Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Dagens scoop står Expressen för när de avslöjar Faddes nya prydnad. Fadde ser ut som en riktig snuskhummer på bilden, och i övrigt finns inte mycket att säga om den saken, förutom att Aftonbladets redaktion måste vara fullständigt lamslagen av chock över att ha missat detta. Det kan i och för sig bero på att Aftonbladets källa är Linda Rosing. Anders Gerdin måste känna det som att Expressen slitit hjärtat ur kroppen på honom.

Sen gillar jag den inledande meningen:

Bara en vecka före jul tog det två och ett halvt år långa förhållandet mellan Linda Rosing och Fadde Darwich, 40, slut.

Varför får vi inte veta hur gammal Linda är? Visserligen kan de flesta som gått ut lågstadiet räkna ut att om Frida Frank är 19 år och säger sig vara 13 år yngre än Linda Rosing så är Linda… Ja, hur gammal är Linda? Det första rätta svaret belönas med en gratis prenumeration valfri blogg.

Andra bloggar om: linda rosing, frida frank, fadde, expressen, aftonbladet, media

Jag tittar på filmklippet av förberedelserna av avrättningen på aftonbladet.se och slås av plötsligt tvivel. Tänk om Saddam inte alls är död? Tänk om det hela bara är en skenavrättning? Tänk om han sitter i Florida och sippar martini just nu? Tänk om USA trots allt tog hand om sitt gamla monster.

Varför släpper man en film med förberedelser inför en avrättning med motiveringen att eliminera alla tvivel på att exdiktatorn är död? Det gör mig bara mer misstänksam. Om jag vore irakier i exil skulle jag nog vilja se fanskapet dingla innan jag vågade mig tillbaka hem.

Jag har också fått en del mothugg på Diktatorn är död. Låt mig ta tillfället i akt att förtydliga.

Ett samhälle bygger på vissa normer. Grundläggande seder och sedvänjor, sociala regler för hur man uppför sig mot varandra. Moral. Det är dessa normer, sociala regler och moralregler som rättssamhällets lagar bygger på. Men inget av det är hugget i sten och varierar från samhälle till samhälle liksom det varierar över tiden. Således kan vi inte förvänta oss att Irak ska utdöma straff enligt vår moral, lika lite som Irak kan förvänta sig att vi ska utdöma straff enligt deras moral.

Till det kommer, som jag tidigare nämnt, symbolvärdet i Saddams död. Det handlar inte bara om att ta död på en människa. Det handlar om att ta död på en era. Jag hoppas att Saddam Hussein blir den sista människan som döms till döden i Irak. Genomför en omedelbar lagändring och stryk dödsstraffet. Då har man tagit död på två eror samtidigt. Ännu starkare symbolvärde.

Man försöker demokratisera Irak. Jag tror inte att det går. Jag tror att Irak måste få demokratisera sig självt. Vi är så jävla otåliga och resultatinriktade. Vi tror att om vi bara lär de där dumma araberna att rösta så ordnar sig allt. Vi ger dem en grundkurs i demokrati, reciterar nån gammal fransos eller kanske Benjamin Franklin och de kommer att köpa allt med hull och hår. Det är givetvis inte så enkelt.

Irak måste göra upp med sitt förflutna på irakiskt vis. Irak måste gå vidare i sin takt, på sitt sätt. Det irakiska folket måste få bygga ett eget land, inte en kopia av västerländskt samhälle. Så länge vi västerlänningar är där för att lära ut demokrati (med ömsom morot i form av dollar och ömsom piska i form av militära krafter) så kommer det bara att bli ett kulissamhälle, som i en gammal western, och kulisserna kommer att falla samman i samma ögonblick som den amerikanska närvaron upphör.

De europeiska demokratierna kom inte till över en natt. Det tog sin tid att bygga den solida grund som de vilar på idag. Irak måste också få den tiden.

Andra bloggar om: Irak, Saddam Hussein, USA, dödsstraff

intressant?

Jag är principiellt emot dödsstraff. Det är lika bra att jag säger det direkt. Icke desto mindre anser jag att det är gott att Saddam Hussein nu är död. Att avrätta honom var rätt.

Hur kan en dödsstraffsmotståndare resonera så? Jo, för att det inte är mina principer som ska råda i det här fallet. I Irak har man en annan syn på saken än vad man har här, och människor har avrättats för så mycket mindre; vad skulle det sända för signaler om Saddam fick leva?

Dessutom markerar hans död slutet på en era. Så länge han var vid liv levde också skräcken (och i vissa fall hoppet) att han skulle återvända. Det kommer han nu inte att göra.

Saddam dömdes och avrättades av en irakisk domstol. Också det nödvändigt. Vidare avböjdes hans begäran om att få bli skjuten; han hängdes som den simpla brottsling han faktiskt var. Gott så.

Diktatorn är död. Leve Irak.

DN: Saddam Hussein död

Andra bloggar om: saddam hussein, irak
intressant?

En av frågorna i gårdagens enkät löd: Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?. Jag insåg när jag försökte svara att jag inte kunde göra det med mindre än att det utvecklade sig till en egen post. Så nu tänkte jag göra ett försök.

Mer än någonting annat under min livstid har Internet påverkat vårt samhälle, vår vardag och vår kultur. Internet har förändrat vårt sätt att tillgodogöra oss information och kommunicera. Internet är en revolution.

Bloggosfären är inte en isolerad del av nätet (även om kvällspressen försöker göra den till det genom att skapa egna, slutna bloggosfärer). När det skrivs om bloggande i traditionell media får man det att låta som något nästan mystiskt; en sekt eller liknande. Vilket inte är konstigt i och för sig; traditionell media verkar uppenbart hotad och provocerad av bloggosfären. Ska vanliga människor, kanske helt utan studieskulder, verkligen få skriva offentligt?

Oron är till stor del obefogad. Bloggarna kommer inte att ersätta traditionell media, lika lite som Internet i stort har gjort det. Jag hävdar detta mot bakgrund av att bloggarna inte är så nya som man gärna vill få det till. För att visa det måste man först reda ut vad en blogg är, och inte heller det låter sig göras särskilt lätt.

Blog är en förkortning av web log. Och sen har vi, förvånansvärt korrekt, slängt på ett g till på svenska, eftersom logg mycket riktigt stavas med två g i Sverige. Ett lysande undantag i tider då engelska ord alltmer ersätter svenska, i synnerhet i datorvärlden.

Och vad är en weblog då? Precis vad det låter som; en logg på nätet. Här hade alltså Katrine Kielos rätt på något märkligt sätt med sitt bevingade “bloggen är ett slags dagbok på nätet”. Men det är inte sant; bloggen är vad man gör den till. Om jag vill använda bloggen till att skriva en offentlig dagbok i ordets rätta bemärkelse så står det mig fritt att göra det, och om jag vill använda den till att publicera bilder på blommor i mitt närområde eller skriva avhandlingar om Roms uppgång och fall, så står det mig lika fritt att göra det. Blogg är alltså, om man vill vara petig, ett felaktigt använt ord. Eller, mer korrekt, ordet blogg har separerats från dess ursprungliga betydelse som förkortning för web log och kommit att få en egen betydelse.

Nej, det revolutionerande, det som gjort var och varannan människa till en sån där bloggare, är de bloggverktyg som tillhandahålls. Att blogga är inte svårare än att regga sig och börja skriva. Allt är redan färdigt, all kod är redan skriven, och det är gratis. Det är bara att sätta sig ner och börja blogga. Det finns söta små knappar för att ändra färger, form och storlek på texten så inte ens den enklaste html-kod behöver man kunna. Både kreti och pleti har fått en plattform att nå ut till hela världen ifrån.

På gott och ont. Gott för att människor med talang för att skriva men helt utan intresse för att koda kan få ut sina ord, och ont för att människor utan estetiskt sinne skapar texter som är mer färgglada än prideparaden. Lyckligtvis kan man ignorera dem; människor som ägnar sig åt att färglägga sina texter i regnbågens alla färger har antagligen inget att säga ändå.

Vad jag försöker säga är att bloggandet som fenomen inte är någon revolution, men tillgängligheten har gjort det till en fluga - fan och hans moster har en blogg - och därmed är det stort. Majoriteten av bloggarna är dock ointressanta för den stora massan. På den punkten har Guillou och andra belackare rätt. De som har något av tyngd att komma med fanns här innan (fast den plattform de skrev på kanske inte kallades blogg) och de kommer att finnas kvar efter att fårskocken dragit vidare (förhoppningsvis kommer inte plattformen att kallas blogg då heller - för ärligt talat är det ett ganska fult ord). Jag tror också att det är först när kreti och pleti hoppar på nästa trend som bloggosfären kan få verklig tyngd, när man inte längre måste vada genom virtuella träsk av rosa och neongröna meningslösheter.

Så för att svara på frågan: Nej, bloggandet kommer inte att förändra vår kultur nämnvärt. En viss påverkan gör det säkert, men inget radikalt. Det är fortfarande Internet med sina närmast oändliga möjligheter som är den stora revolutionen. Snarare är det bloggosfären i sig som befinner sig i ständig förändring, och därmed är det också omöjligt att definiera den.

Eller så är jag helt ute och cyklar. Utvecklingen kanske kommer att gå åt andra hållet istället och i framtiden sitter alla och skriver publika dagböcker. Det skulle underlätta betydligt för övervakningssamhällets förespråkare. Det kanske till och med blir lag på att offentliggöra sina, och sina grannars, förehavanden? Bloggologi kanske blir ett skolämne. Vem vet? Större män än jag har varit ute och snedseglat. Krille Columbus till exempel. Och minns att Decca Records nobbade Beatles med motiveringen:

Ledsen grabbar, men gitarrmusik är på väg ut.

Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006

Andra bloggar om: bloggosfären, blogg, internet
intressant?

Anna Sjödin skäms över Bodström, säger hon. Borde inte hon ha fullt upp med att skämmas över sig själv?

Här snackar vi skolboksexempel på avsaknad av verklighetsförankring.

Andra bloggar om: anna sjödin

Blogge Bloggelito skickar en passning i form av en enkät. Jag svarar lydigt.

1. Hur länge har du bloggat?
   Jag reggade min första blogg på blogspot i juni 2004, vilket dock var mest blaj. Den första versionen av Enligt Min Humla såg dagens ljus under hösten 2005. Jag har skrivit online på diverse communities betydligt längre än så.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började logga?
   Som en månad senare, och som nu. Bloggare är inget eget släkte, ingen sekt eller något annat mystiskt.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
   Jag är inte kär i någon blogg.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
   Underhållande läsning.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
   Jag läser ett femtiotal flöden. Själva bloggarna besöker jag bara när jag vill kommentera.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
   Det är inget jag har reflekterat över. De flesta jag läser skriver om olika saker. Jag läser inte modebloggar eller dagböcker, och jag aktar mig för bloggar som är knutna till ett parti.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
   brudens blogg om brudar
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
   Det är väl fegt att nämna West på andra sidan antar jag. Det är trots allt en mycket nära vän sen många år tillbaka. Blogge Bloggelito, och så har jag upptäckt att jag ofta är rörande överens med Lars Anders Johansson.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
   Borde de tycka något om det?
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
    Något annat skulle förvåna mig.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
    Min gräns fungerar.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
    Mina nära, av hänsyn till deras integritet. Jag bloggar heller inte om vilka skor jag har köpt, vad jag åt till lunch eller om mitt sexliv. Det angår ingen annan, och jag kan inte tänka mig att någon skulle vilja läsa det heller.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
    I viss utsträckning. Möjligen i större utsträckning än jag vill kännas vid.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
    Nej.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
    Ja. Inte riktigt.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
    Nej. På vilket sätt skulle det kunna vara skadligt?
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
    Nej.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
    Inte vad jag kommer ihåg.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
    Frågan förutsätter att jag ser några nackdelar.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
    Ja och ja. Om jag inte förändras och utvecklas i mitt skrivande så borde jag lägga av.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
    Ja. (Det är det mest uttömmande svar jag kan ge utan att det växer ut till en egen post.)
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
    Tidsfördriv. Terapi. Språklig och personlig utveckling. Nya kontakter.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
    Samma som ovan.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
    Lars Anders Johansson, West på andra sidan, Drottningen, treetop och deep|edition.

Ursprungsenkät

Andra bloggar om: bloggosfären, utmaningar

Jag har jagat efter ett mycket specifikt tangentbord ett tag. Ett tangentbord som inte längre tillverkas och saluförs. (Varför tar man bort bra grejer?) Närmare bestämt ett Logitech Internet Navigator.

Bättre tangentbord går inte att hitta. Jag har haft mitt i fan vet hur många år, och det fungerar fortfarande alldeles utmärkt, men en dag kommer det att sluta fungera och då vill jag ha ett backup. Dessutom är det fullständigt blankslitet. Nån som har ett att sälja?

Trådlöst eller inte, det spelar mindre roll.

Andra bloggar om: tangentbord, logitech, annons, datorprylar

Via the witch hittade jag ett roligt litet spel. Och givetvis måste jag tvåla till henne och skryta med mitt bästa resultat: 8664349 poäng.

Alldeles nyss fick jag till en helt vansinnig studs på kulan. 132 studsar. Slå det om ni kan!
Klicka på bilden för att komma till spelet.

Andra bloggar om: spel, the witch

Jag fick en smärre chock alldeles nyss när jag såg att Tommy Sandlin avlidit. 62 år är väl ingen ålder?

Den legendariske hockeytränaren hade det tungt de sista åren av sin karriär. Han fick sparken från Brynäs säsongen 95/96 och hann sen med att sparkas både från Leksand och AIK innan han gav upp Elitserien. Eller snarare, innan Elitserien gav upp honom.

Det är möjligt att utvecklingen hann ifrån honom. Ingen kan dock ta ifrån honom hans sex (!) SM-guld som tränare för Brynäs, och ett för med Modo (deras enda). Ett VM-guld som förbundskapten för Tre Kronor 1987 hann han också med. Det var lite tuffare att vinna VM -87 när Sovjet fortfarande var Sovjet och deras bästa spelare fortfarande hölls kvar bakom järnridån.

För två år sen tipsade Tommy Sandlin Brynäs om norrmannen Lars-Erik Spets; en talangfull yngling som Sandlin tränade i Trondheim. Det blev Sandlins sista insats för den förening som för alltid kommer att vara förknippad med honom. Det känns lite konstigt - och samtidigt så rätt - att den som nu leder Brynäs är en annan veteran, Leif Boork. En veteran som genom åren ofta var i luven på just Sandlin. Ändå har deras vägar korsats flera gånger; bägge har firat triumfer som förbundskaptener för Sverige (Boork är den ende som lett Tre Kronor till seger i Canada Cup), bägge har gjort stora insatser för norsk ishockey, och bägge har nu också tagit över ett Brynäs på dekis, föryngrat och byggt för framtiden. När Sandlin återvände till Brynäs -91 var det ett Brynäs på glid. Två år senare vann man det första SM-guldet sedan 1980. När Boork tog över Brynäs för två år sen var det ett sjunkande skepp. Nu ser det riktigt ljust ut.

Så de bägge legendarernas vägar har korsats flera gånger. Låt oss nu hoppas att det dröjer ett tag till nästa gång.

Vila i frid, Tommy, och tack för gulden.

Andra bloggar om: tommy sandlin, brynäs, ishockey
intressant?

deep|edition skrev häromdagen om U2. Om en missad konsert på tv4+. Jag missade den också. Hade ingen aning om att det skulle visas. Hur som helst blev jag riktigt sugen att se dem, så jag petade in Rattle & Hum i dvd-spelaren.

Nu förhåller det sig dock så att vill man se på film här hemma så sker det bara inch’dvd-spelaren. Om dvd-spelaren vill. Och dvd-spelaren inch’int’. Så jag får väl vänta tills grabbarna dyker upp på en scen nära mig igen då. Tills dess får jag hålla tillgodo med Bono : i samtal med Michka Assayas. Och ja, nästa gång får vi se till att hålla en biljett åt varandra.

Andra bloggar om: u2, bono, michka assayas, deep|edition