Diktatorn är död
Jag är principiellt emot dödsstraff. Det är lika bra att jag säger det direkt. Icke desto mindre anser jag att det är gott att Saddam Hussein nu är död. Att avrätta honom var rätt.
Hur kan en dödsstraffsmotståndare resonera så? Jo, för att det inte är mina principer som ska råda i det här fallet. I Irak har man en annan syn på saken än vad man har här, och människor har avrättats för så mycket mindre; vad skulle det sända för signaler om Saddam fick leva?
Dessutom markerar hans död slutet på en era. Så länge han var vid liv levde också skräcken (och i vissa fall hoppet) att han skulle återvända. Det kommer han nu inte att göra.
Saddam dömdes och avrättades av en irakisk domstol. Också det nödvändigt. Vidare avböjdes hans begäran om att få bli skjuten; han hängdes som den simpla brottsling han faktiskt var. Gott så.
Diktatorn är död. Leve Irak.
Andra bloggar om: saddam hussein, irak
intressant?
Och argumentet att han nu inte kan ställas till svars för andra brott mot mänskligheten då? Många är nöjda över att han avrättas nu, men lika många känner sig lurade på rättvisa eftersom han inte kan dömas för de andra sakerna nu.
Det är ett argument som inte låter sig viftas undan utan vidare. Och ja, jag tycker nog att man hade bråttom i överkant.
Jag tycker principiellt att det är fel att behandla barbarer på barbarers vis. Hur skall vi kunna förklara att man inte får ta livet av idioter om man gör det hela tiden? Dessutom har Saddam chansen att bli den martyr han vill nu. Det hade varit bättre att låsa in honom i något lagom “mysigt” irakiskt fängelse tills huvudet trillade av.
Dödsstraff är och förblir vidrigt, till och med när man hänger vidrigt folk.
Principiellt håller jag med.
jag håller med lux dör, men samtidigt så tror jag att så länge han var vid liv så skulle alla som var rädda för honom oroa sig för att han skulle komma ut och de som gillade honom skulle försöka hjälpa honom ut.
Jag tycker inte att man får ha ihjäl folk, inte ens sånt pack som Saddam, men jag kan inte komma på något bra ställe att ha honom på istället. (eller… man hade förstås kunnat förvara honom på samma ställe som man förvarar gammal kärnbränsle)
“Beviset för vår civilisation och för vårt förhållande till vår kultur av rättigheter ligger i vår förmåga att respektera inte bara de svagastes rättigheter utan också rättigheterna för de värsta bland oss. En civilisation begränsar samhället till att uttrycka sitt fördömande och sin försvarbara ilska på ett sätt som bevarar samhällets egen själ”, sade Arthur Chaskalson någon gång. Han är chefsdomare för den sydafrikanska konstitutionella domstolen, och det han sade var så rätt.
Björn: Problemet är att det här inte är bara en rättsfråga. Symbolvärdet är i det här fallet större än rättsvärdet. Att befria människor från skräcken för Saddams återkomst.
Dessutom har man avrättat folk i Irak rätt länge. Det hade varit usel timing att ändra på den saken innan man avrättat den värsta. Signalen hade annars varit att man bara respekterade den värstes rättigheter, men inte de svagaste. Signaler som strömmar fram lite här och var ändå just nu då det är ett jävla gnäll om Saddams rättigheter men sällan eller aldrig höjdes några röster tidigare när vanliga sketna regimkritiker avrättades.
Skillnaden är att Saddam var en blodig diktator, medan det som tog över efter honom framhävdes som mera demokratiskt. Om det är demokratiskt så gäller alla demokratiska regler, också dem som säger att hämnden inte har någon plats i en rättsstat.
Låt oss komma ihåg att det är en amerikansk variant av demokrati som tagit över, den bästa sorten av alla, och där går det ju utmärkt att ta livet av folk.
Några frågor:
Hur självständig är den irakiska regeringen i förhållande till USA? Hur självständig är den domstol som dömde Saddam? (Processen har bland annat dömts ut helt och hållet av Human Rights Watch.)
Varför hade man så bråttom att avrätta honom? Vad var det man var rädd att han skulle vittna om? Vilka brott har han begått med USA:s stöd och hjälp som man inte ville skulle komma i dagen?
Saddam var USA:s monster under 70- och 80-talen. Den blodiga statskuppen, utrotandet av den Irakiska vänstern, kriget mot Iran, gasbombningen av kurderna i Halabja – allt detta skedde under tiden Saddam stod överst på Vita Husets gästlista.
Nu är smågangstern tystad, och de högsta ansvariga går fria.
Befogade frågor, men vi vet redan att Saddam var USA:s monster, och hade han velat gola så kunde han ha gjort det för länge sen. Icke desto mindre undrar jag också varför man hade så bråttom, och jag håller med om att det gick för fort.
Då tycker jag snarare att det är suspekt att man släpper en film där han får ett rep om halsen “för att förebygga rykten om att han inte alls avrättats” men man får inte se honom dingla. Det gör mig bara mer misstänksam.
“Hur kan en dödsstraffsmotståndare resonera så? Jo, för att det inte är mina principer som ska råda i det här fallet. I Irak har man en annan syn på saken än vad man har här, och människor har avrättats för så mycket mindre; vad skulle det sända för signaler om Saddam fick leva?”
Antingen har man principer som gäller eller så har man inte några fasta principer utan anpassar sig från fall till fall.
Att man i Irak skulle ha en annan syn på saken; innebär det att det är okej med dödsstraff i alla länder där detta är den allmänna uppfattningen om hur brottslingar ska bestraffas?
[...] Jag har också fått en del mothugg på Diktatorn är död. Låt mig ta tillfället i akt att förtydliga. [...]
Fredric: Nej. Men Saddam var ingen simpel brottsling. Han var en tyrann. Han är själva symbolen för förtrycket i Irak.
Det här handlar om mer än bara en människa. Det handlar om ett land som har ett trauma att ta itu med.
Jag tror mer på den sydafrikanska modellen än den irakiska när det gäller att ta itu med ett trauma. Läste en bra sak dock hos Stefan Olsson som många kommentatorer ovan verkar missa: demokrati har inget med mänskliga rättigheter att göra.