Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Max Barry har skrivit en satirisk framtidsthriller om det superkapitalistiska samhället där du inte kan få en ambulans utan att uppge ditt kreditkortsnummer, där Polisen AB arbetar för den som betalar bäst och där kapitalizm stavas med Z.

I denna framtid träffar vi Hack som arbetar för Nike och får i uppdrag att i marknadsföringssyfte skjuta några ungdomar. (Här har reklammuppar som N|. och Fredo ett och annat att lära.) Vi träffar också Hacks sambo Violet, som är rejält egotrippad till och med för att vara ett barn av sin tid; yuppien Buy, som tappar suget; den hänsynslöse John på Nikes gerillamarkadsföringsavdelning; Billy, som genom en bisarr förväxling blir NRA-soldat; och så förstås Jennifer. Jennifer Staten.

Alla dessa människor har sina egna agendor och alla deras vägar korsas genom bokens vrickade handling. Boken är rolig, förstås. Inte så mycket för handlingen i sig utan för skildringen av ett samhälle som fullständigt tappat greppet. Och en del roliga dialoger. Som när Hack ska anmäla att hans sambo slagit ihjäl en kille med en brödrost.

“En Multirost?”
“Ja, just det.”
“Vad är det?”
“Det är… ja, ni vet, en eltrisk brödrost, liksom, fast för olika sorters bröd. Det är mycket bättre än att värma brödet i ugnen.”
“Jaså”, sa agenten. “Kan man rosta bagels i den?”
“Öh, nej”, sa Hack. “Bagels passar inte i facken. Men det finns särskilda bagelrostare man kan köpa, tror jag.”
“Säger du det”, sa agenten. “Det hade jag ingen aning om.”

Vill man läsa en rolig bok så är det här definitivt en sådan. Vill man läsa en väl underbyggd handling eller fascinerande personskildringar ska man välja en annan. Jennifer Staten är underhållande och härligt satirisk, men ska nog också läsas som bara underhållande och knappast som ett inlägg i någon politisk debatt. Författarens efterord tyder inte på att han är ute efter att bli tagen på allvar:

Att vara författare handlar mest om att sitta framför datorn och kämpa emot driften att spela Minesweeper. Så där håller det på under några år och sedan blir man utgiven och alla vill prata med en på en gång. Men vissa personer finns där redan från början, och det är de som är ovärderliga.

Andra bloggar om: max barry, jennifer staten, böcker, recensioner, intressant?

Max Barry har skrivit en satirisk framtidsthriller om det superkapitalistiska samhället där du inte kan få en ambulans utan att uppge ditt kreditkortsnummer, där Polisen AB arbetar för den som betalar bäst och där kapitalizm stavas med Z. I denna framtid träffar vi Hack som arbetar för Nike och får i uppdrag att i marknadsföringssyfte skjuta några ungdomar. (Här har reklammuppar som N|. och Fredo ett och annat att lära.) Vi träffar också Hacks sambo Violet, som är rejält egotrippad till och med för att vara ett barn av sin tid; yuppien Buy, som tappar suget; den hänsynslöse John på Nikes gerillamarkadsföringsavdelning; Billy, som genom en bisarr förväxling blir NRA-soldat; och så förstås Jennifer. Jennifer Staten. Alla dessa människor har sina egna agendor och alla deras vägar korsas genom bokens vrickade handling. Boken är rolig, förstås. Inte så mycket för handlingen i sig utan för skildringen av ett samhälle som fullständigt tappat greppet. Och en del roliga dialoger. Som när Hack ska anmäla att hans sambo slagit ihjäl en kille med en brödrost. "En Multirost?" "Ja, just det." "Vad är det?" "Det är... ja, ni vet, en eltrisk brödrost, liksom, fast för olika sorters bröd. Det är mycket bättre än att värma brödet i ugnen." "Jaså", sa agenten. "Kan man rosta bagels i den?" "Öh, nej", sa Hack. "Bagels passar inte i facken. Men det finns särskilda bagelrostare man kan köpa, tror jag." "Säger du det", sa agenten. "Det hade jag ingen aning om." Vill man läsa en rolig bok så är det här definitivt en sådan. Vill man läsa en väl underbyggd handling eller fascinerande personskildringar ska man välja en annan. Jennifer Staten är underhållande och härligt satirisk, men ska nog också läsas som bara underhållande och knappast som ett inlägg i någon politisk debatt. Författarens efterord tyder inte på att han är ute efter att bli tagen på allvar: Att vara författare handlar mest om att sitta framför datorn och kämpa emot driften att spela Minesweeper. Så där håller det på under några år och sedan blir man utgiven och alla vill prata med en på en gång. Men vissa personer finns där redan från början, och det är de som är ovärderliga. Andra bloggar om: max barry, jennifer staten, böcker, recensioner, intressant?