Guds dammsugarförsäljare
Fick besök av Jehovas Vittnen igår. Jag anade redan i titthålet att de två fromma kvinnorna var från just Jehovas Vittnen och när jag öppnade dörren och såg Vakttornet i händerna på den ena fick jag det bekräftat.
“Vad bra att vi hittade dig hemma”, öppnade hon.
“Javisst”, svarade jag i vänlig ton, “men jag kan säga direkt att jag är inte intresserad.”
Det ville hon inte höra, förstås, utan började yra nånting om klimatförändringar, människors oro inför detta och nåt som Gud hade lovat. Det ville jag i min tur inte höra, så vid första bästa öppning upprepade, fortfarande vänligt, att jag ändå inte var intresserad. Vid det här laget började jag oroa mig för att vi skulle stå där i dörröppningen och prata förbi varandra en lång stund eftersom vi bägge var uppenbart ointresserade av vad den andra sa. Men till min milda förvåning gav damerna upp redan där, tackade för sig och gick.
Jag blir provocerad av Jehovas Vittnen. Jag tycker inte om dem. Faktum är att ju mer jag funderade på saken desto mer insåg jag hur djupt rotad min avsky för dem är. Men varför?
Först och främst för att de tränger sig på. Mitt hem är min borg och när någon jag inte vill ha där försöker ta sig in blir jag taggig. Av samma skäl ogillar jag dammsugarförsäljare och uppslagsverkskrängare.
För det andra för att de inte accepterar ett nej. Av samma orsaker ogillar jag, förutom dammsugar- och uppslagsverksförsäljare, också våldtäktsmän och såna där telefonabbonemangsförsäljare som hoppar på folk utanför affärer. Nu har de flyttat in i affärerna till och med. Telefonabbonemangsförsäljarna alltså. Med på samma båt åker också miljöaktivister, rädda ditten och datten, släpp fångarna loss det är vår och alla liknande som hoppar på mig på stan och vill ha pengar för nåt välgörande ändamål. Observera att jag inte har något emot välgörande ändamål (även om jag en gång besvarade frågan “vill du hjälpa till att rädda miljön?” med “nej tack, jag är emot miljön”). Jag vill bara vara ifred och jag vill att folk ska respektera ett nej.
Men. Min avsky mot Jehovas Vittnen går djupare än så. De kommer efter både miljöaktivister och telefonabbonemangsförsäljare (utom det där miffot som kallade mig “glidarn” på Willys – han kommer fetsist!). Jehovas Vittnen kommer förvisso också före våldtäktsmän, men de sitter stadigt på nästjumboplatsen. Skälet till detta är att de säljer frälsning.
Förutom att mitt hem är min borg och att jag vill vara ifred, så vill jag också behålla min tro för mig själv. Tro för mig är något privat, något som inte ska förväxlas med religion. Alla tror på något; till och med en cyniker som jag. Man kan tro på Gud, flera gudar, Gudrun, tur, natur, Socialdemokraterna, liberalism, flygande spaghettimonster, pengar, ödet eller Leif Boork, men alla tror på någonting. Vad detta något är tycker jag emellertid är något privat. Det är inte något man kan paketera och sälja till andra. Man kan diskutera det i största respekt för varandras tro, men man kan inte sälja det till varandra. Jag skulle visst kunna diskutera saken med Jehovas Vittnen, men problemet är att om jag bjuder in dem på kaffe så blir jag antagligen inte av med dem. Jag vågar inte ta den risken.
Alltså är det själva kombinationen dörrförsäljare, vägra ta ett nej och religion som väcker min avsky.
Jag träffade en gång en buddhistisk munk på torget i Gävle. Han ville kränga en bok (det blev inget av med det) för att samla pengar till ett kloster. Skillnaden mellan honom och andra var att han accepterade mitt nej, han visade respekt och ödmjukhet och det ledde till att vi hade ett trevligt samtal om tro, om filosofi, om hur människor borde behandla varandra. Honom skulle jag ha släppt in hemma och bjudit på kaffe, och hade jag haft pengar hade jag antagligen köpt den där boken också. Bara för att den lille mannen i klänning (nej, det var inte DiLeva) var så sympatisk.
deep|edition brukar prata om att vårda sitt varumärke. Min begränsade erfarenhet säger mig att buddhistiska munkar, så icke-värdsliga de är, verkar ha förstått det. Jehovas Vittnen däremot – där har vi ett gäng som verkligen har trashat sitt varumärke. Hur de lyckas rekrytera nya medlemmar övergår mitt förstånd.
