Skip to content

Månad: augusti 2006

Bloggkartan

Nu har jag också fallit till föga och registrerat min blogg på bloggkartan.se. Närmare bestämt i Södertälje. Så får vi se om det fungerar. Jag är lite skeptisk. Jag verkar nämligen inte indexeras av knuff.se eller intressant.se och jag förstår inte varför. Autopingen från WordPress fungerar – jag indexeras av nyligen.se.

Nån som har en gissning om vari problemet ligger? Börjar misstänka nåt tjall med atom-flödet man kan inte se vad.

Edit: Nu fungerar indexeringen. Tack Johan.


Andra bloggar om: , , ,

Kulturpluralism

LT är en helt fantastisk källa till upplysning. Idag Agneta Östman-Wenger – i måndags Marc Abramsson, Nationaldemokraternas partistrateg.

Marc Abramsson berättar att det inte är någon idé att försöka integrera andra grupper i Sverige. Därför bör samhället ge blanka fan i allt vad integration heter och istället låta alla kulturer sköta sig själva inom lagens råmärke. Han tycker att att kulturella och religiösa friskolor ska uppmuntras, men:

Sen ska de skickas tillbaka till sina hemländer. Assyrier/syrianer som inte har något land ska hjälpas att få ett eget land att återvända till. Det blir en uppgift för svensk utrikespolitik att sköta.

Det blir väl snarare en uppgift för svensk militär? För med mindre än att bomba Turkiet åtminstone halvvägs tillbaka till stenåldern lär man inte kunna upprätta något land åt assyrier/syrianer. Och om man ändå ska satsa på kulturella och religiösa friskolor, och låta människor sköta sig själva inom lagens råmärken, varför ska man då skicka ut dem?

Men nej! Marc är INTE rasist. Han är kulturpluralist! Smaka på det ordet.

Rasbegreppet är ett utgånget begrepp. Vi säger att det finns olika folk med olika kulturer istället

Men man menar samma sak, eftersom:

…kulturer uppstår inte av en slump. Det är en kombination av arv och miljö.

Marc Abramsson vill inte uttala sig om andra gruppers egenskaper, det får vi fråga dem om, men typiskt för svenskar, förklarar han, är:

Hög moral, hög arbetsvillighet och en vilja att inte ligga samhället till last. Ett handslag är ett handslag som betyder lika mycket som ett skrivet kontrakt.

Joråserrusåatte… Precis såna är vi.

Nya formuleringar, samma bruna retorik. Kultur, svensk, nationaldemokrat, skulle lika gärna kunna vara ras, tysk/arisk, nationalsocialist. Kulturpluralist däremot, den var ny!

Jag har redan utnämnt Månadens Rikspucko, kanske något överilat, men Marc Abramsson är god tvåa och belönas med titeln Hedersplattnacke.


Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant

Hål i huvudet

I dagens Länstidningen i Södertälje kan man läsa om Agneta Östman-Wenger, som står på fjortonde plats på moderaternas kandidatlista till både kommunfullmäktige i Nykvarn och landstingsfullmäktige. Agneta Östman-Wenger har nämligen skrivit ett email till redaktionen för LT och beklagat sig över att det är för få lintottar i tidningen.

I mailet skriver hon att hon det för andra gången på en vecka visats bedårande bilder på skolbarn, och för andra gången i rad har ett enda svenskt barn/namn refererats till. Detta är tydligen mycket upprörande för Agneta Östman-Wenger.

Jag undrar vilken verklighet Agneta lever i. Om LT gjort ett reportage från en skola i Ronna eller Geneta eller Hovsjö eller Fornhöjden så är det inte alls särskilt konstigt om de hittat klasser med bara en ”lintott”. Det är så verkligheten i Södertälje ser ut. Agneta anser att LT ägnar sig åt ”omvänd rasism” – det är rubriken på hennes mail, som hon för övrigt skickat från makens epost-adress – och anser att ”vi” känner oss bortglömda och diskriminerade.

Vilka ”vi”? Agneta tycker tydligen inte alls att LT ska skildra verkligheten som den ser ut, utan istället lägga fokus på de få lintottar de hittar i skolor i Geneta eller Ronna. DET vore diskriminering.

