Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Resan överträffar målet. Själva vägen till något är mer givande än det hägrande någotet. Gräset var inte grönare på andra sidan. Och så vidare. Ungefär så har diskussionen förts, i varierande ordalag, genom alla tider. Från svunna tiders filosofer och präster till dagens stora tänkare; kvällstidningskolumnister och bloggare. Alla deltar med glädje i detta glorifierande av resandet. Mitt eget inlägg i debatten (som inte alls är någon debatt eftersom alla verkar överens om resandets förträfflighet) är att utan ett hägrande mål skulle folk ge fan i att förflytta sig. Jag skulle också vilja inflika att den som höjer resandet till skyarna nog aldrig har rest med kollektivtrafiken i Stockholms län.

Igår var mitt hägrande mål en tennismatch vid Universitetet. Eftersom vi inte spelat på några veckor nu så var det hög tid att komma in i det hela igen, trots oväder och kommunala färdmedel. Så jag steg duktigt upp klockan sju på morgonen för att i lugn och ro äta frukost, frysa och se vad som har hänt i världen. Därefter begav jag mig ut i snöyran i – trodde jag – god tid.

Det där med att vara ute i god tid är särskilt viktigt när det snöar, ty snö är något som Stockholm (och Södertälje) inte klarar av att hantera. Snö får folk att bli fullständigt dumma i huvudet. Bilar ramlar av vägarna, tågen slutar gå och människor lunkar omkring på gatorna och ser uppgivna ut. Därför räknade jag kallt med att om jag går hemifrån i tid till arton över åtta-tåget så är jag vid Universitetet kvart i tio. Och om pendeltåget är försenat eller inställt, eller om tunnelbanan krånglar på liknande sätt, så hinner jag ändå till klockan tio med efterföljande transportmedel. Smart va?

Nå, det där med “i god tid” var ju bara nåt jag trodde. Det visade sig att vår laptop har en något optimistisk tidsuppfattning, så när jag stod nere i Birkakorset, nynnandes på Robban Brobergs “hur ska man göra för att komma över vägen” så kom bussen från Brunnsäng och svischade förbi. Edit: Se tantens kommentar. “Attans”, tänkte jag, men så kom jag ihåg att det kommer en buss från Östertäljehållet också. “Den kan jag ju ta. Det är nog förresten den där bussen som svischar förbi där ja. Fantastiskt. Jag ska tydligen gå till pendeltågsstationen”.

Så jag missade givetvis 8:18-tåget. Bussar går fortare än Joshar, även när det snöar. Nu var ju detta förstås ingen katastrof – jag hade ju redan räknat ut att om 8:18-tåget skulle ställas in så skulle jag ändå komma fram i tid med 8:33-tåget. Så där stod jag nere vid stationen och stampade bland en växande skara levnadströtta människor. Klockan blev 8:33. Inget tåg. Skaran av människor som behövde ett tåg, om inte annat för att kasta sig framför, växte. Och klockan gick. Vid 8:38 ropades det ut att tåget var inställt. Då blev jag less på riktigt.

Jag ringde Besökaren, min tennispartner, med avsikt att ställa in spelandet eftersom det tydligen var omöjligt att ta sig ur Södertälje, men han övertalade mig att ta 8:48-tåget och sen hämtade han mig i Solna. Det fungerade faktiskt, och genom att hämta mig i Solna sparade han oss en del tid så att han hann krossa mig fullständigt på tennisplanen.

Efter tennisen satte vi oss i bastun för att få upp värmen (nästan en timmes tennisspelande fick mig svettig, men inte varm, jag tror att jag hade drabbats av permafrost) men inte heller det blev långvarigt för strax invaderades bastun av ett gäng gamla rynkiga gubbar som inte hade vett att skyla sig. Jag kan stå ut med att folk helt ogenerat hänger ut sig i bastun men när det klättrar upp ett russin på sätet bakom mig så räcker det. Jag skall icke ha en förhistorisk hängpung i nacken. Jag har bastat färdigt, basta!

Och sen skulle jag hem också. Besökaren var vänlig nog att köra mig tillbaka till Solna för att spara mig lite tid på hemresan också, men givetvis hade jag precis missat ett tåg så att jag fick sitta i jävla Solna och frysa i en kvart även där. Ja, givetvis var även det tåget några minuter försenat. Och i Södertälje åkte alla bussjävlar från stationen samtidigt som hela pendelfolkhopen började ta sig ner från perrongen. Det här med synkronisering är tydligen helt ute. Det är för tidtabellens skull man kör, inte för passagerarna.

Jag var hemma igen halv två. Från åtta till halv två, för en timmes tennisförnedring och lite gubbpungsfluktande i en bastu. Inte mycket till mål, men nog fan var det långt bättre än själva resan allt. Och nog för att En liten tant har skrivit om att resa långsamt men jag tror inte att det var så hon menade.

Andra bloggar om: stockholms lokaltrafik, stockholm, sl, tennis, snö, resa, intressant?

Resan överträffar målet. Själva vägen till något är mer givande än det hägrande någotet. Gräset var inte grönare på andra sidan. Och så vidare. Ungefär så har diskussionen förts, i...