Andra bloggar om: jehovas vittnen, religion, tro, intressant?
[...] har för övrigt ett lysnade inlägg i ämnet tro, Guds Dammsugarförsäljare, spring och [...]
Ja, Jehovas Vittnen, liksom de flesta andra organisationer vi ser, vare sig de är Röda korset, Rädda Barnen, Greenpeace, Livets Ord, etc etc, har en budget som skall försörja sin ledare inom respektive organisation. Så det är kort sagt bara en fråga om vad man säljer, frälsning eller renare natur.
Att dessa organsiationer får ständigt nya människor beror dels på att den sista idioten inte är född, samt att de attraherar engagerade människor som vill gott och tror sig göra det under sin starka ledares ord.
I övrigt skulle jag vara tacksam om jag vore lika sensibel som du att jag kunde avgöra ifall det var Livets Ord som knackade på. Jag har nämligen lust att se om jag kan utveckla min exhibitionistiska sida när de kommer på besök…
Man kan olla dem i dörröppningen. Det vore nåt. Sen, det där med rekryteringen. Det är ett enda inavel där den största rekryteringen sker i de egna leden. Stackars barn som får detta påtvingat från föräldrarna. Det borde fan vara olagligt. För hur lätt är det för dem att inte välja något annat senare i livet.
Min favorit är:
“Nej jag är jude och du stör mig i min sabbat”.
Sann historia som dessvärre inte är min. Min låter så här: Jag avkrävde ett namn och ett telefonnummer av några vittnesidioter en gång för jag ville ha en förklaring till varför de återkom till mig trots att jag verkligen sagt ifrån flera gånger. När jag ringde svarade en gissningsvis 12-årig grabb. Min ilska kom ju av mig förstås, men eftersom jag ville lägga allt bakom mig bad jag grabben att hämta penna och papper och anteckna vem jag var och min adress och att han skulle hälsa sin farsa att om jag såg några vittnen igen skulle jag tillkalla polis. Detta hände för 10 år sedan och jag har inte sett röken av idioterna sedan dess.
Du vet vad som finns i Arboga? ;)
länk
De är ganska diskreta här i stan nu för tiden men inte när jag var nyinflyttad i början av 90-talet. Då fick jag också ständiga besök av dem. Det berode på att jag var nyfiken på hur de resonerade och därför diskuterade och debatterade jag gärna med dem. Idag skulle jag säkert inte orka och be dem fara och flyga.
Alla: Det finns gott om roliga historier om hur man jagar JV på flykten. Den om juden och sabbaten hade jag dock inte hört, men jag lägger den på minnet. :)
Peppe: Så det är där man odlar dem alltså? Och att de är ganska diskreta i Arboga, som du säger, kan kanske förklaras med att man inte skiter på sin egen bakgård. ;)
Ett säkert sätt att slippa bli besvärad igen:
länk
*asg*
Numer är de ganska diskreta och det kan ju som sagt bero på det. :)
[...] tes om det naturliga urvalet bekräftades ytterligare och världen blev av med ytterligare en av Guds dammsugarförsäljare. Som en parentes skulle man också kunna nämna Herbert Spencers metafor “survival of the [...]
[...] kom april och jag blev arg på Guds dammsugarförsäljare och på Aftonbladet, specifikt för att när en kvinna slår en man så framställs ändå hon som [...]
En sekt som alla andra, fast de förnekar det. De har blivigt hjärntvättade att tro så….been there, done that.
Jag tycker bra om dem jag. De följer i Kristi fotspår och förkunnar även om mottagandet är svalt. Vill någon inte ha besök är det bara att säga till, så respekteras det.
Upplever att de försöker leva som de lär.
“Vill någon inte ha besök är det bara att säga till, så respekteras det.”
Jaså? Var skriver jag upp mig? Var finns Guds dammsugarförsäljares NIX-register så jag kan anmäla mig?
Josh: men han skojade ju bara!
Drottningen’s last blog post..Tita i paperskårgen