”Det har inget med rasism att göra”, hävdar hon när LT ringer upp för att ta reda på vad hon egentligen menar. Nej, eller hur. Nykvarn är ju verkligen känt som upplysningens och vidsynthetens högborg.

Det bästa är nog ändå när maken Effe Östman, gruppledare för moderaterna i Nykvarn och kommunfullmäktiges ordförande, förklarar att han inte känt till att hans hustru skickat mejlet från hans avsändare.

Hon är rättighetsivrare och tycker att det är viktigt att ta upp sådana här saker. Hon lusläser både Svenska Dagbladet och Länstidningen och mejlar om stavfel och allt möjligt.

Agneta Östman-Wenger kanske borde sopa framför egen dörr först. Till exempel skriver man tal till och med tolv med bokstäver, inte siffror. Och den här meningen är helt obegriplig:

Stora bilden i förgrunden ett barn med utländsk härkomst.

Moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin (idel fantastiska namn i den här såpan, och Agneta som i mejlet ojar sig över ”barn med främmande namn”) talar klartext i Aftonbladet:

Hon har hål i huvudet.

Kan inte annat än instämma. Agneta Östman-Wenger utses härmed av en enig envåldshärskare till Månadens Rikspucko.

Edit: Här finns hela mailet i all sin glans. Tack, Expressen, så slapp jag skriva av eländet för hand.


Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant

Äntligen!

Jag är tillbaka. I lite ny skepnad, men det mesta känns nog bekant. Det blev till slut ohållbart att sitta och knacka kod för hand, särskilt när man inte är någon hejare på det till att börja med. Jag la mer tid på att koda mina texter än på att skriva dem.

Så jag bestämde mig för att övergå till WordPress. Och efter idogt kämpande, och en stor portion hjälp från Mia, så fungerar det äntligen. En hel del kvar att skruva på förvisso, men det fungerar.


Andra bloggar om: , ,

Brev från Göran

Jag fick ett brev häromdagen. Inte vilket brev som helst, utan ett brev från självaste Göran Persson! Jojo, i egen hög person. Så måste det ju vara – det är ju undertecknat och allt.

Först blev jag förstås lite smickrad. Det är till att ha kommit upp sig i världen, tänkte jag. Jag har ju sett att det är någon som har läst mig från Riksdagens Förvaltningskontor, men aldrig kunde jag ju tro att mina klokskaper nått högsta ort!

Men så läste jag brevet, och blev besviken istället. Göran vill bara ha min röst. Det passar att höra av sig en gång vart fjärde år va, Göran? Du kunde väl höra av dig lite oftare, kanske bjuda på en öl nån gång? Du kunde ju faktiskt ha tittat in på en kaffe förra året då du nationaldagstalade här i Södertälje, eller varför inte bjuda in mig till ditt mysiga lilla torp? Så långt ifrån varandra bor vi trots allt inte.

Så vad vill Göran då? Förutom att ha min röst? Jo, Göran vill berätta att:

det går bra för Sverige. Våra [socialdemokraternas, min anmärkning] satsningar för att minska arbetslösheten, tillsammans med en välskött ekonomi, ger resultat. Arbetslösheten sjunker, sysselsättningen stiger och de lediga jobben blir fler. Men än märks inte de goda tiderna för alla.”

Med andra ord:

Vi [socialdemokraterna] har lyckats gömma ytterligare ett antal arbetslösa i åtgärder, studier och förtids- och sjukpensionering. Därmed har vi lyckats sänka den öppna arbetslösheten, vilket är den enda arbetslöshet vi erkänner. Någon verklig arbetslöshet vill vi inte prata om. Och jodå, vi har skött allting så fint, allt blir bara bättre. Ni kanske inte har märkt det än, men tro oss.

Göran berättar också att man vill ha mer personal i skolan, kortare köer i vården och billigare tandvård. Det har vi hört i tolv år nu, Göran. Hur går det för dig?

Sen ägnar Göran halva brevet åt att prata om Alliansens politik. Fredrik Reinfeld har rätt – socialdemokraterna är oförmögna att prata om sin egen politik och går till val på att kritisera motståndarnas. Som i tv-debatten de två emellan där Göran inte ville svara på kritik mot socialdemokraternas valmanifest utan hellre klankade ner på moderaterna. Däremellan satt han och gjorde miner och betedde sig allmänt nedlåtande och, ärligt talat, ohyfsat.

I samma debatt hostade Göran ur sig en siffra om ungdomsarbetslöshet. Jag tror han sa att ettusennånting ungdomar var arbetslösa. Skämtar du med mig, Göran? Du vet att det inte är sant. Just ja, du menar förstås öppet arbetslösa. Jag glömmer alltid bort det där med öppet. Är det det som är den svenska öppenheten?

Alla ska med, är tydligen socialdemokraternas valspråk den här gången. Det får mig osökt att tänka på en usel och ytterst omogen vits som ungefär alla ägnade sig åt när jag gick i mellan- och högstadiet.

”Ska du med?”
”Vart då?”
”Sån här bit in i skitan!”

Och så måttade man som en storfiskare och gapskrattade. Det var tydligen lika roligt varje gång.

Så, Göran, my man, vart ska vi? Hur långt in i skitan ska vi den här gången?

Första stycket i brevet från Göran har jag sparat till sist. Det lyder:

Valdagen den 17 september närmar sig. Då ska vi välja vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Ska vi fortsätta att förbättra välfärden eller ska vi försämra den genom att ta bort var femte skattekrona?

Låt mig säga så här: Jag har inte sett välfärden annat än försämras under de senaste tolv årens sossestyre. Varför skulle det bli bättre nu? Tvärtom har jag sett socialdemokratiska toppolitiker som alltmer tappat bort sina ideal, om de hade några från början. Jag ser en partitopp som skor sig själv och sina vänner och som fullständigt skiter i vanliga människor. Jag ser en alltmer utbredd arrogans och jag ser ett parti som blivit Partiet, och styr överallt. Jag ser en socialdemokrati som glömt bort vad socialdemokrati är.

Göran kritiserar ofta och gärna moderaterna för att vilja ge sig på de svagaste i samhället. Dessa vill han själv värna om, säger han och ser så där mysig ut. Verkligen Göran, min vart-fjärde-år-kompis?

Jag har varit sjuk. Jag äter fortfarande antidepressiv medicin. Jag blev vräkt. Jag fick ingen hjälp från vare sig a-kassan, soc (förrän efter att flyttat hem till morsan med en kasse kläder) eller försäkringskassan. Hade jag varit frisk och orkat stå på mig så hade det nog löst sig, men det var jag ju inte. När så min flickvän slutligen fick nog och ringde vården för min räkning (efter att ha frågat mig om det var ok först) fick hon rådet att slänga ut mig för det var kanske precis vad jag behövde. Ja, kanske. Eller så hade det varit nådastöten, men det hade åtminstone förbättrat arbetslöshetsstatistiken.

Jag klarade mig igenom det värsta tack vare mitt sociala skyddsnät och idag jobbar jag heltid. Kvar finns en massa skulder, men det finns de som råkar mycket mer illa ut än så. De som inte har ett skyddsnät. De som bor ihop med någon som tycker att ”släng ut honom” är ett bra råd.

Jag har alltid hävdat att skatt är solidaritet. Att jag kan betala mer skatt för att säkra tryggheten. Nu vet jag vad den solidariteten är värd när det väl kommer till kritan.

Så fuck you, Göran. Fuck you all. Ta bort var femte skattekrona. Mer pengar i min ficka som jag kan lägga undan till nästa kris, för att samhället skulle hjälpa mig – nej, den går jag inte på igen.


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Intressant

Joshens fyra

Jag har blivit utmanad av Blogge Bloggelito. Beträffande hans motivering att jag behöver rycka upp mig kan jag säga att jag först och främst uppskattar att det finns folk därute som läser vad jag skriver, och tydligen saknar mig när jag har skrivkramp. Att jag inte fått ur mig mycket på sistone beror på att jag har målat in mig i ett hörn – för varje text jag skriver får jag tillbringa minst lika mycket tid, om inte mer, till kodande och trixande för att få det hela att fungera. Det gör att jag drar mig för att skriva, och jag inser att jag nog måste ge upp handknackandet och gå över till ett verktyg som exempelvis WordPress.

Nog om detta och vidare till utmaningen.

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:

  • IT-pedagog
  • Kärnkraftsverkssanerare (nej, det är inte den officiella titeln, men det var det jag gjorde.)
  • Budbilsförare
  • Läkemedelssmurf (operatör så småningom)

Fyra filmer jag kan se om och om igen:

Fyra städer jag har bott i:

  • Gävle
  • Stockholm
  • Södertälje

Ja vadå, ska jag hitta på en stad också? Jag bodde hos en familj i Arlington, Virginia, i två veckor. Räknas det, eller blir jag diskvalificerad för att jag inte har flyttat runt tillräckligt?

Fyra tv-serier jag gärna ser:

  • Simpsons
  • Family Guy
  • CSI Whereever
  • Elitserien i ishockey

Fyra ställen jag vill åka till:

  • Prag, Tjeckien
  • Edinburgh, Skottland
  • Reykjavik, Island
  • Och nån schysst liten karibisk ö med bastkjolar, bara bröst och piña colada.

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Ehm. Jag läser en jävla massa bloggar, men det sköter jag via Firefoxtillägget Sage. Annars är det nog bara communityt Quicksilver (nej, jag länkar inte ty dit kommer man ändå bara via inbjudan) och, pinsamt nog, kvällstidningarna jag kollar av dagligen.

Fyra favoriträtter:
Hur ska jag kunna få ner det till fyra? Jag älskar mat! Thaikäk, pasta, tacos, pizza, mAx-burgare, morsans grytor, sambons järpar, barnets lasagne, min egen köttfärssås går inte av för hackor heller, och så vidare. Att välja ut fyra favoriträtter känns lite som att välja ut fyra favoritkottar i en granskog. No can do.

Fyra ställen där jag trivs:

  • Vid datorn
  • På en pub, i trevligt sällskap och med ett glas tjeckiskt finöl i handen.
  • I sängen. Den är ny och stor och fantastisk. Det tycker katterna också. Katter kan göra sig väldigt stora.
  • I min egen värld

Fyra personer jag vill träffa:

  • Bono
  • Martin Luther King Jr
  • Benjamin Franklin
  • Basshunter, i nyllet med ett baseballträ

Fyra personer jag vill utmana att svara på enkäten:

Sen undrar jag i mitt stilla sinna varför det finns frågor både om film och tv-serier, men inte om musik eller böcker? Vad är det för popkulturnörd som har skrivit ihop det här egentligen? Nåja, när någon känner såg hågad att utmana mig beträffande slikt så ska jag anta den. Tills dess får ni sväva i ovisshet.

Balansräkning

Det brukar sägas att summan av lasterna är konstant. Det är nog sant. En annan konstant är förhållandet mellan intäkter och utgifter. Två personer kan leva på en inkomst. Samma två personer har precis lika lite pengar kvar vid månadsslutet med två inkomster. Är det inte en bil som behöver lagas så är det en katt. Det är väl det som kallas balansräkning inom företagsekonomin.

Förra veckan investerade jag i nya däck till Hyndan. De gamla var av den typen som Micke Schumacher skulle kalla för ”slicks”, om man säger så. Det tog nog inte mer än en kvart att bli av med sextonhundra spänn. Men det var ju ingen fara, för nu har vi ju två stadiga inkomster när jag har en stabil anställning istället för att köra budbil som timanställd när så behövs.

På natten till fredag förändrades läget drastiskt. Plötsligt kunde en av katterna inte gå. Hon la sig bara ner. Skrek inte eller något, bara vägrade stå. När man försökte ställa henne upp hasade hon baklänges med hjälp av frambenen för att sen lägga sig igen. Min första tanke var att hon hade drabbats av en kortslutning på kontoret. Särskilt välkopplat har det aldrig varit däruppe, men nu verkade osten fullständigt ha halkat av hennes kex. En lekmannamässig undersökning genomförd av sambon verkade dock kunna utesluta det, men helt säkra var vi inte ty lite yr i mössan verkade hon allt. Nästa gissning var att nåt var fel på ryggen eftersom hon inte ville använda bakbenen alls. Allt vi kunde vara var att gissa, tills dess att en veterinär öppnat.

