Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Ut: Gråsa Hyundai från -95 med norsk krom.

In: Blå Chevrolet från -05 med skinnklädsel, klimatanläggning och omaka navkapslar. Originalfälgarna i aluminium åker på så småningom.

Andra bloggar om: bil, bilbyte, hyundai, chevrolet

Ut: Gråsa Hyundai från -95 med norsk krom. In: Blå Chevrolet från -05 med skinnklädsel, klimatanläggning och omaka navkapslar. Originalfälgarna i aluminium åker på så småningom. Andra bloggar om: bil,...

Intressant är att det här tämligen ointressanta, och framför allt oinspirerade, inlägget puttats upp på intressant.se:s förstasida, medan det här betydligt intressantare och mer genomarbetade inlägget inte blivit klickat på alls på samma site.

Huruvida man puttas upp högt på intressant.se eller inte verkar lite slumpmässigt. Skriver man vid en tidpunkt då få andra skrivit men många letar så blir man uppknuffad. Även om det man skrivit är skit.

Visst är det kul att knuffas fram på intressant.se, men det känns ändå lite trist att det är fel artikel så att säga. Å andra sidan kanske det bara är jag. Resten av världen kanske verkligen tycker att artikeln om artikeln är fascinerande.

Andra bloggar om: intressant.se, bloggosfären

Intressant är att det här tämligen ointressanta, och framför allt oinspirerade, inlägget puttats upp på intressant.se:s förstasida, medan det här betydligt intressantare och mer genomarbetade inlägget inte blivit klickat på...

Södertälje har hamnat på världskartan. Nu är det inte längre bara irakier som kan peka ut Södertälje på kartan, utan även en och annan amerikan. New York Times har nämligen skrivit en artikel om staden.

Artikeln känns väldigt romantiserad och vinklad, tycker jag som bor i Södertälje. Man försöker lyfta fram Södertälje som ett litet paradis för flyktingar, och hylla Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet för att vi tar emot en så stor del av flyktingarna från Irak. Snarare är det väl resten av västvärlden som borde skämmas en smula. Kan vi ta emot 9 000 på ett år så borde de flesta andra västländer klara av detsamma.

Det är väl fint och bra att vi tar vårt ansvar, och det är fint och bra att vi uppmärksammas för det också. Men bilden är som sagt skev. De problem som uppstått i Södertälje tas inte upp alls.

Lite lustigt är dock att en bekant i Halmstad hittade den här artikeln i LT. Via New York Times. De flesta andra svenskar har antagligen gått den andra vägen.

Tanter i hucklen, Mesopotälje, Sverige. Jag undrar om det kanske finns en tantpool här i stan, så att så fort det händer nåt ute i världen skickar man ett kamerateam till Södertälje, ber en huckletant hacka lök tills tårarna sprutar och filmar det. Det sparar massor med pengar och är inte fullt lika farligt för kamerateamet som att åka till den del av världen där det har hänt något.

Andra bloggar om: södertälje, irak, irakier, new york times, intressant?

Södertälje har hamnat på världskartan. Nu är det inte längre bara irakier som kan peka ut Södertälje på kartan, utan även en och annan amerikan. New York Times har nämligen...

Jag nämnde kommentarerna i LT. De är underhållande. Så underhållande att de kräver en egen post. Här följer ett axplock, givetvis ackompanjerade av diverse kängor från undertecknad:

Vilka andra folkgrupper som bor i S-tälje ska få monument över massaker? Varför just bara de fyra nämnda i artikeln. Sudaneser från Darfur? Tyskar från Dresden? Ryssar efter Stalin? Judiska befolkningen? Balterna som lämnades ut efter andra världskriget? Inkvisitions- och häxprocessoffer? Röda Khmerernas offer?

Småsinthet är roligt. Jag vill ha ett monument över de där åttahundra kronorna min sambo blåstes på av Minuten nere på stan för ett par år sen.

Så där ja.Toppen Lago.Vi lägger ner äldreomsorgen och köper en staty.Men vänta,assyrierna och syrianerna drar ju sällan jämt.Vi ska ha TVÅ monument.Glöm inte att det bör gå att parkera exakt där monumentet står också.

Hur fördomsfullt det än ser ut är ovanstående framför allt roligt för att det är sant. Det är inte svennar som kör in bilen på kyrkogården. Låt vara att det är undantag, men det är ändå roligt.

Ett monument är väl lite kul. Men jag förstår inte vem som mördat vem. Ska det vara ett monument för att hylla dom som mördat? Tack för mig.

Kolla inte upp det för all del. Skriv något bara.

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord Du TYSTA…!!! Ja, just det…, du TYSTA!! För sånt ofog finns det pengar!! Såsom för en helt onödig “arena”…, vilken den beskrivna folkgruppen gott o gärna hade kunnat betala själv….!!!!! Men det är ju bara at ta va man kan få… Stakars “Svennisar” eller andra Européer som rokar ut för en “situation” och inte får hjälp!!! Rasismen, Diskriminering…!!!???

Word! Eller, va?

Varför inte bygga en mur runt Södertälje. Då kan vi leva upp till det segregerade samhället vi lever i. Det skulle bli som vid Gaza remsan där Israelerna håller Palestinerna bakom murar,stängsel,taggtråd. Vi kunde lägga spikmattor utanför murarna också så BMW:arna inte kommer ut. Skriva 130 på skyltarna där det står 30. Själv har jag Lapppåbrå och skulle vilja ha en kåta på torget,renar i Kusensbacke,skoter i Ragnhildsborgsbacken. Nä Lago och ni andra politiker det är dags att vakna upp ur dvalan nu! I övriga S-holms Län skrattar dom åt oss dagligen redan som det är. Ska det vara ett monument så ställ det i Efraims kyrka och låt deras kollekt betala det!

BMW-skämt är alltid roliga. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att lappen kunde sympatisera med saken eftersom samerna i Skandinavien också förföljts och trängts undan.

jag tycker så här: eftersom många svenskar är emot att syrianer/assyrer/kaldeer och armenier ska resa ett monument i södertälje, så tycker jag att vi istället kommer överens att sälja våra pisserior ,gatukök livsmedel och alla andra företag vårat folk har, och så drar vi helt enkelt, vi sticker, lämnar landet med alla pengar vi tjänat ihop, hehe södertälje kommer bli en spökstad, börje , bosse och svenn kommer känna sig väldigt ensamma på lördag natt nu när det inte längre finns nån som kan servera de deras fyllekäk hehe vi lämnar landet, d nog bäst så

Gör det. Då kanske Börje, Bosse och Sven slutar störa mig genom att sitta klappackade på den lokala pizzerian och vråla.

Jag har festat i massor av städer i Sverige(samtliga bättre än Telge för övrigt). Varenda gång har jag kunnat få i mig “fyllekäk”. Inte en enda av dom städerna har ett Seyfo-monument. Det krävs inte 15 000 pers för att starta en “pisseria”.

Just. Dessutom får man ingen god kebab i Södertälje. “Pisseriandet” står Börje, Bosse och Sven för utanför uteserveringen på tidigare nämnda etablissemang.

Varför låter Lt fördomsfulla förpesta debatten på dessa sidor?

Det kallas yttrandefrihet. Till skillnad från de stora drakarna som modererar satan verkar LT än så länge värna yttrandefriheten. Det ska de ha heder av.

Kultur är givetvis ett kollektivt begrepp. Dess värde står inte i proportion till den “nytta” dess yttringar göra för enstaka individer, mindre grupper eller ens majoriteten av befolkningen. Mångfald berikar oss alla var vi än står i dessa frågor. Vi har självfallet plats för ett Seyfomonument i staden likväl som vi har plats för en hockeyarena trots att majoriteten av befolkningen aldrig ser på hockey.

En sansad människa i debatten.

Har varit på en massa platser i världen som har haft Krig och elände, och alla Monument jag har sett och som påminner om dessa Slag/Folkmord har varit uppförda på PLATSEN DÄR HÄNDELSERNA HAR UTFÖRTS/INTRÄFFAT! Hel ok alltså att uppföra ett Monument för detta, men det ska fan inte bekostas av våra skattepengar! Och sen ska det UPPFÖRAS I TURKIET!!! Lägg av och Våldta våra Skattepengar, de är till för att bekosta våra viktiga samhällsfunktioner inte för sån här IDIOTI!!! Tack för mig //Thomas!

Här har vi ett riktigt snille. Både Vietnamkriget och Koreakriget utkämpades alltså i Washington D.C. Det står ju monument över händelserna där. Thomas må ha varit på många platser i världen, men en plats där han tydligen inte har satt sin fot är ett klassrum. Hade han gjort det hade han lärt sig att substantiv inleds med versal i tyskan, inte i svenskan. Och våldta är förresten ett verb. För övrigt är “lägg av och våldta” en uppmaning till brott. Thomas menade nog “lägg av att våldta” men han borde ändå sys in för uppvigling för att statuera ett exempel. Så när ungdomarna ifrågasätter varför de ska lära sig stava kan man peka på Thomas.

Andra bloggar om: södertälje, assyrier, syrianer, seyfo

Jag nämnde kommentarerna i LT. De är underhållande. Så underhållande att de kräver en egen post. Här följer ett axplock, givetvis ackompanjerade av diverse kängor från undertecknad: Vilka andra folkgrupper...

Tydligen ska Södertälje föräras med ett Seyfomonument. Beslutet är förvisso inte klubbat än, och det är ännu inte klart hur det ska se ut, hur texten ska lyda eller var det ska placeras rent geografiskt. Heta tips i kommentarerna till artikeln i Länstidningen är Anders Lagos trädgård och Jallavallen. Ställer man monumentet på Jallavallen kan det dessutom samtidigt bli ett monument över hur krossat Assyriska blev under sitt enda år i fotbollsallsvenskan.

Seyfomonumentet, för er som inte är bevandrade i Södertäljes kulturella arv, ska uppföras för att hedra offren för slakten på assyrier/syrianer/kaldéer och armenier 1915. Seyfo betyder förresten svärd på den lokala dialekten. Enligt vissa svärdets år men jag lutar åt bara svärd. Det är råder förvisso viss oklarhet kring Sveriges inblandning i det hela, men i en debattartikel för något år sedan kunde man läsa att Sverige måste erkänna folkmordet så det kanske var vi som utförde det då. Det kan förklara varför Turkiet inte känner till något om saken.

I samma gamla debattartikel kunde man också läsa att skurken i dramat var en viss Kemal Atatürk, det moderna Turkiets grundare. Problemet är att eftersom man sköt in sig på 1915 som ett särskilt viktigt år så är det svårt att ställa Atatürk till svars för det hela. Detta eftersom ögonvittnen sett honom i en skyttegrav på Gallipoli där han var strängt upptagen med att hålla tillbaka 14 allierade divisioner. Visserligen kan han hunnit mörda civila under sina permissioner, men det känns inte troligt.

I själva verket pågick slakten av assyrier/syrianer/kaladéer och armenier under åren 1915-23 (årtalen varierar något beroende på källa) så nog hann Kemal Atatürk få (mer) blod på sina händer, men den där debattartikeln jag minns fragmentariskt och diverse andra artiklar jag läst om det hela visar på att det råder en del oklarhet kring vad som egentligen hände.

Det man anser att Sverige bör erkänna är givetvis inte utförandet av själva slakten. Däremot anser man att vi borde erkänna det som ett folkmord. Ni förstår, de lärde tvistar ännu om huruvida det var ett folkmord, en tragedi, en olyckshändelse eller något annat. Har man inte en tillräckligt stor matta att sopa skiten under får man avleda uppmärksamheten istället.

Jo, det är faktiskt sant. Turkiet utförde ett folkmord på armenier, och på kuppen “råkade” man slå ihjäl än massa andra. Slakten på armenier är vedertaget som ett folkmord, men mördandet av övriga har inte uppnått samma höga status, något efterlevande gnisslar tänder över fortfarande. Sverige erkände officiellt den armeniska förintelsen som ett folkmord år 2000.

Ja, jag raljerar lite. I all välmening. Jag är lite fascinerad av hela grejen. Varför har samma folkgrupp så många olika namn på sig själva? Förutom assyrier/syrianer/kaldéer förekommer även araméer och nestorianer. Vad var det egentligen som hände under 1900-talets första folkmord? Varför vet vi ingenting om det? Jag kan garantera att de allra flesta svenskar utanför Södertälje inte känner till det alls. Så jag skulle gärna belysa det hela lite mer, men jag vet alldeles för lite själv och Internet verkar fullt av motstridiga uppgifter. Så i den här posten håller jag mig konsekvent till wikipedia och hoppas att deras uppgifter åtminstone inte är helt uppåt väggarna.

Och vill man uppföra ett monument i Södertälje så varsågod. Kanske kan vi lära oss något på kuppen istället för att sura. Vad är det egentligen att bråka om, ärligt talat? Att uppföra ett monument lär väl kosta motsvarande vad en minister lägger på bjudsprit vid en representation.

Kostnaderna bör rimligen fördelas på hela landet, inte bara Södertälje kommun. Detta för att Sverige regering en gång lovat att stå för kostnaderna vid uppförandet av ett Seyfomonument. Ja, jag tycker förvisso också att vi behöver laga hålen i vägarna innan någon kör ihjäl sig, men de pengarna finns/fanns redan. Södertälje har nämligen nyligen förärats med ett antal helt nya fina cirkulationsplatser. Tänk om man hade lagt den asfalten i alla jävla hål istället. Men några arga läsarkommentarer i LT om cirkulationsplatserna har jag inte sett. Är inte det konstigt?

För övrigt finns det idag tre Seyfomonument i världen. Två i USA; i Chicago, Illinois respektive Tarzana, Kalifornien och ett i Paris, Frankrike. Det antyds också att Armenien kan komma att uppföra ett Seyfomonument i sin huvudstad, bredvid monumentet över den armeniska förintelsen.

Andra bloggar om: folkmord, seyfo, assyrier, syrianer, kaldéer, armenier, turkiet, södertälje, intressant!

Tydligen ska Södertälje föräras med ett Seyfomonument. Beslutet är förvisso inte klubbat än, och det är ännu inte klart hur det ska se ut, hur texten ska lyda eller var...

Sent omsider har Den Allvetande Duvan med pistol upptäckt min sågning av hans attityd i allmänhet och ett specifikt blogginlägg i synnerhet. Han reagerade ungefär som väntat; genom att iklä sig full martyrskrud och samtidigt försöka kasta lite paj åt mitt håll; jag är dräggig (enligt en kommentar i en gästbok på Lunarstorm), jag är avundsjuk på hans välbesökta blogg, med mera. Dessutom är jag en moralist (ha!), feminist (dubbel-ha!) och kom sist på hjärnjympan (även om jag vill stava gympa med G, men vad vet jag?).

Grejen är dock att herr Duva har fått ett par grejer om bockfoten. I sin post skriver han om hur jobbigt det är att en gammal fight dras upp till ytan av “eftersläntrare” som ska skriva om det. Problemet är att det är duvan, inte jag, som är eftersläntrare. Ty den post han nu kontrar är nästan exakt en månad gammal. Hur konstigt det än verkar för Den Allvetande så fanns vissa saker redan innan han upptäckte dem. Eller rättare sagt; innan någon av hans spioner upptäckte det.

Ett annat problem är att herr Duva anklagar mig för att gå bakom ryggen på honom. Att inte våga stå för vad jag tycker och skriva det direkt till honom. Men se, det har jag visst gjort. När jag, den tjugonde maj, skrev om grälet mellan herr Duva och Skinhead Barbiedoll så länkade jag till dem bägge och såg nogsamt till att göra trackbacks till de inlägg jag kommenterade hos respektive bloggare (bägge skrivna den artonde maj för övrigt, så mycket för eftersläntrandet). Det är inte mitt fel att trackbackfunktionen hos blogg.se fungerar lite sisådär.

I min förra sågning pekade jag på likheter mellan herr Duva och Linda Skugge. Här finns ytterligare ett par:

• Bägge tycker om att kasta skit men kan inte ta kritik.
• Bägge är självutnämnda kungligheter i bloggosfären.
• Bägge vill påskina att de har fantastiskt många läsare och därmed är omåttligt populära.

Eftersom herr Duva är för fin för att besöka andra bloggar och därmed länge var lyckligt ovetande om vad jag skrivit om honom, och därefter blev så förorättad, försökte jag svara med en kommentar på en plats där han måste läsa; hans egen blogg. Föga förvånande raderades kommentarerna. Just eftersom det var föga förvånande sparade jag undan dem:

Kommentar 1, 14:49 den 15:e juni 2007:

Men kamma dig, bäste Instinct. Det blir lite fånigt att dissa det jag har skrivit när du i nästa andetag deklarerar att du inte har läst det. Har jag blivit moralist och feminist för att jag påpekar att man kanske inte blir hela världens krambjörn om man kallar alla av honkön för “slyna” och dylikt? Du sätter ribban för moralism lågt.
Och vad menar du med att jag saknar dase att säga något direkt till dig? Det jag skrev är i praktiken en lång kommentar, vilket jag på ett korrekt sätt gjorde en trackback av. Inte mitt fel att blogg.se har en trackbackfunktion som… tja, inte fungerar.
Dessutom verkar det intressant att du upptäcker min kommentar först nu. Det är aplängesen jag skrev den. Om du inte var så självupptagen hade du sett den för länge sen.
Slutligen måste jag också säga att jag trodde att du, som är så pigg på att sprida bitskhet och kritik omkring dig, också kunde ta en dos av det utan att lacka ur. Hade jag så fel om dig?

Kommentar 2, 14:53 den 15:e juni 2007:

En sak till: Hur bryter jag mot 80% av dina ordningsregler när jag skriver på min egen jävla blogg? Äger du hela internet nu eller? Du ifrågasätter min läsförståelse; jag börjar undra hur det står till med din verklighetsförankring…

Som synes kommenterar jag saker som inte längre går att läsa hos herr Duva. Detta beror på att han inte bara raderade mina kommentarer (förklara gärna hur man talar direkt med någon som beter sig så) utan dessutom ändrade i sin egen text. I sina regler förklarar herr Duva för oss om netikett. Nå, låt oss då tala netikett: Bloggare som raderar kommentarer anses oseriösa. Bloggare som i efterhand gör ändringar i sina texter utan att förtydliga det står inte heller högt i kurs. Dessutom är det kutym att länka till den man skriver om. Jag har gjort det hela vägen, och gör det även nu. Inte för att starta något drev utan för att det är korrekt. Herr Duva gjorde det inte. Vem pratar bakom ryggen på vem? Hans läsare, till skillnad från mina, har ingen möjlighet att finna min ursprungliga kritik och göra en egen bedömning.

Herr Duvas stora problem är att allt i hans värld handlar om allt eller inget. Antingen är man hans okritiska beundrare eller hans svurna fiende. Om man inte dyrkar marken han går på smutskastar man honom. Vill du ha någon så okritisk i din närhet föreslår jag att du skaffar hund.

“Uncompromising men are easy to admire”, sa Robert the Bruces leprafarsa i Braveheart. Han glömde tillägga att de är ännu lättare att förakta.

Och till herr Duvas kommentator Galowitch: På vilket sätt var min “moralbloska” oärlig? Som jag redogjort här ovan hade jag länkat och trackbackat, till skillnad från din idol. När jag kommenterar hos honom blir jag raderad. Du däremot som diskuterar mitt skrivande hos andra är förstås världens mest reko kille. Det här är motangreppet du efterlyste. Du är välkommen in med åsikter.

Andra bloggar om: dove with gun, instinct, bloggkrig

Sent omsider har Den Allvetande Duvan med pistol upptäckt min sågning av hans attityd i allmänhet och ett specifikt blogginlägg i synnerhet. Han reagerade ungefär som väntat; genom att iklä...

Måndagar är inte mycket att ha. Synnerligen illa är det med förmiddagsmåndagar eftersom man aldrig kan sova tillräckligt natten innan första förmiddagen och när man pallrar sig upp trött som ett as så vet man att man ska genomföra samma bedrift hissnande fyra gånger till samma vecka. Då vill man bara spy och somna om.

Men som om förmiddagsveckor inte vore nog illa inleddes just denna på ett besynnerligt och sorgligt sätt. Istället för att gå raka vägen till linjen som brukligt är dirigerades vi av bistra chefer vidare till ett sammanträdesrum. Ett sammanträdesrum som dessutom saknar syre, kan tilläggas. Väl där möttes jag av en blandning av bistra och undrande blickar; vissa visste, andra inte. Att det var något allvarligt var det inte tu tal om.

När vi så hade tryckt in diverse eftersläntrare i rummet släppte biträdande fabrikschef bomben: En av våra tekniker tog sig själv av daga i lördags.

Så stämningen har varit ganska tryckt idag och produktionen har varit tämligen stillastående. Vi samlades för en enkel minnesstund efter lunch för att erbjuda varandra lite stöttning, men i övrigt går livet helt enkelt vidare.

Jag kände inte X personligen. Vi har bara jobbat enstaka skift ihop och inte pratat särskilt mycket. Han verkade vara en trevlig snubbe som inte surade när man ringde efter hjälp, men rent krasst är han inte en personlig förlust för mig. Likväl är det förstås en tragisk händelse som känns extra mycket när det händer så nära inpå. Det får en att tänka. Det berör mig.

När andra resonerar “hur kan man göra så när man har barn och allt?” tänker jag “tänk så jävla dåligt man måste må för att göra så när man har barn och allt”. Kanske förstår jag lite bättre än medelsvensson vad det innebär att inte orka med sig själv. Kanske har jag ett annat perspektiv.

Tänk så lite man vet om sina arbetskamrater. Vila i frid, och förlåt oss för att vi inte såg.

Andra bloggar om: självmord, tragedi, depression

Måndagar är inte mycket att ha. Synnerligen illa är det med förmiddagsmåndagar eftersom man aldrig kan sova tillräckligt natten innan första förmiddagen och när man pallrar sig upp trött som...

SvD skriver om bokrecensioner i bloggosfären, och om hur detta lett till en het debatt i USA där flera tidningar kraftigt skurit ned på sina egna bokrecensioner.

I samband med den har höjts röster som fasar för att man snart bara är hänvisad till bloggarna. I en artikel undrade till exempel Pulitzer prize-belönade Washington post-kritikern Michael Dirda om vi verkligen ska tillåta att kulturdebatten får sjunka till sandlådenivå.

Michael Dirda inser tydligen inte att det är sina egna läsare han uttalar sig nedsättande om. Det känns som en alltför vanlig inställning bland journalister och författare; att pöbeln, som trots allt betalar deras löner genom att köpa böcker och tidningar, inte förstår ett smack och därför inte borde få uttala sig. Det är bara kollegors åsikter som är värda något, och kanske någon fin litteraturvetare. Vi får gärna köpa skiten, men inte tro att vi begriper något.

Även i Sverige har bokbloggarna blivit aktivare. Men när Petra Söderlund, docent i litteraturvetenskap i Uppsala, för några år sedan granskade litteraturforum på internet tyckte hon att de ofta befann sig på en väldigt elementär nivå.

För några år sen, ja. Det var innan bloggexplosionen. Ett diskussionsforum och en blogg är två skilda saker. Petra intar sedan raskt samma ståndpunkt som Michael Dirda:

–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.

Problemet med hela diskussionen är att den jämför äpplen med päron, och dessutom blandar in lite apelsiner. Något Annina Rabe också insett:

Det behövs både kvalificerad kritik och allmänt tyckande. Tyckandet på nätet kan ha en viktig funktion som läsinspiration.

En amatörtyckare som recenserar böcker h*n läst, som jag själv, befinner sig på en helt annan nivå än vad en proffstyckare på en tidning gör. Således bör man förvänta sig helt olika saker av oss. Jag berättar vad jag personligen tycker, och varför, medan proffstyckaren kan ägna sig åt att dra paralleller med grekiska filosofer, formulera sig som om h*n recenserar ett svindyrt vin eller vad nu proffstyckarna gör. Jag vet inte, jag läser ytterst sällan bokrecensioner i tidningar. Av anledning att de sällan vänder sig till mig. Av samma anledning kommer antagligen inte den som läser tidningarnas bokrecensioner att finna något större intresse i mina amatörrecensioner. Således fyller vi bägge en funktion och är icke konkurrenter. Sen är det klart att det finns pissiga bokbloggar. Det finns nämligen ingen satt lägstanivå för bloggen eftersom vilken ärthjärna som helst kan starta en.

SvD:s litteraturredaktör Kaj Schueler:

Det som oroar – om bloggarna tar över som etablerad kanal för tyckande om böcker – är att de saknar de etiska regler som styr dagstidningarnas kritiska verksamhet. Då kan det uppstå en situation där bloggarna på ett uppenbart sätt blir en del av förlagens marknadsföring, att de låter sig köpas.

Så om tidningarna fimpar sina egna recensenter så är det vårt fel? Och vårt problem? Bloggarna kommer nämligen aldrig att ta över eftersom det rör sig om två olika saker. Om bloggarna blir den enda etablerade kanalen så beror det på att gammelmedia kastar in handduken. Vad är det egentligen man är rädd för? Att bli genomskådade?

Jag tror att hela problemet består i att litteratur är fiiint och eliten är så rädd för att tappa mark. Förmodligen sticker det i ögonen på vissa att pöbeln ens är läskunnig, och Internet är dåligt eftersom det innebär att eliten inte längre kan filtrera informationsflödet.

För det är vad det handlar om: informationsflöde. Att journalister känner sig tvungna att blogga tyder på desperation. Först ignorerade man bloggen som en fluga. Sen insåg man att det inte var det, och då försökte man flytta ut i bloggosfären bara för att upptäcka att man inte förstår den, och att alla inte dyrkar en för att man är journalist och kändis. Så då slutar man (Linda Skugge, Fredrik Virtanen) och försöker få det att se ut som början på bloggdöden. Vilket är rent skrattretande. 120 000 nya bloggar varje dag, det ser inte ut som något som håller på att dö. E24 skriver om det.

Gammelmedia måste inse att bloggen är här för att stanna. Människor vill skriva, tycka, kritisera och hylla på sina villkor. Vi vill ta del av varandras åsikter likväl som vi vill sprida våra egna. Vi vill synas. Men bloggosfären är inte ett hot mot traditionell media. Det kommer att finnas tidningar och tv imorgon också, och det kommer definitivt att finnas utrymme för kultursidor med skitnödiga recensioner av böcker och annat.

Hans Kullin liknar bloggen vid ett köksbord:

Jag brukar likna det vid ett samtal under en middagsbjudning. Det är inte alltid man säger de mest skarpsinta sakerna, men det kan vara intressant ändå. Ibland kanske man hittar ett samtalsämne som engagerar alla vid bordet.

Så har det alltid varit. Kring köksbordet har vi diskuterat allt mellan himmel och jord, utan elitens påverkan och utan att eliten behövt störas av det. Skillnaden nu är bara att köksbordet är världsomspännande. Eliten är välkommen att slå sig ner, hugga in och delta, eller sitta på sin kammare och sura.

Bloggosfären enligt Johan.

Andra bloggar om: bloggar, bloggosfären, böcker, recensioner, kultur, kulturelit, journalism, media, tidningar, intressant?

SvD skriver om bokrecensioner i bloggosfären, och om hur detta lett till en het debatt i USA där flera tidningar kraftigt skurit ned på sina egna bokrecensioner. I samband med...

Igår tillbringade jag kvällen på Trädgården i Stockholm tillsammans med en kollega och några bekanta till honom. Mycket trevligt ställe; uteservering ett stenkast från Centralen, beläget vid vattnet, billig (blaskig) öl, livemusik. Ju längre in på kvällen vi kom desto mer folk blev det som trängdes på en begränsad yta och då var det inte lika roligt längre.

De där livebanden sög förresten. Det första, The High Hats¹, var en duo på elgitarr och trummor, vilket förvisso är en lite intressant sättning. Sen började de låta och slutade vara intressanta. Deras låtar bestod av sporadiska nybörjarriff, banka-banka och skrikande. Möjligen försökte de låta som The Hives, varför man nu vill det.

Bandet efter, Alex Face, spelade något som nog får betecknas som hårdrock n’ roll. Det vill säga, de skramlade och härjade som vilket garageband som helst men gjorde det över rocktolvor och en och annan shuffle. Deras sångare hade skinnjacka och hans gimmick var tydligen att inte stänga munnen. Han såg ut som en hjärndöd abborre med rockabillyfrilla. Han lät som en bisarr hybrid av Jerry Lee Lewis och AC/DC:s Brian Johnson. I början av spelningen kunde han svenska, sen började han presentera låtar på engelska istället. Jag ville skalla honom. Bandet levererade djupa titlar som “suck my pussy” och “I smell like a woman”.

På vägen hem delade jag pendeltågsvagn med en överviktig och överförfriskad herre som skulle berätta för alla att han minsann hade varit på Robban Broberg i Globen en gång för en massa år sen. Lustigt nog verkade alla gilla Robban Broberg för när denne tämligen aggressive man spände ögonen i någon och frågade om h*n gillade Robban Broberg fick han ett tveklöst “ja” till svar. Då garvade han hjärtligt och berättade om när han var på konserten på Globen och sen vände han sig till nästa med frågan “gillar du Robban Broberg!?” Jag behövde aldrig svara, men just då kände jag att jag var mycket förtjust i Robban Broberg jag med.

Strax efter att Brobergs största fan (i alla bemärkelser) avlägsnat sig somnade jag. Jag vaknade förvirrat i Östertälje och jag måste ha sett väldigt yrvaken ut också för en medpassagerare upplyste mig snabbt om att vi var i Östertälje. Jag tackade, sa att det blir bra och hoppade av. Varför vet jag inte, men det var varmt och skönt ute och en långpromenad var faktiskt inte alls fel.

Andra bloggar om: trädgården, uteliv, uteservering, musik, live, alex face, the high hats, robert broberg

1. Conny har i en kommentar upplyst mig om att High Hats spelning var inställd den kvällen och de ska givetvis inte beskyllas för oljudet. Jag ber härmed High Hats så mycket om ursäkt. Det är säkert ett alldeles utmärkt band [↩]

Igår tillbringade jag kvällen på Trädgården i Stockholm tillsammans med en kollega och några bekanta till honom. Mycket trevligt ställe; uteservering ett stenkast från Centralen, beläget vid vattnet, billig (blaskig)...

Igår när jag gick ner på stan för att köpa mig någon form av föda att ta med till jobbet mötte jag ett helt tåg av såna där nyarbetslösa. De var ett par hundra till antalet, och ytterligare ett par hundra anhöriga som stolt stod längs paradvägen och fotade och fullständigt sket i att de var ivägen. Folk stod mitt i gatan och verkade övertygade om att resten av världen stannar för att deras son eller dotter lyckats med bedriften att sitta av tre år på gymnasiet.

För det är trots allt vad det handlar om; sitta av tiden. Man behöver vara exceptionellt klantig för att inte ta studenten. Det börjar bli dags att stryka “fy fan vad vi är bra” ur studentskrålet.

Arbetslösheten har inte varit så här låg på 16 år, skriver dn. Det var förstås innan skolavslutningarna då tusen och åter tusen ungdomar läggs till statistiken. Men intressant att notera är att vi även för 16 år sen befann oss i början av en högerregim. Beroende på vilka glasögon man använder kan man tolka det antingen som att borgarna störtade oss in i ett 16 år långt mörker som godsherren Persson just tagit oss ur, eller som att Marknaden får glädjefnatt så fort högern flyttar in på Rosenbad.

För övrigt kan jag meddela att nyarbetslösa flickor under en klarblå junihimmel generellt är rasande söta, men låter fasansfullt illa.

Andra bloggar om: arbetslöshet, student, studenten, gymnasiet, politik

Igår när jag gick ner på stan för att köpa mig någon form av föda att ta med till jobbet mötte jag ett helt tåg av såna där nyarbetslösa. De...