dessa tio är sex invandrare. Av dessa sex är fyra väldigt svåra att förstå, och av dessa fyra är två bosnier som troligen har varit i Sverige sen början av nittiotalet. En tredje av dessa fyra har bara varit i Sverige ett år, och mot bakgrund av det är hennes svenska riktigt bra.

Och vart vill jag komma med det då? Jo, av dessa sex invandrare skulle jag bara ha anställt två om jag var arbetsgivare. Inte för att jag har något emot bosnier, rumänier eller pakistanier, eller för att mitt hjärta klappar lite extra för eritreaner och irakier, utan helt enkelt för att den äldre herren från Eritrea och den yngre herren från Irak pratar fullt begriplig svenska. Absolut inte flytande – där finns både brytningen och de obligatoriska ordföljdsfelen – men fullt begriplig. Som arbetsgivare skulle jag tycka att det var viktigt att jag kunde kommunicera med mina anställda.

Det hävdas ofta att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden. Det tänker jag inte säga emot, för jag är övertygad om att det är vanligt förekommande, även om statistiken här ovan visar på motsatsen. Fast tio personer är väl lite för få för att något ska vara statistiskt säkerställt. Vad jag däremot är övertygad om är att rasism inte alls alltid är orsaken till diskrimineringen, däremot fördomar. Fördomar om bristande språkkunskaper. När en arbetsgivare hittar namnet Ali bland arbetsansökningarna är risken stor att h*n ignorerar den, helt enkelt för att erfarenheten säger att Ali inte behärskar språket.

Min kollega från Eritrea och jag hade en liten diskussion om det här en lunchrast. Vi var rörande överens. Nyckeln till samhället är att lära sig språket. Nyckeln till arbete är att lära sig språket. Nyckeln till att lära sig språket är… inte Svenska för Invandrare. Min eritreanska kollega hävdade att han lärde sig mer på rasterna när han pratade knagglig och fåordig svenska med andra invandrare från andra länder än han gjorde på lektionerna. Han hävdade att ingen någonsin blev rättad. Hur är det meningen att man ska lära sig om man inte får veta när man säger/skriver fel? Och det här hade jag hört tidigare så jag blev inte förvånad.

Däremot berättade han något jag inte hade tänkt på, nämligen att man ofta buntar ihop folk utifrån deras etniska bakgrund. Människor som redan har ett gemensamt språk. Gissa vilket språk de talar vid grupparbeten och på raster? Gissa hur mycket svenska de lär sig.

Men trots att undervisningen är värdelös så borde man kunna ställa krav. Individen har också ett ansvar. Det handlar inte om att skuldbelägga invandrare – även om folkpartiet säkert inte har något emot lite röster från köksbordsrasisterna och därmed gärna låter dem tro det – det handlar om integrering. Om vi alla pratar samma språk så kan vi lättare förstå varandra. Fast det kräver förstås att vi har ett språk först. Det ekar lite tomt att kräva svenskakunskaper för medborgarskap när svenska inte ens är ett officiellt språk.

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: