Skip to content

Småbarnsföräldrar och masspsykos

Småbarnsföräldrar är ett släkte för sig. Vissa verkar bli som förbytta när de skaffar barn, som om de alltid har haft någon slags latent mental sjukdom som blommar ut i full kraft i samma ögonblick som de får se sina barn för första gången. Lite som Komissarie Akut och hans simar. Som om de tar en titt på ungen och tänker: ”Excellent! Fan vad jag ska kvadda den här!”

Både Bloggfrossa och Mamselamsen har delgivit historier om galna föräldrar, så jag tänkte också bidra.

Jag och en kompis var ute och spelade tennis för en massa år sedan, då en sån där wonderdad tog banan bredvid med sin son, som tveksamt ens var i skolåldern. Sen gormade han och skällde i ett. Ingenting grabben gjorde var rätt. Han stod fel, slog fel, tittade inte på bollen, rörde inte på fötterna, allt. Ungefär som vi på banan bredvid.

Sen fick grabben in en lyckträff som gubbjäveln inte kom åt, och då fick han skäll för det också. Vi hade praktiskt taget bestämt oss för att knata över och smiska upp fanskapet med våra racketar när de avlägsnade sig igen. Det var nog bäst så. Jag tror inte att ungen hade blivit mindre ärrad av att två långhåriga drägg plötsligt spöar skiten ur hans pappa.

Vid ett annat tillfälle knatade jag glad i hatten omkring på cityfesten i Gävle. Alla som någonsin bevistat cityfesten vet att det är trångt. Inihelvete trångt. Jag hade siktet inställt på ett stort öltält som placerats på Rådhustorget, bakom Fnasket i plasket. För att ta sig dit måste man nedför några trappsteg i en riktig flaskhals. Det var som Essingeleden i rusningstid – det stod stilla.

Efter mycket tålmodigt knuffande hit och dit rörde sig folkmassan dit den skulle, och jag följde bara med. Man har inte så mycket att välja på i sån trängsel. Många människor på liten yta förvandlas till ett sillstim på land, och rör sig lika smidigt.

Plötsligt stod det en barnvagn framför mig. En enda kvinna i hela Gästrikland ville ut ur ett öltält som alla andra ville in i, och hon hade en barnvagn som tillhygge. Jag fattar inte varför hon skulle in i öltältet med barnvagn till att börja med, eller ens varför hon skulle ut på kvällen i trängseln med barnvagn. Ungen lär inte ha tyckt att det var roligt. Jag förstår inte varför folk har med sig sina små hundar som bara är stressade och försöker undvika att bli ihjältrampade heller.

Men snäll (och storvuxen) som jag är så satte jag hälarna i backen, slog ut med armarna och försökte hålla tillbaka några hundra törstiga strupar för att ge kvinnan, och framför allt hennes barn, lite utrymme. Det gick givetvis inget vidare, man ska inte stå ivägen för ölsugna män. De tryckte mig obönhörligen framåt, varpå jag spjärnade emot ännu mer och skrek ilsket över axeln: ”Ta det lugnt för fan, jag har en barnvagn framför mig!”

Då tittar barnvagnsföraren upp, blänger surt på mig och fräser: ”Jag har väl också rätt att vara här!?”

Jag blev först bara paff, och ganska förolämpad. Jag har riskerat livet för henne, ställt mig mellan en skenande gnuhjord och ett hägrande vattenhål för att skydda hennes avkomma och hon skäller på mig!? Så jag gav henne mitt allra vänligaste leende, sänkte armarna och tryckte mig runt henne. Hon kunde gott stå där tills cityfesten var över.

Ytterligare ett exempel utspelade sig på McGill’s i Gävle där vi satt ett gäng en kväll och hällde i oss Breznak. Kvällen var ganska ung, så det fanns fortfarande ett och annat matsällskap på plats, däribland ett sällskap med ett par småbarn. Två ungar i gissningsvis åldrar 3-6 och ett barn i barnvagn. Grejen med de här var bara att de satt kvar. Länge. Puben började så sakteliga fyllas av folk som så sakteliga började fylla sig själva. Ljudnivån steg stadigt och cigarettröken trängde bort allt annat. Men sällskapet med barnen satt kvar. Det dracks friskt där med, dock inte av alla, men vid sisådär tio, halv elva-snåret tog vi ett snack med personalen om huruvida miljön längre kunde anses barnvänlig. Ungarna sprang omkring runt benen på vilt främmande fyllon i trängseln. Jag tror att mitt sällskap hade bättre koll på vad deras ungar hade för sig än vad de själva hade. När som helst skulle de kunna bli brända av en cigarett eller helt enkelt nedtrampade. Och då är det bara de akuta farorna. Röken, larmet, fyllan och obehaget av att människor beter sig så konstigt som människor gör när de är fulla kan säkert bidra med en och annan mer långsiktig skada. Personalen tyckte inte heller att det verkade lämpligt så de bad sällskapet avlägsna sig. Det hade de alls ingen lust med utan blev griniga och stötta, sådär som jag antar att föräldrar blir när någon utomstående lägger sig i hur de sköter sina barn. Aggressivt defensiva. Men de gick till slut, inte en minut för tidigt.

Jag undrar vad det är som orsakar dylikt beteende. Varför försöker föräldrar göra tennisstjärnor av sina småbarn, genom att skälla på dem? Grabben i första exemplet lär ju tycka att tennis är jättekul och stimulerande. Kvalitetstid med pappa liksom. Och varför är barnvagnsförare så rabiata och hänsynslösa? Ok, jag förstår att det kan vara svårt att ta sig fram ibland och att man måste vara lite hänsynslös ibland, men man måste inte köra på folks hälsenor och man kan definitivt be om ursäkt om man råkar göra det. Varför berättar småbarnsföräldrar för alla om när deras fantastiska barn bajsade senast, hur det såg ut, hur mycket, vad det hade för konsistens och allt annat som inte en jävla människa vill veta? Jag har funderat på att ringa upp en bajsfixerad småbarnsförälder och glatt kungöra att jag just har skitit så inihelvete, som ett litet experiment.

Småbarnsföräldrar verkar ha alla tänkbara rättigheter. De har rätt att gå före i kön, de har rätt att ta upp en hel gågata med sina bestyckade, terränggående fordon, de har rätt att gå på krogen och supa till lite som alla andra. Dessutom verkar de ha rätt att byta på sina barn var som helst. Jag har varit med om en människa som helt ogenerat la sitt fantastiska barn på rygg i soffan hemma hos en bekant och bytte en nedskiten blöja. Det satt fullt med folk där, en del av oss åt fortfarande smörgåstårta (fram till den händelsen åtminstone) och hon frågade inte först. Tvärtom bad hon, nej beordrade, värdinnan att hämta en handduk.

Ni har inte rätt till något av ovanstående. Ni har gjort ett barn, kul för er, folk har gjort det i alla tider, vi är inte imponerade. Varken ni eller ert barn är så fantastiskt som ni tror. Stå i kön som alla andra, eller be snällt. Gå på krogen om ni vill, men skaffa då en barnvakt. Går det inte? Otur. Gå gärna omkring med era småttingar i vagnar, men måste ni gå två, tre nyförlösta i bredd? Har inte vi andra någon som helst rätt till offentliga utrymmen? Hur kommer det sig förresten att väninnor verkar få barn samtidigt? Verkar inte det lite sjukt? Kinky på nåt vis? Eller har de blivit bästisar på BB eller babysimmet?

Och byt aldrig någonsin bajsblöja i en soffa, inte ens efter att smörgåstårtan är undandukad!

Fnasket i plasket.
Foto: Jessica Sjöholm


Andra bloggar om: , ,

Intressant

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: