Då och då när jag blogghoppar råkar jag på åsikten att bloggare som inte skriver under sina riktiga namn skulle vara mindre trovärdiga. Att man inte behöver lägga någon större vikt vid dem. Jag håller förstås inte med.
Att skriva under pseudonym är ett medvetet och självklart val för mig. Av flera skäl. För det första har jag större frihet om jag är anonym. Större konstnärlig frihet, om ni så vill, men också större frihet att skriva om det jag råkar på i min vardag. Det sistnämnda handlar inte om min egen integritet, utan om andras. Om jag är anonym löper jag betydligt mindre risk att hänga ut någon annan.
För det andra skyddar jag min egen integritet. Detta är något som är viktigt för mig. Jag undviker att bli personlig här. Enligt min humla ska återge mina åsikter om högt och lågt, stort och smått, men inte mitt privatliv. Gränsen är vissa gånger hårfin, och i längden är det ohållbart att inte släppa ifrån sig bitar av sig själv. Men så anstränger jag mig inte aktivt för att hålla på min anonymitet heller; om jag ville vara hemlige Arne skulle jag inte dricka bloggöl till exempel.
Som en extra bonus slipper jag dessutom få kulturpluralistiska konstverk målade i avföring på min dörr om jag skriver att nationaldemokraterna är pack. Jag slipper också bli polisanmäld retroaktivt för att jag på bloggen erkänner att jag kört för fort, tankat musik eller tv-licensskolkat.
För det tredje är min person oviktig. Vem jag är spelar ingen roll, det är vad jag skriver som räknas. Det är klart att om jag exempelvis vore advokat och ständigt skrev ur det perspektivet så skulle det skänka betydligt mer tyngd åt orden om jag också bevisade att jag var advokat. I längden kanske det vore ett måste för att inte skjuta min egen trovärdighet i sank. Men nu är jag nog inte advokat, och hur som helst så skriver jag inte ur en advokats perspektiv.
För det fjärde är Joshua_Tree mer inarbetat på nätet än mitt dopnamn. Joshua_Tree är mitt varumärke, som reklamarna skulle säga. Det vore dumt att skrota det. Dessutom är jag väldigt förtjust i Josh. Han är cool.
Däremot kan jag förstå om man är skeptiskt till anonyma kommenterare. Inte såna som inte går ut med egentliga namn, ty det borde kvitta, men såna som inte har något virtuellt hem där man kan besöka dem och se vad det är för personer. Det blir nog gärna lite trollvarning på sånt.
Allra värst är de som byter identitet utifrån vad de vill argumentera för eller emot. Jag och deep|edition har fått besök av en sådan som hos N| helt klart var kvinna, anklagade honom för att vara kvinnofientlig och agerade personligt kränkt utifrån det. Hos mig var personen ifråga å andra sidan man och inledde ett argument med “jag är kille och tycker att…”. Sånt går fetbort. Det är trolleri (egentligen trolling på engelska, men trolleri låter roligare) på hög nivå.
Jag har full förståelse för att mer nischade bloggare väljer att vara offentliga. Jag förstår att trovärdighetsproblem kan uppstå annars. Jag respekterar givetvis alla som väljer att vara offentliga. Det är varje persons val att göra utifrån de skäl man har. Jag väljer att inte vara offentlig, men jag är heller inte aktivt hemlig. Semi-anonym kanske?
För mig är tjusningen med bloggosfären just den att vem som helst kan få skriva sin mening och få den läst. Till skillnad från klassisk media så är det vad som skrivs som är viktigt, inte vem som skriver.
Andra bloggar om: bloggar, bloggosfären, anonymitet, troll
Intressant?
Då och då när jag blogghoppar råkar jag på åsikten att bloggare som inte skriver under sina riktiga namn skulle vara mindre trovärdiga. Att man inte behöver lägga någon större vikt vid dem. Jag håller förstås inte med.
Att skriva under pseudonym är ett medvetet och självklart val för mig. Av flera skäl. För det första har jag större frihet om jag är anonym. Större konstnärlig frihet, om ni så vill, men också större frihet att skriva om det jag råkar på i min vardag. Det sistnämnda handlar inte om min egen integritet, utan om andras. Om jag är anonym löper jag betydligt mindre risk att hänga ut någon annan.
För det andra skyddar jag min egen integritet. Detta är något som är viktigt för mig. Jag undviker att bli personlig här. Enligt min humla ska återge mina åsikter om högt och lågt, stort och smått, men inte mitt privatliv. Gränsen är vissa gånger hårfin, och i längden är det ohållbart att inte släppa ifrån sig bitar av sig själv. Men så anstränger jag mig inte aktivt för att hålla på min anonymitet heller; om jag ville vara hemlige Arne skulle jag inte dricka bloggöl till exempel.
Som en extra bonus slipper jag dessutom få kulturpluralistiska konstverk målade i avföring på min dörr om jag skriver att nationaldemokraterna är pack. Jag slipper också bli polisanmäld retroaktivt för att jag på bloggen erkänner att jag kört för fort, tankat musik eller tv-licensskolkat.
För det tredje är min person oviktig. Vem jag är spelar ingen roll, det är vad jag skriver som räknas. Det är klart att om jag exempelvis vore advokat och ständigt skrev ur det perspektivet så skulle det skänka betydligt mer tyngd åt orden om jag också bevisade att jag var advokat. I längden kanske det vore ett måste för att inte skjuta min egen trovärdighet i sank. Men nu är jag nog inte advokat, och hur som helst så skriver jag inte ur en advokats perspektiv.
För det fjärde är Joshua_Tree mer inarbetat på nätet än mitt dopnamn. Joshua_Tree är mitt varumärke, som reklamarna skulle säga. Det vore dumt att skrota det. Dessutom är jag väldigt förtjust i Josh. Han är cool.
Däremot kan jag förstå om man är skeptiskt till anonyma kommenterare. Inte såna som inte går ut med egentliga namn, ty det borde kvitta, men såna som inte har något virtuellt hem där man kan besöka dem och se vad det är för personer. Det blir nog gärna lite trollvarning på sånt.
Allra värst är de som byter identitet utifrån vad de vill argumentera för eller emot. Jag och deep|edition har fått besök av en sådan som hos N| helt klart var kvinna, anklagade honom för att vara kvinnofientlig och agerade personligt kränkt utifrån det. Hos mig var personen ifråga å andra sidan man och inledde ett argument med "jag är kille och tycker att...". Sånt går fetbort. Det är trolleri (egentligen trolling på engelska, men trolleri låter roligare) på hög nivå.
Jag har full förståelse för att mer nischade bloggare väljer att vara offentliga. Jag förstår att trovärdighetsproblem kan uppstå annars. Jag respekterar givetvis alla som väljer att vara offentliga. Det är varje persons val att göra utifrån de skäl man har. Jag väljer att inte vara offentlig, men jag är heller inte aktivt hemlig. Semi-anonym kanske?
För mig är tjusningen med bloggosfären just den att vem som helst kan få skriva sin mening och få den läst. Till skillnad från klassisk media så är det vad som skrivs som är viktigt, inte vem som skriver.
Andra bloggar om: bloggar, bloggosfären, anonymitet, troll
Intressant?
