Varför House äger
Få tv-serier har fångat mitt intresse genom åren. Ännu färre har hållit mig kvar. En anledning till detta är att jag vägrar inruta mitt liv efter vad som sänds på tv. Tack vare det lilla mirakel vi till vardags kallar DVD (och ett annat kallat internet) slipper man nu detta och kan titta på tv-serier när man vill. Annars hade jag troligen aldrig blivit frälst av dr House heller.
Att House är en synnerligen cynisk och bitsk man som knappt kan yttra en hel mening utan att vara spydig faller mig förstås på läppen. Att han dessutom gestaltas briljant av Hugh Laurie är inte heller ett minus. Men så långt räcker det med att se enstaka avsnitt. Nej, det är mer än så som binder mig.
För trots att avsnitten är relativt fristående så finns det en röd tråd genom serien. Ett samspel mellan de olika personerna, små ledtrådar till deras olika bakgrund, interna stridigheter. Det finns också en sällan skådad konsekvens i de olika figurerna, utan att för den skull bli blasé eller rent karikatyrmässigt. Deras ståndpunkter i specifika frågor går att förutspå, men inte alltid. Dessutom utvecklas personerna och förändras över tiden. Cameron, som vill se något gott i alla, vara omtyckt och göra rätt, blir spydigare och tar mer plats, medan dr House själv tycks tina upp ett par grader.
En detalj som jag verkligen tycker om i serien är att vi slipper moralkakor. Trots att nästan varje avsnitt innehåller någon form av moraliskt dilemma så blir vi ytterst sällan serverade en saftig kaka i slutet. Inte heller slutar konflikter med att folk talar ut på dr Philisk manér och förstår varandra. Istället löses en del motsättningar genom att sura sig igenom några avsnitt och så sakteliga låta förtreten rinna av. Som vuxna människor faktiskt gör.
Manusförfattarna lyckas inte heller helt sällan sätta en liten twist på det etiska dilemmat. Som i det senaste avsnittet jag såg där en kvinnas lever slutar fungera och hon behöver en transplantation, men eftersom man inte vet varför hon är sjuk kommer det inte att beviljas. Hennes flickvän beslutar sig då för att donera en del av sin egen lever. Det etiska dilemmat uppstår i att den sjuka kvinna anförtror till Cameron att hon har tröttnat på sin partner och tänkt lämna henne. Cameron envisas med att partnern borde få veta det innan hon lägger sig på operationsbordet, något House motsätter sig eftersom det inte är en medicinsk fråga och förresten är inte den friska kvinnan hans patient. Cameron börjar då bearbeta den sjuka kvinnan, spela på hennes skuldkänslor och “råkar” sen se till att de hamnar i samma rum innan operationen.
Vem gör rätt, vem gör fel? Vilket är mest omoraliskt, att tiga om saker som donatorn kan behöva veta eller att manipulera någon som ligger för döden? Hur det hela slutade tänker jag inte spoliera (men det finns åtminstone en twist till), men exemplet illustrerar seriens förmåga att ta fram flera aspekter av ett problem. Ibland finns det helt enkelt inget enkelt och rätt beslut.
Dr House gör en hel del saker som bryter mot etiska regler, men han räddar liv. Han skulle kunna använda reglerna som alibi, så som regler faktiskt används ibland, men han vägrar. Jag tror att det är just det som får mig och många andra på kroken. Vi vill se den där rebelliska hjälten som vågar utmana reglerna och göra vad som krävs istället för att fundera över vad som skulle hända om alla plötsligt slutade följa dem.
Otäck utsikt, briljant foto.
Andra bloggar om: dr house, tv-serie, hugh laurie, intressant?
Men vad fan! Måste jag falla till föga och ladda ner ännu en serie nu…
Lätt att du måste!
antira: det kan till och med vara så att du måste köpa den… (varför lyssnar du på josh men inte på mig? jag skrev för en halv evighet att House är bäst. Kvinnoförtryckare där)
äh vad fan. jag har fått dra gränsen vid fem serier, och House hade jag inte ens börjat kola på, despite my love för Hugh Laurie. Men jag köper väl boxfan då.
