Skip to content

Över näktergalens golv

En bergby massakreras av krigsherren Iida Sadamu och den ende överlevande är den unge pojken Takeo. Han omhändertas av herremannen Otori Shigeru och sätts så småningom i träning för att lära sig allt en ädling behöver kunna, vilket i stora drag verkar gå ut på att dricka te, vifta med stora knivar och uppträda artigt. I kulisserna pågår en maktkamp mellan olika klaner och Takeo får en central roll. Ja, och så får han ögonkontakt med en flicka, Kaede, och de blir givetvis där och då jätteförälskade i varandra (nu vet han minsann vad kärlek är, tretton år gammal eller vad han är).

Jag kan, som ni ser, inte avstå från spydigheter ens när jag ska dra en snabb resumé av vad boken handlar om. Jag ser ingen anledning att försöka få den att låta intressant – det borde vara författarens jobb.

Lian Hearn har i över näktergalens golv tagit till ett ganska intressant grepp: Fantasy i japansk tappning. Nu är jag inte särskilt bevandrad i fantasy-genren men såvitt jag vet så bygger nästan all fantasy på världar inspirerade av fornnordisk/keltisk kultur, och det är väl kul att någon bryter mönstret.

Jag tyckte, inledningsvis, också att det var ett smart drag av Lian Hearn att, istället för att plugga in sig på det feodala Japan i femton år, helt enkelt hitta på en egen värld – fast det på det stora hela är just det feodala Japan.

Sen blir det inte mycket roligare. Boken börjar ganska bra med ett broderat och nästan poetiskt språk, men blir trist och slentrianmässig redan efter ett par kapitel då man börjar se igenom det hela. Med omslaget och de första tjugo sidorna kan Lian Hearn upprätthålla bilden av ett visst djup, men det visar sig ganska snart att hon bara skrapar på ytan. Det är svårare än man kan tro att bygga på gammal kultur och sen lägga till det man inte vet.

Jag får en känsla av att Lian Hearns kunskaper om den japanska kulturen sträcker sig till att hon har sett filmatiseringen av Shogun med Richard Chamberlain som Anjin-san och läst ett par haiku-dikter, och sen blivit inspirerad att skriva en bok. Möjligen har hon ätit sushi ett par gånger, men det är ungefär det. Jag har givetvis ingen aning om Hearns kunskaper (eller matvanor) men det är den känslan hennes bok ger mig. Jag förstår om så skulle vara fallet – vem kan undgå att bli inspirerad av Shogun? Det feodala Japan är fascinerande. Problemet är helt enkelt att Hearn inte kan återskapa något liknande i sin bok, hon förmår inte ge sin värld tillstymmelse till djup eller trovärdighet och hennes karaktärer lallar omkring och rapar upp artigheter till varandra utan att man egentligen förstår varför. Dessutom känns det inte som att hon har funderat särskilt noga över sin handling utan mest börjat skriva på inspiration och hittat på handlingen vartefter.

Det kanske allra mest irriterande är hennes märkliga beslut att skriva ur jag-form. Irriterande för att jag som läsare inte får någon känsla för bokens jag – Takeo, vilket gör hela greppet onödigt, och märkligt eftersom vi bara följer jaget i vissa kapitel. I andra kapitel handlar det om en helt annan person – Kaede, skrivet ur tredje person, vilket på det hela taget bara är dumt. Ska man skriva ur jag-form så måste man dra nytta av det, låta läsaren ta del av jagets inre på ett sätt som inte kan förmedlas annars, men man måste också komma ihåg att jag inte vet vad andra människor känner, tänker och tycker, utöver det som de ger uttryck för. Och framförallt – jag vet inte vad som händer utanför min sfär. Jag vet inte vad andra gör när jag inte är närvarande. Det jag inte ser, hör, känner eller smakar existerar inte. Det skiter uppenbarligen Hearn högaktningsfullt i.

På bokens baksida kan man läsa följande citat av BLM:

Bättre än så här blir det knappast. Om man inte fängslas av Över näktergalens golv har man så lite sinne för det fantastiska i livet att man förmodligen kommer att drabbas av någon bristsjukdom.

Jo tjena. BLM kanske skulle prova att läsa ytterligare ett par böcker. Och istället för att dumförklara alla som tycker något annat (jag avskyr verkligen den sortens kritiker som indirekt säger att ”om du inte tycker som jag är du dum i huvudet, stjärnstopp!”) borde BLM berätta vad det är som är så bra med just den här boken.

Som jag skrev i ett inledande stycke: Jag är inte särskilt bevandrad i fantasy-genren. Jag har nog aldrig läst någon renodlad fantasy – har jag gjort det så har jag glömt – och kan således inte avgöra om det här är bra fantasy eller inte. Däremot har jag läst böcker och tro mig; det här är inte en bra bok.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Published inBöcker

13 Comments

  1. Mia* Mia*

    Du har tydligen inte samma känsla för känsla som jag – blev helt såld på boken när jag läste den för ett antal år sedan.

  2. Jag måste faktiskt ställa mig på Joshens sida. Försökte läsa den här för några år sedan, men jag blev tvungen att sluta halvvägs eller så för jag höll på att gäspa käken ur led. Vad jag minns var boken ytterst trist ch oengagerande. Nu gillar jag visserligen både fantasy och japansk historia, men det betyder inte att jag kan uppskatta när de båda kombineras.

  3. Mia*: Ja vad är det man säger om smaken och baken?

    West: Du kanske skulle uppskatta kombinationen om den faktiskt innehöll någon japansk historia? Som sagt: Det feodala Japan måste ha innehållit mer än bugande och te.

  4. Ja, det förekom även löjliga frisyrer och en hel del halshuggningar.

  5. Frida Frida

    jag orkar inte bry mig i alla detaljer hon missat beträffande japans feodala historia.. det är underhållnign inte upplärning… de finns lexikon så släpp de faktum att faktan inte finns där å roas istället!!

  6. Arg? Jag tänkte förklara mig här, men insåg att jag redan min ståndpunkt utmärkt i ovanstående text. Om du inte förstår svenska eller lägger in egna tolkningar i mina ord så är det ditt problem.

  7. Camelia Camelia

    höumms, vart är det någonstans ? kina eller japan eller jahapp ? tihi (:

  8. Frida Frida

    Äntligen! En som inte hyllar ihjäl denna sega opersonliga bok.
    Måste bara säga att den som läst den här boken och tycker den är superduperjättefenomenalt bra kan inte ha mycket att jämföra med.

  9. Du är inte samma Frida som skällde på mig för min sågning fem månader tidigare va? :D

  10. Pontus Pontus

    Jag låtsas som jag inte ser att ni skriver att boken var dålig, jag älskar den första boken , gryymt bra… det e ju efter halva boken allt börjar hända..

  11. Jag ställer mig väl mittemellan. Historien är bra om än trög första halvan, men greppet med den halvt historieanpassade japanska fantasyn – nja. Jag kommer att fortsätta läsa serien, men jag kommer att läsa Eiji Yoshikawas roman om Musashi bra många gånger mer än jag kommer att läsa Lian Hearn.

    kontakt’s last blog post..En ninjas väg över näktergalsgolvet

  12. Hur fan orkar ni hålla på med dettttttttaQQQ!!!!!!!!!!!!!!! nördar

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: