Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Rakade av
sig skinnet
Amanda, 15, slet av skinnremsa när hon rakade benet Tillverkaren: Vi har aldrig sett någon som blivit lika allvarligt skadad.
OBS! Starka bilder.

Så lyder locktexten för att sälja Aftonbladets senaste scoop. Det där “obs! starka bilder” är inte en varning utan ett säljknep, och eftersom jag är en gam som alla andra så ville jag såklart se de starka bilderna. Jag blev besviken, kan jag säga.

Mår ni illa nu?

I artikeln kan man sen läsa Mandas mamma yttra sig.

Det är klart att rakhyvlar ska vara vassa men ska de vara så vassa att huden följer med?

Ja! Precis så vassa ska de vara. Rakhyvlar ska vara så vassa att man kan skära sig utan at känna det. De ska vara så vassa att det är ett rent nöje att skära sig. Man ska inte märka att man har skurit sig förrän man börjar skrumpna av blodbrist. Då är rakhyveln tillräckligt vass. Om den inte rår på huden rår den inte på hår heller. Däremot ska rakhyveln vara konstruerad så att det kräver exceptionell klantighet för att skära sig illa. Det är fullt möjligt att rakhyveln i just det här fallet brustit i konstruktion. Jag håller å andra sidan inte för omöjligt att det rör sig om skit bakom handtaget heller.

Irén Svensson-Nylén tycker att rakhyvlarna borde ha en varningstext och bruksanvisning.

Ja! Jättebra idé Irén. Vi borde ha mer varningstexter och bruksanvisningar. Frågan är om inte vi borde sätta en åldersgräns på rakhyvlarna också. Kanske en text från socialstyrelsen. Och givetvis nån sorts idiotsäkring som kräver att man har en teknisk utbildning för att ens komma åt det vassa bladet. Trams!

Folk skär sig, ok? Vill man vara fin får man lida pin. Det är som sagt fullt möjligt att det var något fel på just den här rakhyveln, men varningstext? Bruksanvisning? Snälla…

Andra bloggar om: aftonbladet, media, rakning

Sam Bourne är för mig helt okänd. Det är han antagligen för de flesta andra också. Det är inte så konstigt. För det första är det en pseudonym för den brittiske journalisten Jonathan Freedland. För det andra är The Righteous Men Sam Bournes debutroman. Jonathan Freedland har emellertid skrivit böcker förut, om än inte spänningsromaner.

Debuten lovar gott. The Righteous Men (finns nu också på svenska) är en bra bok, som kunde ha varit bättre. Den jämförs givetvis med Da Vinci-koden och nåt annat är väl inte att vänta. Det är trots allt en bok i en genre där Da Vinci-koden är obestridig kung.

Den unge och ambitiösa journalisten Will Monroe får sitt första mordfall; en hallick på New Yorks bakgator, något som på sin höjd borde rendera en notis. Will hittar emellertid en lite annorlunda infallsvinkel. Han bestämmer sig för att göra lite efterforskningar i den mördades liv, skriva om människan bakom så att säga. Och finner en märklig detalj.

Wills vinkel blir en succé, och strax finner han sig i ett avlägset bergsområde i Montana bland paranoida vapen-och-bibelviftande stollar, för att upprepa sin bravur då en av dessa milismän blivit mördad. Det visar sig senare att det finns en avlägsen koppling mellan dessa mord, men innan Will hinner komma något dylikt på spåren kidnappas hans fru…

Bourne driver på historien i ett ganska gott tempo. Det är en väl genomtänkt thriller som vilar på en grund av urgammal judisk mystik. Bournes karaktärer fungerar, men huvudpersonen Will känns tämligen platt. Det är dessutoom ganska tröttsamt att han inte kan gå in i ett rum utan att bli sentimental och sakna sin fru. Jag förstår att han är förtvivlad, men min förståelse fördjupas inte av upprepningarna. Hans sidekick, fd flickvännen TC, är långt mer intressant. Å andra sidan är det en sorts bok som inte lämnar så mycket utrymme åt färgsprakande personbeskrivningar. Det är historien som står i centrum, inte personerna.

Som alltid med den här typen av böcker verkar det svårt att få till ett bra slut. Varför ska det alltid sluta i nån sorts Glamour-soppa, ni vet, tv-serien där alla har ett förflutet (och ett barn) med alla? Det blir lite fånigt faktiskt, men detta till trots: Det här är en ganska bra bok och jag ser fram emot kommande verk.

Andra bloggar om: the righteous men, de rättfärdiga, sam bourne, jonathan freedland, böcker, recensioner, intressant?

Resan överträffar målet. Själva vägen till något är mer givande än det hägrande någotet. Gräset var inte grönare på andra sidan. Och så vidare. Ungefär så har diskussionen förts, i varierande ordalag, genom alla tider. Från svunna tiders filosofer och präster till dagens stora tänkare; kvällstidningskolumnister och bloggare. Alla deltar med glädje i detta glorifierande av resandet. Mitt eget inlägg i debatten (som inte alls är någon debatt eftersom alla verkar överens om resandets förträfflighet) är att utan ett hägrande mål skulle folk ge fan i att förflytta sig. Jag skulle också vilja inflika att den som höjer resandet till skyarna nog aldrig har rest med kollektivtrafiken i Stockholms län.

Igår var mitt hägrande mål en tennismatch vid Universitetet. Eftersom vi inte spelat på några veckor nu så var det hög tid att komma in i det hela igen, trots oväder och kommunala färdmedel. Så jag steg duktigt upp klockan sju på morgonen för att i lugn och ro äta frukost, frysa och se vad som har hänt i världen. Därefter begav jag mig ut i snöyran i – trodde jag – god tid.

Det där med att vara ute i god tid är särskilt viktigt när det snöar, ty snö är något som Stockholm (och Södertälje) inte klarar av att hantera. Snö får folk att bli fullständigt dumma i huvudet. Bilar ramlar av vägarna, tågen slutar gå och människor lunkar omkring på gatorna och ser uppgivna ut. Därför räknade jag kallt med att om jag går hemifrån i tid till arton över åtta-tåget så är jag vid Universitetet kvart i tio. Och om pendeltåget är försenat eller inställt, eller om tunnelbanan krånglar på liknande sätt, så hinner jag ändå till klockan tio med efterföljande transportmedel. Smart va?

Nå, det där med “i god tid” var ju bara nåt jag trodde. Det visade sig att vår laptop har en något optimistisk tidsuppfattning, så när jag stod nere i Birkakorset, nynnandes på Robban Brobergs “hur ska man göra för att komma över vägen” så kom bussen från Brunnsäng och svischade förbi. Edit: Se tantens kommentar. “Attans”, tänkte jag, men så kom jag ihåg att det kommer en buss från Östertäljehållet också. “Den kan jag ju ta. Det är nog förresten den där bussen som svischar förbi där ja. Fantastiskt. Jag ska tydligen gå till pendeltågsstationen”.

Så jag missade givetvis 8:18-tåget. Bussar går fortare än Joshar, även när det snöar. Nu var ju detta förstås ingen katastrof – jag hade ju redan räknat ut att om 8:18-tåget skulle ställas in så skulle jag ändå komma fram i tid med 8:33-tåget. Så där stod jag nere vid stationen och stampade bland en växande skara levnadströtta människor. Klockan blev 8:33. Inget tåg. Skaran av människor som behövde ett tåg, om inte annat för att kasta sig framför, växte. Och klockan gick. Vid 8:38 ropades det ut att tåget var inställt. Då blev jag less på riktigt.

Jag ringde Besökaren, min tennispartner, med avsikt att ställa in spelandet eftersom det tydligen var omöjligt att ta sig ur Södertälje, men han övertalade mig att ta 8:48-tåget och sen hämtade han mig i Solna. Det fungerade faktiskt, och genom att hämta mig i Solna sparade han oss en del tid så att han hann krossa mig fullständigt på tennisplanen.

Efter tennisen satte vi oss i bastun för att få upp värmen (nästan en timmes tennisspelande fick mig svettig, men inte varm, jag tror att jag hade drabbats av permafrost) men inte heller det blev långvarigt för strax invaderades bastun av ett gäng gamla rynkiga gubbar som inte hade vett att skyla sig. Jag kan stå ut med att folk helt ogenerat hänger ut sig i bastun men när det klättrar upp ett russin på sätet bakom mig så räcker det. Jag skall icke ha en förhistorisk hängpung i nacken. Jag har bastat färdigt, basta!

Och sen skulle jag hem också. Besökaren var vänlig nog att köra mig tillbaka till Solna för att spara mig lite tid på hemresan också, men givetvis hade jag precis missat ett tåg så att jag fick sitta i jävla Solna och frysa i en kvart även där. Ja, givetvis var även det tåget några minuter försenat. Och i Södertälje åkte alla bussjävlar från stationen samtidigt som hela pendelfolkhopen började ta sig ner från perrongen. Det här med synkronisering är tydligen helt ute. Det är för tidtabellens skull man kör, inte för passagerarna.

Jag var hemma igen halv två. Från åtta till halv två, för en timmes tennisförnedring och lite gubbpungsfluktande i en bastu. Inte mycket till mål, men nog fan var det långt bättre än själva resan allt. Och nog för att En liten tant har skrivit om att resa långsamt men jag tror inte att det var så hon menade.

Andra bloggar om: stockholms lokaltrafik, stockholm, sl, tennis, snö, resa, intressant?

I en intervju i SvD talar Björn Ulvaeus ut om religiösa fanatiker och annat otyg. Om det finns inte mycket annat att säga än att jag håller med. Istället tänkte jag lägga ut texten lite kring hans avslutande ord. När reportern frågar varför han tackade nej till en återförening med ABBA för sisådär en miljard kronor svarar Ulvaeus:

Jag tänkte på hur det skulle kännas att gå in hundra kvällar under ett år till en publik som är så i gasen och kommer att bli besvikna efteråt. Vi har åldrats, energin finns inte kvar och ingen kan hoppa omkring på högtalarna. Fyra sömniga personer där framme som sjunger de gamla låtarna. Vad gör det med mig som människa, funderade jag över.

Tack Björn! Integritet tror jag det kallas. Jag är så less på återföreningar där artister försöker återställa sin forna glans, hoppa på tåget som gått eller vad ni vill. Tänk om Gene Simmons hade tänkt samma tankar innan Kiss återförenades. Då hade vi sluppit se en blekfet sminkad gammal farbror stå på scen i gigantiska moonboots och lipa. Vi hade sluppit se hans mage försöka rymma genom läderbrynjan och vi hade istället kunnat minnas Kiss som rebeller snarare än som fjantar.

Nu är integritet givetvis något Björn Ulvaeus har råd med. Även om jag tycker att det är sorgligt att Slade spelat på Ön i Hedesunda eller att the Animals dyker upp i Gävle varje år så förstår jag nånstans att killarna kanske inte har det så fett. Å andra sidan; när det gäller the Animals så är det väl typ en originalmedlem kvar. Det är alltså inte Eric Burdon eller Alan Price som svälter utan några jeppar som använder deras namn och deras låtar. Å tredje sidan verkar de har roligt när de spelar (jag har sett dem ett par gånger) och då är väl allt frid och fröjd.

Jag förstår också att många vill se sina idoler live. Eller tror att de vill. Men i slutänden handlar det om att kunna göra sig själv rättvisa. Det är skillnad på band som U2 som har varit intakta hela tiden. De åldras framför våra ögon. Det är inte så att de försvinner i tjugo år och sen plötsligt ska återskapa sin forna ungdoms glans. Därför kan de spela tjugo år gamla låtar, för att de har gjort det hela tiden, och låtarna i liveversion har åldrats med bandet. Men det är klart; skulle Bono damma av mr McPhisto så skulle det bli lätt patetiskt.

Så alla ni som går i återföreningstankar: Låt bli! Bespara oss. Tänk på vad det gör med er. Och tänk på vad det gör med oss. Tänk på vad det gör med våra glorifierade minnen.

Andra bloggar om: björn ulvaeus, abba, kiss, u2, musik, återföreningarintressant?

I Aftonblaskan kan man läsa om pensionären Eric Saffin som förlorat ett öga. Saffin förlorade sitt vänstra öga i en extremt ovanlig form av cancer – det finns bara elva sådana fall i världen. Photoshopcancer, att döma av bilden.

För nog ser bilden lite photoshoppad ut? Jag kan tänka mig att man helt enkelt velat bespara läsarna den tomma ögonhålan. Det är troligen inte Aftonbladet som har modifierat bilden, men är det inte lite konstigt att det inte skrivs något om det? Om man slänger upp en bild på kronprinsessan Victoria på månen tillsammans med Elvis och Nessie så står det OBS: Bilden är redigerad eller nåt liknande, men inte här inte.

Jag kan förstås inte med säkerhet säga att bilden är manipulerad, men nog ser det suspekt ut.

Sen kan man förstås dra lite vitsar kring det hela. Vad sägs om Hasse & Tages Spik i foten: Under Franska Revolutionen högg de huvudet av folk som limpskivor! Chop chop bara. De skulle ha varit jävligt glada om de kommit undan med ett photoshoppat öga. Eller så kan man tänka sig att Eric har drabbats av starr. Brukar man inte säga att ögat blir lite grumligt då?

För övrigt tycker jag att avslutningen på artikeln är mästerlig också:

Saffins problem började när han drabbades av cancer för fyra år sedan.

Jaha.

Andra bloggar om: eric saffin, foto, bildredigering

Rambo fastnade i den australiska tullen. Hans väskor scannades och man hittade ett antal förbjudna föremål. Bland annat en överdimensionerad kniv, en pilbåge och pilspetsar proppade med sprängämnen. Rambo hävdar att han blivit skickad till Australien för att frita ett antal skotska revoltörer som greps vid 1700-talets slut.

De australiska myndigheterna höll kvar Rambo i flera timmar, tills Mick “Crocodile” Dundee dök upp på polisstationen och sa:

That’s not a knife. This is a knife.

Mick Dundee begravs nästa tisdag. Han efterlämnar en hatt och en Donk.

Andra bloggar om: rambo, mick dundee, australien

Via ögonblick i norr fann jag denna recension i PC World.

Resultatet överraskade mig. Blogger anses alltså bäst. Före suveräna verktyg som WordPress. Märkligt. Men så insåg jag att de jämför gratistjänsterna blogspot.com och wordpress.com, och då kanske resultatet är mer rimligt. Jag har bara tittat på wordpress.com som hastigast, och det såg lite magert ut jämfört med “riktiga” wordpress som jag kör på egen domän. Dock har jag legat på blogspot och jag tyckte att det sög.

Undersökningen är lite missvisande då man i beskrivandet av wordpress nämner att man kan välja mellan att regga sig gratis på wordpress.com eller att tanka hem open source-verktyget från wordpress.org och slänga upp på egen domän, men sen verkar man uteslutande recensera wordpress.com – utan att påpeka avvikelserna. Open source-verktyget från wordpress.org är nämligen fantastiskt kraftfullt, och med allehanda plugins som finns att tillgå är det oändligt formbart. Visserligen skriver man att wordpress är ett bra alternativ för den som vill ha en blogg på egen domän, men man påtalar inte tillräckligt tydligt vilka skillnaderna är gentemot att låta wordpress.com hosta. Om man klickar in sig på test report så kan man till exempel läsa att wordpress inte stöder trackbacks, men det gör det visst. Åtminstone open source-varianten.

Beträffande blogger så kan jag inte uttala mig om hur det fungerar på en egen domän. Däremot kan jag uttala mig om hur blogspot fungerar och ärligt talat tilltalade det mig inte alls. Jag upplevde interfacet som lite segt och överdrivet gulligt. Lunarstormgulligt rent av. Jag tyckte att navigeringen (för mig som administratör vill säga) kändes knölig och alternativen otillräckliga. Nu är det ett tag sen jag använda blogspot – däremellan har jag försökt mig på någon form av handknackad blogg och sen gick jag över till wordpress – så mycket kan ha förändrats. Jag vet att det har gjorts en satsning på att ta blogger till nya höjder, och jag vet att Google har varit där och petat med sina storhetsvansinniga fingrar. Men hur mycket bättre det har blivit vet jag inte, och därför bör jag förstås inte döma ut blogger.

Däremot vet jag att många av de blogger-bloggar jag bevakar varit svåra, för att inte säga omöjliga, att komma åt ibland den senaste tiden (har säkert med uppgraderingen att göra, det verkar ha stabiliserats de senaste dagarna) och att deras feeds är fucked up. Det är ganska många av de blogger-bloggar jag bevakar som visar samma gamla post som senaste inlägg i feeden när något nytt har skrivits, och sen får man klicka in sig på bloggen för att se vad som egentligen är nytt. I-landsproblem, javisst, men rss/atom-flödet är ändå en av bloggens viktigaste verktyg.

Nu borde jag inte yttra mig om tillgänglighet, jag som är hostad av one.com som strular dagligen. Jag har ruttnat ganska ordentligt på det nu, och kommer med all sannolikhet att flytta snart. Så fort jag har rett ut huruvida vi betalar i förskott eller efterskott för webplatsen och hittat en ny host. Mickey föreslår proinet.se och det ser bra ut för en lekman som jag. Någon som kan toppa det?

Tillbaka till recensionen: Jag får intryck av att Blogger vinner på att det anses mer idiotvänligt. Idiotvänliga saker är dock sällan lika konfigurerbara. Titta bara på pyttemjuk.

Andra bloggar om: wordpress, blogger, blogspot, bloggverktyg, recensioner, pc world, intressant?

Enligt aftonbladet.

Efter lite detektivarbete hittade jag filmen, och inte fan är det då lärarinnan som står för någon skandal. Snarare är det ungjävlarna som är ena jävla kräk och borde tas i upptuktelse med medeltida metoder. Jävla pack! Hur man ens kan antyda att lärarinnan är skyldig på grund av att hon inte säger ifrån förstår jag inte.

Och jo, visst finns det en viss möjlighet att hon är med på noterna, och då är det väl knappast någon skandal att tala om alls. Likväl undrar jag över grabbarnas människosyn. När man ser hur de hetsar varandra att hela tiden gå lite längre är det plötsligt inte så svårt att förstå den gruppmentalitet som ligger till grund för gruppvåldtäkter och gängmisshandel.

filmen

Andra bloggar om: lärarinna, sexskandal, gruppmentalitet

Via the blogger formally known as ensamma mamman hittar jag följande meningslöshet: Hur äta semlor snyggt?

Min spontana reaktion redan innan jag läste artikeln var att såga Magdalena Ribbing. Äta semla med kniv och gaffel? Det var bland det dummaste jag har hört och rent ryggmärgsmässigt ville jag trycka en semla i nyllet på tanten.

Ja, Jag har vissa problem med människor som ska uppfostra andra på ett trivialt plan. Visst finns det vissa “regler” kring hur man uppför sig, men det som avhandlas i Ribbings spalt är inte sällan fullständigt trivialt trams. Vett och etikett är ibland varandras motsatser. Måste jag bjuda den och den på mitt bröllop? Det är ditt jävla bröllop, bjud de du vill, och bara dem. Hur svårt ska det vara? I helvete att jag skulle låta någon sorts traditioner och regler styra vem som får komma till vad som ska vara min och min partners största dag.

Men i alla fall. Ribbings svar är egentligen inte så tokigt. Det är frågan som är dum. Ånej, nu fick jag grädde i mustaschen igen. Voine voine, vad göra? Bäst att jag skriver till Ribbing och frågar.. Idiot. Så vad ska hon svara? Kniv och gaffel är en bra lösning. Man undrar ju vad det är för plattnacke som inte kunde komma på det själv.

Här kommer fler tips:
Lös problemet! Hur äter du hamburgare? Kör semmeljäveln i en mixer och dra i dig den med ett sugrör om du inte kommer på nåt bättre. Eller strunta i att äta semlor om det är så hemskt att få grädde i mustaschen. Tvätta dig efteråt. Det finns massor av lösningar. Ribbings är inte heller tokig: Raka av mustaschen. Men tänk på att rakhyvlar är vassa och kan vara hälsovådliga att hantera.

Andra bloggar om: magdalena ribbing, semlor, vett, etikett

Nej, det är inte en ny romantisk komedi med Tom Hanks, Meg Ryan och Sandra Bullock. Tv4-nyheterna rapporterar om en ohållbar flyktingsituation i Malmö. Man pratade om någonstans kring fyrahundra som inte har någonstans att bo och som sover i källare, bilar och på nattbussen. Det är givetvis en ovärdig livssituation, men:

Hur kommer det sig att en av de stackars flyktingarna berättar att hans fru och barn skulle ha kommit om ett par dagar men han har sagt åt dem att vänta eftersom det inte finns någonstans att bo? Flykting, märk väl. Hur nödställda kan familjen ha varit i hemlandet egentligen, om Malmö är mer otryggt? Och om Malmö är mer otryggt, vad gör han där? Sen intervjuades ytterligare en jeppe vars historia var närmast identisk: Min familj kommer om några veckor, var ska vi bo? För oss västerlänningar, präglade av århundranden av matriarkalt förtryck, vore ett sådant agerande förstås otänkbart. Här är det självklart att kvinnan sätts i säkerhet först.

Jag betvivlar inte att situationen i Malmö har gått överstyr. Jag betvivlar inte heller att flyktingarna flyr undan något hemskt (just dessa var, vad jag förstod, irakier), men jag tycker ändå att det är märkligt att man kan sitta i Malmö och pipa över att det är så hemskt. Tydligen inte hemskare än att frun och barnen klarar sig.

Återstår att se om andra kommuner i landet tänker ta sitt ansvar och avlasta Malmö, eller om det inom en snar framtid kommer att anlända fyrahundra irakier i Södertälje.

Andra bloggar om: malmö, flyktingar, flyktingpolitik, intressant?