Joshens night out
Igår tillbringade jag kvällen på Trädgården i Stockholm tillsammans med en kollega och några bekanta till honom. Mycket trevligt ställe; uteservering ett stenkast från Centralen, beläget vid vattnet, billig (blaskig) öl, livemusik. Ju längre in på kvällen vi kom desto mer folk blev det som trängdes på en begränsad yta och då var det inte lika roligt längre.
De där livebanden sög förresten. Det första, The High Hats1, var en duo på elgitarr och trummor, vilket förvisso är en lite intressant sättning. Sen började de låta och slutade vara intressanta. Deras låtar bestod av sporadiska nybörjarriff, banka-banka och skrikande. Möjligen försökte de låta som The Hives, varför man nu vill det.
Bandet efter, Alex Face, spelade något som nog får betecknas som hårdrock n’ roll. Det vill säga, de skramlade och härjade som vilket garageband som helst men gjorde det över rocktolvor och en och annan shuffle. Deras sångare hade skinnjacka och hans gimmick var tydligen att inte stänga munnen. Han såg ut som en hjärndöd abborre med rockabillyfrilla. Han lät som en bisarr hybrid av Jerry Lee Lewis och AC/DC:s Brian Johnson. I början av spelningen kunde han svenska, sen började han presentera låtar på engelska istället. Jag ville skalla honom. Bandet levererade djupa titlar som “suck my pussy” och “I smell like a woman”.
På vägen hem delade jag pendeltågsvagn med en överviktig och överförfriskad herre som skulle berätta för alla att han minsann hade varit på Robban Broberg i Globen en gång för en massa år sen. Lustigt nog verkade alla gilla Robban Broberg för när denne tämligen aggressive man spände ögonen i någon och frågade om h*n gillade Robban Broberg fick han ett tveklöst “ja” till svar. Då garvade han hjärtligt och berättade om när han var på konserten på Globen och sen vände han sig till nästa med frågan “gillar du Robban Broberg!?” Jag behövde aldrig svara, men just då kände jag att jag var mycket förtjust i Robban Broberg jag med.
Strax efter att Brobergs största fan (i alla bemärkelser) avlägsnat sig somnade jag. Jag vaknade förvirrat i Östertälje och jag måste ha sett väldigt yrvaken ut också för en medpassagerare upplyste mig snabbt om att vi var i Östertälje. Jag tackade, sa att det blir bra och hoppade av. Varför vet jag inte, men det var varmt och skönt ute och en långpromenad var faktiskt inte alls fel.
Andra bloggar om: trädgården, uteliv, uteservering, musik, live, alex face, the high hats, robert broberg
- Conny har i en kommentar upplyst mig om att High Hats spelning var inställd den kvällen och de ska givetvis inte beskyllas för oljudet. Jag ber härmed High Hats så mycket om ursäkt. Det är säkert ett alldeles utmärkt band [↩]
Undrar bara varför du kategoriserar inlägget under “musik”, för det verkar det ju inte varit tal om… :)
Mjae, det var väl knappt. Men det var åtminstone vad det skulle föreställa så… :)
Att Robert Broberg hade ett huliganfölje kunde man då knappast ana!
Efter att de glada danskarna bekänt färg borde väl inget förvåna längre.
När du skrev AC/DC tänkte jag på salig Bon Scott, ett sång- o bluesgeni, enligt min mening.
Nu dog han visst redan när jag var fem.
Undrar om det idag existerar någon så blueshård sångröst, i alla fall i storleksordningen.
Tänkte bara informera om att det inte var High Hats som var duon, eftersom deras spelning på Trägårn var inställd.
Så nu vet du det…
Tack för informationen! Då ska jag genast göra en liten pudel och sluta skylla oljudet på High Hats.