Skip to content

Månad: januari 2007

Forskning, eller?

I en artikel i dagens aftonblad kan man läsa att Annica Dahlström kommit fram till att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Detta får bloggosfären att resa sig som en könsneutral bloggare och protestera.

Det är i sig anmärkningsvärt att något så självklart bland alla andra arter som skillnader mellan könen är så kontroversiellt när det kommer till människan. Jag medger att Annica Dahlström inte gör ett helt balanserat intryck på mig heller, men varför är det så svårt att tro att det skulle finnas skillnader? Och varför är det så förbjudet att berätta att det är just det man kommit fram till i sin forskning?

Frågan är dock om Annica Dahlström ägnat sig åt någon egentlig forskning i ämnet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg intervjuas hon av Per Snaprud. Han ifrågasätter huruvida hon bedrivit egen forskning i ämnet, och på det svarar hon:

Nej, detta är icke min egen forskning, men jag har läst litteratur, träffat forskare och varit med på konferenser.

I tidigare nämnda artikel i F&F skriver Per Snaprud om en Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison och en artikel skriven av henne i American Psychologist 2005. Enligt den artikeln varierar skillnaderna beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Snaprud frågar så Dahlström om hon verkligen tycker att det, mot bakgrund av denna kunskap, är rätt att klumpa samman egenskaper och göra så svepande generaliseringar som Dahlström gör.

Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men du är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar.

Där har vi det. Annica Dahlström har alltså inte gjort någon egen forskning (åtminstone ingen som hon presenterar i den aktuella boken) utan i likhet med de flesta debattörer skaffat sig en uppfattning genom att läsa andras resultat. Troligen har hon, fortfarande i likhet med de flesta andra debattörer, bara läst det som passar hennes uppfattning och ignorerat resten.

Hennes motdebattör, Claes Borgström, har knappast någon annan forskning att luta sig mot när han uttalar sig och säger att det är struntprat? Det är klart; Claes Borgström borde veta allt om struntprat så mycket av den varan som han ägnade sig åt inför, under och framför allt efter fotbolls-VM.

På det stora hela får jag en ganska oseriös känsla av Dahlström utifrån artikeln i F&F. Det känns som att hon ägnat sig åt en del fusk och genvägar och vid ett par tillfällen efterfrågas referenser, men några sådana lägger hon inte fram. Jag lutar åt att Annica Dahlström är en pajas. Helt säker kan jag dock inte vara eftersom jag inte har läst hennes bok, men jag tycker att låter skumt att en forskare skriver en bok om ett ämne som ligger nära hennes egen expertis, men utan vetenskapliga grunder. Jag tycker också att det känns tveksamt att forskare ger sig ut på korståg istället för att objektivt behandla fakta.

Men för att återknyta till början: Varför är det så kontroversiellt att det skulle kunna finnas skillnader mellan könen? Varför är så många så rädda för att något dylikt skulle bevisas? Varför skulle vi vara befriade från instinkter när alla andra däggdjur har dem? Jag tror att problemet är att nästan alla, vare sig de är queerteoretiker, radikalfeminister, genusforskare eller något annat mumbojumbo, söker efter en ensam teori som kan förklara allt från löneskillnader till våld i hemmet till stringtrosor. Den ensamma orsaken är biologisk, den allsmäktiga könsmaktsordningen eller rosa klänningar på småflickor.

Själv är jag säker på att det finns generella skillnader mellan könen, men jag är också säker på att skillnaderna mellan individer är ännu större. Att dela in människor fack – män är si, kvinnor är så, vita är si, svarta är så – är begränsande. Låt människor bli allt de kan bli istället för det de förväntas vara.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Bloggstafett

Blogstafetten har så sakteliga rullat igång. Först ut var sadsmiles med Den bästa TV-serie jag sett – en topplista som andas dåligt självförtroende. Varför ta med Vänner på listan om man inte tycker att det är en jävligt bra serie? För att många andra tycker det? Skit i dem.

Stafettpinnen skickades sen vidare till underbart.vardagsliv som fick ämnet ”tre saker att ta med på en rymdresa”. Själv skulle jag ta med mig Linda, Fadde och en flyktplan.

Det dröjer ett tag innan pinnen kommer fram till mig, men det kan bli kul. Om inte annat så tror jag att det är en nyttig övning att skriva på kommando.


Andra bloggar om:

Joshens hjälp till självhjälp

Nyligen på Rapport gjordes det en intervju hemma hos en strömlös småbarnsfamilj på västkusten. Hela upplägget är så uppenbart gjort för en snyfthistoria om onda kraftbolag, vilket gjorde det extra roligt att strömmen kom tillbaka under intervjun.

Nå, strömmen kom och gick, berättade man, och man tyckte att kraftbolagen kunde förbereda sig bättre när man vet att det stormar ofta i området. Reportern frågade då vad familjen själv gjort för att förbereda sig, varpå mamman svarar ”inget särskilt”. Jamen så jävla bra då!

Jag är allergisk mot uttryck som ”typiskt svenskt” och så vidare men det känns faktiskt rätt typiskt svenskt att förvänta sig att alla andra ska vidta alla tänkbara åtgärder för att vi ska slippa få det obekvämt. Vi själva har inget som helst ansvar för vår bekvämlighet och säkerhet. Därmed inte sagt att kraftbolagen inte skulle kunna vidta fler och bättre förebyggande åtgärder – det kan de säkert – men vi har vetat om den här stormen ett tag nu. Varför inte köpa att par extra batterier åtminstone? Eller ge fan i att gå utomhus.

För människor har varit ute och dött i den här stormen. En av dem åkte vespa (!) och fick ett träd över sig. Varför i alla glödheta ger man sig ut på en vespa i stormen?

Jag har hört människor pipa om att ingen vill ge dem nåt jobb. Ingen kommer att ge dig ett jobb, du måste själv skaffa ett. Och ingen kommer att ge dig den lön du tycker att du förtjänar heller. Du måste förhandla om den.

Ju fortare du inser att ingenting kommer gratis, desto fortare kan du börja skaffa dig det du behöver med till buds stående medel. Och ju fortare du inser att alla – försäljare, arbetsgivare, elleverantörer, alla! – vill blåsa dig, desto fortare kan du börja skydda dig. Utgå från att alla andra är idioter. Vita streck i gatan är ingen garant för att bilisterna tänker bromsa för dig. Tro mig: Jag bor i Södertälje så jag vet. Som trotsig tonåring fann jag visst nöje i att bara gå rakt ut i gatan på övergångsställen. Pappa lovade syrligt att se till så att det stod att jag hade rätt på min gravsten. Det gick fram till slut.

Ingen annan ser till dina intressen så det är säkrast att du börjar göra det själv. Nu.

Och livet är inte rättvist heller. Get fucking used to it.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Mansgrisigt musiklyssnande?

De kvinnliga artister och musiker som förekommer i mina lurar är lätträknade. Jag vet inte om det beror på att jag är en mullig mansgris, eller om det beror på att musikindustrin i stort är det. Jag vill gärna tro det senare. Att få kvinnliga artister är intressanta helt enkelt för att även om de har talang och kan skriva låtar, så skiter musikindustrin i det eftersom tits & ass säljer bättre.

Och således förminskas kvinnorna i branchen till just artister. De kvinnliga musikerna är på det stora hela i minoritet, och av de som letat sig fram till mina öron och fått stanna där kan nämnas Alanis Morissette (givetvis), Tori Amos (vilken pianist!) och Norah Jones (vilken röst!). Nämnas bör också att jag föll pladask för Sofia Karlssons Svarta Ballader där hon tolkar Dan Andersson. Dan Andersson är flitigt tolkad, men mig veterligen är Sofia Karlsson den första kvinna att ge sig på det och hon gör det med den äran. Lyssna gärna på Jag Väntar och förtrollas av hennes röst.

Men min favorit bland kvinnorna just nu är en singer/songwriter vid namn Jewel Kilcher. Varför jag inte har upptäckt henne tidigare kan jag inte förklara. Hennes album This Way har legat på min dator länge och jag vet ärligt talat inte hur det har hamnat där. Gudomligt ingripande? Hur som helst går The New Wild West varm i mina lurar.

Ska man kategorisera musiken, något jag generellt helst inte gör, så skulle det kanske närmast betecknas som ”folkpop”. Hennes musik är rättfram, ärlig och naken. Hon gömmer sig inte bakom stora produktioner utan litar till sin egen röst. Som för övrigt är mycket charmig. Framför allt ger Jewel mig intryck av att vara en kvinna med integritet. Det är fan inte vanligt i dagens musikindustri.

Och så är hon vacker. Inte sådär våpigt, billigt utmanande som sina kvinnliga kollegor i branchen, utan med personlighet. Om ni minns vad det är.

Att söka efter Jewel på susning.nu leder inte till några träffar för just den Jewel jag söker, men väl någon porrskådis vid namn Jewel De’Nyle. Det är till att prioritera.


Andra bloggar om: , , intressant?

Hörru Anders!

Aftonblaskan serverar som vanligt allt vi behöver veta. Idag kan vi få veta vilken kändis som ligger med vem. Jag besparar er detaljerna för jag har inte ens orkat titta på artikeln. Jag såg nämligen följande på förstasidan och det räckte för mig:

Knulla runt heter det, och om Aftonbladet inte klarar av att skriva knulla ska de kanske skriva om något annat istället.

Edit: Förresten behöver man inte titta på artikeln för att se ”vilka stjärnor som ligger runt”, eftersom ”alla har sex med alla i Hollywood”.


Andra bloggar om: , ,

Denna gigant bland giganter

Carter Beauford, trummisen i Dave Matthews Band. Eftersom jag själv inte kan spela trummor för fem öre blir jag ofta väldigt imponerad av trummisar som gör det med bravur. Carter Beauford är något i hästväg. Jag blir glad av att höra honom, och jag blir ännu gladare av att se honom. Det är inte det att han kan dra av rundpallar över pukorna eller veva på allt han har samtidigt – det kan nästan vilken sketen trummis som helst. Nej, det är de små grejerna; hans fippel med hihaten, hans dynamik, hans sätt att få det svåra att låta självklart och se enkelt ut. Dessutom älskar jag hans stil. Han ser ut att vara ett med sitt instrument. Allt ser naturligt ut. Notera också att han primärt använder vänsterhanden till hihat och höger till virvel, till skillnad från de klassiska korslagda armarna med höger hand på hihat. Det bidrar också till att få honom att se extra avslappnad och jäsig ut. Se själva.


Andra bloggar om: , , ,

Att sanera kärnkraftverk ger hård hud

I kölvattnet av Bättre sent än aldrig har det bubblat upp en del från mitt förflutna. Man kan säga att jag har tillbringat en del tid på minnenas boulevard. Främst kring min tid som kärnkraftsverkssanerare (åhå, en utmaning! Särskriv på så många sätt som möjligt) och de människor jag jobbade med.

Det ska först och främst poängteras att det är ingen lek att sanera kärnkraftverk, även om vi lekte en hel del. Det är ofta tungt, det är ofta tråkigt, det är för det mesta skitigt, och det kan också vara farligt. Bortsett från strålning och sånt trams som vi faktiskt inte alls utsattes för i så hög utsträckning som folk tycks tro. Faktum är att man på många ställen inne i verket tar lägre dos än vad man gör ute i det fria. Betänk att både solen och jordens inre avger strålning som vi hela tiden utsätts för, men eftersom ett kärnkraftverk är byggt i mängder av ”celler” avdelade från varandra med feta betongväggar (i syfte att skärma av strålning såklart) så isolerades vi från bakgrundsstrålningen. Samma konstruktion som ska hålla eventuell strålning inne håller också bakgrundsstrålningen ute. Nej, farorna bestod snarare i detsamma som på alla industrier: Fallolyckor, saker som ramlar ner från andra saker, halkrisk, spetsiga hörn, vassa kanter, det vanliga.

Trots detta så saknar jag faktiskt jobbet. Eller inte jobbet som sådant, men människorna jag jobbade med. Det fanns förmodligen inte en enda människa i vårt arbetslag som var riktigt frisk i huvudet. Vi brukade säga att man måste vara galen för att inte bli galen. En del, som vår skogstokige arbetsledare, hade förfinat det till en konst.

Varje morgon, och jag menar varje morgon, hälsade han oss glatt och högljutt med samma fras: Hej, mina sexiga odjur! Variationer förekom, som ”hej, mina sexiga små odjur” eller ”hej, era sexiga stycken”. Möjligen bytte han ut ”hej” mot ”godmorgon” vid enstaka tillfällen, men vi var alltid hans och vi var alltid sexiga. Här bör det påpekas att om det är något man inte är i en skitig, säckig (eller i mitt fall oftast för liten), före detta vit overall så är det sexig. Det bör också påpekas att det aldrig någonsin var fråga om trakasserier på något sätt. Det var bara hans sätt.

Detta leder fram till en helt annan fundering. Jag som kommer från den miljön känner ofta inte igen mig i att folk blir kränkta av än det ena och än det andra. Minsta komplimang renderar en anmälan om sexuella trakasserier och även det mest oskyldiga skämt anses osmakligt. Nu senast är det Linda Skugge, om nu någon orkar bry sig om henne längre, som går ur facket (via deep|edför att Journalistens chefredaktör Maja Aase kritiserat henne. Är inte folk lite väl ömhudade?

Missförstå mig nu rätt. Givetvis ska sexuella trakasserier anmälas. Självklart är det inte ok att kränka medarbetare, underhuggare eller någon annan för den delen. Nej, problemet är att människor i vissa situationer, inte minst på arbetsplatsen, är så snarstuckna att kommunikation är hart när omöjlig. Problemet är också att om man ställer till ett jävla liv för småsaker så tar man till slut inte heller de verkliga problemen på allvar. Peter och vargen, ni vet.

Tillbaka till kärnkraftverket. Vårt arbetslag varierade i storlek, men mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att vi var 10-16 personer. Av dessa var ungefär en fjärdedel kvinnor. Även detta varierade förstås. Ett definitivt mansdominerat yrke alltså, och då var ändå saneringen den avdelning som hade överlägset högst andel kvinnor. De flesta andra arbetarslagen som härjade runt där inne och skruvade, bankade, svetsade och skitade ner i största allmänhet bestod endast av män. Inte konstigt då att våra tjejer utvecklade hård hud, och det snabbt.

Det fanns inte någon som kunde sätta sig på dem. Snarare var det tvärtom; när man kände sig orättvist behandlad på ett eller annat sätt så gick man till tjejerna och beklagade sig, varpå de läste lusen av arbetsledare, platschef eller vem det nu var. Dessa tjejer var också de överlägset bäst betalda av oss. Varför? För att de hade förhandlat sig till det. De hade marcherat in till platschefen och talat om vad de ansåg sig vara värda och att det kanske var dags att företaget började betala om de ville ha någon rutinerad personal kvar. De fick igenom kraven, och de var värda vartenda öre.

Jag har aldrig tidigare eller senare upplevt ett arbetslag med sådan sammanhållning. Men så var vi också tvungna. Vi stod lägst i näringskedjan, vi tog reda på andras skit och behandlades som ett nödvändigt ont. Även av vårt eget företag som kröp för Vattenfalls krav istället för att backa upp oss när så behövdes och av facket som fullständigt sket i oss. Vi hade bara varandra och stod upp som en man (eller kvinna för all del) när så behövdes. Den skogstokige finnen till arbetsledare tog nog väldigt många fighter som vi aldrig såg eftersom han också var skyddsombud och ofta beordrades sätta oss på jobb som bröt mot en och annan säkerhetsföreskrift. På grund av denna sammanhållning existerade heller ingen avundsjuka. Lyckades någon förhandla till sig högre lön? Grattis! En kille blev befordrad till arbetsledare och de flesta (inklusive han själv) ansåg att en av tjejerna borde ha fått jobbet istället (här skriver jag alla gånger under på att han gick före för att han har en penis) men istället för att vara bittra och gnälla gratulerade vi och slöt upp bakom honom också. Det var en bra kille, och det var ju inte hans fel att han puttades fram i kön. Dessutom blev han en alldeles strålande arbetsledare.

Vill jag komma någonstans med det här? Egentligen inte. Slutsatser får läsaren dra själv. Jag vill bara hylla mina före detta arbetskamrater. Visst jobbade jag ihop med en och annan som var dum i huvudet på riktigt också, men de blev aldrig långvariga. Och så tycker jag nog att en och annan (Skugge till exempel) borde städa ett kärnkraftverk eller två.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Facit

Så var det då dags att presentera någon form av facit till Bättre sent än aldrig. Ni är många som har gissat, och till mitt stora förtret har de flesta gissat rätt. Jag är en usel lögnare.

  1. Det är sant att jag fick ett par sekunder i rampljuset när jag rusade in på isen och irrade runt i glädjeyran.
  2. Det är sant att vi agerade förband åt dåvarande statsminister i Ingvar Carlsson. Detta ägde rum på LO-dagen (tror jag det kallades) i Furuviksparken. Det var dock ingen som tittade, vare sig på oss eller på Ingvar. Alla fackanslutna i regionen var inbjudna, hela parken var bokad, och allt åkande ingick. Tror ni folk tittade på ett halvkasst rockband eller en statsminister när de kunde åka saker alldeles gratis? Nej just det. Så vår publik bestod i princip av de närmast sörjande, och jag tror att detsamma gällde för Ingvar Carlsson.
  3. Det är sant att jag tog en ”genväg” hem från en bröllopsfest. Jag kom till ett stängsel runt ett industriområde. Jag kan inte klättra över det (jag kan inte klättra över det), jag ids inte gå runt det (jag ids inte gå runt det), jag måste krypa under det. Ritch, ratch, ritch, ratch, och fast. Men det kom ingen tiger. Det är också sant att perceptionsförmågan försämras av alkohol, eftersom jag tyckte att det fanns gott om plats under den där grinden.
  4. Det är, som de flesta gissat, falskt att jag har pippat i ett kärnkraftverk. Dock har ni gissat rätt av fel anledningar. Jag hade inga problem att ta mig in i kärnkraftverket eftersom jag jobbade där under sommarstoppen i sex år. Det är heller inget problem att ta sig ur skyddsdräkterna som folk tror att man har på sig eftersom de inte existerar annat än vid ytterst speciella arbeten. Man lallar runt i vanliga syntetoveraller, och under dessa bara underkläder. Således går det fortare att få av sig dem än vanliga kläder. Och det finns en radioaktiva klubben, eller bara aktiva klubben. Flera kollegor påstods vara medlemmar. Några bevis finns dock inte. Så den enda anledningen till att jag inte är medlem är alltså att jag inte hittade någon att dra över. jag hade att välja på tjocka, svettiga finnar och fler tjocka, svettiga finnar.
  5. Det är sant att jag under ett par veckor bodde hos en familj i USA där frun var bekant med Hillary Clinton. Det är också sant att hon visade bilder på de tu och sa ”this is me and mrs Clinton, the President”. Det var, som jag uppfattade det, ett vanligt skämt att det var Hillary och inte Bill som styrde landet. Och ja, hennes man jobbade för CIA. Som jurist, så han var inte en sån där tuff typ som åkte runt och lönnmördade folk som man gör på tv.

Beträffande den sista punkten så slår det mig att fler kanske hade tyckt att den var orimlig om jag dessutom hade berättat att jag bodde där för att jag hälsade på min dåvarande flickvän som var en av två au pairer i familjen, och att jag under dessa veckor delade rum med min flickvän. Faktum är att frun i huset, innan jag anlände, tog den andra au pairen åt sidan och bad henne tillfälligt byta rum med min flickvän eftersom vi nog hade ”en del att ta igen och ville vara ifred”. De andra tjejerna i området var mäkta avundsjuka ty deras pojkvänner fick bo i redskapsboden eller på hotell när de hälsade på, för ”vad ska grannarna tro”. ”Min” familj var således mycket liberal i det avseendet.

För övrigt saknar jag familjens yngsta dotter som var något av ett problembarn men också oerhört charmig när hon satte den sidan till. Eftersom jag efter bara ett par dagar i landet var barnvakt åt henne ett par timmar (jo, vi lämnades ensamma med hela huset för oss själva – de må ha varit fullständigt pantade eller så är jag fantastiskt förtroendeingivande) så tog hon sig rakt in i hjärtat på mig. Jag hoppas livet har varit snällt mot henne.


Andra bloggar om: , ,

Ur led är tiden

Jag har problem med tidsstämplarna i wordpress. Om man tittar i feeden nu så ser det ut som att ”bättre sent än aldrig” är skriven 2:26 inatt. Vilket inte är sant. Prova 13:26 på dagen istället. Jag förstår inte varför det blir så, och det skulle inte göra något om felet förekom konsekvent, men det gör det inte och därmed hamnar posterna i fel ordning i feeden. Irriterande. Jag har sökt men icke funnit någon förklaring till problemet. Någon som vågar sig på en gissning?


Andra bloggar om: