Halv stång
Måndagar är inte mycket att ha. Synnerligen illa är det med förmiddagsmåndagar eftersom man aldrig kan sova tillräckligt natten innan första förmiddagen och när man pallrar sig upp trött som ett as så vet man att man ska genomföra samma bedrift hissnande fyra gånger till samma vecka. Då vill man bara spy och somna om.
Men som om förmiddagsveckor inte vore nog illa inleddes just denna på ett besynnerligt och sorgligt sätt. Istället för att gå raka vägen till linjen som brukligt är dirigerades vi av bistra chefer vidare till ett sammanträdesrum. Ett sammanträdesrum som dessutom saknar syre, kan tilläggas. Väl där möttes jag av en blandning av bistra och undrande blickar; vissa visste, andra inte. Att det var något allvarligt var det inte tu tal om.
När vi så hade tryckt in diverse eftersläntrare i rummet släppte biträdande fabrikschef bomben: En av våra tekniker tog sig själv av daga i lördags.
Så stämningen har varit ganska tryckt idag och produktionen har varit tämligen stillastående. Vi samlades för en enkel minnesstund efter lunch för att erbjuda varandra lite stöttning, men i övrigt går livet helt enkelt vidare.
Jag kände inte X personligen. Vi har bara jobbat enstaka skift ihop och inte pratat särskilt mycket. Han verkade vara en trevlig snubbe som inte surade när man ringde efter hjälp, men rent krasst är han inte en personlig förlust för mig. Likväl är det förstås en tragisk händelse som känns extra mycket när det händer så nära inpå. Det får en att tänka. Det berör mig.
När andra resonerar “hur kan man göra så när man har barn och allt?” tänker jag “tänk så jävla dåligt man måste må för att göra så när man har barn och allt”. Kanske förstår jag lite bättre än medelsvensson vad det innebär att inte orka med sig själv. Kanske har jag ett annat perspektiv.
Tänk så lite man vet om sina arbetskamrater. Vila i frid, och förlåt oss för att vi inte såg.
Andra bloggar om: självmord, tragedi, depression
men det är ju så, när man utifrån ser någon som verkar “ha allt” så förstår man inte hur man kan må så dåligt. Samtidigt så vet man ju när man tänker efter hur man kan må trots att man har allt man har, så varför skulle inte andra kunna må dåligt? Dessutom, saker är sällan som de verkar vara utåt.
(det är ju allmänt känt att just män har en förmåga att “må bra” utåt. Stora pojkar gråter inte som du vet, och om man inte ens får gråta så får man nog inte vara deprimerad eller livsless heller)
Visst är det så. Det är något man håller inne med in i det sista. Tyvärr.
Jag tror att den som tar sitt liv inte har något val. Och att någon kan må så dåligt att den inte har något val måste vara fasansfullt. Min syster gjorde sitt val nitton år gammal.
Precis. Och folk som uttalar sig i nedlåtande ordalag om hur svagt eller fegt det är att ta sitt liv har ingen jävla aning. (Och det har inte jag heller, förstås, eftersom jag lever) Dessutom är det svagt och fegt att racka ner på någon som valt att ända sitt liv.
Josh: fast jag har å andra sidan vaktat dig tidvis som en hönsmamma också…
Du har väl haft goda grunder till det.
Mmm, jag har varit där i närheten av det där beslutet, och det är tyvärr lätt att falla efter för frestelsen att göra slut med livet. Jag var väldigt sjuk då, och hade (enligt mitt sätta att se på det den gången) extremt dålig livskvalitet (svårdiagnostiserad magåkomma, illamående 24H). Fast jag gjorde valet att leva, vilket jag inte ångrar. Men nästa gång? Vi får se då. Livet är inte självklart det enda alternativet för alla.
Tragiskt onekligen! Minns nu en f.d. parallellklassare på gymnasiet. Killen verkade på ytan ha precis allt som tänkas kunde. Supersocial, ambitiös (drev företag vid sidan av), såg bra ut, gick bra i plugget, hade riktigt fin puma…och så “out of the blue” så slänger killen sig framför tåget. Ingen fattade någonting. Han verkade heller inte ha lämnat avskedsbrev eller antytt något heller. Makes you wonder…
Sen att de som verkar ha allting, ser bra ut, och verkar ha rena “Disney-livena”, tar livet av sej…medans de som går igenom helvetet rent pysiskt, ändå orkar leva och låtar bli att ta beslutet att ta bort sig själva.
Upp och nervända världen. Ja ibland är världen fascinerande…även om man inte alltid förstår den.
Magnus, intressant vinkel. Kan ju också vara så att det ibland finns koppling mellan de med Disneylivens frånvaro av “verkliga” livsprövningar och deras beslut att ta sig själva av daga… Lite curlingförälderpsykologi typ.
Blir å andra sidan inte mindre tragiskt för det. :/
Även om likheten med Hillary är slående (host, host) så var det Bill som var Clintonklanens representant i det Orala rummet senast det begav sig… ;)
Det som är tilltalande med Ron Paul är att han är principfast, har en åsikt att USA:s utrikespolitik måste förändras samt att han är för att få balans i finanserna. Som korv på mosbrickan så är han dessutom en försvarare av ett fritt Internet (samt en massa andra konstitutionella oumbärligheter som yttrandefrihet, rättsäkerhet etc libertarian som han är).
(T)rudy Giuliani är som de flesta övriga kandidater en vindflöjel och populist utav rang så honom kan de gott skicka till Riksdagen där han kan umgås med likasinnade…
Instämmer dock i att Usam…hmm…Obama också är en intressant kandidat. Som du säger så lär det knappast hända. Även afroamerikan light är för mörkt för att vara reellt alternativ i dagens USA. Nyamko blir troligtvis statsminister innan en svart blir president i det stora landet på andra sidan Atlanten.
Men visste du inte att det var Hillary som var president? Det var iaf vad elaka tungor i USA skvallrade om på den tiden. Jag tror till och med att jag har skrivit om kvinnan som visade mig en bild på sig och Hillary och sa “this is me and Hillary Clinton, the President”. :)
För övrigt har din kommentar inte mycket med halvstångsinlägget att göra.
Ja, om jag hade haft någonting att säga…men det var bara en tanke. Absolut inget menat mot folk som tar livet av sej, eller annat…ja ni fattar…:D
Magnus: jag tror inte att de som tar livet av sig blir så upprörda. ;) (åhh..shame on me!)
Eller dess anhöriga, men ifall de skulle känna sej kränkta ;)
Jag menar ju bara väl!!! :P
Magnus: Jag tror du har ryggen fri. Jag förstår åtminstone vad du menar.
Josh: Hehe…missade humorn där. *seg*
Nej, det är helt OT men tänkte mest se till att mitt svar på din kommentar på min blogg inte blev oläst.
Klart jag har ryggen fri. Jag har skrivit ett självmordarbete i gymnasiet, jag har haft självmordstankar, känt folk som har, och läst gripande artiklar om människor som valt att ta livet av sej.
I`m on their side, jag förstår vad det handlar om alltså. Så jag är inte den som fördömer.