Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Klockan fyra på natten med alltför lite sömn är knappast rätt läge att skriva en nykter och saklig recension. Det är heller inte min avsikt att göra. Det här är en renodlad hyllning.

Jag är nämligen helt såld. Jag sov några timmar, vaknade vid halv två och läste färdigt de sista hundra sidorna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. De sista sidorna läste jag med stigande desperation eftersom bokens bakre pärm obönhörligen närmade sig och jag ville ha så mycket mer. När jag var klar upptäckte jag att jag var svettig. Svettig! Av att läsa en bok. Alldeles för uppjagad för att somna om slog jag på teven och distraherade mig med ett Simpsonsavsnitt för att sen försöka sova men det verkade lönlöst, så nu sitter jag här med en kopp kaffe och inväntar gå-till-jobbet-dags.

Jag är grymt imponerad av Stieg Larssons talang. Hans förmåga att ge karaktärerna liv är exceptionell; jag undrar om jag någonsin fäst mig så vid en karaktär som jag fäst mig vid Lisbeth Salander, men även många av de andra figurerna är väldigt levande. Och jag förstår inte hur han gör. Jag förstår heller inte hur han kan hålla isär alla olika trådar och så målmedvetet och självklart väva ihop dem.

Jag är dessutom imponerad av hans språk och sätt att berätta. Det sticker inte ut på nåt sätt och det är just det som är grejen. Han blir aldrig högtravande, aldrig svår, aldrig tråkig och aldrig krystad. Han blir heller inte moraliserande eller överdrivet förklarande. Han håller en låg profil i sitt språk. Han berättar. Jag tror att det är betydligt svårare än det låter att få till det där flytet.

Jag tänker inte berätta ett smack om själva handlingen. I normala fall aktar jag mig noga för att avslöja för mycket men i det här fallet vill jag helt enkelt inte lura framtida läsare på en enda stavelse.

I de tidigare recensioner jag skrivit har jag väntat ett par dagar och fått lite distans till boken innan jag skrivit om den. Om inte annat lite sömn. Detta för att förhoppningsvis vara lite mer saklig och rättvis.

Ibland behöver man dock inte vara saklig och rättvis. Ibland räcker magkänslan ganska långt. Jag skulle kunna spotta ur mig ett par klyschor som “ska du bara läsa en enda bok i år så…” eller “bättre än så här blir det knappast”. Istället tänker jag dra till med något man inte ofta ser i recensioner:

Det här är den bästa jävla bok jag har läst. Norstedt är välkomna att citera mig.

Det är möjligt att jag ändrar mig om ett par dagar när jag fått smälta boken och inte fortfarande sitter hög i ett Stieg Larsson-rus, och det är fullt möjligt att jag kommer på ett par detaljer att slå ner på, men vad spelar det för roll? Jag går på magkänslan. Det är ändå ingen tävling.

Andra bloggar om: stieg larsson, flickan som lekte med elden, böcker, recensioner
intressant?

Klockan fyra på natten med alltför lite sömn är knappast rätt läge att skriva en nykter och saklig recension. Det är heller inte min avsikt att göra. Det här är en renodlad hyllning. Jag är nämligen helt såld. Jag sov några timmar, vaknade vid halv två och läste färdigt de sista hundra sidorna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. De sista sidorna läste jag med stigande desperation eftersom bokens bakre pärm obönhörligen närmade sig och jag ville ha så mycket mer. När jag var klar upptäckte jag att jag var svettig. Svettig! Av att läsa en bok. Alldeles för uppjagad för att somna om slog jag på teven och distraherade mig med ett Simpsonsavsnitt för att sen försöka sova men det verkade lönlöst, så nu sitter jag här med en kopp kaffe och inväntar gå-till-jobbet-dags. Jag är grymt imponerad av Stieg Larssons talang. Hans förmåga att ge karaktärerna liv är exceptionell; jag undrar om jag någonsin fäst mig så vid en karaktär som jag fäst mig vid Lisbeth Salander, men även många av de andra figurerna är väldigt levande. Och jag förstår inte hur han gör. Jag förstår heller inte hur han kan hålla isär alla olika trådar och så målmedvetet och självklart väva ihop dem. Jag är dessutom imponerad av hans språk och sätt att berätta. Det sticker inte ut på nåt sätt och det är just det som är grejen. Han blir aldrig högtravande, aldrig svår, aldrig tråkig och aldrig krystad. Han blir heller inte moraliserande eller överdrivet förklarande. Han håller en låg profil i sitt språk. Han berättar. Jag tror att det är betydligt svårare än det låter att få till det där flytet. Jag tänker inte berätta ett smack om själva handlingen. I normala fall aktar jag mig noga för att avslöja för mycket men i det här fallet vill jag helt enkelt inte lura framtida läsare på en enda stavelse. I de tidigare recensioner jag skrivit har jag väntat ett par dagar och fått lite distans till boken innan jag skrivit om den. Om inte annat lite sömn. Detta för att förhoppningsvis vara lite mer saklig och rättvis. Ibland behöver man dock inte vara saklig och rättvis. Ibland räcker magkänslan ganska långt. Jag skulle kunna spotta ur mig ett par klyschor som "ska du bara läsa en enda bok i år så..." eller "bättre än så här blir det knappast". Istället tänker jag dra till med något man inte ofta ser i recensioner: Det här är den bästa jävla bok jag har läst. Norstedt är välkomna att citera mig. Det är möjligt att jag ändrar mig om ett par dagar när jag fått smälta boken och inte fortfarande sitter hög i ett Stieg Larsson-rus, och det är fullt möjligt att jag kommer på ett par detaljer att slå ner på, men vad spelar det för roll? Jag går på magkänslan. Det är ändå ingen tävling. Andra bloggar om: stieg larsson, flickan som lekte med elden, böcker, recensioner intressant?