Så på fredag morgon var det bara att packa in katten i en bur och brumma iväg till Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva, efter att ha länsat sparkonton och krossat spargrisen. Det kan behövas när man åker till Södra Djursjukhuset akut. De tar nämligen 780 spänn för att ens titta på kattfan akut, och sen har de ett påslag på 50% på precis alla åtgärder. Vore jag en positivitetsjävel skulle jag säga att det var tur i oturen att hon inte gick sönder ett dygn senare, för kommer man in akut på en helg så kostar det 1560 spänn i startavgift. Det är rent sjukt.

Vi anmälde oss och satte oss att vänta. Och som vi väntade. Om jag var på dåligt humör redan från början så blev det inte bättre av att det första jag hörde i radion var Patrik jävla Isakssons gnäll. I två timmar satt vi i ett väntrum och tittade på hur än den ena och än den andra kom och gick med sina husdjur. Efter två timmar är det inte akut längre, det är min åsikt. Dessutom läste jag i en broschyr att man tar de där ockeravgifterna för att kunna hålla sig med en akutmottagning. Jag undrade i mitt stilla sinne var den akutmottagningen fanns. Som sagt; efter två timmar är det inte särskilt akut längre.

Jag imponerades lite smått över alla stora hundar som tålmodigt satt eller låg i väntrummet och fullständigt sket i varandra och oss andra. Det var de stora hundarna det. De små är en annan sak. En vit, bjäbbig spets uppenbarade sig, så fjollig att den alldeles säkert ämnade delta i Pride-paraden. Den ägnade sig åt ett nästan konstant pipande, och hyschades enstaka gånger lite diskret av sin mjäkiga husse. Lyckligtvis satt inte fjollhunden kvar så länge. Mindre lycklig blev jag av att de avlöstes av en ännu ynkligare ursäkt till hund. Maken till sorglig jycke har jag nog aldrig sett. En liten fjant, lite mindre än fjollspetsen, med en pipig röst så hög att den skulle behöva ett helt notblad av hjälpstreck för att kunna skrivas ut i noter och vibrato som en kyrktant. Satt och skakade som ett asplöv. Även denna arma krake hyschades då och då lite diskret av sin husse, som tycktes säga ”ställ inte till en scen”. Själv ville jag stampa ihjäl fanskapet av ren barmhärtighet.

Det är med hundägare som med föräldrar: Uppfostra era hundar! Det är ni som bestämmer. Det är inte hundars fel om de är odrägliga, det är ägarnas. Och jag har en liten teori om stora och små hundar. Stora hundar har antagligen blivit tillsagda på skarpen ett par gånger och lärt sig. De små, fjantiga sakerna däremot har blivit diskret hyschade av nån mes och uppmanats ”ta sig samman”. Jo, ynkjyckens husse sa faktiskt åt kraken att ta sig samman. ”Håll käften!” heter det. Och så beter sig hundarna därefter också. Alla som har varit med om att en byracka hoppat på en, skällt, rivit i kläderna och dräglat på ens skor, och sen fått höra husse eller matte släta över med ”h*n leker bara”; räck upp en hand. Nästa gång jag får höra nåt sånt ska jag ge igen. Jag vet inte riktigt hur, men jag skulle kunna tänka mig att gå ut och repa sönder husses bil med en sten och säga att jag bara ritar lite.

Nå, efter ett par timmars irriterat väntande fick vi så äntligen komma in i ett rum för att bli skinnade av veterinären. Det ska i ärlighetens namn sägas att hon hade bra hand med katten, och förhoppningsvis hittade hon felet (ett knä som hoppat ur led) och lagade det. Helt säkra kan vi inte vara för katten haltar fortfarande betänkligt, men det kan vara så enkelt att hon ännu inte törs lita på att det inte kommer att göra ont igen. 2 700 spänn gick det loss på. Det gjorde ont. Jag kan tänka mig ganska många saker jag hellre skulle spendera 2 700 spänn på än att tillbringa två timmar i ett kalt väntrum tillsammans med ett par fjolliga jyckar och lyssna på värdelös radio.

Det var förresten Patrik jävla Isaksson som stod för underhållningen igen när vi äntligen kom därifrån också. Cirkeln var sluten.


Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant