Över näktergalens golv
En bergby massakreras av krigsherren Iida Sadamu och den ende överlevande är den unge pojken Takeo. Han omhändertas av herremannen Otori Shigeru och sätts så småningom i träning för att lära sig allt en ädling behöver kunna, vilket i stora drag verkar gå ut på att dricka te, vifta med stora knivar och uppträda artigt. I kulisserna pågår en maktkamp mellan olika klaner och Takeo får en central roll. Ja, och så får han ögonkontakt med en flicka, Kaede, och de blir givetvis där och då jätteförälskade i varandra (nu vet han minsann vad kärlek är, tretton år gammal eller vad han är).
Jag kan, som ni ser, inte avstå från spydigheter ens när jag ska dra en snabb resumé av vad boken handlar om. Jag ser ingen anledning att försöka få den att låta intressant – det borde vara författarens jobb.
Lian Hearn har i över näktergalens golv tagit till ett ganska intressant grepp: Fantasy i japansk tappning. Nu är jag inte särskilt bevandrad i fantasy-genren men såvitt jag vet så bygger nästan all fantasy på världar inspirerade av fornnordisk/keltisk kultur, och det är väl kul att någon bryter mönstret.
Jag tyckte, inledningsvis, också att det var ett smart drag av Lian Hearn att, istället för att plugga in sig på det feodala Japan i femton år, helt enkelt hitta på en egen värld – fast det på det stora hela är just det feodala Japan.
Sen blir det inte mycket roligare. Boken börjar ganska bra med ett broderat och nästan poetiskt språk, men blir trist och slentrianmässig redan efter ett par kapitel då man börjar se igenom det hela. Med omslaget och de första tjugo sidorna kan Lian Hearn upprätthålla bilden av ett visst djup, men det visar sig ganska snart att hon bara skrapar på ytan. Det är svårare än man kan tro att bygga på gammal kultur och sen lägga till det man inte vet.
Jag får en känsla av att Lian Hearns kunskaper om den japanska kulturen sträcker sig till att hon har sett filmatiseringen av Shogun med Richard Chamberlain som Anjin-san och läst ett par haiku-dikter, och sen blivit inspirerad att skriva en bok. Möjligen har hon ätit sushi ett par gånger, men det är ungefär det. Jag har givetvis ingen aning om Hearns kunskaper (eller matvanor) men det är den känslan hennes bok ger mig. Jag förstår om så skulle vara fallet – vem kan undgå att bli inspirerad av Shogun? Det feodala Japan är fascinerande. Problemet är helt enkelt att Hearn inte kan återskapa något liknande i sin bok, hon förmår inte ge sin värld tillstymmelse till djup eller trovärdighet och hennes karaktärer lallar omkring och rapar upp artigheter till varandra utan att man egentligen förstår varför. Dessutom känns det inte som att hon har funderat särskilt noga över sin handling utan mest börjat skriva på inspiration och hittat på handlingen vartefter.
Det kanske allra mest irriterande är hennes märkliga beslut att skriva ur jag-form. Irriterande för att jag som läsare inte får någon känsla för bokens jag – Takeo, vilket gör hela greppet onödigt, och märkligt eftersom vi bara följer jaget i vissa kapitel. I andra kapitel handlar det om en helt annan person – Kaede, skrivet ur tredje person, vilket på det hela taget bara är dumt. Ska man skriva ur jag-form så måste man dra nytta av det, låta läsaren ta del av jagets inre på ett sätt som inte kan förmedlas annars, men man måste också komma ihåg att jag inte vet vad andra människor känner, tänker och tycker, utöver det som de ger uttryck för. Och framförallt – jag vet inte vad som händer utanför min sfär. Jag vet inte vad andra gör när jag inte är närvarande. Det jag inte ser, hör, känner eller smakar existerar inte. Det skiter uppenbarligen Hearn högaktningsfullt i.
På bokens baksida kan man läsa följande citat av BLM:
Bättre än så här blir det knappast. Om man inte fängslas av Över näktergalens golv har man så lite sinne för det fantastiska i livet att man förmodligen kommer att drabbas av någon bristsjukdom.
Jo tjena. BLM kanske skulle prova att läsa ytterligare ett par böcker. Och istället för att dumförklara alla som tycker något annat (jag avskyr verkligen den sortens kritiker som indirekt säger att “om du inte tycker som jag är du dum i huvudet, stjärnstopp!”) borde BLM berätta vad det är som är så bra med just den här boken.
Som jag skrev i ett inledande stycke: Jag är inte särskilt bevandrad i fantasy-genren. Jag har nog aldrig läst någon renodlad fantasy – har jag gjort det så har jag glömt – och kan således inte avgöra om det här är bra fantasy eller inte. Däremot har jag läst böcker och tro mig; det här är inte en bra bok.
Andra bloggar om: över näktergalens golv, lian hearn, böcker, recensioner
intressant?
