I majoritet?
I en artikel i SVD berättar en bekant till mig, Marit Baer, om att växa upp i två världar; den svenska och den samiska. Det finns mycket man skulle kunna säga om hur samer behandlats i det här landet, men Marit berör något annat viktigt:
Min kultur och min uppväxt är jätteviktig för mig. Det känns som att många svenskar saknar det i sina liv.
Och senare:
förr fanns det många föräldrar som inte lärde barnen samiska, nu är unga mer angelägna att lära sig.
- Man får lov att vara stolt.
Just! Man får lov att vara stolt, så varför ber vi svenskar om ursäkt för vår existens? Svensk kultur förminskas till att användas som skällsord (“typiskt svenskt”) eller till köttbullar och små grodorna. Vad mer? Jag vet inte, jag har fått lära mig att svenskt är dåligt.
Jag betackar mig för medhåll från nationaldemokrater och annat rasistiskt, förlåt kulturpluralistiskt, pack – det här handlar om något annat. Den här oförmågan att ta vara på vår egen kultur är själva anledningen till att motsättningar uppstår. Svenskar med en svag kulturell identitet är avundsjuka på invandrare som verkar ha en mycket starkare dito, och invandrare i utanförskap har svårt att respektera det svenska. Kan vi klandra dem, när vi inte kan respektera det själva?
Varför i helvete kan vi inte erkänna svenska som officiellt språk i Sverige? Jag tycker att det är självklart att samiska ska vara erkänt som ett minoritetsspråk – Marit har rätt till sitt språk – men varför på bekostnad av mitt? Har inte jag rätt till mitt språk? Jag undrar om det finns något annat land i världen där det egna språket inte är officiellt, och jag undrar hur Sverige har gått så överstyr i sin politiska korrekthet att det uppfattas som en kränkning mot andra att respektera sig själv.
Andra bloggar om: svenska, kultur, samiska, språk, kulturpluralism
intressant?
Intressant inlägg om Sveriges språkpolitik. Nu hör det till saken
att det finns 5 oficiella minoritetsspråk i Sverige och
5 nationella minoriteter vilket inte gör saken lättare.
Läs mer på http://www.lasko.bloggsite.se
Jotack, Lars-Nila, jag vet att det finns fem officiella minoriteter och dito-språk. Jag har skrivit om det förut också, men den artikeln ligger för närvarande inte ute. Jag ser det inte som ett problem egentligen. För min del får gärna swahili vara ett officiellt minoritetsspråk i Sverige också. Vad jag inte förstår är varför svenska inte är ett officiellt språk. Vore det inte för att det är ett officiellt språk i Finland så skulle det heller inte vara ett officiellt språk i EU, vilket är helt sjukt.
Väl rutet Josh! Förminskandet av den svenska kulturella identiteten och alla andra kulturers företräde i vårt land kommer säkerligen att skapa ännu större problem och motsättningar i framtiden än det vi ser idag.
Den där debatten hade väl i princip ebbat ut innan du påminde om dess existens. Ett majoritetsspråk behöver naturligtvis aldrig något skydd i lagen. Engelska är t.ex. inte officiellt språk i USA. Noterbart är att frågan inte ens existerade i den kulturen förrän 1981, och då närmast kom som ett svar på en allt mer dominerande spansk kultursfär i sydväststaterna.
Det är väl ungefär samma resonemang i Sverige. Behovet har aldrig funnits, förrän blattarna kom och gjorde om Sverige till Bagdad, ungfär. Observera att svenska är skyddat i Finland just för att det är ett hotat minoritetsspråk där.
I övrigt tror jag inte att den svenska kulturen är särskilt hotad. Man behöver knappats kommendera ut folk att fira de två största svenska högtiderna, de hedniska jóla respektive midsommar. Vi firar alltjämt lucia, trots att det är en vanlig arbetsdag. Det är väl få som använder runor numera, men nog verkar folk ha en liten smygfascination och dold stolthet över det svenska brutala vikingaarvet. Nationalismen i övrigt är på en lagom nivå i samband med landskamper i sporten.
Bra så.
Blogge: Jag tror inte att det svenska språket är hotat, och jag tror inte att det svenska kulturarvet går under i första taget heller. Däremot ser jag symptom och en klen identitet. En förklaring kan förstås vara att kulturen och sammanhållningen blir viktigare för minoriteter. Jag undrar dock om det är hela sanningen.
Och faktiskt; ett land där det anses rasistiskt att vifta med den egna flaggan och där skolor avstår/förbjuder nationalsången på skolavslutningar mår inte bra.
Ett land där man avstår från att vifta med den egna flaggan mår alldeles utmärkt. Men det inser man först när man varit i ett flaggviftarland och sett konsekvenserna av sådana uttryck för masspsykos.
Det är också bra att man inte sjunger nationalsången i skolan, eftersom det inte finns något nationellt i att gå i skolan. Speciellt bra är att man tar bort de på svenskarna pådyvlade mellanösterntraditionerna i samband med sådana avslutningar.
Som sagt, vår nationella stolthet kan vi ta ut när Foppa linkar in pucken bakom ryssen; i övrigt blir det bara fel.
Be proud of yourself, don’t be proud of “your” country.
Hmm, du har ju onekligen ett par poänger. Och missta för helvete nu inte mig för någon nationalist – jag råkar bara vara en helt vanlig svenne som emellanåt avundas invandrarnas sammanhållning, norrbaggarnas glädjeyra på suttende maj och Rysslands vackra nationalsång. :)
Men den svenska identiteten är väl på något sätt självklar
- den kulturen finns väl framför ögonen på oss som bor i Sverige,
så nära att vi ibland inte ser den?
Det som definierar en minoritet är väl att det finns en relation
till en majoritetskultur som är självklar, och där minoriteten måste
skyddas för att kulturen och språket ska överleva?
Men jag håller med om att det är fel att man inte får vara stolt
över sin svenska kultur/identitet. Det är kanske inte helt okomplicerat
att vara en majoritet heller helt enkelt…i alla fall inte i Sverige…
Funderar Peter
Betänk att vi bor i ett land som till och med håller på att plocka bort den kyrkliga traditionen i skolan, av den enkla anledningen att vi inte vill stöta oss med invandrarna. Jag tycker det är störtlöljligt att vi inte skulle kunna ha kyrklig närvaro på jul och luciafirande. Det har mer med kulturell tradition att göra än med gudstro.
Men den “kulturella traditionen” bygger ju för sjutton på ett tvång i grunden. Väck med mellanösternreligionen, den hör inte hemma här. Detta är Sverige, tvåtusen mil från Jesus trakter.
Att man vill ha bort kyrkliga spektakel från skolan har mer med det att göra än med invandrares eventuella trossatser. Sverige är inte en teokrati, utan en sekulär demokrati. Därför ska religionen vara en privatsak. Den ska alltså inte i någon bemärkelse smygas in i skolan. Det sker helt enkelt inte i en verklig demokrati.
Jag ratade religionen redan i första klass, och har sedan dess vägrat alla kyrkobesök. Givetvis gick jag ur kyrkan på artonårsdagen. Att jag döptes av tvång i denna traditionella anda känns som en våldtäkt jag fortfarande bär spår av, en andlig förorening och en kränkning av min person.
När jag hör kyrkklockor förpesta ljudmiljön får jag automatiskt en bild i skallen av en böneutropare i Mellanöstern, och jag blir vemodig. Religionen har alldeles för stort utrymme i offentligheten, och bör tystas ner så att den verkligen blir helt privat.
Kristendomen är inte en svensk tradition; vår tradition är hednisk, så som när vi firar midsommar och jól.
Jisses. Hade inte en aning om att vissa svenskar kände så inför
kyrkan. Själv är jag inte heller kristen. Troende, ja, men inte kristen
och tycker mest att kyrkan är lite jobbig att gå till.
Carola: Troende, men inte kristen? Du menar inte tvärtom? Eller tillhör du en annan religion?
Själv instämmer jag i stora drag med Blogge vad gäller religion i skolan. Inte så att jag känner mig andligt förorenad eller så, men ju mindre religion vi pådyvlar folk, desto bättre.
Tro, religion, andlighet eller vad man nu vill är nog bra, när man får upptäcka det själv.
Jo men snälla Blogge: eftersom Ansgar kom hit för ganska längesedan har vi en hel del kristna hyss för oss som
definitivt är traditioner. Vad gäller vikingarna skiter jag i vad Guillou än säger (ungefär som ett mantra: nordborna
var mer ett slags halvapor innan invandrarna rättade till oss – dvs Guillou ville döda diverse högerextremisters stolthet)
eftersom vikingahistorien inte bara har mycket i sig att vara stolt över utan dessutom behöver visas upp på ett helt annat
sätt än nu. Jag är helt överens med Josh och vad gäller vikingarna vill jag precis som oerhört många utländska förvånade
besökare se ett vikingamuseum. Och att dra in skolbarnens kyrkobesök bara för att inte stöta sig med invandrare har jag själv
bloggat och skrivit insändare om. Ni kan säkert gissa vad jag tycker.
Härligt! Du uttrycker mina egna tankar. Vi är alldeles för konflikträdda och kompromisskåta. Beigea (om det nu stavas sådär; Jag menar béscha!) är vi. Och precis som du säger, så kommer vi aldrig att kunna ta till oss invandrarnas traditioner, än mindre respektera dem, när vi inte ens klarar det med våra egna.
Peter: Din kommentar käkades upp av mitt spamskydd och jag uppmärksammade det inte förrän nu. Förlåt.