Jag har bara sett enstaka glimtar av House och det enda som egentligen har imponerat på mig är Lauries tämligen övertygande midwesterner-accent (det är lika få britter som kan göra bra amerikanska accenter som amerikaner som kan göra bra brittiska accenter). Jag tror säkert att det är en kvalitetsserie, men två saker talar för min del emot den. 1) Det är en sjukhusserie. Kan vi snälla sluta med dessa jävla sjukhusserier någon gång? 2) Jag orkar inte följa serier ö h t, dvd/internet eller ej. Förra decenniet gjorde jag ett undantag för Twin Peaks. Det här decenniet har jag gjort det för Lost. Så tyvärr, jag är fullbokad. Jag kan kolla in repriserna 2012 eller så.
Att serien utspelar sig på ett sjukhus gör den inte till en typisk sjukhusserie, lika lite som M.A.S.H är en krigsserie. Att du slösar bort det här decenniet på skit som Lost är din loss, så att säga. ;)
west: så twin peaks går bra, men inte House? det är något fel på dig.
Typisk — kanske inte. Men den utspelas väl på ett sjukhus, eller hur? Och handlar om läkare och deras patienter? Jag kan ju vara ute och cykla helt, men i min bok är det en sjukhusserie. Och beträffande Lost… se mer än första avsnittet så ska jag respektera ditt utlåtande ;)
Om du hävdar att House skulle vara bättre än Twin Peaks så är det dig det är fel på :)
Twin Pekas var ju för fasen David Lynch’s ursäkt för att få pengar från tv-bolagen för att kunna sitta hemma, röka på, dra en lina och sedan helt enkelt skriva ner vad han såg i dimman. usch och blä.
Och det säger jag inte bara för att Bob skrämde skiten ur mig… ;)
å hej och hå, jag kan inte stava…
what else is new, liksom…
west: med tanke på att du inte vet hur många avsnitt av twin peaks jag har sett samtidigt som du vet att jag iaf sett ett flertal avsnitt av house (vilket du inte har) så är det intressant att du ändå kan antyda att twin peaks är bättre. inte så bra för din trovärdighet kanske =P
Såja såja små barn, sitt fint i sandlådan, lämna tillbaka varandras hinkar och sluta bitas. Annars kommer dr House att biopsia era stjärtar (det låter tuffare på engelska).
Jag har sett tillräckligt för att avgöra att House, hur välskrivet och välspelat det än är, ändå bara är en mer eller mindre traditionell dramaserie. Annars hade jag suttit kvar och tittat :P
Personligen ser jag då hellre på något som Twin Peaks eller Lost, som erbjuder något utöver dramaköret. Men vad vet jag, jag är väl säkert inte tillräckligt vuxen för att uppskatta “vanliga” dramaserier.
Och ändå har du fyllt år och allt. Förmodligen borde du få din rösträtt indragen. :)
Skämt åsido. Jag förväntade mig faktiskt inte att du skulle gilla House heller. Jag vet att det inte är din kopp te, liksom du vet att Lost och Twin Peaks inte är min. Jag antar vi bägge sörjer allt den andre missar.
Förstår inte heller charmen med House. Twin Peaks däremot var grym. Hur många serier från 1992 tittar folk fortfarande på? Men det hänger kanske på hur vardagsrealistiskt man vill ha det.
west: du är nog bara vrång helt enkelt ;)
Att jag har fel kan väl hända, men att jag till och med erkänner dem hör till sällsyntheterna. Mest därför att jag ju aldrig brukar ha fel…
För flera år sedan när Jeeves & Woster gick på stats-TV tänkte jag att den hurtfriske Hugh Laurie aldrig skulle kunna spela en “dålig” karaktär. I “Black Adder” är han ju faktiskt inte långt ifrån sin karaktär som Bertie.
För några år sedan gjorde han ett försök att spela “bad guy” i en långfilm; han var en uttråkad banktjänsteman som stal nån mille pund och reste iväg till Brasilien för att dansa samba/rumba. Men riktigt “bad guy” var han inte. han ångrade sig, reste hem och väntade på att bli avslöjad. Till hans lycka hade banken ändå blivit rånad direkt efter hans stöld…
Men så kom “House”, och jag fick erkänna att han kan spela annat än “tönt” och ändå vara trovärdig. Sedan underlättar det ju att känna sympati för doktor House eftersom hans persontyp inte är så långt ifrån min egen, men som jag förtrycker dagligdags för att få behålla jobb och bekantskapskrets… [vänner har jag ju ändå inte]
Jag älskar House! Det är inte en sjukhusserie i mängden, det är en detektivserie… Varje avsnitt bjuder på ett medicinskt mysterium och Dr House är detektiven som ska hindra mördaren… underbart!
Just dilemmat med paret och levertransplantationen tog jag upp som exempel när jag förklarade storheten med House för min kompis som pluggar till läkare!
House äger som sagt. Och det gör Twin Peaks också. Lost tröttnade jag på efter två säsonger – det mystiska försvann liksom. The Others är ju bara en ytterligare galen sekt…
Sen får man inte heller glömma att Lisa Edelstein är med i serien… Mumma för ögat.
Jag fattade aldrig Twin Peaks. Det kändes som att inte ens manusförfattarna visste vars det hela var på väg. Samma känsla har jag fått av Lost, det lilla jag sett. Nu ska det sägas att jag inte såg överdrivet mycket av Twin Peaks heller, eftersom jag inte gillade det jag såg av det.
Och just det ja; ja, Lisa Edelstein är snäll mot ögonen.
Snäll mot ögonen?? Hon ser ju läskig ut!
länk
Jag var lite trött i huvudet och trodde att det var Jennifer Morrison vi pratade om…
länk
Du har säkert sett, men likafullt jäkligt kul!
Hade inte sett, och ärligt talat tyckte jag det var mer drygt än kul. :)
Oh my God, marjorie is dead…
Hur kan det INTE vara kul?
:-)
Fråga Marjories anhöriga. ;P
Ja… Dom uppskattar nog inte det lingvistiskt lustiga i hennes plötsliga bortgång. Kan inte vinna alla.
En av ded saker jag gillar med House, förutom de du har listat, är den höga empatifaktorn. Alla deltagarna skildras med respekt; med sina för- och nackdelar, det är inget svart eller vitt. Och om det är en besvärlig eller konstig patient, får man ofta en inblick i den personens bakgrund, och en förståelse för varför det blev som det blev.
tbfkaem: Instämmer helt och fullt.
Jag tycker inte House är osympatisk, även om han beskrivs som det :P
Jag tycker bara att själva karaktären House, står för en del sidor vi människor har, men kanske försöker förtrycka.
Det är häftigt med någon som går emot regler, och går sin egen väg!
Och jag har ingenting emot “trasiga människor”.
Som är otrevliga, bara det finns en förklaring bakom.
Och det tycker jag serien “House har”.
Cyniker utan anledning=kasst.
Nej, jag kommer fortsätta njuta och se på House :)
Och sakna serien när den tar sommaruppehåll…*snyft!*
[...] ett mail från en snubbe som läst min hyllning till tv-serien House, och som driver en houseblogg. Något jag förstås tog en titt [...]
[...] september 26th, 2007 Nå..nu måste jag återkomma till Dr House därför att jag läste ett inlägg skrivet på bloggen “Enligt min Humla”; Varför House äger [...]
I lurve House. Det är en av de bästa serierna jag någonsin följt.
Vilken härlig analys av MD:n. Jag och sambon är frälsta av serien och sitter för tillfället som på nålar i väntan på S04E05. *räkna dagar*
Det finns så enormt många moraliska dilemman i serien att jag ibland även ifrågasätter min egen ståndpunkt i det hela, jag är otvivelaktigt imponerad, just eftersom man länge kan spela ut konsekvenserna av beslut och gissa diagnoser innan serien tar en på sängen med sin slutgiltiga diagnos där allt ställs på ända.. Genialt.
S04E05? Det måste vara en kemisk formel för något. Förklara tack.
Själv väntar jag och sambon fortfarande på att ansvarig utgivare ska få tummen ur och släppa säsong 3 på DVD i det här landet. Tills dess vägrar jag helt sonika se serien på Canal+ – jag vill inte råka se någon spoiler.
Vi är för övrigt rörande överens ser jag. :)
S04E05 står helt enkelt för säsong 4 episod 5. Nollorna finns där enbart för att det kan tänkas bli tvåsiffrigt när det kommer till säsonger och att det alltid är tvåsiffrigt när det kommer till episoder. Indexeringsunderlättning eller nåt liknande typ. ;)
Säsong 4 episod 5 sänds alltså på Fox nu på tisdag. När sambon (drf) skrev sin kommentar hade vi just sett S04E04, så jag kan inte säga annat än att du och Drottningen har en hel del att se fram emot. :D
[...] Varför House äger [...]
[...] Varför House äger [...]