Skip to content

Det som aldrig sker

Anne Holt är en lovordad norsk deckarförfattare som jag skamligt nog ofta förväxlat med den svenska tv-polisen Anna Holt.

Anne Holts Det som aldrig sker kretsar kring polisen Yngvar och hans mer än lovligt neurotiska hälft Inger Johanne och ett antal bestialiska och ytterst kreativa ritualmord.

Jag tror att jag redan har avslöjat vartåt den här recensionen barkar så det finns ingen anledning att dra ut på det. Det som aldrig sker är helt enkelt ingen vidare bok. Det finns en intressant historia i boken, men den berättas på ett ytterst irriterande sätt med ideliga hopp mellan olika personers perspektiv och Inger Johannes ständiga nojande över det nyfödda barnet. Det är frustrerande att läsa en bok där ingen någonsin kommer till skott. Dialogerna är spretiga och håller sig aldrig till ämnet. Samtidigt som Yngvar och Inger Johanne diskuterar fallet ska hon klippa honom, han ska bråka om att det är för kort, hon ska tystna mitt i en mening för att lyssna efter barnet, han ska grymta om vädret och hon gnälla om… ja, ni fattar. Tio sidor nonsensdialog senare får vi äntligen veta vad det var någon av dem hade kommit på som föranledde samtalet till att börja med. Problemet är att man då glömt bort vad de pratar om, eller helt enkelt slutat bry sig.

Jag antar att Anne Holt försöker ge djup åt sina karaktärer på det här sättet, men hon lyckas inte. Jag får ingen känsla för en enda person i boken.

Hoppandet mellan perspektiven är en annan jobbig faktor i berättandet. Det är ok att berätta ur olika personers perspektiv, så länge man håller isär det någorlunda. Men när perspektivet växlar hejvilt från den ena till den andra till den tredje i ett och samma stycke blir det rörigt. Och så den mystiska ”hon” som det berättas om i lösryckta stycken här och var och vars identitet inte framkommer förrän vid bokens slut. Det skulle kunna vara ett bra grepp, men det för inte handlingen framåt mer än de spretiga dialogerna.

Detta till trots så finns det en såpass intressant och annorlunda historia i centrum av det hela att jag inte hade några större problem att ta mig igenom boken. Men en bra bok? Nej.

Betyg då? Nej, sånt får andra ägna sig åt.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Published inBöcker

10 Comments

  1. BB BB

    Skön grej att skriva en recension om en bok som suger. Får jag fråga om du har några tips på riktigt bra böcker?

  2. Det kommer. :)

  3. Mysteriet, tycker jag, är att så många halvbra eller rentav sugiga deckarförfattare blir ”lovordade”, ”hyllade” och ”bejublade”, när de varken skriver spännande eller skönt. Det känns som om precis vem som helst kan bli en lovordad deckarförfattare – kriteriet är att de ska ha skrivit en bok där någon eller några dör på ett otrevligt vis.

  4. Anna: Jag tror att det finns ett kriterium till – att vara kvinna. Kvinnliga deckarförfattare har ploppat upp som svampar ur jorden de senaste åren och jag kan inte påminna mig att de någonsin fått negativ kritik. De är deckardrottningar hela bunten.

    Missförstå mig rätt. Jag menar inte att kvinnor ska hålla sig till att laga mat och möjligen skriva nån tramsig kärleksroman på fritiden, men det verkar ju lurt om de är fantastiska hela bunten.

  5. Jag håller med om att de ofta är kvinnor och att de kanske kan undkomma en del negativ kritik bara därför. Men det finns uselskrivande dåliga karlar också: Jan Guillou, Henning Mankell och Håkan Nesser, Tom Clancy, John Grisham och säkert en massa massa andra. Jag tror att det är läsarna det är fel på – de ställer alldeles för låga krav på genren.

    Passar på att fråga två saker: Har du nån aning om varför jag inte kan få ditt RSS-flöde att fungera? Jag använder Netvibes.

    Och en fråga som du kanske missade i mitt svar-på-din-kommentar: Är det stor skillnad på att köra WordPress från sin egen dator jämfört med online? Borde man ta sig besväret att föra över alla poster tycker du?

  6. Givetvis finns det en bunt uselskrivande män. Självklart. Jag menade mer att eftersom kvinnliga deckarförfattare varit inne ett tag så verkar man kontraktera alla manus som kommer in, utan urskiljning. Beträffande de herrar du räknar upp så tycker jag att Clancy skriver som en kratta – någon borde ta ifrån honom pennan! – Mankell är urtråkig, Nesser har jag aldrig läst, Grisham är rätt trist han med.

    Däremot hör Guillou till mina favoriter. Det är trots allt en fråga om tycke och smak.

    Jag har faktiskt ingen aning om varför du inte får mitt RSS-flöde (som egentligen är ett atom-flöde) att fungera. Det låter surt, men jag har inte fått några såna indikationer från annat håll så jag tror inte att det är på min sida det är knas. Om du inte menar kommentar-flödet förstås – det är nämligen paj.

    Den sista frågan tar jag där den hör hemma – hos dig. :)

  7. Lustigt – jag har försökt i flera dagar att lägga till dig och HannaK, alla andra bloggar har funkat men inte era. Nu testade jag din igen, bara för att du sa att det borde gå – och då gick det såklart! Hoppas att HannaK också vill läxa upp mig nu så jag kan lägga till henne :)

    Om deckarna då: Jag undrar ofta vad det är som gör att man har olika smak när det gäller filmer, böcker och sånt. Hur kan tillexempel du och jag tycka lika på minst fyra punkter, och sen helt olika på den femte? Vad är det hos Guillou som tilltalar dig och får mig att gnissla tänder? Konstigt, och intressant.

  8. Anna: Jag vet inte. Jag har funderat på dylikt själv många gånger.

    Varför jag gillar Guillou? Jag gillar hans sätt att skriva, hans spydigheter och små sarkasmer. Jag förstår dock om många tycker att det blir långrandigt emellanåt. Jag tror också att en del tycker att han är en inkompetent författare för att de tycker att han är en drygskalle – vilket han förvisso ofta är. :)

  9. […] Där Anne Holt ägnar en hel bok åt att försöka skapa djup åt Inger Johanne Vik utan att lyckas behöver Stieg Larsson bara ett kapitel för att ge liv åt Lisbeth Salander. Det var länge sen jag läste en bok där jag blev så fäst vid en karaktär. […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: