Sara
En kvinnojour i Jönköping hjälpte i sex års tid en kvinna att gömma sina barn från barnets far, trots att denne i rätten frikänts från allehanda anklagelser. Pappan har berövats sina barn och barnen har berövats sin pappa. I sex år. Kontakten dem emellan kommer förmodligen aldrig att bli vad den kunde ha varit.
Men kvinnorna som hjälpte till att förstöra tillvaron för två barn och deras far är stolta, ty “de trodde ju på kvinnan”. Jamen dåså! Det spelar väl ingen roll om kvinnan är en fullblodsmytoman, seriemördare eller vad fan som helst, så länge man tror på henne så har man gjort rätt. Kvinnor är offer, män är djur. Alltid.
Under en tid för många år sen lärde jag känna två tjejer som vi kan kalla XX och Sara. XX för att skydda en identitet, Sara för att det var så hon hette. Sara tycker att det är roligt att leka med andras liv så jag har ingen anledning att skydda hennes identitet.
Sara påstod sig ha flytt från sitt ex, hon påstod sig ha blivit slagen och hon påstod att han även gjort illa deras gemensamme son. Vidare påstod hon att hon fått hjälp att gömma sig och slutligen hamnade hon i Gävle. När jag lärde känna henne hade hon emellertid kommit upp till ytan och pappan träffade sonen regelbundet.
När jag och XX träffades hade hon precis brutit upp med sin pojkvän. Hon var rädd och kände sig förföljd. Hon var mycket hos Sara och gick bara till sin lägenhet om hon hade sällskap. Med tiden kom vi varandra nära och jag sov hos henne för att hon skulle vara trygg hemma och så. Tydligen började vi komma varandra för nära, för här började Sara agera.
Plötsligt började XX dra sig undan, svarade undvikande i telefonen och började indirekt anklaga mig för att utnyttja hennes sårbarhet, vilket jag inte hade gjort. Jag hade varit så ridderlig att det var rent fånigt. Hon hade sovit naken bredvid mig och krupit in i min famn på natten, och inte ens då gjorde jag något annat än tänkte på osexiga saker. Just för att jag inte ville utnyttja situationen.
För att försöka förstå vad som hände försökte jag prata med Sara, men hon svarade inte när jag ringde. Efter ett antal försök lämnade jag ett meddelande på hennes svarare (jag var orolig att något hade hänt henne) där jag sa att “nu får du fan höra av dig”. Ett par dagar senare ringde en vän och berättade att denna Sara, som han inte kände alls annat än till namnet, hoppat på honom och sagt att han borde ta ett snack med mig eftersom jag hade flippat ur och hotat henne på svararen. Jag var mållös.
Flera år förflöt. Jag hade råkat på denna Sara ett par gånger, hon låtsades som ingenting och jag ignorerade hennes närvaro. Vid ett tillfälle hade hon till och med mage att fråga mig om jag hade sett en gemensam bekant som hon letade efter på Cityfesten. Jag gav henne bara en förintande blick och gick. Vad fan trodde hon?
Så plötsligt en dag fick jag ett samtal på mobilen. XX. Hon ägnade en lång stund åt att innerligt be om förlåtelse för vad jag hade fått utstå, att hon visste att jag aldrig hade gjort henne något och sen berättade hon ett par grejer om Sara. Det visade sig att Sara systematiskt slagit in kilar mellan XX och hennes vänner. Det började med pojkvännen. Han hade egentligen inte gjort något heller – det var Sara som skrämde upp henne med helt vansinniga tolkningar av det XX berättade. Ditten och datten var första tecknet, den där bilen som det sitter nån i, Sara hade minsann sett den där tidigare, och utanför hennes egen lägenhet också, och så vidare.
Nästa anhalt var jag. Vad hon sa om mig, förutom att jag utnyttjade XX:s sårbarhet och hotade folk på telefonsvararen, fick jag aldrig veta. Jag frågade inte heller. Det var inte intressant längre. Det skadade mig inte utöver att jag förlorade XX.
Efter mig fortsatte terrorn. En efter en av XX:s vänner diskvalificerades tills den enda hon hade kvar var XX. Det var först då hon började inse vem som utnyttjade hennes sårbarhet och bröt sig loss.
I skenet av allt som rullades upp har jag väldigt svårt att tro att Saras ex egentligen var så hemsk. Jag vet förstås inte, men hennes beteende gentemot XX var exakt detsamma som den misshandlande hustyrannen använder. Härska genom att söndra. Således håller jag för troligt att hon duperade nån kvinnojour för att sticka med sonen? Varför? Tja, Sara verkar inte behöva andra motiv än uppmärksamheten i sig.
Det finns gott om galningar därute. Att tro på någon enbart utifrån deras kön är så jävla korkat så det finns inte. Tro mig; både jag och XX gjorde oss skyldiga till just det.
Andra bloggar om: kvinnojour, feminism, intressant?
Det är mycket som välmenande myndigheter kan ljuga om för att bevara husfriden också. Men som “Linda” skrev i en annan kommentar här, “Alla män är potentiella våldtäktsmän och alla kvinnor är potentiella horor”. Då är det inte undra på att världen ser ut som den gör. Ett alternativ som föreslogs för att råda bot på dödsskjutningarna i USA nyss var ju att ge ALLA var sitt vapen så att gärningsmännen inte skulle hinna döda så många.
Dessa människor kan ju inte känna igen logik om den så skulle hoppa upp och bita dem i arslet.
Hatten av för din nobla gärning, Josh!
Läste med en tår i ögonvrån.
Josh: Schmut har skrivit intressant om detta också, och för en gångs skull har jag ingen åsikt direkt, eftersom jag inte läst på i förväg. Det hela verkar bara tragiskt och idiotiskt. Jag känner en del som är åt Sara-hållet. Utan att tänka på konsekvenser brukar jag vara jävligt direkt och rak när jag inser vad som sker. Jag tycker INTE om att bli utnyttjad för min snällhet. Sara är en jävla råtta och det är i en bra värld meningen att hon ska få reda på det också.
Men sjukdomsinsikten hos Saror (oavsett kön, naturligtvis) brukar vara obefintlig.
Det svåra är att känna igen personer av Saras typ. Det finns numera guider för hur man handskas med psykopater, men de är nästan alltid män. Kanske vill folk inte tro att kvinnor kan vara funtade på det sättet. Många verkar i alla fall definitivt ogilla tanken på att barn kan vara det.
Salt är för övrigt inne på samma ämne:
länk
Det är väldigt tänkvärt och viktigt det du skriver, för visst är det så att män blir diskriminerade efter sitt kön när det gäller deras rätt till sina barn och hur omvärlden kan tänkas se på dem för att de är män.
Jag tar det med mig, och kanske utvecklar jag det vidare i min blogg. Det är på grund av sånt här vi vill ha jämställdhet och ytterligare en anledning för fler män att arbeta för det.
Sara låter som en otrevlig bekantskap, som klippt och skuren för en psykologisk TV-thriller.
Om man nu trots allt leker med tanken på att “de” har rätt att bara män slår kvinnor, kan man ju fundera på om inte kvinnor är mer benägna till psykiskt våld mot män? Jag tycker att en sådan grov generalisering från min sida borde vara lika godtagbar som att kvinnojourernas företrädare påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän.
Och JA, även jag har avstått från sex när tillfälle givits. Att jag sedan ångrar det är en annan sak… Min politiskt korrekta respons till ditt inlägg borde nog vara:
” -Det är säkert synd om Sara också. Vi vet ju inte vilka trauman hon fått under sin uppväxt”