Skip to content

Balansräkning

Det brukar sägas att summan av lasterna är konstant. Det är nog sant. En annan konstant är förhållandet mellan intäkter och utgifter. Två personer kan leva på en inkomst. Samma två personer har precis lika lite pengar kvar vid månadsslutet med två inkomster. Är det inte en bil som behöver lagas så är det en katt. Det är väl det som kallas balansräkning inom företagsekonomin.

Förra veckan investerade jag i nya däck till Hyndan. De gamla var av den typen som Micke Schumacher skulle kalla för ”slicks”, om man säger så. Det tog nog inte mer än en kvart att bli av med sextonhundra spänn. Men det var ju ingen fara, för nu har vi ju två stadiga inkomster när jag har en stabil anställning istället för att köra budbil som timanställd när så behövs.

På natten till fredag förändrades läget drastiskt. Plötsligt kunde en av katterna inte gå. Hon la sig bara ner. Skrek inte eller något, bara vägrade stå. När man försökte ställa henne upp hasade hon baklänges med hjälp av frambenen för att sen lägga sig igen. Min första tanke var att hon hade drabbats av en kortslutning på kontoret. Särskilt välkopplat har det aldrig varit däruppe, men nu verkade osten fullständigt ha halkat av hennes kex. En lekmannamässig undersökning genomförd av sambon verkade dock kunna utesluta det, men helt säkra var vi inte ty lite yr i mössan verkade hon allt. Nästa gissning var att nåt var fel på ryggen eftersom hon inte ville använda bakbenen alls. Allt vi kunde vara var att gissa, tills dess att en veterinär öppnat.

Så på fredag morgon var det bara att packa in katten i en bur och brumma iväg till Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva, efter att ha länsat sparkonton och krossat spargrisen. Det kan behövas när man åker till Södra Djursjukhuset akut. De tar nämligen 780 spänn för att ens titta på kattfan akut, och sen har de ett påslag på 50% på precis alla åtgärder. Vore jag en positivitetsjävel skulle jag säga att det var tur i oturen att hon inte gick sönder ett dygn senare, för kommer man in akut på en helg så kostar det 1560 spänn i startavgift. Det är rent sjukt.

Vi anmälde oss och satte oss att vänta. Och som vi väntade. Om jag var på dåligt humör redan från början så blev det inte bättre av att det första jag hörde i radion var Patrik jävla Isakssons gnäll. I två timmar satt vi i ett väntrum och tittade på hur än den ena och än den andra kom och gick med sina husdjur. Efter två timmar är det inte akut längre, det är min åsikt. Dessutom läste jag i en broschyr att man tar de där ockeravgifterna för att kunna hålla sig med en akutmottagning. Jag undrade i mitt stilla sinne var den akutmottagningen fanns. Som sagt; efter två timmar är det inte särskilt akut längre.

Jag imponerades lite smått över alla stora hundar som tålmodigt satt eller låg i väntrummet och fullständigt sket i varandra och oss andra. Det var de stora hundarna det. De små är en annan sak. En vit, bjäbbig spets uppenbarade sig, så fjollig att den alldeles säkert ämnade delta i Pride-paraden. Den ägnade sig åt ett nästan konstant pipande, och hyschades enstaka gånger lite diskret av sin mjäkiga husse. Lyckligtvis satt inte fjollhunden kvar så länge. Mindre lycklig blev jag av att de avlöstes av en ännu ynkligare ursäkt till hund. Maken till sorglig jycke har jag nog aldrig sett. En liten fjant, lite mindre än fjollspetsen, med en pipig röst så hög att den skulle behöva ett helt notblad av hjälpstreck för att kunna skrivas ut i noter och vibrato som en kyrktant. Satt och skakade som ett asplöv. Även denna arma krake hyschades då och då lite diskret av sin husse, som tycktes säga ”ställ inte till en scen”. Själv ville jag stampa ihjäl fanskapet av ren barmhärtighet.

Det är med hundägare som med föräldrar: Uppfostra era hundar! Det är ni som bestämmer. Det är inte hundars fel om de är odrägliga, det är ägarnas. Och jag har en liten teori om stora och små hundar. Stora hundar har antagligen blivit tillsagda på skarpen ett par gånger och lärt sig. De små, fjantiga sakerna däremot har blivit diskret hyschade av nån mes och uppmanats ”ta sig samman”. Jo, ynkjyckens husse sa faktiskt åt kraken att ta sig samman. ”Håll käften!” heter det. Och så beter sig hundarna därefter också. Alla som har varit med om att en byracka hoppat på en, skällt, rivit i kläderna och dräglat på ens skor, och sen fått höra husse eller matte släta över med ”h*n leker bara”; räck upp en hand. Nästa gång jag får höra nåt sånt ska jag ge igen. Jag vet inte riktigt hur, men jag skulle kunna tänka mig att gå ut och repa sönder husses bil med en sten och säga att jag bara ritar lite.

Nå, efter ett par timmars irriterat väntande fick vi så äntligen komma in i ett rum för att bli skinnade av veterinären. Det ska i ärlighetens namn sägas att hon hade bra hand med katten, och förhoppningsvis hittade hon felet (ett knä som hoppat ur led) och lagade det. Helt säkra kan vi inte vara för katten haltar fortfarande betänkligt, men det kan vara så enkelt att hon ännu inte törs lita på att det inte kommer att göra ont igen. 2 700 spänn gick det loss på. Det gjorde ont. Jag kan tänka mig ganska många saker jag hellre skulle spendera 2 700 spänn på än att tillbringa två timmar i ett kalt väntrum tillsammans med ett par fjolliga jyckar och lyssna på värdelös radio.

Det var förresten Patrik jävla Isaksson som stod för underhållningen igen när vi äntligen kom därifrån också. Cirkeln var sluten.


Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant

Published inGamla humlan
%d bloggare gillar detta: