Skip to content

Musikaliska parasiter

Har Ronan Keating och Westlife bestämt sig för att på egen hand döda allt vad musik heter? Bedriver de ett korståg mot musikaliteten som väsen?

Ronan Keating spelas ideligen på radio med en utsmetad och intetsägande version av Goo Goo Dolls Iris. Inte så att han har förvanskat den eller så. Nejdå, den är egentligen ganska trogen originalet. Keating och hans anhang har bara opererat bort allt som kan misstas för känsla.

Westlife å sin sida har nyligen tagit sig upp på tapeten med urvattnad tolkning av Bette Midlers hit the Rose (skriven av Amanda McBroom). Samma sak där – arrangemangsmässigt är det ganska troget originalet, fast utan någon som helst känsla. Westlife har även tidigare retat mig på då de gjorde en tolkning av den smäckra balladen You raise me up (Rolf Løvland/Brendan Graham), strax dessförinnan insjungen av Josh Groban med betydligt större övertygelse. En låt som, enligt wikipedia, sjungits in mer än 125 gånger. Skam den som ger sig!

En snabb koll på vad Westlife släppt för singlar under sin karriär ger följande covers: I have a dream (ABBA -79), Seasons in the sun (Terry Jacks -74), Against all odds/Take a look at me now (Phil Collins -84), Uptown girl (Billy Joel -83), Mandy (Scott English -71 och blev en hit med Barry Manilow -74, bägge gångerna med titeln ”Brandy”), Smile (Charlie Chaplin -36. Den kanske mest kända inspelningen gjorde av Nat King Cole -54. Även Michael Jackson gjorde en version på HIStory).

Bandet är alltså en musikalisk parasit som lever på andras talang. Låt vara att många andra artister inte skriver sin egen musik, det är en sak, men att bygga en karriär på att spela in låtar som andra redan gjort kända är en annan. Och jag har säkert missat en och annan cover bland Westlifes singlar, det fanns titlar som wikipedia inte hade några upplysningar om och jag har ingen större lust att snoka vidare. Westlife gjorde mig kräkfärdig redan innan och det har inte gått över.

Ronan Keating är inte bättre. Hans belastningsregister inleds med When You say nothing at all vilket är en countrylåt skriven av Paul Overstreet och Don Schlitz och släpptes som singel med Keith Whitley vid mikrofonen 1988. Sen fortsätter det med The way You make me feel (Michael Jackson -87), If tomorrow never comes (den med kyrktantsvibratot, skriven av Garth Brooks och Kent Blazy och inspelad av Brooks -89), We’ve got tonight (Bob Seger -78 men med tanke på Keatings uppenbara förkärlek för country är det troligare att han har hört Kenny Rogers duett med Sheena Easton från -83), She believes in me (Kenny Rogers -78), Father and son (Cat Stevens -70, en låt som Ronan Keating antastat även tidigare tillsammans med Boyzone -95) och om jag inte är helt ute och cyklar har han precis slaktat Tracy Chapmans Baby, can I hold you tonight?. Återigen en låt som han tidigare givit sig på tillsammans med Boyzone.

Keating har alltså vid ett flertal tillfällen gjort urvattnade covers på countrylåtar, vilka brukar vara duktigt utslätade redan till att börja med. Han har också börjat återvända till brottsplatsen genom att göra covers på covers han gjorde med Boyzone. Hur mycket smaklösare kan det bli? Hur många [valfri valuta] kan man krama ur en låt egentligen?

Och nu har jag bara tittat på ovan nämnda artisters singelsläpp. Vad det mer finns för skit på deras album har jag ingen aning om. Jag har inte heller forskat i Ronan Keatings mörka förflutna i Boyzone utan bara tagit med de referenser som finns till Boyzone i hans singelsläpp som soloartist. Till min hjälp har jag använt enbart wikipedia, som är en av de mer trovärdiga källorna på nätet. Fel kan givetvis förekomma, men jag tror knappast att det förändrar den stora bilden.

Fucking irish! Vore det inte för U2 och den schyssta accenten kunde man gott sänka ön.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Published inMusikÖvrigt

12 Comments

  1. Att du bara har orkat kolla upp alla dessa fakta. *impregnerad*
    Jag skulle ha kräkts och gett upp långt innan det var klart.
    Nu är ju ingalunda Westlife och Ronan Keating de enda musikparasiterna
    men de spelas så dj-a ofta i reklamradion att jag mår illa.

    Jaa sänk ön, men rädda Guiness-bryggeriet först! :)

  2. Jag hade en hink bredvid mig medan jag skrev. ;)

    Och jag visste väl att någon skulle ta upp Guiness, men till saken hör att jag inte är särskilt förtjust i den drycken så vill du ha den kvar får du rädda bryggeriet själv! Jag kan inte göra allt. :)

  3. Anade att du måste ha haft en hink tillgänglig. :)

    Nä, vanu, inte särskilt förtjust i Guiness???
    Jaja, du föredrar säkert amerikansk kanotdricka. ;)

  4. Jag är på samma spår som Peppe, rädda Guinessbryggeriet men glöm inte Jamesonbryggeriet när ni håller på.

    Men när vi ändå pratar om musik från Irland så finns det en hel del fina saker. Ett av tidernas största rockband härstammar från ön, nämligen Thin Lizzy. Utöver det finns det mycket metal från Irland som Cruachan, Mourning Beloveth och Primordial. Sistnämna Primordial är kanske ett av de bästa black metal-banden som har den där lite folkmusikaliska ådran kvar. Helt klart är i alla fall att Primordial utan tvekan i mina ögon är det bästa som kommit från Irland någonsin. Men landets folkmusik har ju även influerat många fina punkband vilket ju är ganska soft också.

  5. Men alltså.
    Lite info:
    Westlife har släppt en samlingsskiva (jag vet jag vet jag vet)
    med covers på ”kärleksballader” (deras ord.)
    Och så vill jag säga att deras The Rose är brutalt plågsam.

  6. Peppe: Amerikansk kanotdricka? Är du från vettet människa? Jänkarna har väl inte producerat någonting drickbart någonsin? Deras öl är en skymf, kaffet ett skämt och whiskeyn hädelse. Enda gången de tog ett ordentligt mått var vid Boston Teaparty, men då tömde de å andra sidan ut det i havet så det blev nog rätt blaskigt ändå.

    Jarno: ”Bästa black metal” säger mig ungefär lika mycket som ”mest välartikulerad i Danmark”. ;)

    Sandra: Vad är din poäng? Westlife suger och lever på att göra covers? Vi är överens.

  7. Poängen är att dom gjort alla covers för ett ändamål.
    Sedan kan det i sig vara skit men vi lämnar det.

  8. Sandra: Mja. De covers jag räknade upp är de som har släppts som singlar genom åren. Jag har svårt att tänka mig att grabbarna och deras manager och skivbolag varit så iskalla att de redan -99 ritade upp en plan på hur man skulle släppa en massa covers för att sen släppa en coversamling 2006.

    Däremot förstår jag att de senaste (the Rose t ex) är inspelad i huvudsyfte att marknadsföra den nya coverplattan, men att Westlife nu släpper en hel skiva med covers betyder bara att de löpt linan fullt ut.

  9. Detta är väl bara ännu ett symptom på i vilket eländigt jävla skick dagens musikvärld är. Artisterna är fullt medvetna om att ingen inom mainstream-musiken, allra minst de själva, är kapabla att skriva bra låtar längre. Därför gör de covers. Covers är också mycket kostnadseffektiva om man är en dalande stjärna i behov av snabba pengar. Låtarna är redan skrivna och arrade, och om det är en känd låt kanske de studiomusiker man tar in redan är bekant med den, så det är bara att kopiera den rätt av, repa ett par gånger och sedan in i studion. Vill man göra en ännu mer cynisk analys tror jag att många av dagens artister är fullt medvetna om hur ytligt insatta deras målgrupp (dvs radioskvalslyssnarna) är i musik, och räknar kallt med att fåren ska tro att covern egentligen är en originallåt. Särskilt om det är en gammal låt, som t ex då Father and Son. Få av Keatings fans var nog ens en glimt i pappas öga när den var en hit, och han [Keating] har nog inget alls emot att det förhåller sig på det viset. Har man gjort sig en karriär på att prångla ut andefattigt skit kanske man kan få en viss patetisk tilfredsställelse av att vissa människor åtminstoner *tror* att man kan skriva kvalitetslåtar emellanåt.

    Nu är ju det här med onödiga covers förvisso inget nytt fenomen inom popmusiken. Det är ju inte precis som om att förr var minsann alla covers välgjorda tolkningar; det har gjorts massor av gräsliga covers även längre tillbaks — Phil Collins är skyldig till flera av dem. Ser man krasst på det hela så är ju faktiskt de flesta covers sämre än originalen (med några definitiva undantag, som All Along the Watchtower). Men nuförtiden verkar ju vissa artister nästan ha satt det i system att ta alla kända hits de kan lägga sina giriga fingrar på, för att spela in nyversioner som är helt i avsaknad av allt som ens på avstånd kan misstas för finess och känsla. Faktum är att Ronan Keating väl är mer känd för covers än för sina egna låtar — om han nu ens har gjort några.

    Men det är väl precis som i filmvärlden: dagens publik har varken tid eller intresse för nånting mer än ytlig undehållning, därför gör man remakes och skalar bort allt som var originellt eller manar till eftertanke.

  10. West: Vill man dra cynismen ytterligare ett varv kan man fråga sig hur mycket Keating och Westlife har att säga till om alls. De kanske i mångt och mycket själva är produkter som sjunger det managern säger att de ska sjunga när managern säger att de ska sjunga.

    ”Egna” låtar har Ronan Keating gjort, men det är inte han som har skrivit dem. Åtminstone inte de som släppts som singlar. Vem vet? Han kanske är en gudabenådad kompositör – bara det att ingen bryr sig eftersom han bara ska prångla ut lättsmält skval som säljer.

  11. David Eriksson David Eriksson

    Jag vet att Goo Goo Dolls inte gett sin tillåtelse till mr ronan ”blä” keating att göra en cover på deras sång. Patetiskt…… Det är ju alltid nåt förlag som e med och bestämmer så…

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: